När Svenska Dagbladet ljuger så de tror sig själva.

  Väldigt länge har borgerligheten gnölat om den vänstervridna pressen. Ja, egentligen är det ju vissa borgerliga debattörer som gnölat om det, eftersom de förmodligen längtar tillbaka till den tid då det BARA fanns borgerliga skribenter. Det vill säga aldrig. Att vara skrivande innebär nämligen nästan alltid att vara i opposition med makten. Men att det finns en myt om den vänstervridna medievärlden är helt klart. Om detta har jag skrivit förr, bland annat här.

  Det betyder att för unga borgerliga skribenter borde det finnas hur många öppna dörrar som helst. I det här fallet på Svenska Dagbladet, där en människa som heter Siri Steijer å det grövsta blandar ihop saker i en märklig ledare om konflikten i Vaxholm. Det som populärt har kommit att kallas Lex Laval, och som haft större påverkan på svensk arbetsmarknad än ni kan tro. Svaret på felaktigheterna kan ni, för femtioelfte gången, läsa hos Byggnads. Och Byggnads är mycket snällare än vad jag tänker vara.

  Det som händer är att Svenska Dagbladet dels på nyhetsplats publicerar vettiga artiklar om hur arbetskraft missbrukas och utnyttjas på svensk arbetsmarknad, av hjärtlösa människor, och dels på ledarplats påstår att det är facket som är orsaken. Helt och hållet baserat på en kvarlevande modern sägen som borgerlig media lyckats etablera som sanning. Eftersom media är borgerlig.

  Siri Steijer har skrivit en så dålig ledare att man blir rent generad, och det är en bedrift i sig eftersom SvD också låter Per Gudmundsson skriva ledare, vilket regelbundet brukar resultera i häpnadsväckande bottennapp. Men hon slår det. Och vore jag inte en så fin och jämställd människa skulle jag säga stackars barn, gå hem och lär dig nåt. Men det gör jag inte, för farbroderlig nedlåtenhet klär mig inte.

  Istället tänker jag behandla Siri Steijer som en vuxen människa och säga att det här var förväntat uselt. Illa skrivet, med en språklig förmåga som kanske tilltalar en läskunnig schnauzer, och med ideologiska glasögon från ett svunnet åttiotal, där allt skulle lösas med en fritt skenande kapitalism. Det vill säga, gårdagens dåliga idéer ihopklumpat med en inkompetent analys. Men vad kan man förvänta sig från ungmoderater, produkter av en friskolegeneration? I det här fallet en övertro på Den Goda Kapitalisten, när nästan alla vi andra begripit att Marknaden är en bra tjänare men en usel Herre.

  Ja, det finns en orsak till att högern alltid tjatar om att journalistkåren är vänstervriden - vilket den alltså inte är. De har bara odugliga egna skribenter, vilket Siri Steijer med besked bevisar. Och det är vi även i fortsättningen tacksamma för - för det här ska vi klippa ut och sätta upp på anslagstavlorna i byggbodarna, för att visa att De Nya Moderaterna inte är så nya som de vill att vi ska tro.


 
För övrigt är flera av de som arbetade på bygget i Waxholm numera medlemmar i Byggnads. Och stolta över det.

 

 

 

Lönedumpningen är också företagens sak

I SvD skriver Hans Tilly och Mats Paulsson gemensamt om avigsidorna med den slappa upphandling som staten använder sig av. För faktum är att kampen mot lönedumpning inte bara är att problem för oss - det är ett problem för de svenska företag som vill vara med i processen; allt ifrån de allra minsta till de allra största.
Det är först nu som vi börjar se hur domen mot Byggnads i EU-domstolen kommer att slå - och precis som vi sa då innebär det att det kommer drabba svenska företag också. Det drogs en del förhastade politiska växlar på den domen, och man skrattade säkert triumferande på en del politiska kanslier. Men vad säger man nu?
I det stora perspektivet handlar det om de namnlösa kolosserna - byggjättarna - men under dem finns rader med underleverantörer, som också lämnar sina anbud i konkurrens med låglöneföretag, och allra längst ner finns Nisses Vent och Bygg med tre anställda, där Nisse sitter i boden med töjet på och käkar matlåda. Som den snickare han är.
Och om inte byggjätten kan få jobbet kommer inte Nisse heller att få jobb. Inte om han inte pressar sina priser till gränsen för det omöjliga, eller sparkar folk. Och det vill inte Nisse, han gillar sina gubbar- arbetskamraterna - och han vill inte ha folk han inte kan kommunicera med.
Inte vill Nisse ta jobb av de här utländska företagen som får jobben heller - för att villkoren är omöjliga. Nisse vill inte köra skiten ur sina gubbar; därför att då kraschar de så småningom och han står med kostnader för det istället. Vilket alltså de utländska byggbolagen, via sina bemanningsföretag, inte behöver göra, eftersom de kan strunta i svensk lagstiftning och istället köra på det som gäller där bolaget är skrivet.
För oss som bara är anställda handlar det om arbetsmiljölagstiftning, resor och givetvis lönen. Huvuddelen av de arbetsmiljöbrott som idag uppmärksammas inom byggbranschen sker på just de arbetsplatser där utländska företag har ansvaret. Samma sak gäller tvister om obetald lön, eller andra brott mot svensk lagstiftning. Och det var inte det som var intentionen med domen i Laval-målet; gemensam lagstiftning i EU ska inte med automatik försämra villkoren i ett medlemsland - den som säger det har inte läst på.
Det brukar ju börja i byggbranschen, men det finns alla möjligheter att det kommer sprida sig. Varför skulle inte HM eller Täby kommun kunna anställa sina medarbetare vid Irland?

Det är bra att byggbranschen och facket kavlar upp armarna om det här. Svenska byggföretag är ofta framsynta, driver jämställdhet och miljöfrågor, tar ansvar för sin personal. Och då kan det inte vara lätt att se hur Det Moderna Slaveriet fortsätter. Det kan inte bara vara Byggnads sak att bevaka anständigheten. Schysta avtal och förhållanden på arbetsplatserna är lika bra för bolagen som det är för oss

Letterna fick kollektivavtal - vad är problemet?

Det har varit rätt skadeglatt i det borgerliga lägret ett tag, därför att det har visat sig att ett företag som pysslat med ombyggnaden av Byggnads och Kommunals förbundskontor inte hade kollektivavtal. I synnerhet hos centern.
Vilket trams.

Det som hände var att en underentreprenör tog in en underentreprenör till, och det företaget hade inte kollektivavtal. Vilket Byggettan upptäckte. Det är ju så systemet fungerar - i den här kedjan av företag som utför jobbet måste man kontinuerligt kontrollera att alla uppfyller kraven i anbudet. Och i det gällande anbudet låg att företagen skulle ha kollektivavtal.
För det är ju inte så att det är det förbundet Byggnads som är ute och kontrollerar sånt. Det ligger på avdelningarna, i det här fallet Byggettan. Alltså fungerade systemet.

De som ylar tycker att Byggnads ska sätta sitt eget bygge i blockad, och visar med all önskvärd tydlighet att de inte vet hur det fungerar. Man sätter inte ett bygge i blockad i första taget - vi lever trots allt i ett civiliserat samhälle, där det brukar räcka med ett telefonsamtal och sen är saken klar. Blockad är det sista man tar till, och det tar lång tid innan man hamnar där. Och i det här fallet var det inte nödvändigt - letterna fick kollektivavtal, med alla förmåner som ingår, och är jätteglada för det.

Jag tror inte heller det är nån konspiration - att nån försökte smyga in ett avtalslöst företag för att lagom till hösten avslöja och skapa en skandal. Man kan tycka att det verkar totalt omdömeslöst att inte ha avtal och ta ett jobb hos fackförbundet, men det är inte så konstigt; det finns många firmor som tar en chansning för att få in lite extra cash.

Det som är mer konstigt är precis det som Alliansfritt skriver om - att det fullkomligt rabiata fackföreningshatet hos Centerns Ungdomsförbund får dem att tappa alla hämningar. Bäst illustrerat av att dess förbundsordförande faktiskt skriver att den socialdemokratiske arbetsmarknadsministern Hans Karlsson skulle ha varit med vid blockaden i Vaxholm. Mytbildningen har tydligen inga gränser.

Jag undrar om Magnus Andersson törs komma ut och ta en debatt på mitt bygge. Med mig - helt vanlig byggnadsarbetare. Eller om han är för fin för att ta i en valkig knegarnäve. Han kan känna sig utmanad. Och han ska få ett mejl om det, lita på det.

Laakso och Sjölander om saken


Bilden? Go ahead punk, make my day....

Nu är det personligt, Urban Bäckström. Om Lavaldomen

Idag kom Arbetsdomstolens beslut i ärendet kring Lavaldomen. Jag kan tänka mig att belåtna direktörer nu lägger in drivan papper i en låda och tänker att jaha, så var det med den saken. Och jävlar vad fel de har.

Det är nu det börjar, och nu är det slut med den artiga tonen. Nu går vi på person. Byggettan hade inte fel när vi blockerade skolan i Vaxholm - det här är en rent politisk dom.

Det här är en attack på svensk fackföreningsrörelse som inte kommer att kunna smygas undan. Och bakom alltihop ligger Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de envisas med att kalla sig. Det är de som drivit Lavalfrågan i EG-domstolen, trots att Laval inte ens var medlemmar i SAF/SN. Syftet har hela tiden varit att komma åt kollektivavtalen. Inget annat. Den som påstår annat ljuger.

Urban Bäckström som basar för SAF - vågar du komma ut och ta en debatt om saken? Hittills har du och dina gelikar passat er noga för att dyka upp. Det här kommer att slå mot svenska byggjobbare och svenska småföretagare - vågar ni stå för det?

Eller ska ni gömma er bakom Littorin den här gången också? Mannen som påstår sig gilla svenska kollektivavtal för att det ger en stabil arbetsmarknad.

Nå, vi kan väl konstatera att domen i AD var en smäll i ansiktet på facket, och det kommer att höras i nästa års avtalsrörelse. Här är det bäst att man ser till att man tar hand om sig själv, för svenska staten är inte mycket att lita på längre.

Och du Urban, om inte du törs kan du väl skicka nån annan av slipsnissarna. Eller skicka Gellner eller Duker eller nån annan hantlangare Jag har rader med byggen där ni kan få förklara för ventilationsfirmor och rörskuttar varför de ska konkurreras ut av låglöneföretag. I debatten har det ju låtit - från SAF:s sida - som om det här är en kamp mot facket.

Vilket är skitsnack naturligtvis. Det här är en kamp mot småföretag och deras anställda, en kamp som långsamt förloras i södra Sverige just nu (med en ökande främlingsfientlighet som ett brev på posten). Men om det vill naturligtvis inte SAF och deras anhängare tala - för här är det den heliga konkurrensen som ska gynnas, och de som vågar ta kampen för lågavlönade och exploaterade kan ramla ner i ett hål. Och resten får klara sig själva.

Vi tänker inte skylla på SAF. Det är dags att ge skammen ett ansikte. Det är Urban Bäckström som ska svara för det här - han är ansvarig, han får ta debatten. Vilket han inte törs naturligtvis.

Men en sak kan ni vara säkra på - det här kommer bli en valfråga 2010. I byggjobbarvärlden finns det inget som heter att det är för sent eller omöjligt. Vi kommer aldrig att sätta oss ner och låta makten vinna utan strid - och striden har bara börjat!

Är du karl nog att stå för vad du tycker Urban, så hör av dig. Annars ses vi avtalsrörelsen

Byggnads slåss för småföretagen

I Dagens Nyheter tar ytterligare en nyliberal för sig av mediautrymmet och passar på att sparka lite på Byggettan. Han gör det för att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen tydligen ska vara rädda för utländsk konkurrens. Han har givetvis helt rätt - för i den riktiga världen, inte i den där fantasibubblan där Milton Friedmans idéer fungerar, är lönedumpning något hemskt. Nu råkar det vara byggnadsarbetarnas löner han ger sig på, eftersom vi är stora, starka och inte rädda för att säga vad vi tycker.

Dessutom tjänar vi ju mycket pengar - fast vi blir ju inga rika pensionärer; hårt kroppsarbete har sitt pris - och därför retar vi naturligtvis avundsjukt folk. Och Rikard Westerbergs lilla påhopp tar vi med ro - han kommer få svårt att få folk upprörda över att vi tyckte att de som jobbade i Vaxholm skulle tjäna bättre pengar, eftersom det var det saken handlade om.

Dessutom känns det ju lite futtigt att det bästa exemplet han kan leta upp både är gammalt, och felaktigt. Kom igen Rickard - jag debatterar gärna min lön, eftersom du vill sänka den, men då måste du ge mig nåt att bita i.

Jag undrar ändå - varför nöja sig med att ta hit letter som jobbar för hundra spänn i timmen? I Rikard Westerbergs värld vore det väl smartare - och mer rationellt - att ta hit en container med burmeser som kan jobba för tio kronor i timmen. Om det bara var fråga om att acceptera låglönekonkurrens, menar jag.

Och varför nöja sig med att konkurrensutsätta byggnadsarbetare? Varför inte ge sig på redan underbetalda tjejer i vården och handeln? Eller spärrvakter? Där finns det massor med pengar att spara. Men precis som alla andra vill ju inte Rikard Westerberg dra slutsatsen riktigt färdig - för den naturliga frågan är ju vem som skulle tjäna på att våra löner sänktes? Att kunden skulle tjäna på det är bara trams; våra löner är en liten del av byggkostnaderna. Så i själva verket går Rikard Westerberg bara företagarnas ärenden. De stora företagen.

För Byggnads för även småföretagarnas kamp - byggsektorn är ju översvämmad med småföretag som långsamt konkurreras ut nu, av lönedumpning som Byggnads inte har med att göra. Pengar som inte stannar här. ROT-avdrag som inte ger jobb åt oss som ändå ska bo här och betala skatt och bidra till välfärden. Det är de som är de stora förlorarna när konkurrensen inte sker på samma villkor.

Den där byggfirman med tre anställda i Tallkrogen, där chefen också har töj, står och faller med Byggnads kamp för anständiga villkor för de som kommer hit och jobbar. Och man hoppas verkligen att såna som Rikard Westerberg fortsätter visa vad de egentligen tycker om småföretagen

Bilden? Gästarbetare i Dubai - de som verkligen blev finanskrisens förlorare. En verklighet som redan är verklighet för många av de som kommer hit och jobbar utan avtal

Kanada och deras flyktingar...

Ibland blir man förvånad över att påstått bildat folk kan vara så korkade. Idag skriver någon som heter Mattias Johansson en artikel på Svt Debatt, som närmast kan beskrivas som Hjälp vi inte vill ha. Eller en snabb demonstration i hur man gör en mental dikeskörning. Och då har jag varit snäll.

Ämnet är att vi måste lyfta fram invandringens positiva effekter. Eftersom samme Johansson lyfter bidrag - lön kan det knappast vara tal om - från en centerpartistisk tankesmedja (som givetvis kallas liberal) handlar det om att vi måste ta vara på dräng- och pigmaterial. Här ska jobbmatchas!

Exemplet är Kanada - som alltid lyfts fram som ett föredöme. Jag har inget mot Kanada. Det är ett trevligt land där en stor grupp fransk-kanadensare inte alls vill vara en del, vilket inte alls nämns i artikeln, och de har i stor utsträckning lyckats med att ta hand om de invandrare de tar hand om. Jag skriver medvetet invandrare, för det är de som kommit till Kanada. Flyktingar av den typ som kommer till Europa är det ont om i den kanadensiska kvoten.

För det är det saken handlar om. Att ta hand om hyfsat välbeställda flyktingar med hög bildningsnivå i ett land som saknar naturlig gräns annat än mot USA, är inte jämförbart på något vis mot att möta en tsunami av humanitär katastrof, vare sig den kommer av krig eller natur. Men det är inte heller FORES' poäng.

Kanada är, enligt Johansson, "...en ung nation som i stora stycken byggts upp av främst europeiska immigranter." Man skulle till och med kunna säga att Kanada är ett land som byggt upp av europeiska immigranter. Den kanadensiska urbefolkningen har inte alls varit delaktig i nationsbyggandet - därför att även om de behandlats bättre än sina amerikanska släktingar har de ändå varit satta på undantag, i det som fortfarande är en brittisk koloni (vilket Johansson förbigår med tystnad).

Det handlar om att matcha immigranter. Japp, det kan vi hålla med om. Men immigranter är inte samma sak som flyktingar. Och naturligtvis kan inte Johansson låta bli att sparka lite på Byggnads och fortsätta gnölet om att vår blockad av det oanständiga bygget i Vaxholm skulle vara nån slags rasism.

Det är där han kör i diket, stackarn. Det är ju låglönemarknad och exploatering av de som inte kan försvara sig som är de verkliga grogrunderna för just det han vill varna för. Lönedumpning en masse = ökad främlingsfientlighet. Och Johnasson missar också att det finns en stark fackföreningsrörelse i Kanada som inte accepterar just lönedumpning. Samband någon?

Det finns mängder med positiva saker med invandringen, och man behöver inte flyga till andra sidan jordklotet för att hitta sånt. Och när man gör det skadar det ju inte om man tänker efter innan man skriver om det.

Det kunde varit värre skriver om samma sak!

Bilden? Kunde knappast vara mer på pricken...

Nu är de ute efter facket igen...

Nu var det länge sen vi pratade EU. Vilket både är lite trist och symtomatiskt - Sverige är fortfarande lite för mycket bara Sverige, och på tok för lite EU. Jag får lite bilden av en tjurig gubbe som sitter på en stubbe på ett öde hygge, med armarna i kors och fräser att han skiter i Europa.

Men Europa skiter inte i oss. Här finns alldeles för mycket profit att hämta, och en välmående medelklass som tar sin levnadsnivå för given - alltså vill utländska bolag in här, och hugga för sig.

Det som är jobbigt är att det också finns en stark arbetarrörelse här, och en marknad som styrs av överenskommelser mellan företag och löntagare. Hittills, vill säga.

I sviterna av Lavaldomen och allt vad den innebar av att få-täcket-avdraget-när-det-är-kallt-i-rummet, så kommer nu regeringens proposition om ändringar i svensk lagstiftning. Det ser inte särskilt lovande ut kan jag säga, av det som framgår i Lag&Avtal - för propositionen är inte offentlig innan den lämnas till riksdagen.

Det var ju det här vi var rädda för - att hela debatten om Laval och vad det innebar för facket skulle sluta med att vi fick ena armen uppbruten på ryggen. Arbetsgivarna lär väl bjuda varandra på tårta idag...

Nå, det kan ju vara till nytta för oss också. Beslutet ska ju tas i riksdagen också, och det är den politiska makten där som avgör. Vilket kort sagt betyder att valet 2010 kommer bli en fråga om arbetsrätten - och det är en arena där vi är bäst. Vilket EU-valet gett oss ett klart kvitto på.

Det här handlar om jobben, det handlar om rättvisa och anständighet. Det populära ROT-avdraget ger inte jobb åt arbetslösa svenska byggnadsarbetare - det ger jobb åt inresta hantverkare från utlandet. Det står utlandsregistrerade skåpbilar på garageuppfarterna i Äppelviken eller Örgryte eller i Vellinge. Vi hamnar i en situation där DE ANDRA har jobb, och vid sidan står det förbannade arbetslösa och har INTE jobb. Låter det trevligt?

Lönedumpning och låglönemarknader är den bästa grogrund för främlingsfientlighet som finns. Så är det i hela världen. Det är också därför schysta villkor för alla är ett så bra sätt att motverka det - i Sverige har vi kollektivavtalet som ett bra verktyg.

I en liberal värld är man enögd - den fria marknaden är bara fri för de som kon välja. De som inte kan välja blir inte friare av den sortens frihet. En polsk rörfirma i ett ROT-projekt i Skåne kommer i slutet ge Sverigedemokraterna en plats i riksdagen. Om inte den firman skaffar ett kollektivavtal - men nu ser ju regeringens utredning ut att såga av den grenen.

Bilden? Fundera på den - snodd från Jonaskjellgren.se

Lena Eek har inte fattat Lavaldomen..

Vilket inte borde förvåna heller - Lena Eeks utfall mot den svenska modellen får stå alldeles för emotsagda. Och nu får hon dessutom kritik från jurister om att hon pratar i nattmössan om konsekvenserna av Lavaldomen. I intervjun i Ekot påstod hon att olycksfallförsäkringar skulle kunna rymmas inom den "hårda kärnan" i utstationeringsdirektivet. Och det gör det inte.

Men fortfarande väntar jag på att nån ska fråga henne eller centern i övrigt vad de har emot de ensamföretagare som finns? De som lever här. Vad ska de göra?

Min kompis Lasse har kört eget i femton år. Slitit och gnott, betalat för sig och inte tagit ut några större vinster. Idag står det utlandsregistrerade skåpbilar på garageuppfarterna i Stureby, i Äppelviken och på Lidingö. Och ursäkta att det bara blev Stockholm här men så här är det - i hela Sverige. Det är inte hos våra stora byggföretag som det här märks - det är skuttarna som får ta smällen.

Lasse kan inte konkurrera med de priser som de utländska hantverkarna begär - de ligger en hundring lägre än honom, och det funkar inte. Var ska Lasse ta vägen? Undrar om Maud och Lena funderat på det? Lasse funderar, kan jag berätta.

Lasse har ingen större nytta av regeringens nya ROT-avdrag. Det ger inte honom jobb, och det är ändå hans skatter som förväntas betala vår välfärd. De jobben hamnar hos andra, och pengarna försvinner ur landet. Gissa vilken grogrund det skapar?

Alliansen har belönat sina kärntrupper - man säljer ut allmännyttan, man bygger strandnära, man inför ROT-avdrag, man subventionerar hushållsnära tjänster. Var det verkligen nån som trodde annorlunda? Det är de redan välbeställda som får valuta för att de är trogna. Och klyftorna viftar statsministern undan.

De klyftorna cementeras nu undan för undan, och även om Fredrik lyckats skapa en bild av en mänskligare höger tycker jag att jag ser hur hans ungdoms övertro på den självläkande kapitalismen lever kvar. Den som kan beskrivas som att folk måste få det så jävligt att de själva ser till att ta sig upp ur eländet. Om nån skulle stryka med på vägen - well, shit happens.

Vill du bli en av de där som stryker med? I Lena Eeks värld finns det inga räddningsplankor. Inte i moderaternas heller. I EU-parlamentet sitter de i knät på sina läskiga kompisar, och det kan man inte berätta nog ofta...

Bilden föreställer slum i Glasgow, en miljö som inte alls är omöjlig i framtiden om vi tillåter lönekonkurrens och utslagning av de som inte orkar med. Vi har redan sett såna exempel - som på Vin&Sprit

Nej, det blir ingen promenadseger...

Visst har man medvind. Man känner att man surfar på en våg av uppskattning. Jag är ute på arbetsplatser och träffar byggjobbare - många hundra hittills, och det var länge sen man kände sig så...uppskattad.

För visst är det som en bister grovis sa, vi bara måste vinna det här valet! Det är en ryggmärgskänsla som allt fler delar. Man kan ha åsikter om det mesta - om invandring, miljö, skola eller barnomsorg - men de flesta vet ju också att det är stört omöjligt att hitta ett parti som delar alla ens egna värderingar. Då får man starta ett eget parti.

För oss byggjobbare handlar det ju om ett par viktiga saker - våra löner, vår rätt att organisera oss, vår rätt till trygga anställningar och rätten att teckna avtal som reglerar allt detta. Och sen får man sätta sig och titta på vilka partier som delar dessa åsikter, som har drivit dem och - inte minst! - dessutom sitter i partigrupper i Europaparlamentet som faktiskt också stöder oss. Man ska ju ha klart för sig att ljusblått i Sverige mycket ofta blir mörkblått i Europa. Eller värre...

Och titta vad enkelt det blev! Det blev rött.

Och sen skadar det ju inte att Det Röda Laget också i andra frågor driver på i en riktning jag gillar.

Nu är det här ingen enkel match. Även om Byggettan har medvind vet jag ju också att det är rätt jämnt på andra håll. För att inte tala om att det är totalt stiltje på en del platser. Fortfarande finns det folk som tror att man inte behöver bry sig om EU, eller att den bästa protesten är att låta bli att rösta.

Hur tänker man då? Att ens nerlagda röst kommer att ligga där, oanvänd? Eller fattar man att den som tiger samtycker?

Idag har runt 250 000 människor förtidsröstat, och det är något som kommer att gynna fackföreningsrörelsen. Vi är mycket glada för att det är så lätt att rösta idag. Ju mindre jobbigt det är, ju färre köer det finns desto fler kommer att rösta. Och kommer många iväg till vallokalen kommer också allt fler att rösta rött.

Och även om jag tycker att politik är alltmer global kan man inte komma undan att det också är ett tillfälle att visa regeringen var skåpet ska stå. Det är inte alls fel att rösta mot alliansen i det här valet - en borgerlig röst i Europa är också en borgerlig röst i Sverige. Europavalet kommer ju lämpligt för regeringen Reinfeldt, eftersom de helst inte vill diskutera hur det går på hemmaplan. Vilket man kan förstå när man läser om raset för BNP:n...

Men inte kommer det att bli nån enkel seger - själv är jag rätt övertygad om att sista dagarna kommer att ägnas åt stenhårda personangrepp och ett frenetiskt letande efter skandaler från brogerliga medier. Det är därför det kan vara på sin plats att påminna om vad saken handlar om - och för Byggnads medlemmar var det länge sen valet var så lätt. Rösta rött!

Bilden från vår resa till Vaxholm. Och Vaxholm är vi stolta över - vilket driver högern till vansinne. Och de får väl bli förbannade och tala om rasism och annat - det som betyder något är att de som blev satta i blockad i Vaxholm idag är medlemmar i Byggnads...

Byggettan förtidsröstade i Vaxholm - film!

Så stod vi där igen.
Med raka nackar under ett tilltagande vårregn.
Men ingen böjer sig för regnet, inte ens de som är är gamla eller har ont.
Vi är Stockholms byggnadsarbetare, vi går ut i ur och skur och böjer oss icke.
Inte för väder, inte för makten.
Stolta över vårt arbete, över vår erfarenhet, över den sammanhållning som gör oss till de vi är.
Det var här det började - i Vaxholm. Vi glömmer inte.
Vi tog strid för våra kamrater.
Vi kommer fortsätta ta strid. Vi tar striden nu.

Om så makten hotar oss, om så makten skrämmer oss.
Så kommer vi att stå stadigt tillsammans. Vana vid regn och storm. Hur ska makten kunna rubba oss?
Vi slåss för vår sak likväl som andras sak.
Ingen ska bli nyttjad. Punkt. Lön enligt avtal. Punkt.

Vi är Stockholms byggnadsarbetare. Vi böjer oss inte.

Vaxholm enligt Byggnads

Eftersom borgarna sitter med arslet bart i frågor om arbetsrätten vill de naturligtvis inte diskutera sakfrågor. Istället envisas de med att åter berätta samma gamla lögnaktiga historia. De börjar dessutom bli rätt tradiga, så emellanåt kastar de in en ny lögn nånstans. Som en direktör inom Byggindustrin, Mats Åkerlind, som får öppna sig i branschorganet och bland annat yttra följande genialitet: "– Vi har inte tagit politisk ställning men det är viktigt att rösta"!!!

För den oinvigde, som kanske fått för sig att politik enbart är nåt som försiggår på Dagens Nyheters debattsida, eller i riksdagen, kan jag berätta att politik - det är nåt som Sveriges Byggindustrier ägnar sig åt hela tiden. Det gör fackföreningsrörelsen också, men vi hymlar inte med det. Självklart bedriver vi politik - vår uppgift är att tillgodose våra medlemmars intressen även på de områden där vi inte har direkt förhandlingsrätt.
Det kan vara bra att komma ihåg det. Om Mats Åkerlind vill så kan vi nog hitta rätt många tillfällen där BI tar politisk ställning. De har ju gjort det i Vaxholmsfallet, och på många andra ställen.

Skillnaden är att BI inte tillgodoser alla sina medlemmars intressen, utan bara vissa - eftersom de verkar totalt ointresserade av att svenska småföretag, anslutna till just BI, är minst lika stora förlorare som Byggnads medlemmar, om vi får dra de allra värsta konsekvenserna av Lavaldomen.
Det är nämligen så att borgarna ljuger om Vaxholm, om vilket ni kan läsa här. Sen har det ju skrivits en del i ämnet på den här bloggen, kan man lugnt påstå. Den värsta lögnen är ju att de lettiska byggjobbarna skulle ha fått betalt enligt det påstådda lettiska kollektivavtalet. I själva verket var utbetalningen avsevärt lägre - vilket vi försökt få media att berätta rätt länge nu.

Hur vet vi det? Jo, för att flera av de lettiska killarna är kvar i Sverige. De är medlemmar i Byggnads - kan ni tänka er att de gick med i ett fackförbund som enligt Lena Ek skulle ha behandlat dem rasistiskt? - och de har lönekrav på konkursboet efter Laval un Partneri .
Så mycket för den borgerliga propagandan- Så mycket för Byggindustrins trovärdighet. Så lite betyder talet om byggarbetsgivarnas påstådda neutralitet i politiken.

För en svensk småföretagare är Byggnads kamp livsviktig - i själva verket är det vi som för deras lönekamp också. De åker ju med i vår lönetrappa - det är många egenföretagare som ringer till jouren och frågar om hjälp. För sin egen organisation har de ingen nytta av - eller förtroende för.
Frågan är ju varför en snubbe som Mats Åkerlind tillåts driva kampanjer som går stick i stäv mot grupper som han egentligen borde företräda? Man kan ju tänka sig vilket liv det skulle bli om det var ett fackförbund som så uppenbart svek sina medlemmar.
Lite kan det naturligtvis bero på att vi också har en skev inställning till småföretagare - de har setts som jobbtjuvar rätt länge, men faktum är att det ofta inte är ett självvalt yrke. Jag vet - been there, done that. Man tvingas till egenföretagande för att få mat på bordet, och det är ingen dans på rosor vi talar om. Det kommer en egen post om det rätt snart.
Tills dess skulle det onekligen hedra både Byggindustrier och borgarna om de slutade tala om Laval et Partneri som ett offer. De som råkade illa ut i Vaxholm var - precis som alltid annars - de som hade det sämst, som hade sämst skydd, som saknade skydd.
Och jag förstår att borgarna måste ljuga om det här. EP-valet 2009 blir inte ett val om klimat och miljö - det blir ett val om fackliga rättigheter, om arbete och välfärd. Det är en debatt de inte kan vinna - alltså kommer man att satsa på att diskutera allt annat istället.
Vi däremot, har allt att vinna på att ta den debatten. Och det ska vi göra!

Centern är förutsägbar. Och rätt trist.

Jag skrev det tidigare - vill man ha ett val som handlar om hur vi fixar villkoren på den svenska arbetsmarknaden, så varsågoda. Den fajten tar vi gärna! Kom igen bara.
Centeristen Lena Ek försökte på ett lite pinsamt och halvdant sätt ta poäng på att berätta skrönan om blockaden mot Laval i Vaxholm. Den blir inte sannare för att man berättar den fler gånger (det finns åtskilliga poster på bloggen om den händelsen). Hon undvek däremot att berätta om de hundratals fall sen dess, när facket fått hjälpa exploaterade gästarbetare - både för att få ut sina löner, för att få drägligt boende, eller för att helt enkelt inte slå ihjäl sig på jobbet. Eller bli ihjälslagna, för den delen. Istället ansåg hon att: "Kollektivavtalen är mindre viktiga än det öppna och fria Europa"

Centern får gärna träffa våra medlemmar från Polen och Baltikum - och de är många. De flesta har startat i bolag som Laval, blivit lurade, fått hjälp av facket och blivit medlemmar själva. Lena Ek har liksom inte fattat att de här killarna (det är nästan bara män) tjänar mer pengar på att vara med i facket än att stå utanför.
Däremot borde hon naturligtvis ha sagt något om sin partikamrat, Federley, och hans exploatering av svensk arbetsmarknadstrygghet, eller om de tusentals gästarbetare som idag lever under vidriga förhållanden i Sverige - för vi ser inte alla, hör inte alla, kan inte hjälpa alla.
Det är traficking, som pågår dagligen. Om detta hade centern mycket lite att säga. Eftersom deras rättigheter skyddas av just kollektivavtalen.

Ett grundtips är att centern istället skjuter bort sig själva från Europa. Helt och hållet. Lycka till säger jag.


Här kommer Waxholms Trean. Båtarna är avsevärt trevligare än det som hände i Vaxholm, och efterspelet till det. Och det skall återkommas till det här - ett rödare Europa är enda garantin för att det inte ska hända igen..

Fackföreningar är alltid internationella

Det kan vara på sin plats att påminna om att fackligt arbete är mer internationellt än vad många verkar inse. Sverige är ingen avgränsad ö, allt vi gör idag beror på eller kommer påverka händelser utanför våra gränser. I synnerhet gäller det byggjobbare - som av tradition är ett ambulerande och kringkuskande släkte.
Det är därför vi ständigt kämpar med utländsk arbetskraft, som lockas hit (och jag menar lockas, för det är rent hemskt att upptäcka hur lite polacker eller letter vet om Sverige) på falska grunder. För att kastas in i svartarbete, lönedumpning och i vissa fall rent slaveri.
I senaste Fokus ondgör sig Martin Ådahl över Byggnads och repeterar den gamla osanningen om att företaget Laval skulle ha blivit oschyst behandlat i Vaxholmskonflikten. Han har varit ute och seglat förr, utan roder, den gode Ådahl, men man kan väl inte förvänta sig annat.

Han ser inte heller sambandet mellan lönedumpningen - och allt annat - i Vaxholm, och hur byggnadsarbetare behandlas i t ex Dubai. Jag har skrivit om det förr, men kolla in det här reportaget. En plats som beskrivs som ett paradis, fast inte för de som ska se till att hjulen rullar. Framför allt ska man inte kräva demokrati och rättigheter - då blir man deporterad.
Det är trist att folk som Martin Ådahl glömmer bort att demokrati och yttrandefrihet må ha varit liberala begrepp från början, men de hade knappast genomdrivits utan fackföreningarna, vare sig i Sverige eller i det gamla östblocket.
Det är därför fackföreningsrörelsen är internationell - om vi är starka i Sverige stärker vi våra kamrater i andra länder. På samma vis stärks vi av dem. I en alltmer global värld är det naturligtvis rent barnsligt att tro att facket har spelat ut sin roll - hur gärna marknadsliberalerna än vill tro det. Vi organiserar oss alltid - trots överhängande livsfara, vilket är en mycket bister realitet på många ställen. Vill man vara riktigt elak kan man dra ett rakt streck från Martin Ådahls åsikter till dödsskvadroner i Latinamerika.

Vi har inga som helst problem att värva dessa förmodat fackföreningsfientliga utlänningar, tvärtom. Och det finns så mycket skit att ta rätt på så ni kan inte ana det - allt ifrån utebliven lön till arbete i miljöer där vi knappast skulle vilja vistas utan radiakdräkter, men där de jobbar i tröja och lågskor.
Man ser inte heller sambandet mellan en stark facklig rörelse och en bra arbetsmiljö, eller mellan stora skatteintäkter och hög lön, eller den konsumtion som kommer av det. Istället fortsätter man att misstänkliggöra Byggnads - vi beskrivs som smått rasistiska mot utländsk arbetskraft. Nå, följ med ut på några arbetsplatser och se hur de här killarna lever, och försök sen påstå att de skulle valt detta frivilligt?
Fattiga människor har sämre valmöjligheter. Och Martin Ådahl verkar tycka att de ska fortsätta vara fattiga.



Bilden föreställer Lech Walesa, som ledde den fackliga kampen mot kommunismen i Polen, och som blev en symbol för frihet och demokrati.

Åsa Westlund om regeringen och löntagarna

Ta chansen att lyssna på kloka Åsa Westlund här. Och ta chansen att nyttja Sveriges Radios alldeles utmärkta webb-service. Den är nämligen satt under press - privata aktörer vill att den ska minska. Visst, vi behöver mer dumhet i etern. Framförallt behöver vi fler radioprogram där tre dösnackare dösnackar med varandra...

Är jag dum? Är partiet naiva?

Frågan är berättigad efter att ha läst vad Sven-Erik Österberg skriver till folk. Jag citerar, med benäget tillstånd av den som fått raderna:

Det är tydligen så att det är bara en uppfattning som gäller och råkar man ha en annan så är man oförskämd, varför fortsatt debatt är meningslös.LOs ordf är med i VU och jag måste nog säga att jag i första hand litar på hennes tolkning av LO kongressens beslut.

Sven-Erik Österberg

Man ska alltså tolka detta som det jag varit rädd för hela tiden - på högsta nivå är frågan avklarad, färdigdiskuterad, avförd från dagordningen. Intressant blir det också när man sedan läser vad detta kongressbeslut består i:

att LO verkar för att riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas efter det att utredningen, ”Konsekvenser och åtgärder med anledning av Laval-domen, dir 2008:38”, har redovisat sitt uppdrag ""

Jag var på den där kongressen, och jag kan lova att det kongressen ville var att LO och SAP skulle slåss med näbbar och klor för att skydda vår välfärd. Inte nöja sig med att regeringen sa Näpp. Och sedan sätta sig i ett hörn och vara duktiga.
Man hyser stor tilltro till ett tillägg som Jan Andersson skrivit. Det är inget fel på det, men tror verkligen någon att ett högerdominerat parlament kommer att bifalla detta? Det är så naivt att jag blir förbannad igen. Makten över vår välfärd ligger tills den 20 november hos det svenska folket. Skulle man besluta att ratificera Lissabonfördraget ligger det inte där längre. Då ligger det hos det högerdominerade EU-parlamentet. Känns det bra???
LOs inställning är obegriplig. Ännu mer obegripligt är att de inte förstår vilken tyngd just den här frågan har för oss. På Byggettans repskap var det flera kamrater med mångårigt engagemang i partiet som uttryckte tvivel om de kunde vara kvar om beslutet blir att stödja regeringen. Jag känner samma sak - hur fan ska jag kunna gå ut och försvara att vårt eget parti och LO röstar emot oss? Jag vet inte om jag kommer orka det.
Det är jävligt trist att bli bemött på det här viset - jag använder mig av min rätt som betalande medlem att ifrågasätta beslut. Argumentationen påminner så mycket om den som regeringen använde mot sina inbördes kritiker under FRA-debatten att man blir mörkrädd.
Jag har mejlat Byggnads riksdagsmän. Och fått svar. Men vi behöver fortsätta mejla dem, ringa och stöta på. Och det är bråttom.

Bo Widegren fortsätter vara arg på hanteringen, läs vad han skriver. Jag är också glad att Handels avdelning 20 tar samma ställning som Byggnads. Jag vet att debatten pågår ute i landet - driv på, samlas, påverka!

Byggnads och opinionsbildningen. Återigen

Under Byggettans repskap kom naturligtvis frågan upp VAD som gjorts för att marknadsföra Byggnads åsikt när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Medlemmar är missnöjda med hur fackföreningsrörelsen syns, och hur våra krav drivs.
Ett bra exempel är den totala förvåning som nu dyker upp i partiet när man deklarerar att man tycker att partiledningen sviker i frågan om fördraget. Det är mycket höjda ögonbryn kan man säga. Och en total oförståelse för varför detta skulle vara så viktigt för oss ( det finns också en inte så liten skadeglädje från t ex Kommunal och Metall, men det kan vi ta i ett annat inlägg) men mest är man rent ovetande om att det här är en så essentiell sak för Byggnads.
Den är t o m så viktig att partiet riskerar att förlora väldigt många valarbetare ute på byggarbetsplatserna. Vilket strategerna faktiskt inte verkar fatta. Inte ens detta har Byggnads lyckats få fram, vilket är katastrof.
Nu diskuterar man att ha en större manifestation den 15 november, inför riksdagens omröstning om Lissabonfördraget. Och många, inklusive jag, hoppades att det här skulle kunna bli arbetarrörelsens motsvarighet till regeringens FRA-fråga, en livaktig debatt där man sakta skulle kunna bända över ovetande till "rätt" sida.
Nu är jag inte så säker längre, efter otaliga samtal och mejl från kamrater och meningsmotståndare (och snälla ni - det ni skriver kan ni faktiskt skriva direkt i bloggen istället för att ställa det till mig på min privata mejl - hör ni det Gösta, Owe, Hans, Tomas, Maggan, Pavel...) börjar jag inse att vad som är en ödesfråga för Byggnads, faktiskt är en icke-fråga för de flesta andra.

Mycket av detta bottnar i att man blandar ihop saker. Det gjorde folk på repskapet också, så vi tar det igen. Byggnads ställningstagande innebär INTE att man säger NEJ till Lissabonfördraget. Det innebär inte heller att man säger NEJ till EU. Den diskussionen är förhoppningsvis avklarad.
För de partikamrater som inte fattar det tar vi det igen. Byggnads säger inte nej till EU. Och försök er inte på att - som Jan Andersson - beskriva den här frågan som en sådan.
Det vi vill är att man väntar med att rösta i riksdagen om Lissabonfördraget tills man vet konsekvenserna för den svenska arbetsrätten, som de kommer att beskrivas i den utredning som Clas Stråth ska lägga fram. Att man väntar alltså.
Detta har den socialdemokratiska partiledningen sagt nej till, och sen har LO lagt sig ner för detta (genom att pipa om att man gjort vad man kunnat, och nu tvår man sina händer...). På köpet skrämde man upp sex stycken riksdagsledamöter som förväntas representera Byggnads såpass att de plockade bort ryggraden och la sig för partipiskan. Dessa sex är Claes-Göran Brandin, Anders Karlsson, Lars Mejern Larsson, Ronny Olander, Gunnar Sandberg och Hans Stenberg. Klicka på respektive namn så kan ni mejla och fråga vad i helvete de håller på med. och ju fler av oss som hör av oss dess bättre.

Det de gjort är lika illa som om lagbasen skulle lägga sig för spargrisen*. Vad kamraterna kallar dem ska vi tala tyst om, men kort och gott kan man säga att vi förväntar oss mer solidaritet av dem...

Nackdelen är ju då den extremt tafatta och klumpiga marknadsföring som fackföreningsrörelsen envisas med att hålla på med. Idag vet minsta barn att ska man lyckas i Bryssel krävs det politiskt hantverk som kallas lobbying, och de som gör sånt kallas lobbyister. Proportionen mellan de lobbyister som ska driva fackets frågor inom EU och de lobbyister som driver arbetsgivarnas sak, är ungefär 5 mot 954. Eller nåt. Till detta kommer en kvarstående oförmåga att anpassa sig till Den Moderna Tekniken som är så monumental att man antingen vill gråta åt eländet, eller slå sönder nånting.
På Byggnads hemsida hittar vi ingenting om det fiasko för det sociala tillägget som fick Wanja Lundby-Wedin att bli förbannad. Inte heller ett ord om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslöt sig för att köra över LO-kongressen, och därmed Byggnads krav. Bedrövligt är det. Inte heller något om den strategi för framtiden som andre ordförande Tomas Gustavsson pratade om under frågestunden på repskapet. Och listan kan göras längre (...jag har tagit upp ämnet tidigare bl a här....)

Att sedan inte media uppmärksammat detta är en annan sak som säger en del om hur illa vi skött oss vad gäller att få ut budskapet. De gottar sig ju i att - kanske - hitta en spricka i en kommande koalition, men det här har det missat totalt. Att sedan Gudmundson i vanlig ordning skjuter sig i foten är bara förväntat, medan DN - ambivalent vanlig ordning - inte vet vilken fot de ska stå på...

Därför är det här dubbelt olustigt. Det finns en uppenbar irritation i partiledningen över att den här debatten aldrig ger sig, och det visar man genom att inte ta debatten längre. Det finns också ett inte så litet mått av utpressning i ämnet - partiledningen sitter med trumf, tror de - och förväntar sig att vi - även om vi får stryk i den här frågan - kommer att fortsätta vara trogna valarbetare och röstmaskiner. Därför att vi skulle tycka att alternativen är SÅ hemska.

Jag tror inte att vi kommer att stödja andra partier i så stor utsträckning, men däremot är jag mycket rädd för att vi - och detta inkluderar mig - kommer att göra annat än att rösta till EU-valet. Vi kommer inte heller att kunna vara valarbetare (åtskilliga fackligt aktiva har kommit till vägs ände nu och kommer att lägga ner verksamheten om riksdagsgruppen ratificerar fördraget) och vi kommer inte att vilja bidra längre. Tyvärr.
Politik handlar tydligen mycket om att göra upp kalkyler. Man väger för- och nackdelar mot varandra. Då och då gör man felbedömningar. Jag är mycket säker på att hanteringen av detta är en mycket grov felbedömning, där de negativa konsekvenserna kommer bli avsevärt större än de eventuella vinster man gör.


*Spargrisen är motparten i en ackordsförhandling, dvs arbetsgivarens representant

Grindslanten är en bra illustration till hur några slåss inbördes så det ryker om det, medan en annan förnöjt står och beskådar eländet. Gissa vem som är vem....


Och nej, jag vet inte varför vissa ord blir rödfärgade...

Vi är inte röstboskap. Om EU-fördraget

På fredagen meddelade Sven-Erik Österberg att socialdemokratiska partiet inte i nån större utsträckning tänker bry sig om vad LO-kongressen antog i somras, rörande Lissabonfördraget. Istället tänker man ge regeringen sitt stöd, och acceptera ratificeringen utan att invänta konsekvenserna av Lavaldomen. Sen kunde man höra det också....
I DN stoppar Sahlin rebellerna... Nå, ni kan vara lugna - det gör hon inte alls nämligen, oavsett vad DN påstår. Och inte blir jag lugnare av att Wanja Lundby-Wedin skyller på regeringen.
Jag blir så jävla arg.
Vi behöver inte skylla på regeringen - det är bara att rösta NEJ, och ta det ett varv till, och se till att det blir rätt den här gången
Inte bara jag, utan många andra också, har hela tiden ansett att den svenska ratificeringen av fördraget gott kan kompletteras med villkor eller undantag. Det är väl för HÖGE FARAO det unionen handlar om - att ge och ta. Och vi är alldeles för många som tycker att vi GETT för mycket och FÅTT för lite för att Mona Sahlin ska vara alltför säker på att vi kommer att stödja dem.
Det här kommer naturligtvis att ge konsekvenser - jag kommer inte bli nån särskilt aktiv valarbetare under EU-valet, om jag ens röstar vet jag inte vilket parti jag kommer rösta på. Det är jag inte heller ensam om.
Strategerna spelar ett farligt spel när de tar för givet att fackföreningsrörelsen kommer att morra ett tag, men därefter inrätta sig i ledet. Det kanske inte alls blir så. Vi kanske inte alls lugnar ner oss, det här kanske t o m blir partiets egen lilla pinsamma FRA-fråga. Flera LO-distrikt är ytterst tveksamma - olydiga! - och Byggnads kommer vara tvungna att driva sin linje för att behålla nån trovärdighet. Avdelningarna i Stockholm, Skåne och Göteborg har redan markerat sitt missnöje med partiledningens agerande. På torsdag har vi repskap i Byggettan och Hasse Tilly kommer få ta del av våra farhågor. Vi kan ju rimligen hoppas att han framför dem till höge vederbörande.
Jag gillar inte heller den utpressningstaktik som pågår. Dvs, man skuldbelägger mig. Jag ska trängas in i ett hörn där jag av rädsla för att högern ska nå framgångar ska släppa mina principer. Det har kommit såna propåer. Nå, jag är en tjurig jävel. Folk som känner mig kan intyga att det funkar precis tvärtom.
Jag ser istället faran i att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att visa sitt missnöje med socialdemokratiska företrädare i EU-valet och spola bort partiet. Det är ett långt trovärdigare scenario än att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att belöna partiet för att det sket i vad vi tycker, eller hur???
I den efterföljande analysen om varför det går åt helvete i EU-valet kommer man sedan totalt undvika att ta in den frågan. ALLT annat kan ha spelat roll, men inte att ett par tusen Fackliga FörtroendeMän slutade prata politik det året, eller vad det berodde på. Det blir som i den stora eftervalsanalysen där man totalt undviker att ta upp Göran Persson personliga ansvar för valförlusten. För ingen skugga måtte falla på ledningen.
Nå här är det i varje fall Lång dags färd mot natt....

Bilden föreställer regeringen och partiet. Vem som är vem får ni väl gissa. Snodd från http://www.crazy-jokes.com/

Takt eller otakt. Omröstningen på Irland

Efter en viss vånda, och några påstötningar, kanske det skulle vara dags att fundera kring vad den avhållna folkomröstningen på Irland faktiskt betyder. En genomläsning av mer eller mindre balanserade analyser under helgen ger ju vid handen att det nog inte betyder så mycket. I vart fall inte om man ska dra några slutsatser av vad olika EU-vänner anser, och redan här kan det vara dags att stoppa ett tag och fundera.
Det är ju nämligen så att de som å andra sidan är mot EU drar vissa växlar på det här, och de som gillar EU drar andra växlar. Sen har vi all de andra - däribland jag - som inte är riktigt säker på om det ens går att dra några växlar på det.
Så här blev det - irländarna röstade nej till fördraget. Drygt fyrtio procent, en löjligt låg siffra i mina ögon, men tydligen rätt hyfsad för att vara Irland, deltog och Nej-till-Lissabon vann. Och tyvärr, kära tveksamma till EU - det var nog så att det var just Nej-till-Lissabonfördraget som vann. Det var inte Nej till EU som vann.
Och återigen fick vi en handfast demonstration av en centralbyråkrati i Bryssel som inte dansar samma dans som medborgarna. Nä förresten, de dansar inte alls.
Irländare gillar EU. De har via en massa spex och trix och tack vare en start som ett i det närmaste U-land i Europakollektivet, haft en mängd olika förbehåll och fördelar tidigare. Av samma sort som olika nya EU-medlemmar i Östeuropa också har. Det har pumpats in miljarder i Irland, och de har haft status som lågskatteland. I det nya förslaget till fördrag fanns det uppenbarligen risk för att en hel radda av dessa fördelar skulle få stryka på foten. Jag skriver uppenbarligen därför att i de textmassor som presenterats är det svårt att utläsa VAD som faktiskt avses.
En hel massa olika pampar inom EU, och rätt många EU-finansierade lobbyorganisationer, jobbade frenetiskt för att irländarna skulle rösta Ja, men detta sprack alltså. I förbifarten kan man ställa sig ytterst frågande om det verkligen är meningen att organisationer finansierade av EU ska kunna driva valkampanjer - det känns lite som om arbetarrörelsen i nästa val skulle ställas mot svenska staten.
Ändå misslyckas detta.
Att inte betrakta detta som ett demokratiunderskott är att skjuta sig i foten. Det fanns en förödande samsyn i den politiska hierarkin om att rösta Ja. Ändå blir det Nej. Och det är nu det egentliga arbetet börjar - det som borde ha påbörjats innan man beslöt sig för att sätta Lissabonfördraget i sjön - nämligen att ta reda på vad folk vill. Och sedan förklara detta på ett bra sätt. Om detta skriver Petter Larsson bra i EfterArbetet
Irländare jag haft kontakt med är ohyggligt irriterade på EU.s klåfingrighet. Allt från storleken på pints till enormt kostsamma processer för att kunna få ut bidrag för att bygga om en skola. Känns detta igen? Jag tycker mig ha hört saken förr, fast i Sverige. För DET VAR INTE DETTA som den europeiska gemenskapen skulle handla om.
Det jag har läst av Lissabonfördraget, företrädesvis om arbetsrätt, ger mig en krypande känsla av fler ansiktslösa byråkrater. Av folk som kommer att besluta om saker, om regioner, om länder de inte har en aning om. Allt mer av de dagliga besluten skulle läggas på tjänstemän - i en sann europieisk byråkratitradition som är mycket främmande för många av oss.
Till skillnad från den gängse uppfattningen är svensk byråkrati vare sig massiv eller snårig - om man jämför med just denna europeiska, och då kan ni ju tänka er själva.
Irländare har en sund inställning till byråkrati, och en hög nationell självkänsla. Just denna nationella självkänsla både skrämmer och fascinerar. För i det EU vi en gång tog ställning till var det inte tal om att nationalism och chauvinism skulle växa. Men det blev precis så - enligt min åsikt framprovocerat av alltför skyndsamma förändringar, försämringar och bristande lyhördhet för regionala åsikter.
Idag vet vi att de fyra friheterna är heliga. Och av dessa är den om det fria kapitalet den allra friaste. Men för de flesta av oss har detta kommit att göras synonymt med industridöd, flytt till låglöneländer, arbetslöshet och en massa problem. Nu vet jag att jag kommer att bli beskylld för det ena och det andra, och jag kan frankt säga att nej, jag tror inte på en oreglerad marknad - sånt blir det bara elände av.
Vilket förmodligen irländarna också visste och tog med i beräkningen.
Nu ska man ha klart för sig att det redan dyker upp olika förklaringsmodeller till Nejsidans vinst. Och i vanlig ordning kan inte Ja-sidan orka med att erkänna sina brister - istället låter analysen som att det var inrikespolitik som avgjorde, ett allmänt missnöje med politiker, missuppfattningar och Nejsidans lögner. Ungefär.
Man kan ju hoppas på att en seriös analys faktiskt tar in andra saker. Till exempel att kloka människor på Irland visste vad de röstade på, att de inte gillade vad de såg, att de inte ansåg att Lissabonfördraget var tillräckligt bra.
Att som EU-parlamentarikern Jan Andersson försöka sälja in saker med att "det är inte bra men det är i vart fall bättre än det vi har" är en ovanligt kass marknadsföring. Skulle jag gå ut till medlemmar och säga "ta arbetsgivarbudet, det är i varje fall bättre än det vi har" skulle jag få på huden.
Man ska ALDRIG nöja sig med mindre än det bästa.
Det har tagit en jävla tid att böka fram detta fördrag. Nå, då kunde man kanske ha skapat nåt som var bättre. Istället för att skapa nåt som ett par miljoner väljare på en liten ö kunde kasta i Irländska sjön.
På samma vis kan jag återföra detta till mitt ständiga tjatande om Lavaldomen. Varför ska jag rösta för något som är sämre än det jag har? Kan ni se framför er hur engelsmän helt plötsligt ska börja köra på höger sida, eller fransmän inte kunna köpa vin hos handlaren på hörnet? Det är här förespråkarna för EU gör ett av de stora felen - jag minns med glädje när Cecilia Malmström med sin gälla stämma frammanade synen av en svensk gruvarbetare i Kiruna som med intresse följde lokalpolitiken i Provence, eller hur den tjeckiska mamman kände samhörighet med mamman i Portugal. Det var kul att läsa det - men totalt verklighetsfrämmande. Vi må alla vara europeer men vi är inte samma folk, har inte samma bakgrund eller samma möjligheter.
Om man vill kan man naturligtvis klumpa ihop oss till konsumenter - populärt i dessa dagar - men inte ens där är vi likadana. Man säljer inte bilar på samma vis i Sverige som i Frankrike, vilket är en gammal sanning bland just bilnasare. Man säljer uppenbarligen inte heller politik på samma sätt heller.
Ett annat stort fel EU-förespråkarna drabbats av är insikten om vad EU faktiskt kommit att bli. Det håller på att bli ett Europas Förenta Stater, med gemensam politik inom långt fler områden än vi kunde tänka oss 1994, och i det imperiet ligger Sverige mycket långt bort.
Fortsätter den nuvarande politiseringen av EU betyder det att makten kommer att finnas i ett segment från London till Rom ungefär. Det är så uppenbart att man måste vara blind för att inte se det - och det är vad som skrämmer mig. Och det händer saker i detta Europa som inte alls påverkas av ett fördrag...
I den slutliga analysen om varför Irland sa nej kommer det nog att visa sig att det var det som skrämde också irländarna.


Kolla in bilden och ta en funderare på varför irländarna kan känna sig en smula utanför det europeiska centrumet

De fega och de arga. Om LO-kongressen

En kongress är en märklig tillställning egentligen. Man ska vara begåvad med gott sittfläsk, förmågan att ta omärkliga tupplurar, och dessutom måste man ha ett mycket gott öra för valörer och nyanser.
Så blev även fallet med debatten om Lavalmålet. Det har gett mer press än arga borgerliga skribenter skulle vilja, och arbetsmarknadsministern verkar tagen på sängen. DN har även en daglig blogg därifrån, vilket är alldeles utmärkt!
Litegrann kan jag förstå Littorin; har man enbart lyssnat på vad Erland Olausson och Wanja sagt kan man gärna fått intrycket av att det hela var klappat och klart. Detta ligger i och för sig i linje med vad borgarna tror - att det är en lydig rörelse som dompteras av en principfast ledning. Nå, så är det inte. Kongressen slog förbundsstyrelsen på fingrarna i flera ärenden.
Själv såg jag debatten direkt i webb-Tv (tack för det!) och enligt information ska vi kunna hitta inläggen på LO:s hemsida i nästa vecka. För, precis som Johan Lindholm sa, vilken härlig debatt det blev! Där Johan också dominerade!
Jag hade personligen gissat att förbundsstyrelsen - dvs LO;s ledning - skulle ge mig sig till en viss del, och därefter, till sist, förorda att det slutliga beslutet skulle bli en hopskrivning mellan olika förslag. Alla skulle kunna känna sig nöjda. Ja, utom då Littorin, socialdemokratiska partiets högkvarter, EU och lite andra obemärkta instanser. Och precis så blev det.
Inte för att vi ens den här gången fick svar på FRÅGAN! men det betyder ju inte att Byggettan, eller jag, kommer att ge oss. Frågan är fortfarande - hur i helvete kan det vara så att Lissabonfördraget ska kunna stärka oss som fackföreningsrörelse när Svenska Arbetsgivareföreningen samtidigt tycker att samma fördrag kommer att försvaga oss????
Min inbjudan till Erland Olausson står kvar - kom ut till Tensta på morronen och ta den debatten. Om du törs. Att arbetsgivarna inte vill kan jag leva med. Att mina egna företrädare fortfarande hukar för debatten är minst sagt illa. Och om Olausson vill åka och fiska istället kan han väl skicka sin efterträdare.

Men var det nu en enad rörelse som stod bakom det här? Inte direkt. Johan Lindholm yrkade under debatten på att beslutet skulle tas vid sluten omröstning, vilket fick olika koryféer (Googla!) att gå i taket. Det blev gråtmilda valser om att vi borde kunna ta det här beslutet i vanlig ordning, med öppna kort.
Ingen verkade reflektera över faktumet att vi visste att vi skulle få mer stöd vid en sluten omröstning än vid en öppen. Tyvärr. Det är nämligen så att inom IF Metall och Kommunal är man lydigare, och gör med vad man blivit tillsagd om. Isynnerhet som de ledande förespråkarna för Lissabonfördraget kommer därifrån - det verkar vara fjärran för Kommunal att gå i clinch med Wanja. Skräp det också! Men det fanns goda indikationer på att i de delegationerna kunde Byggnads få stöd för sitt yrkande, om de slapp stå för det.
Illa? Naturligtvis. Men inte lika illa som att förneka att problemet finns.
Det finns nämligen en löneavundsjuka inom LO. Lågavlönat folk har en smula svårt att dela Byggnads upprördhet över att högavlönade kanske får sämre villkor. Detta uttrycktes vid ett flertal tillfällen. Och man kan bara häpna över att folk som förväntas vara insatta har en så enkelspårig bild av hur lönebildning går till.
Likaledes kan man fundera över hur väl pro-Lissabon-sidan lyckats med att utmåla den här delen av fördraget som svårt och ogenomträngligt. För det är det inte - det finns översatt till svenska, det är ett par viktiga sidor, men det är inte hundratals sidor som angår oss och den här frågan.
Det allra märkligaste egentligen, är att vi helt plötsligt måste kämpa för att få med saker vi trodde vi var garanterade. Löften som skrevs i sten 1994, som också tydligen ska underställas de fyra friheterna.
Jag har som sagt lite svårt att förstå LO-ledningens inställning till EU. Det som skulle bli ett demokratiskt fredsprojekt har istället blivit en krigförande union, toppstyrt av tjänstemän, med allt större klyftor. Det har blivit precis det som det varnades för. En union där ett litet arktiskt land - beskrivning från EU-högkvarteret i Bryssel! - inte ska tro att de har nåt att säga till om.
Man får ju innerligt hoppas att Europafrågorna tas på större allvar av LO-ledningen i fortsättningen och att de inte nöjer sig med att göra som de blir tillsagda av de politiska tjänstemännen i socialdemokratiska partiet.


På bilden Jytte Guteland

Följ debatten direkt! Om LO-kongressen

Måndag kommer debatten om Lavaldomen och dess följdverkningar att tas på LO-kongressen i Folkets Hus i Stockholm. Vi är väl några stycken som är galet envisa nog för att faktiskt befinna oss där, men för er andra finns möjligheten att följa debatten direkt här.
Vill man också veta vad som händer under kongressen kan man med fördel kolla in både här och hos LO-tidningen som har en bred bevakning - fattas bara!
En utomstående betraktare kan säkert förvånas över spännvidden på frågorna som debatteras - men LO är alltså inte ett specifikt fackförbund, utan en paraplyorganisation för en rad fackliga organisationer, där förbundsgemensamma frågor drivs, men också ett organ som för fram de politiska krav som är viktiga för medlemmarna. Barnomsorg, kollektivtrafik, penninghantering etc (för att ta några aktuella ämnen). Det var just politiska frågor som en gång i världen fick just den tidiga arbetarerörelsen att bilda ett parti - socialdemokraterna.
Under de första tio åren fungerade också SAP som facklig centralorganisation, tills LO bildades 1898. Eftersom frågan ofta är uppe om varför LO har så starka band till just socialdemokraterna, även bland folk som borde veta, kan det vara bra att påminna om detta emellanåt.
Den fackliga kampen har ju förskjutits från elementära krav som rösträtt och reglerad arbetstid, till att handla om frågor om arbetets innehåll. Men ändå finn det alltid anledning att bevaka just frågor som man trodde var avförda från listan - alltför ofta dyker helt obegripliga anställningsförhållanden och arbetsmiljöer upp.
Andra aktuella frågor är naturligtvis regeringens försök att via nya direktiv till försäkringskassan (och nej, den förrra regeringen skötte inte heller den frågan särskilt bra) paketera om sjuka till arbetslösa, som föredömligt beskrevs i radions Kaliber, eller varför så många kommer att se fram mot en ålderdom med för lite pengar - läs mer hos alla

På bilden LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin