Byggnads och opinionsbildningen. Återigen

Under Byggettans repskap kom naturligtvis frågan upp VAD som gjorts för att marknadsföra Byggnads åsikt när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Medlemmar är missnöjda med hur fackföreningsrörelsen syns, och hur våra krav drivs.
Ett bra exempel är den totala förvåning som nu dyker upp i partiet när man deklarerar att man tycker att partiledningen sviker i frågan om fördraget. Det är mycket höjda ögonbryn kan man säga. Och en total oförståelse för varför detta skulle vara så viktigt för oss ( det finns också en inte så liten skadeglädje från t ex Kommunal och Metall, men det kan vi ta i ett annat inlägg) men mest är man rent ovetande om att det här är en så essentiell sak för Byggnads.
Den är t o m så viktig att partiet riskerar att förlora väldigt många valarbetare ute på byggarbetsplatserna. Vilket strategerna faktiskt inte verkar fatta. Inte ens detta har Byggnads lyckats få fram, vilket är katastrof.
Nu diskuterar man att ha en större manifestation den 15 november, inför riksdagens omröstning om Lissabonfördraget. Och många, inklusive jag, hoppades att det här skulle kunna bli arbetarrörelsens motsvarighet till regeringens FRA-fråga, en livaktig debatt där man sakta skulle kunna bända över ovetande till "rätt" sida.
Nu är jag inte så säker längre, efter otaliga samtal och mejl från kamrater och meningsmotståndare (och snälla ni - det ni skriver kan ni faktiskt skriva direkt i bloggen istället för att ställa det till mig på min privata mejl - hör ni det Gösta, Owe, Hans, Tomas, Maggan, Pavel...) börjar jag inse att vad som är en ödesfråga för Byggnads, faktiskt är en icke-fråga för de flesta andra.

Mycket av detta bottnar i att man blandar ihop saker. Det gjorde folk på repskapet också, så vi tar det igen. Byggnads ställningstagande innebär INTE att man säger NEJ till Lissabonfördraget. Det innebär inte heller att man säger NEJ till EU. Den diskussionen är förhoppningsvis avklarad.
För de partikamrater som inte fattar det tar vi det igen. Byggnads säger inte nej till EU. Och försök er inte på att - som Jan Andersson - beskriva den här frågan som en sådan.
Det vi vill är att man väntar med att rösta i riksdagen om Lissabonfördraget tills man vet konsekvenserna för den svenska arbetsrätten, som de kommer att beskrivas i den utredning som Clas Stråth ska lägga fram. Att man väntar alltså.
Detta har den socialdemokratiska partiledningen sagt nej till, och sen har LO lagt sig ner för detta (genom att pipa om att man gjort vad man kunnat, och nu tvår man sina händer...). På köpet skrämde man upp sex stycken riksdagsledamöter som förväntas representera Byggnads såpass att de plockade bort ryggraden och la sig för partipiskan. Dessa sex är Claes-Göran Brandin, Anders Karlsson, Lars Mejern Larsson, Ronny Olander, Gunnar Sandberg och Hans Stenberg. Klicka på respektive namn så kan ni mejla och fråga vad i helvete de håller på med. och ju fler av oss som hör av oss dess bättre.

Det de gjort är lika illa som om lagbasen skulle lägga sig för spargrisen*. Vad kamraterna kallar dem ska vi tala tyst om, men kort och gott kan man säga att vi förväntar oss mer solidaritet av dem...

Nackdelen är ju då den extremt tafatta och klumpiga marknadsföring som fackföreningsrörelsen envisas med att hålla på med. Idag vet minsta barn att ska man lyckas i Bryssel krävs det politiskt hantverk som kallas lobbying, och de som gör sånt kallas lobbyister. Proportionen mellan de lobbyister som ska driva fackets frågor inom EU och de lobbyister som driver arbetsgivarnas sak, är ungefär 5 mot 954. Eller nåt. Till detta kommer en kvarstående oförmåga att anpassa sig till Den Moderna Tekniken som är så monumental att man antingen vill gråta åt eländet, eller slå sönder nånting.
På Byggnads hemsida hittar vi ingenting om det fiasko för det sociala tillägget som fick Wanja Lundby-Wedin att bli förbannad. Inte heller ett ord om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslöt sig för att köra över LO-kongressen, och därmed Byggnads krav. Bedrövligt är det. Inte heller något om den strategi för framtiden som andre ordförande Tomas Gustavsson pratade om under frågestunden på repskapet. Och listan kan göras längre (...jag har tagit upp ämnet tidigare bl a här....)

Att sedan inte media uppmärksammat detta är en annan sak som säger en del om hur illa vi skött oss vad gäller att få ut budskapet. De gottar sig ju i att - kanske - hitta en spricka i en kommande koalition, men det här har det missat totalt. Att sedan Gudmundson i vanlig ordning skjuter sig i foten är bara förväntat, medan DN - ambivalent vanlig ordning - inte vet vilken fot de ska stå på...

Därför är det här dubbelt olustigt. Det finns en uppenbar irritation i partiledningen över att den här debatten aldrig ger sig, och det visar man genom att inte ta debatten längre. Det finns också ett inte så litet mått av utpressning i ämnet - partiledningen sitter med trumf, tror de - och förväntar sig att vi - även om vi får stryk i den här frågan - kommer att fortsätta vara trogna valarbetare och röstmaskiner. Därför att vi skulle tycka att alternativen är SÅ hemska.

Jag tror inte att vi kommer att stödja andra partier i så stor utsträckning, men däremot är jag mycket rädd för att vi - och detta inkluderar mig - kommer att göra annat än att rösta till EU-valet. Vi kommer inte heller att kunna vara valarbetare (åtskilliga fackligt aktiva har kommit till vägs ände nu och kommer att lägga ner verksamheten om riksdagsgruppen ratificerar fördraget) och vi kommer inte att vilja bidra längre. Tyvärr.
Politik handlar tydligen mycket om att göra upp kalkyler. Man väger för- och nackdelar mot varandra. Då och då gör man felbedömningar. Jag är mycket säker på att hanteringen av detta är en mycket grov felbedömning, där de negativa konsekvenserna kommer bli avsevärt större än de eventuella vinster man gör.


*Spargrisen är motparten i en ackordsförhandling, dvs arbetsgivarens representant

Grindslanten är en bra illustration till hur några slåss inbördes så det ryker om det, medan en annan förnöjt står och beskådar eländet. Gissa vem som är vem....


Och nej, jag vet inte varför vissa ord blir rödfärgade...