I senaste numret av LO-tidningen ger sig Petra Meyer på att recensera den gamla klassikern Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, av Dee Brown, och hon gör det på klassiskt fördomsfullt sätt, genom att jämställa de amerikanska indiankrigen med folkmord. En rätt traditionell syn på den perioden, som tyvärr baseras mer på en romantiserad naturalistisk syn på de nordamerikanska indianfolken, än på kunskap om hur det faktiskt låg till.
Nackdelen med den synen är att den devalverar det vi kallar för folkmord (genocid), och det är en debatt som förts inom forskningen under rätt många år nu, vilket uppenbarligen förbigått Petra Meyer. Och man ska vara medveten om att Dee Brown på senare år tog avstånd från den historiesynen, som ändå inte alls är så framträdande i Begrav Mitt Hjärta Vid Wounded Knee som recensionen kan ge intryck av. Under det tidiga sjuttiotalet kom synen på indianerna - och i synnerhet då prärieindianerna - och deras kamp att förändras, under påverkan av den allmänna radikaliseringen av samhället, USAs agerande i Sydostasien och inte minst den svarta medborgarrättsrörelsens framsteg. Det var ingen slump att Dee Brown valde att apostrofera just Wounded Knee, där den sista större massakern på indianer ägde rum 1890, men det blev också den plats där AIM gick till väpnad kamp, mot den vite mannens samhälle.
Överhuvudtaget har bilden av den röde mannen - som den beskrivits i otaliga filmer och böcker - kommit att revideras på ett makalöst sätt. Från att vara den sluge vilden, den lömske mördaren, som emellanåt kanske kunde få vara en smula ädel också, som hos Fenimore Cooper (fast där saknas definitivt inte skurkaktiga rödskinn heller), över en anonym period som utfyllnad och kanonmat i de mer arketypiska västerfilmerna, till en tillvaro som offer och martyr (Soldier Blue t ex) till den ädle vilden i Dansar Med Vargar. För att inte tala om Geronimo.
Det är där han hänger idag, den ädle vilden. På en vardagsrumsvägg, målad i glas mot en solnedgång. Mycket stilig, som en symbol både för hur ursprungsfolken dyrkade naturen, och för att vi ska skämmas för hur vi exploaterar den.
Ett folkmord förutsätter att det finns en planerad förföljelse. Den måste vara systematisk. Om vi frångår den kan vi kalla många saker för folkmord. Men i grunden handlar det naturligtvis om ren okunskap. Dee Browns bok handlar om en mycket liten del migrerande indianstammar, som företrädesvis levde på de stora slätterna.
I de stora språkgrupper som identifierats på amerikanska kontinenten uppträder enorma skillnader. Mellan en chiricahuaapache och en santeesioux var det lika stora skillnader som mellan en lankes och en turk, och det gällde inte bara språket, utan hela den samhälleliga utvecklingen. Stora grupper indianer, främst de skogsströvande stammarna i öster, levde i symbios med de vita, och assimilerades så småningom. Att det förekom övergrepp är inte alls att förneka. men de allra största konflikterna mellan indianer och vita nämns ju inte alls i Dee Browns bok. Det allra blodigaste - santeeupproret i Minnesota som krävde tusentals liv - nämns mycket kursivt. Inte heller talas det om de stora krig som indianerna utkämpade som bundsförvanter till fransmän, engelsmän eller amerikaner under 1700-talet.
På alla nivåer i det amerikanska samhället fanns det grupper som värnade om indianerna. Om vi istället ska jämföra med den verkliga folkutrotning som skedde i Sydamerika, och långt fram i modern tid, framstår det som beskrivs i Begrav Mitt Hjärta Vid Wounded Knee, mer som en spännande historia, än som tragik.
Vare sig Dee Brown eller Petra Meyer bryr sig om att berätta om hur olika indianstammar verkligen ansträngde sig för att utrota varandra, eller att de med glädje sålde sig som legoknektar till de armé och kavalleritrupper som jagade den undflyende präriekrigaren. Utan dem inga indiankrig, men de kråkindianer som stred med Custer gjorde det för att hatade souixerna. Likaså de tonkawaindianer som stred för de vita i Red River-kriget eller Al Siebers eller Frank Norths respektive indianspejare.
Naturligtvis har stora grupper indianer fått leva i misär under många år. På det stora Pine Ridgereservatet är nöden och eländet ständigt närvarande, men har man också sett samma sorts nöd i Mississippideltat, kanske man kan dra slutsatsen att det är ett amerikanskt dilemma snarare än ett indianskt. Som drabbar fattiga, vare sig de är svarta, vita eller röda.
Man ska naturligtvis läsa Begrav Mitt Hjärta Vid Wounded Knee, i synnerhet som det också kompletterats med ett förklarande förord. Det är en klassiker, som innehåller alla dessa legendariska historier och som kanske också kan ge mersmak, och lust att lära sig vidare. För den som är intresserad kan jag varmt rekommendera Indianklubben, förtjänstfullt ledd av Bertil Thörn. Annars ger Lars Åberg en god introduktion i sin anmälan i GP.
Visst kommer det även i fortsättningen att finnas en fascination för mannen som behärskade de fria vidderna, för det är ju männens och knappast kvinnornas slitsamma tillvaro som hyllas, men det är att ta till överord att säga att det var ett folkmord som skedde. Det fanns ingen plan, strategi eller konsekvens i hur indianerna besegrades, om man ens kan säga att de besegrades. I många fall integrerades de, i en fredlig process som var given av nödvändigheten.
Men då blir det ju inte lika spännande...
Forts följer.
Överst ser vi Sitting Bull, en praktfull representant för det stiliga hunkpapafolket. därunder ett stycke fantasimålning, och nederst en jivarosindian, liten ful och föga charmig. De har länge förknippats med det otrevliga bruket att krympa huvuden. Omfattas därför inte heller av en romatiserad syn, trots att de verkligen förföljdes...
7 kommentarer:
Sammanträffande att finna detta inlägg eftersom jag nyligen skrev om just den berättelsen: "Bury my Heart at Wounded Knee".
Har inte läst den men däremot sett filmen. Den börjar under slaget vid Little Big Horn. Custers insats där får betraktas som militär katastrof. Var synd om unga män som lurats ut i detta krig och blev slaktade. De flesta som red med Custer var relativt unga och oerfarna. Custers uppdrag var att ta ifrån sioux-indianerna deras heliga berg och bana vägen för guldletning.
Faktum är att området låg inom reservatets gränser. I modern tid har USA:s myndigheter erkänt att området togs olagligt men inte velat lämna tillbaka det. istället har man försökt ge ekonomisk kompensation.
Trots att kampen vid Little Big Horn var blodig och brutal var de kämpande jämbördiga. Soldaterna hade bättre vapen men indianerna var fler och rörligare.
Annat var det vid Sand Creek några år tidigare. 400 cheyenner massakrerades. Man red rakt in i deras läger och mördade urskiljningslöst. Kropparna lemlästades. Kvinnor våldtogs både levande och döda. Gravida sprättades upp och fostren slängdes på marken. Könsdelar skars av och togs som troféer. De som gjorde detta påstod att det var ett slag och att indianerna var vildar. Vilka betedde sig som vildar?
Det som skedde i Minnesota var hemskt men kanske oundvikligt med tanke på hur sioux-indianerna behandlades. Medan nybyggarna levde gott på deras gamla jaktmarker fick de själv svälta i reservat. Utlovade matransoner uteblev och de hade för lite mark att kunna försörja sig själva på.
Efter massakern drevs de ut på prärien där de kom i konflikt med andra stammar. Bland annat kråkor och arikara-indianer. Stammarna hade alltid krigat med varandra men när utrymmet minskade blev det naturligtvis intensivare. Bufflarna var färre eftersom det ingick i utrotningspolitiken att döda dem. Jägare uppmanades av myndigheterna att döda så många bufflar som möjligt.
Wounded Knee är kanske det skamligaste som skett i USA:s historia. Det var en hämnd från militärens sida där man dödade över 300 människor.
Indianerna begick brott de också men den som har makten bär alltid det tyngsta ansvaret. USA:s sätt att behandla sin urbefolkning var en fullkomlig katastrof. Att indianerna försökte assimilera sig hjälpte inte. Cherokeserna nådde längst när det gällde att anpassa sig. Startade skolor och skickade ungdomar till universitet. När man fann naturtillgångar på deras reservat fick de flytta. De tvingades iväg på en lång vandring genom USA. Var många som aldrig kom fram. De som var gamla och sjuka klarade inte att gå hundratals mil. Folk stupade bokstavligen vid vägkanten.
Jag håller med dig i din indignation, men man är tvungen att sätta saker i sitt sammanhang. Sand Creek-massakern utfördes inte av Förenta Staternas kavalleri, utan av något som kan betraktas som ett civilgarde, och fördömdes också både av myndigheter och allmänhet. Chivington- som ledde det hela - skandaliserades.
Jag vet inte riktigt vad du menar med att området låg inom reservatets gränser - Little Big Horn ligger inte vid Black Hills, utan inom det som kallades Montana Territory.
Att Black Hills annekterades var inte sanktionerat av myndigheterna, men om man tar av sig 2000-talets glasögon ser man svårigheter för dåtidens administration att kunna hantera en sådan illegal ockupation. Kommunkationerna omöjliggjorde det, helt enkelt.
Dessutom var dessa gränser, som man idag gärna diskuterar kring, onekligen både flytande och omstridda - det fanns fler än siouxerna som kunde göra anspråk på Paha Sapa.
Det jag försöker belysa är att eftersom indianerna inte alls var en homogen grupp faller påståendet om folkmord. Det fanns ingen särskild plan från myndigheterna om att utrota indianer.
Snarare var det fråga om ett ointresse, som kan ses i resursfördelningen till militärkommandot i Missouri. De äskanden som staben där lade avslogs regelmässigt - man skulle lösa frågan inom befintlig budget, för att använda modern terminologi. De gånger när medel anslogs blev också oftast resultatet både snabbt och skrämmande, som under krigståget mot nez percé-indianerna, eller under slutfasen av Red River-kriget.
Följden blev naturligtvis godtycke och försummelse - det fanns t ex aldrig resurser att ta hand om svältande indianer, eftersom det inte heller fanns vägar eller bostäder. Om den amerikanska staten satt till alla klutar hade indiankrigen förmodligen varit avklarade på ett par år - men så viktig ansågs inte frågan vara.
Att massakern vid Sand Creek fördömdes tycker jag är en klen tröst. Man angrep fredligt sinnade cheyenner som blivit lovade militärens beskydd. För att visa att de var fredliga hade en amerikansk- och en vit flagga rests. Det hjälpte inte. Militären sköt med kanoner rakt in i lägret.
Hövdingen Black Kettle försökte mana till besinning och lugna ner dem som sköt. Han höll på att stryka med själv. Resultatet var 400 dödade. Många var barn.
De som överlevde flydde halvnakna till ett annat läger där indianerna var mer krigiska. Det var mitt i vintern och de hade blivit tagna på sängen mer eller mindre.
Black Kettle försökte fortsätta driva sin fredliga linje men tappade av naturliga skäl anhängare. Efter Sand Creek följde hundratals räder där gårdar brändes ner och städer angreps.
Jag anser att det fanns en rasistisk inställning till indianerna som präglade den politik man förde. Kanske inte direkt någon tanke att utrota dem men snarare att bli av med dem. Gränsen är hårfin. Därför dödades de flesta direkt eller indirekt medan resten trängdes ihop i reservat. Håller med om att det var försummelse till viss del men det rasistiska inslaget är inte att ta miste på.
Tror inte någon åtalades för massakern vid Wounded Knee. Liken låg kvar i tre dagar. De som grävde massgravar fick betalt för besväret. Några dollar kunde man tjäna. Visst fördöme många men morden hade aldrig kunnat ske om inte den utbredda rasismen funnits.
Nej indianerna var inte någon homogen grupp men de delade alla samma öde. Att förlora sin kultur och det liv som gav dem mening.
Självklart fanns det rasistiska inslag i hanteringen. Något annat hade varit otroligt - men vi befinner oss på artonhundratalet, och begreppet existerade knappt, trots att det omfattade hela världen.
Det fanns naturligtvis andra massakrar, minst lika vidriga, som på Eskiminzins läger i Tucson, eller varför inte Custers vinterattack vid Washitafloden.Jag kan ge dig långa listor över hårresande övergrepp mot indianerna, men de ger trots allt inte vid handen att det skulle vara fråga om ett folkmord, i varje fall inte om vi ska gå efter FNs kriterier.
Det fanns nämligen ingen inomgruppslojalitet mellan de olika stammarna - istället hade kavalleriet, eller olika bolag också för den delen, inga problem att hitta andra indianer som med glädje slog ihjäl just indianer.
Det vi kan kalla för etniska konflikter mellan indianerna var inte heller något sällsynt - i själva verket slogs de mycket ofta med varandra, och hade inga problem med att vare sig döda eller utplåna andra stammar.
Om du blir medlem i Indianklubben - länken finns på bloggens förstasida - kan du få veta mycket mer.
De slogs ofta med varandra och tillhörde olika folk. Trots det hade alla indianer en sak gemensamt: respekten för naturen. De trodde inte att människor kunde äga mark och satte inte upp stängsel trots konflikter.
Här gick en skiljelinje mellan indianernas och de vitas synsätt. Medan indianerna såg naturen som sin mor betraktades den av de vita som någonting som måste bekämpas. Många av nybyggarna var troende kristna som sökte paradiset i livet efter detta. Respekten för naturen saknades och de handlade därefter. Träden höggs ner och man dödade allt man kom åt. Bufflar sköts i miljontal.
Innan de vitas intrång fanns ca en miljon indianer på den nordamerikanska kontinenten. Europeiska nybyggare förde med sig dödliga sjukdomar. Andra faktorer som dödade indianerna var svält och militärt våld. På några decenier hade 90% av Nordamerikas indianer försvunnit.
Det kanske inte var folkmord enligt FN:s definition men å andra sidan har indianerna inte mycket att säga till om där heller.
Du har en alltför idealiserad bild av indianerna. Förmodligen präglad av just västernfilmer. De amerikanska prärieindianerna som vi känner dem fanns som företeelse under kanske 150-200 år. Innan de lyckades bemästra hästen var deras nomadiserande begränsat till ett fåtal områden, men så snart de kom i sadeln påbörjade de genast krigståg och röveri. Det fanns ingen överdriven respekt för andra folk - tvärtom höll ett flertal stammar slavar, och sålde också slavar.
Den samklang med naturen som du hänvisar till har tyvärr få verkliga förekomster. Att man levde i samklang berodde på att man inte hade resurser eller behov av att begå rovdrift - det var helt enkelt den fåtaliga numerären som inte behövde nöta ner resurserna.
Men det finns också exempel på icke-nomadiserande stammar, i väst och öst, som faktiskt skadade naturresurser, eller utrotade djurbestånd. Att det skulle ha funnits en medfödd känslighet för ekologiska system är inte sant, utan en uppfattning skapad av naturalistiska författare som Cooper eller Ellis.
Vi kan inte ens med säkerhet säga att det var just den vite mannens ankomst som orsakade den indianska kulturens nedgång, om man nu kan tala om en sådan företeelse.
Till att börja med är forskarna djupt oense om HUR många indianer det fanns från början, men även om man var ense kan man inte komma från att dödstalen i dessa små populationer - det var ju ingen homogen grupp - väl korrelerar med jämförbara befolkningar i t ex Afrika, Nya Buinea eller Borneo.
Och detta alldeles utan några vita män. Många av dessa grupper är genom sin litenhet mer exponerade för sjukdomar eller undernäring, än större grupper.
De var kort sagt genom sin litenhet dömda till undergång.
Inte heller kan alla sjukdomar skyllas på den vite mannen. Kikhosta och mässling fanns redan på kontinenten, och spädbarnsdödligheten verkar ha varit hög även innan de vita kom.
Just de nomadiserande stammarna hade en större dödlighet eftersom de organisatoriskt aldrig kunde bli så stora att de hade ett populationsöverskott. Enkel demoografi kan vara nog så trist men ger mer sanning än Hollywood
Jag betraktar indianerna som människor med en annan kultur än vår. De hade en historia som tagit en annan riktning. Européerna var präglade av kristendomen och den industriella revolutionen. Enligt deras tro var människorna en gång utkastade ur paradiset. Därför såg de naturen som en fiende vilken skulle exploateras. Det goda hoppades man uppnå i livet efter detta.
Enligt indiansk tradition fanns det två saker en människa kunde äga. Det ena var ett namn och det andra förmågan att känna hat, glädje sorg osv. Säger något om deras enkla syn på tillvaron.
Om man får tro de ögonvittnesskildringar som gjorts kring 1800 så var indianerna ännu i stort antal. Fanns en konstnär som reste runt bland dem och tecknade vad han såg.
Men deras kultur var på nergång redan då. Mandanerna tex var en stam som drabbades hårt av smittkoppsepidemi. Inte bara det. Handeln med de vita gjorde att de blev beroende av industritillverkade pilspetsar tex. På en generation glömde de hur man tillverkade egna i sten som man gjort sedan tusentals år. Många andra hantverk glömdes också bort.
I stort sett all förändring som skedde vid kontakten med vita var negativ för indianen.
När den stora folkvandringen satte igång runt 1840 var det naturligtvis katastrof. Antagligen den mest intensiva folkvandring i människans historia. Det som drog igång den var guldrushen i Kalifornien. Det gjorde folk som galna.
Den till synes oändliga prärien som varit orört indianland koloniserades, styckades upp och civiliserades på tre decenier. Man ställde ett ultimatum till indianerna att de antingen fick bosätta sig i reservat eller utrotas. Exakt det ordet "utrotas" användes vid ett möte i Colorado. På denna tid var indianer i stort sett inte mer värda än ohyra. De var i vägen när man ville bryta guld, dra järnväg och bygga hus på deras jaktmarker.
Nej man ska inte romantisera men många hade nog föredragit de liv de levde. De hade en hel kontinent att leva på som gav dem allt de behövde och där de kunde röra sig fritt. När det var hett på sommaren flyttade man upp till Kanadensiska gränsen och på vintern var det behagligare i Texas.
De var inte nomader i egentlig mening utan snarare att de flyttade mellan bestämda platser. Ett sätt att säkra överlevnaden som säkert var ett hårt liv men gav någonting tillbaka. De flesta moderna människor har tappat kontakten med vad som är väsentligt i livet. De är så långt bort från det man kan komma och har inte en aning.
Skicka en kommentar