Europafacket var viktigare än LO-kongressen

Jag har fått klart för mig att det inte finns en existerande tanke i det socialdemokratiska strategihögkvarteret (om det nu finns ett sånt - det finns fler som tvivlar på saken) om att man skulle ändra uppfattning när det gäller att ratificera Lissabonfördraget. Fördraget SKA röstas igenom, till varje pris, och alltså pågår nu energiska försök att rättfärdiga detta.
För att även jag ska begripa så är det nämligen så att a) utkastet till Lissabonfördraget beslöts när det var vänstermajoritet i EU-parlamentet, b) vilket gör att det innehåller delar som den nuvarande högermajoriteten inte är så pigga på, vilket ger c) att vi skyndsamt måste ratificera Lissabonfördraget för att d) högern inte ska börja leta efter saker i texten som de skulle vilja ändra på.
Därför har LO:s styrelse valt att ställa sig bakom riksdagsgruppens beslut. Man anser att man gjort vad man kan, och därmed tvår man sina händer. Likt Pontius Pilatus. Kvar står Byggnads att ensamma vara de som ser riskerna med fördraget. Vi ska återkomma till varför vi är ensamma.
Men jag tror också att en bidragande orsak är att Wanja Lundby-Wedin är ordförande för ett svagt Europafack, som tycker skrivningarna i Lissabonfördraget är jättebra. Och det tror jag på - i jämförelse med vad de har är detta ett steg framåt.
För att använda mig av en av mina risiga liknelser - är man dödligt skadad är man glad om det övergår i molande värk. Problemet är att den svenska fackföreningsrörelsen är frisk, och längtar inte alls ens efter molande värk. Inte ens i solidaritetssyfte. Jag har svårt att begripa hur en försvagad svensk fackföreningsrörelse är till nytta för svagare kamrater i andra länder....
Nu verkar det som om hennes post som Europafackets ordförande sätter henne på två stolar, vilket också var en farhåga som uttrycktes innan hon nominerades. Hittills har jag inte heller sett någon pressa henne på den punkten - var ligger Wanjas lojaliteter??? Eftersom jag sett att t ex Sven-Erik Österberg lägger stor vikt vid hennes åsikt i den här frågan är detta inte oviktigt.
Jag var på LO-kongressen, jag följde debatten. Det är möjligt att det formella beslutet må vara öppet för eventuella tolkningar, men för oss som var där var det glasklart. LO skulle slåss till sista blodsdroppen för att skydda våra rättigheter - och det gör man inte.
Om vi sedan hoppar till orsakskedjan här ovan, måste jag säga att det är ett av de kassare argument jag hört. Mycket kan jag säga om högern i Europa, och om högern i Sverige i synnerhet, men om man tror att en svensk fördröjning skulle få dem att huxflux upptäcka upphetsande saker i Lissabonfördraget underskattar man dem. Detta_är_ett_dåligt_skäl!!!
Jan Anderssons lovvärda ansatser slogs till backen av EU-kommissionen, vilket är ett djupt oroväckande tecken. Reinfeldt har inte med ett ord tagit upp löntagarnas rättigheter, vilket både Mona Sahlin och Lundby-Wedin har krävt (och när han inte gör något så gör inte de heller något - ytterst märkligt!!!!), och slutligen kan vi konstatera att regeringens utredare Claes Stråth ger illavarslande signaler när det gäller slutsatserna av sitt uppdrag. Man ju fundera på o m inte SAF i vanlig ordning är de smartare grabbarna i den här matchen, som stillsamt väntar att riksdagsbeslutet ska tas, och därefter komma med sina krav.
Lissabonfördraget har absolut fördelar om man jämför med den stadga som gäller idag, framförallt för att den i någon mån tar bort en del av EG-domstolens makt och förlägger den till ett parlament, som då också kan vara ännu mer löntagarfientligt. Men dessa små steg i rätt riktning är definitivt inte tillräckligt för att vi ska riskera den svenska modellen.