Vårdpersonalen och lönen. Om facklig kamp...

För inte så länge blev jag, på en sammankomst för medelålders människor, upptryckt i ett hörn av en högskoleutbildad kvinna med studielån och ambitioner, och hon var förbannad för att jag tjänade mer pengar än henne.
Hon var inte arg på systemet. Hon var arg på mig, och på alla andra jävla hantverkare som hade mage att tjäna mer pengar än henne. Vi med våra minst sagt bristande skolerfarenheter hade minsann oförskämdheten att tjäna mer pengar än henne, än lärare, än sjuksystrar, än poliser, än i stort sett alla andra. Och det var bara vårt fel.
Med lite alkohol i kroppen så upphör nämligen ofta välutbildade människor att vara både smarta och toleranta. Så även denna gång.

På mitt vanliga diplomatiska sätt förklarade jag då för henne att vi hade höga löner - inte alla byggnadsarbetare, men rätt många - för att vi hade slagit oss samman, beslutat tillsammans att inte ta ett endaste arbete för lägre lön än vi gemensamt beslutat om, och se till att arbetsgivarna inte kunde ta in folk som arbetade för lägre lön. Och så kallade vi det för en fackförening. Jag föreslog henne att hon, och hennes kollegor, kanske kunde göra samma sak.
Vem vet, det kanske kunde ge lite mer lön.

Hon tyckte inte det var ett dugg roligt. Istället kallade hon det för maffiafasoner, vilket inte berör mig ett dugg. Jag skulle ta åt mig om jag visste att våra krav vore orimliga, men de är inte det.
Det är högst anständiga krav Byggnads för fram när vi förhandlar, och det skäms jag inte ett dugg för. Dessutom är vi duktiga på att förhandla (och anser självfallet att ingen annan är det, vilket är en av anledningarna till att vi fortfarande är ohyggligt missnöjda med hur den svenska regeringen och oppositionen förhandlade kring Lissabonfördraget - hade vi haft nån byggjobbare i förhandlingsgänget hade nog fan EU-kommissionen fått bita i det sura äpplet, är fortfarande en åsikt som förekommer i våra bodar. Vi glömmer inte hur den förhandlingen gick till...)

När hon hade surat tillräckligt dök det upp en sjuksköterska och drog igång på samma sätt - med grundåsikten att eftersom deras jobb var så viktiga så borde de få mer betalt. Jag flikade lite fint in att eftersom farbror Fredrik och de andra i regeringen gett svenska folket saftiga skattelättnader, enligt dem själva, så borde det rimligen betyda att det fanns mindre kvar i skattkistan att dela ut till vårdpersonalen. Kort och gott - röstade man på borgarna, och jobbade i offentlig sektor så röstade man bort löneutrymmet.

Det var inte heller populärt.

Jag ska inte alls påstå att alla byggnadsarbetare begriper den fackliga kampen, eller hur lönebildningen sker, men däremot vet nog nästan alla att våra löner sticker i ögonen på folk. Därför kan det vara bra att påminna om att vi inte har höga löner automatiskt, och att den som inte är med i facket också undergräver vår styrka.

Högre lön handlar inte om borde. Det handlar om ska. Att gå tillsammans och kräva en högre ingångslön, som i sjuksköterskeupproret, är faktiskt den enda vägen att gå. Har man en gång suttit vid ett förhandlingsbord vet man att man inte kommer få högre lön för att arbetsgivaren är snäll. Icke så. Inte heller kan man tolerera att arbetskamraten inte tänker vara med - och det är inte heller nån maffiametod, utan det är för att arbetsgivaren inte ska hitta de där som är villiga att dumpa lönerna. En gång i världen var det sånt vi använde a-kassan till; den är inte alls tänkt som en "omställningsförsäkring", utan var till för att ingen skulle behöva sälja sig billigare. Kassan gav den tryggheten. Visst, det finns alltid nån kaxe som tycker han är starkare än systemet, men egentligen handlar det om att de vill åka snålskjuts på oss andra. Åh, det finns så många tjänstemän som belåtet tror att de minsann löneförhandlat alldeles själva, helt i okunskap om att den vägen plogades och sandades av generationerna innan, genom fackligt arbete.

Vi i Byggnads har själva klarat av avtalsrörelsen 2012. Tämligen misslyckat, kan man nog sammanfatta det med. Det hela sköttes tondövt och otaktiskt, där man började med att stöddigt säga att man inte tänkte gå med på något under 2,6% i löneökning. Skramlade med de stora kanonerna. Varslade om konflikt så det stod härliga till gjorde man, och så struntade man i informationen till berörda arbetsplatser mer än vanligt.

För att sedan acceptera ett avtal som gav just 2,6%. Vilket innebär 774 spänn i månaden. En ökning som tjejerna i Handels skulle vara rätt glada åt, eftersom deras arbetsgivare vill ge avsevärt mindre. Och där förhandlingarna ser rätt grötiga ut just nu.

Det är då vår tro på vår gemensamma sak ar som viktigast. Det är just då vår styrka är att vi jobbar tillsammans. Då spelar faktiskt inte studielån eller titel eller utbildning någon roll - vill man ha högre lön ska man se till att man får det.

Inte för att man bör ha högre lön, utan för att man ska!

Vad sa Wanja?

Vi var ett rätt stridslystet gäng som kom till LO-borgen. Och vi hade ett jättebra möte med Wanja - rapport kommer utförligare när vi sammanställt våra uppfattningar (minns att det här var ett uppdrag vi hade så jag ska vara lite försiktig med min egen beskrivning). Ordförande Lindholm slet sig från avtalsförhandlingen för att vara med...
Ja, Wanja var medveten om att hennes och LOs agerande inte hade fallit Byggnads med flera på läppen, men det fanns också orsaker till det. Framförallt var det en regering som obstruerade - taktikspel - och mer eller mindre tvingade LO och socialdemokraterna att gå med på den tidtabell som låg (tack vare en påstått opolitisk talman som gjorde just det han inte fick av sitt uppdrag, nämligen politik).
Alternativet hade varit att framstå som beslutsfega och oansvariga - något som borgarna älskar att stoppa i halsen på alla dessa obeslutsamma marginalväljare, som vi alla måste tillfredställa numer (mer om detta i ett annat inlägg)...
Man kan naturligtvis ha åsikter om hur kongressbeslutet ufördes, och det har jag, men jag kan efter ha hört henne förstå de som gjorde övervägandet att ett blankt Nej skulle skadat oss mer än gjort nytta. Det här var ju inte ett Ja eller Nej till EU - vilket kan vara viktigt att komma ihåg.
Att sedan vi från Byggettan är lite mer vildsinta är en annan sak - det är inte alltid det som är grejen. Man kan titta på Frankrike där de eldar bildäck och tar chefer som gisslan - och vad uppnår de? Inte ett skit, faktiskt...

Däremot finns det ett pedagogiskt problem att ta itu med. Därför lovade Wanja att komma på Byggettans lagbasmöte 7de april - för att säga samma sak som hon sa till oss, rapport kommer därifrån också. Där ska hon också få berätta varför manifestationen på Mynttorget blev ett sånt fiasko.
Byggettans medlemmar kom dit i tron att det var sista möjligheten att påverka riksdagsledamöterna - Wanja var inbjuden för att tala om ett helt annat ämne, nämligen angreppet på löntagarna. Manifestationen förvandlades till ett socialdemokratiskt valmöte, vilket mer eller mindre lämnade oss i chock. Någon av de som organiserade tillställningen borde ta sig en funderare på hur man mobiliserar...

Kommer mer senare under dagen - det händer ju andra saker också. Som strejkvarsel.... Fast utan brinnande bildäck...



Byggen som kan stoppas

Wanja och jag

Onsdag ska jag, Stefan Slottensjö och Kent Renen Johansson träffa Wanja Lundby-Wedin. Hmmmm....undrar vad vi ska prata om?

Skämt åsido, vi har ett uppdrag från repskapet, där vi klarat av del ett. Wanja är del två. Något säger mig att hon kommer bli lika förbannad som Mona Sahlin blev, när vi framför Stockholms Byggnadsarbetares åsikter om hur LO och partiet hanterat ratificeringen av Lissabonfördraget. Och sedan ska vi redovisa det, för nästkommande repskap. För den oinvigde så är repskapet Byggettans högsta beslutande organ, ungefär som Högsta Sovjet (det där kommer jag få skäll för...)

Det ska vara högt i tak i rörelsen, och nu ska vi ta reda på hur högt det faktiskt är. Kommer rapport i nån form - kanske via Twitter. Det är svårt att uppdatera bloggen när man står ute på bygget...


Bilden föreställer LO-borgen vid Norra bantorget i Stockholm...

Jag och Mona och Sven-Erik...

På senaste repskapet utsågs en liten delegation att ta kontakt med både LO och socialdemokratiska riksdagsgruppen för att på allvar diskutera genom frågan om Lavaldomen, om Strååtutredningen, och om hanteringen av LO:s kongressbeslut. Den gruppen bestod av Johan Lindholm (ordförande för Byggettan), Kent Renen Andersson (fr JM Stomme), Stefan Slottensjö (lagbas Skanska), och jag. Dessutom förstärkta med Byggnads ordförande Hans Tilly (trevligt att ses!) träffade vi alltså idag Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg.
Kan säga att det var en rätt frän ton. Mona blev arg, och Österberg också, men vi var där för att tala om att vi tycker att vi blivit sålda, och att vi behövde rensa luften.
Så det gjorde vi. För oss är inte alls frågan om Laval eller om Lissabonfördraget avklarad, utan de kommer att återkomma genom hela valrörelsen fram till EU-valet. I byggbodarna är det precis det man vill tala om, och då är det svårt att få fram andra budskap.
Fortfarande handlar det om tågordningen. Vi kan inte begripa varför man inte tog den enda chans man hade, nämligen att genom att hota stoppa ratificeringen av fördraget fått Reinfeldt att lova att göra i varje fall NÅT. I dagsläget gör han INGENTING. Han framför inte ens våra synpunkter, och inte Littorin heller. De är skrämmande tysta i frågan om det är svenska kollektivavtal som ska gälla i Sverige.
För oss som är vana att förhandla med rätt tjurigt folk är det konstigt att man inte tog den enda chans man hade. Vad som helst hade ju varit bättre än ingenting alls, eller hur? Och det är där frågan om sveket ligger - vilket vi inte fick något svar på idag heller. Till Monas och Sven-Eriks försvar ska erkännas att de mycket väl kan ha fått annan information av Wanja Lundby-Wedin, men henne har vi kvar att grilla.
Dessutom kan man inte nog poängtera faran med en ökande arbetslöshet bland svenska byggjobbare och allt fler utländska jobbare på våra byggen. Gissa vilka som kommer kunna profitera på det? Erfarenheterna från Storbrittanien är inte muntra...
Nå, ur det här samtalet kom en del nyttigt som förmodligen kommer att spridas i större kretsar, men jag kan ärligt säga att jag fortfarande saknar den verktygslåda som kan hjälpa mig i debatten med grabbarna. Det räcker inte med att lova att slåss för svenska kollektivavtal, när man inte gjorde det med all till buds stående medel när man hade chansen.
Vi väntar precis som Eric Sundström i AiP på den stora fråga som kan få lite eld och glöd i debatten, för innan dess kommer sveket mot Byggnads att fortsätta spöka.


Bilden: Uppsagda brittiska arbetare demonstrerar mot att företagen istället tar in billigare utlänsk arbetskraft

Tänka sig, EU-kommissionen lyssnade inte

Den här bloggen har under lång tid handlat om turerna kring det så kallade Lavalmålet i EU-domstolen och den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget, den nya EU-konstitutionen. Främst har jag varit kritisk till den hantering som socialdemokratin. men också LO, pysslat med. Vi var rätt många, främst inom de fackförbund som ligger först i ledet för att lönekonkurreras ut, som förutspådde att det skulle bli än värre än det är, med Byggnads förlust i EU-domstolen i bakhuvudet.
För att kunna sätta press på EU var vi rätt många - igen - som tyckte att Sverige skulle villkora sitt godkännande av den nya konstitutionen Detta skedde inte - istället valde våra företrädare att rösta för ratificeringen utan några som helst invändningar. Vår egen LO-ordförande lyckades tolka ett kongressutslag som att LO skulle vara bakbundet, och hela tiden hänvisades det till ett arbete som den svenske EU-parlamentarikern Jan Andersson drivit i ett utskott i EU:s parlament - ett arbete som skulle få EU-kommissionen att ändra i det som kallas utstationeringsdirektivet. Detta skulle dessutom vara ett arbete som stöddes av Europafacket, fast när vi träffade Europafacket hade de ingen aning om vare sig det eller ens vem Jan Andersson var...

Nå, nu har vi fått veta att-det-blev-precis-som-vi-befarade. EU-kommissionen skiter i vad Jan Andersson och hans utskott tycker. Direktivet ligger fast. I varje fall fram till EU-valet. Därefter kan en ny EU-kommission ändra i direktivet. Därför - tycker antagligen Jan Andersson och en driva andra icke-konkurrensutsatta socialdemokrater - är det ännu viktigare att vi röstar i EU-valet, och att vi röstar fram en annan majoritet i EU-parlamentet.
Ungefär så ligger det till.
Jag är rädd för att saken inte är riktigt så lätt. Det är inte lätt idag att gå ut i byggbodarna och prata EU-val. Vi vet att vi hade möjligheten att göra det som Jan Andersson inte lyckades med, nämligen att villkora fram varaktiga förändringar i konstitutionen, och partiet och LO valde att inte ta den chansen. Och efter att ha örfilat oss offentligt kommer man nu och vill ha våra röster - det är den debatt jag möter och kommer att möta i vår. Vi vet vad LO-kongressen beslöt, och vi vet att Wanja Lundby-Wedin valde att tolka beslutet på ett vis som på intet sätt stämmer överens med stämningen på kongressen, eller med den tolkning som då lades fram.
Ska vi gissa att det här inte kommer att debatteras på partidagarna i Västerås? Fast man får tydligen inte kalla det för partidagar - framtidsdagar ska det vara! Ska man ägna sig åt att klappa varandra i ryggen och bevaka sina positioner? Jag vet att det finns folk där med kurage, så våga ta den här debatten. Den är inte alls död och begraven, och den är nödvändig, för att vi ska kunna driva en EU-valrörelse som inte blir en total katastrof. Jag är minst sagt pessimistisk.

Jag ser lönedumpning varenda dag. Jag ser utländsk arbetskraft varje dag - och jag ser samtidigt varslade eller uppsagda byggjobbare som är förbannade. Jag kan inte gå ut och prata om ett socialt EU, om arbetsmarknadspolitik när vi ser att snack och handling var två olika saker. Jag ser allt hänsynslösare arbetsgivare, som struntar i avtal och regler, som bara ser profit.
Jag behöver hjälp med det här. Politik är så mycket en fråga om känslor, och att alltid hänvisa till hårda fakta är bara dumt. De människor som enbart gör ett rationellt politiskt val utifrån olika torra parametrar är förmodligen mycket sällsynta. Och i fallet med ratificeringen av Lissabonfördraget är det solklart. Vi såldes ut. Hur ska jag kunna driva valrörelse med det i ryggen?

Hycklande socialdemokrater, och EU....

Europaparlamentet. Snygg yta, sunkigt inuti....

Folk utan ryggrad har vi träffat på förr. Det finns borgare som vill avveckla försvaret men som inte vill säga rakt ut att de vill träda in i NATO, det finns folk som intill hysteri påstår sig värna individens frihet men som med andra handen är villiga att inskränka den för andra, det finns folk som tycker att det skulle vara individens frihet att förgifta andra (och som får riksdagsbetalt för det också, stackars lilla motståndsprinsessa)

Sen har vi då de kartongstansade socialdemokrater som nu, efter att de stridit för att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle hasta iväg och rösta med regeringen Reinfeldt, hastigt och lustigt förvandlas till förkämpar för kollektivavtalen och fackföreningsrörelsen. Jag har skrivit en kommentar till Peter Hultqvists blogginlägg men vis av erfarenheten låter jag publicera samtlig text här också. Annars verkar det ju finnas Orwellska glömskebrunnar....

Jan Anderssons och Sven-Erik Österbergs hyckleri är rent skrämmande. Just nu händer ju exakt det som vi varnade för. Och mot detta ska vi ställa vadå? Deras och deras lakejers agerande fyller mig med avsmak. Jag väntar fortfarande på att få veta hur det kan komma sig att Svenskt Näringsliv tycker att Lissabonförslaget är bra och stärker arbetsgivarnas rätt i ett framtida Europa, och att delar av våra egna EU-parlamentariker tycker samma sak. Nån HAR fel, och hittills har Urban Bäckström haft flest rätt.
Vi visste ju att detta skulle komma, och vi hade en jättemöjlighet att påverka detta genom att villkora ratificeringen av Lissabonavtalet. Jan Andersson och Sven-Erik Österberg var oerhört drivande mot de som ville göra just detta, och därför är det helt enkelt enligt alla definitioner inget annat än hyckleri att Nu börja strida för vår rätt till kollektivavtal.

Jag vet inte om jag vill ha nån hjälp av Jan Andersson eller Sven-Erik Österberg ute på arbetsplatserna. Varför börjar deras kamp för kollektivavtalen nu??? Ursäkta mig, men vi är rätt många som varit oroliga för kollektivavtalen ett bra tag här.
Jag hade möjlighet att få träffa en del folk i Bryssel vid en resa för två veckor sen (och ja, jag var knegar-alibit, och nej, jag förlorade ekonomiskt på det, och det kommer en separat drapa om detta) och det var en nyttig resa ska jag säga.
Vi träffade Åsa Westlund - förlåt Åsa att vi körde hårt med dig, men det var nödvändigt -, vi träffade LO-SACO-TCO i Bryssel och vi träffade Europafacket, där man inte hade en aning om nån slags socialt protokoll som skulle biläggas konstitutionen, vilket varit ett av Jan Anderssons stora paradnummer (kan intygas av medresenärer). Trots att personen vi träffade var mycket insatt i arbetsrätten.
Europafackets kontor

Vid Byggettans repskap senast var det nog tur att vi inte hade nån som skulle försvara riksdagsgruppens agerande. Det hade inte varit så smart, om man ska uttrycka det fint. Och sen förväntar man sig att vi ska glömma hela eländet, kavla upp ärmarna och börja jobba med EU-valet? Detta är en naivitet som gränsar till självutplåning. Vad tänker de med? Reptilhjärnan?

Det är naturligtvis fler än jag som är förbannade, många också på vår förbundsordförande Hans Tilly som är mer än lovligt anonym, och tydligen gärna låter t ex Byggettans ordförande Johan Lindholm dra lasset. Och Johan är både duktig och stridbar, men det känns som om Byggnads borde kunna göra lite mer, tack så mycket... Argast av alla är dock Bo Widegren, som vältaligt redogör för de olika turerna. Och i vanlig ordning felaktigt beskylls för att vara EU-fientlig och inte vilja ha Lissabonavtalet. Fast nu skrev jag fel - argast är de som sagt upp sitt medlemskap i partiet eller hoppat/hoppar av sina politiska uppdrag som en direkt följd av detta. För det är där vi hamnat. Bra jobbat, partiledningen...

Nonchalerad. Om att skrika i mörkret

Idag var det inte kul att komma till jobbet. Efter att verkligen ha försökt få folk att ta sig iväg till den utlovade manifestationen, fick man idag istället ta gliringar om vilken lakej man är, om varför man ens orkar försöka engagera sig, när det är så uppenbart att det man säger inte spelar någon roll.
Idag har jag träffat tre personer som på fredag kommer säga upp sitt medlemskap i socialdemokratiska partiet, och ytterligare två som kommer lämna sina uppdrag inom partiet. Ännu fler uttrycker sin oro över vad det här kommer betyda för framtiden.

Det värsta är inte att vi inte vinner debatten, utan att så få velat debattera med oss. En av de få som gjorde det var Christina Axelsson, som vågade komma på Socialistiskt Forum och debattera. Hon fick duktigt med spö av sina mot-debattörer, och vann inte över nån, men hon vågade i varje fall.
För många tusentals medlemmar inom fackföreningsrörelsen är frågan om Lissabonfördraget faktiskt såpass viktig att den kommer vara avgörande för deras framtida röstande. Dessutom en allt starkare känsla av att ingen vill lyssna på oss. Det känns respektlöst, minst sagt.
Jag tänker inte gratulera dem som i morgon tänker bifalla regeringen Reinfeldts proposition. Det här är ingen jävla fotbollsmatch där man kan ta revansch i ett senare läge; det här är ett definitivt svanhopp ut i en mycket oviss framtid. Och än värre blir det när man vet att man hade chansen att påverka men struntade i det.
Vad man kan hoppas på är att det trots allt finns tillräckligt många socialdemokratiska riksdagsledamöter som kommer att rösta Nej på torsdagen för att partiledningen ska begripa att den här frågan kommer att fortsätta leva sitt egna lilla liv. Den kommer inte begravas nu, den kommer att återkomma under hela EU-valet.
Till stor glädje för borgarna naturligtvis - det är ju underbart med en splittrad arbetarrörelse.

Nej, jag tänker inte ta till överord om att det här blir fackets död, eller att det är typiskt när partiet glidit åt höger, eller att så kan det gå när man ska vinna marginalväljare. Eller att det var bättre förr, för det var det inte - de som säger så ljuger för sig själva. Men jag tror att det finns en bristande insikt om hur lätt det är idag att byta parti, eller att bara skita i det.

Mest handlar det om att det kommer tystna i bodarna. Varför ska man jobba för något när man inte ens blir tagen på allvar????


Bilden heter Fortvivlan och är målad av den norske konstnären Edvard Munch, som inte heller hade mycket att skratta åt....

Manifestationen som kom av sig. Om att bli överkörda

Det hade kallats till manifestation på Mynttorget. Affischer, annonser, SMS och telefonkedjor manade oss att komma dit och visa vårt stöd för den svenska modellen. Och, eftersom Byggettan var den drivande kraften bakom detta, för att sätta en blåslampa i ändan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inför det kommande beslutet om att ratificera Lissabonfördraget - mot LO-kongressens beslut (om detta har det skrivits åtskilligt på denna blogg; sök på taggen Lissabonfördraget), och mot en rätt högljudd opinion inom partiet.
Regnet öste ner, allt fler angav allt mer märkliga skäl för att slippa komma. Shjälv var jag redan dyngsur efter dagens jobb, men duschade, satte mig torr och fin på tunnelbanan och blev sedan dyngsur igen på Mynttorget. Sånt får man ta. Det var hyfsad uppslutning ändå - det var ju ett viktigt ämne!
Men så snart det hela satte igång visade det sig att återigen hade partiapparaten shanghajat hela evenemanget. Här skulle inte talas Lissabonfördrag - här skulle skällas på Reinfeldt. Och det gjorde Wanja Lundby-Wedin med besked. Hon är duktig på det, och det hon sa var både klokt och riktigt.
Men det var ju inte det vi hade kommit dit för att höra.
Allt fler blev alltmer irriterade, och arga, Allt fler suckade uppgivet och gick helt enkelt därifrån. Det var tur att det var svart utanför fackelskenet, annars hade det synts rätt tydligt när förbannade medlemmar lämnade mötet. För den som tvivlar kan jag lämna namn på ett flertal socialdemokrater som faktiskt gick därifrån.
Ska jag skriva det igen? DET VAR INTE DET VI KOMMIT DIT FÖR ATT HÖRA!

I den sista skälvande sekunden när vi hade en aning av möjlighet att kanske, kanske påverka en riksdagsledamot till - så väljer vår egen LO-ordförande att vara ett lydigt redskap för partiledningen (där hon i och för sig ingår). Jag är medveten om att hon har en annan åsikt i frågan, men vanlig politisk anständighet hade varit att i varje fall med några meningar beröra Lissabonfördraget, och den oro som många faktiskt känner.
Några av de mest inbitna sossar jag känner var så arga att de knappt kunde prata - själv blev jag bara mer och mer bedrövad.

Jag har fortfarande inte fått svar på den fråga jag ställt säkert femtio gånger - hur kan det komma sig att Lissabonfördraget skulle vara så jättebra för svensk fackföreningsrörelse, när samtidigt SAF (Svenskt Näringsliv) tycker att det är jättebra för dem? Hittills har jag inte fått något annat svar än att Lissabonfördraget i varje fall är bättre än Nicefördraget, men det är ju inte mycket till tröst.
Vi hade en möjlighet att villkora vår ratificering - att få ett undantag som skyddar den svenska modellen, och det spelkortet kommer nu att vara förbrukat utan att ha gjort nån nytta. Det är fruktansvärt klumpigt, och det kommer att vara till enorm nackdel i det kommande EU-valet.
Wanja Lundby-Wedin tyckte hon blev häcklad när det började muttras i publiken. Vad trodde hon då? Att vi skulle vara tysta när vi blir snuvade på konfekten. Och inte är vi vare sig trottoarkommunister eller EU-motståndare.

Vår stridbare ordförande i Byggettan Johan Lindholm, som kallat till mötet med följande text "Visa din solidaritet som ambassadör. Därför välkomnar jag dig till Manifestation för den svenska arbetsmarknadsmodellen" släpptes inte upp till mikrofonen.
Det ryktas om att han stoppades. Om det är sant är det för bedrövligt och måste få konsekvenser.
För debatten fortsätter - den kommer INTE vara avslutad när den socialdemokratiska riksdagsgruppen på torsdag lydigt följer regeringen. Den kommer att återkomma och återkomma.
Per Wirtén uppmanar i Dagens Arena socialdemokraterna att vänta med beslutet (och läs kommentarerna, i EfterArbetet säger gräsrötter samma sak. På denna blogg har sagts samma sak hur många gånger som helst. I Kommunalarbetaren intervjuas den svenska domaren i EU-domstolen Pernilla Lindh - som f ö visar upp en stilenlig arrogans i intervjun - om sin syn på Lavalmålet, och hon, som verkligen borde veta, gör en helt annan analys av situationen än de som nu påstår att Lissabonfördraget skulle stärka löntagarna. Att hon sedan verkar mer än lovligt vidrig är en helt annan sak.
Jag ser inte framför mig ett socialdemokratiskt parti som kommer gå stärkt ur EU-valet. Efter kvällens fiasko ser jag mer framför mig ett valresultat kring 20-22% och en massiv väljarflykt. Och det blir svårt att resa sig från det till 2010...

Nya avslöjanden om utnyttjad arbetskraft

I den ändlösa serien om företag som skor sig på sina anställda har nu turen kommit till ett litet företag som tänkte göra sig en hacka genom att ta ett jobb i Malmberget. Ett polskt företag, (inhyrt av finska storfirman Outokumpu) som inte nog med att de betalade bedrövligt också krävde gubbarna på pengar för arbetskläder och trasiga maskiner.
Gruvfyran har föredömligt nystat upp affären och kastat den tillbaka i knät på samordninghsansvariga vid bygget av MK 3, fast jag håller inte alls med om deras krav på att Sverige ska förkasta Lissabonfördraget. Det är både inskränkt och chauvinistiskt - det man ska göra är att se till att vi får inskrivet våra förbehåll i fördraget. Men att säga nej till det kommer inte alls att stänga till kryphålen för de här bovarna.

Intressantare är ju att man redan från början kommit överens om att kollektivavtal skulle gälla på arbetsplatsen. Men det betyder ju också att man inte alls hade nån plan för att kontrollera efterlevnaden av detta - man tog in billigaste anbud, kontrollerade inte - brydde sig inte - att det fanns gällande avtal och att de efterlevdes, och sen betalade man förmodligen ut pengar.
Eftersom en normal svensk upphandling innebär att anbuden bör ligga inom en rimlig ram kan man ju tänka sig att detta polska företag, Mostosal, har lämnat en offert som ger dem en helt makalös vinst, jämfört med andra anbudsgivare, som kanske hade betalat schysta löner. Se där hur lönedumparna är till direkt skada för andra entreprenörer.
Det är dessutom rent beklämmande att SAF slåss med näbbar och klor för att inte behöva skapa den sorts av öppen redovisning, men det är ju bara ytterligare ett exempel på att de knappast talar för sina medlemmar längre
Frågan är ju vem som ska kontrollera att eventuella underentreprenörer följer avtalen. Och där brister det, minst sagt. Jag tycker inte det ska vara Byggnads eller andra fackförbunds sak att kontrollera - när det gäller större företag i byggbranschen finns det redan idag en överenskommelse - paragraf 38 - om förhandsanmälan, dvs det stora byggföretaget talar om vilak de tänker använda. Grejen är att i nivåerna under de seriösa företagen är det rena vilda västern.
Då kan man få tag i folk som hämtar sina pengar i Svartbanken - som jag hört talas om men trodde var en myt - och värre saker ändå. Och passa på att läsa de skrattretande kommentarerna i anslutning till artikeln!!!!
Hur Gruvfyran kommit på det hela vet jag inte, men det är ju inte så svårt att begripa - folk snackar med varandra, man blir upprörd, nån känner nån. Och sen är snöbollen i rullning.
Det som gör mig arg är att Mostosal naturligtvis visste att deras avtal stred mot den svenska modellen, men de chansade och körde så länge det gick. Vi har sett det förr, och kommer få se det igen, tyvärr. Och pengar som borde tillfallit de anställda hamnade nån helt annanstans

Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget

Johan Lindholm sa bland annat så här i sitt inledningstal på Byggettans repskap:
”Efter att s-riksdagsgruppen under förra veckan tagit beslut om att skyndsamt ratifcera Lissabonfördraget drar man inte bara LO-kongressen vid näsan, man slår också in på en väg där facken i den kommande valrörelsen inte med säkerhet kommer att kunna ta fighten för socialdemokraterna.

Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…

Den svenska arbetarrörelsen måste ta samma chans som Irland att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten. För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”

Det kan vara värt att fundera på det här nu, i dessa yttersta dagar, när SAF ifrågasätter lagen om anställningsskydd (för sjuttioelfte gången). I skuggan av alla varsel - och nu ser det mörkt ut på Kameruns avbytarbänk - kommer naturligtvis olika nyliberaler att börja kräva avsteg till höger och vänster. Framförallt till höger.
Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr.
De som drabbas värst är naturligtvis de som aldrig sett annat än ökad tillväxt. Som ung och obunden behövde man inte någon, det har man ju lärt sig. Och i kommuner som t ex Arvika riskeras nu budgeten av skenande socialbidragskostnader. Självklart vänder ju då den borgerliga regeringen och börjar tala om att det inte är bra att folk inte "upplever att de har en grundtrygghet". Alltså ska man göra det lättare att vara med i a-kassan igen. Trots att Littorin tidigare i år påstod att 60,000 jobb hotades om a-kassenivåerna återställdes....
Det är så dags. Det är en så kall cynism att man blir knäsvag.
Vem kan bli överraskad av att folk valt att stå utanför fack och a-kassa eftersom man fördyrat det? Och att samma människor hamnar i ekonomiska bekymmer när de blir uppsagda????
Det som händer nu är ju EXAKT det man varnade för. Bra jobbat, Nya Moderaterna!!! ironi
Det vi har är en regering som inte regerar eller reagerar, och att i det läget skicka över vår arbetsmarknads grundfundament att bestämmas i Bryssel är minst sagt en chanstagning.


Bilden på Uppfinnaren från Sundbyberg; Han som inte tänkte på det.... och ja, jag vet att den repliken är sliten. Men den passar så bra, och vad har man bevingade ord till om man inte får använda dem???

Wanja och Bard om fördraget. Version femtielva

Jag vet inte vad det är med Wanja Lundby-Wedin och Per Bard, men det är uppenbart att de tolkar stämningar och beslut från LO-kongressen på ett helt annat sätt än Byggnads och Transport gör. I ytterligare en debattartikel i LO-tidningen skriver de om kampen för ett socialt protokoll som ska tillföras Lissabonfördraget, och hur den borgerliga regeringen är ointresserad av detta.
Och det är helt rätt. Problemet är att det är INTE detta saken handlar om.
Debatten på LO-kongressen handlade om beslutsordningen och om den s k Stråtutredningen, och hur LO och den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde förhålla sig till detta. I debatten lovade dåvarande avtalssekreteraren Erland Olausson att LO skulle göra allt i sin makt för att förmå regeringen att skynda på Stråtutredningen, så att man kunde lägga den bredvid Lissabonfördraget och se vilka konsekvenser detta skulle medföra.
Hade han inte sagt detta hade han fått en sluten omröstning i frågan, och hur den gått kan man bara spekulera om. Det var en del harhjärtan uppe - Ulla Lindqvist om jag inte missminner mig - och mumlade om att om man krävde en sluten omröstning hade man föga respekt för kongressdeltagarnas omdöme.
På detta kan man ju svara att Byggnads hade mycket goda anledningar att tro att utfallet i sluten omröstning skulle bli annorlunda än en öppen allmän omröstning, vilket säger en del om den piska som viner över kongressledamöterna.

I artikeln skriver Wanja och Bard:Både LO och socialdemokraterna vill ha det nya fördraget. Att stoppa Lissabonfördraget var inte LO-kongressens beslut. Näpp, men det kunde ha blivit det. För att Wanja och Olausson skulle klara sig, gjorde man en samskrivning som kongressen sedan ställde sig bakom. Det urpsurngliga förslaget var ju nämligen att man skulle säga nej till fördraget innan man visste konsekvenserna av Stråtutredningen. Den samskrivning som sedan blev beslutet var inte alls öppen för tolkningar.
Nu kommer man då till det väsentliga - hur skulle LO-ledningen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen få regeringen Reinfeldt att ta sitt förnuft till fånga, och skynda på Clas Stråt ett par veckor????

Man skickade ett brev där man bad Fredrik Reinfeldt göra detta. På detta svarade Reinfeldt nej.

Vad göra man dååååå, som det sägs i Nalle Puh???? Tar man till det vapen man faktiskt har - nämligen att säga att "okey Fredrik, om du inte vill lyssna till löntagarnas önskemål som tänker vi inte rösta för ratificeringen." Näpp. Man nöjer sig med ett nej.
Översätt nu detta till en vanlig förhandling, en icke helt ovanlig företeelse i den fackliga världen. Vi har ett företag som inte vill teckna kollektivavtal. Om vi i det läget skulle nöja oss med ett Nej skulle hela vår trovärdighet, och lämplighet, ifrågasättas. I vilken förhandling som helst måste man vara beredd att sätta kraft bakom orden - det lär man sig mycket snabbt.
Nej, Wanja Lundby-Wedin har inte skött sitt uppdrag i den här frågan. Och eftersom frågan kom upp i ett annat inlägg - det skulle vara hedervärt om hon kunde komma till vårt repskap och förklara varför hon tycker att det kan vara OK att nöja sig med ett Nej, och inget annat. Det handlar om trovärdighet.
Och ja, eftersom jag får såna mejl - jag kommer fortsätta tjafsa om det här, och inte bara jag. Det här är icke en debatt som är avslutad och paketerad. Den kommer dessutom att få en följddebatt - om respekten för demokratiska beslut. Irland HAR röstat nej, och rimligen borde processen ha avbrutits - men icke då. Inte heller Wanja och Bard reflekterar över det häpnadsväckande i att de vill genomföra en process som faktiskt inte har juridisk bäring längre.
Fast det ordnar man väl på vägen. Som vanligt.


Bilden föreställer Helan och Halvan som hästhandlare....

Hans Tilly om Lissabonfördraget

I senaste numret av LO-tidningen har Byggnads ordförande Hans Tilly och Transports tillförordnade ordförande Clas Linder skrivit en debattartikel där man uppmanar socialdemokraterna i riksdagen att vänta med beslutet om Lissabonfördraget.
För precis som vi kunde misstänka har krypskyttet kommit igång - nu är vi både inskränkta nmationalister och motståndare till EU! Här ska vi inte ifrågasätta vare sig Wanja Lundby-Wedin eller eventuella bedömningar av EU-parlamentariker - och Wanja har inte ens svarat på det brev som Byggettans EU-cirkel skrev till henne, och frågade varför hon tolkar kongressbeslutet på sitt eget sätt.
Därför är det skönt att Hans Tilly och Byggnads kommer med i matchen - alldeles för länge har det framstått som om den här striden enbart är till för Byggettan och ett par till. Enligt uppgift kommer också de riksdagsmän som har sin fackliga bakgrund i Byggnads att rösta emot, trots eventuell partipiska. Och det finns fler...
Jag citerar ur artikeln sista stycke:

Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn
utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.

Och det är precis det saken handlar om. Vad som sedan fått LO:s ordförande att vantolka beslutet som fattades får hon redogöra för själv, men man kanske kunde förvänta sig lite andra tongångar nu. Allt säkrare är däremot att det finns en vilja i Bryssel om att faktiskt köra över Irland, och frångå principen om att alla medlemsländer ska vara överens.
Formellt sett har ju fördraget redan dött, eftersom det blev NEJ från Irland. Men det verkar uppenbarligen som om de stora staterna tänker genomföra detta ändå, och man kan ju ana att baktanken är att Irlands NEJ ska bli ett JA i slutänden. Om det blir på det sättet kommer ju knappast EU:s trovärdighet att öka...

Europafacket var viktigare än LO-kongressen

Jag har fått klart för mig att det inte finns en existerande tanke i det socialdemokratiska strategihögkvarteret (om det nu finns ett sånt - det finns fler som tvivlar på saken) om att man skulle ändra uppfattning när det gäller att ratificera Lissabonfördraget. Fördraget SKA röstas igenom, till varje pris, och alltså pågår nu energiska försök att rättfärdiga detta.
För att även jag ska begripa så är det nämligen så att a) utkastet till Lissabonfördraget beslöts när det var vänstermajoritet i EU-parlamentet, b) vilket gör att det innehåller delar som den nuvarande högermajoriteten inte är så pigga på, vilket ger c) att vi skyndsamt måste ratificera Lissabonfördraget för att d) högern inte ska börja leta efter saker i texten som de skulle vilja ändra på.
Därför har LO:s styrelse valt att ställa sig bakom riksdagsgruppens beslut. Man anser att man gjort vad man kan, och därmed tvår man sina händer. Likt Pontius Pilatus. Kvar står Byggnads att ensamma vara de som ser riskerna med fördraget. Vi ska återkomma till varför vi är ensamma.
Men jag tror också att en bidragande orsak är att Wanja Lundby-Wedin är ordförande för ett svagt Europafack, som tycker skrivningarna i Lissabonfördraget är jättebra. Och det tror jag på - i jämförelse med vad de har är detta ett steg framåt.
För att använda mig av en av mina risiga liknelser - är man dödligt skadad är man glad om det övergår i molande värk. Problemet är att den svenska fackföreningsrörelsen är frisk, och längtar inte alls ens efter molande värk. Inte ens i solidaritetssyfte. Jag har svårt att begripa hur en försvagad svensk fackföreningsrörelse är till nytta för svagare kamrater i andra länder....
Nu verkar det som om hennes post som Europafackets ordförande sätter henne på två stolar, vilket också var en farhåga som uttrycktes innan hon nominerades. Hittills har jag inte heller sett någon pressa henne på den punkten - var ligger Wanjas lojaliteter??? Eftersom jag sett att t ex Sven-Erik Österberg lägger stor vikt vid hennes åsikt i den här frågan är detta inte oviktigt.
Jag var på LO-kongressen, jag följde debatten. Det är möjligt att det formella beslutet må vara öppet för eventuella tolkningar, men för oss som var där var det glasklart. LO skulle slåss till sista blodsdroppen för att skydda våra rättigheter - och det gör man inte.
Om vi sedan hoppar till orsakskedjan här ovan, måste jag säga att det är ett av de kassare argument jag hört. Mycket kan jag säga om högern i Europa, och om högern i Sverige i synnerhet, men om man tror att en svensk fördröjning skulle få dem att huxflux upptäcka upphetsande saker i Lissabonfördraget underskattar man dem. Detta_är_ett_dåligt_skäl!!!
Jan Anderssons lovvärda ansatser slogs till backen av EU-kommissionen, vilket är ett djupt oroväckande tecken. Reinfeldt har inte med ett ord tagit upp löntagarnas rättigheter, vilket både Mona Sahlin och Lundby-Wedin har krävt (och när han inte gör något så gör inte de heller något - ytterst märkligt!!!!), och slutligen kan vi konstatera att regeringens utredare Claes Stråth ger illavarslande signaler när det gäller slutsatserna av sitt uppdrag. Man ju fundera på o m inte SAF i vanlig ordning är de smartare grabbarna i den här matchen, som stillsamt väntar att riksdagsbeslutet ska tas, och därefter komma med sina krav.
Lissabonfördraget har absolut fördelar om man jämför med den stadga som gäller idag, framförallt för att den i någon mån tar bort en del av EG-domstolens makt och förlägger den till ett parlament, som då också kan vara ännu mer löntagarfientligt. Men dessa små steg i rätt riktning är definitivt inte tillräckligt för att vi ska riskera den svenska modellen.

Baklängesjobb. Om Lissabonfördraget

De senaste dagarna verkar det som om både LO centralt och partiet börjat inse att hanteringen av Lissabonfördraget inte är så...smidig. Alltså förekommer det nu vad man på amerikanskt strategispråk kallar damage control, dvs försöker begränsa skadeverkningarna. Det går inget vidare kan jag säga. En ingrediens är att ivrigt påtala hur illa moderaterna tycker om fackföreningsrörelsen. Såpass - och vad har det med saken att göra????
För att ta det alldeles mycket enkelt - jag vill att man ska vänta med att ratificera Lissabonfördraget tills man vet konsekvenserna av Stråthutredningen. Det vill säga, exakt vad LO-kongressen kom fram till, och vad också Byggnads krävt. Detta går inte regeringen med på. Och då gör den socialdemokratiska riksdagsgruppen som regeringen vill. Röstar för fördraget utan att invänta Stråthutredningen och dess konsekvenser.
Så enkelt är det.
Och jag frågar mig - i vilket läge väger arbetarerörelsens synpunkter tyngst? När vi har frågan kvar i Sverige, där frågan måste ha stöd av socialdemokraterna, eller när den hamnar i Bryssel där vi har en högermajoritet i parlamentet? Hittills har ingen lyckats få mig att begripa hur vi skulle ha enklast att påverka i Bryssel - nån som kan det får gärna skriva hit.
En del säger att med nya friska tag och god vilja och lite tur och nedförsbacke och medvind så kommer vi få majoritet i EU-parlamentet - strålande tider, härliga tider! De låter som en gammal svensk pilsnerfilm - och då minsann, då kan vi verkligen påverka!!!! Det enda vi behöver göra är ju att vinna EU-valet....
Är jag ensam om att tycka att det låter bakvänt?

Bilden föreställer Thor Modéen och Åke Söderblom i den något bortglömda "O, en så'n natt" fr 1937

Är jag dum? Är partiet naiva?

Frågan är berättigad efter att ha läst vad Sven-Erik Österberg skriver till folk. Jag citerar, med benäget tillstånd av den som fått raderna:

Det är tydligen så att det är bara en uppfattning som gäller och råkar man ha en annan så är man oförskämd, varför fortsatt debatt är meningslös.LOs ordf är med i VU och jag måste nog säga att jag i första hand litar på hennes tolkning av LO kongressens beslut.

Sven-Erik Österberg

Man ska alltså tolka detta som det jag varit rädd för hela tiden - på högsta nivå är frågan avklarad, färdigdiskuterad, avförd från dagordningen. Intressant blir det också när man sedan läser vad detta kongressbeslut består i:

att LO verkar för att riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas efter det att utredningen, ”Konsekvenser och åtgärder med anledning av Laval-domen, dir 2008:38”, har redovisat sitt uppdrag ""

Jag var på den där kongressen, och jag kan lova att det kongressen ville var att LO och SAP skulle slåss med näbbar och klor för att skydda vår välfärd. Inte nöja sig med att regeringen sa Näpp. Och sedan sätta sig i ett hörn och vara duktiga.
Man hyser stor tilltro till ett tillägg som Jan Andersson skrivit. Det är inget fel på det, men tror verkligen någon att ett högerdominerat parlament kommer att bifalla detta? Det är så naivt att jag blir förbannad igen. Makten över vår välfärd ligger tills den 20 november hos det svenska folket. Skulle man besluta att ratificera Lissabonfördraget ligger det inte där längre. Då ligger det hos det högerdominerade EU-parlamentet. Känns det bra???
LOs inställning är obegriplig. Ännu mer obegripligt är att de inte förstår vilken tyngd just den här frågan har för oss. På Byggettans repskap var det flera kamrater med mångårigt engagemang i partiet som uttryckte tvivel om de kunde vara kvar om beslutet blir att stödja regeringen. Jag känner samma sak - hur fan ska jag kunna gå ut och försvara att vårt eget parti och LO röstar emot oss? Jag vet inte om jag kommer orka det.
Det är jävligt trist att bli bemött på det här viset - jag använder mig av min rätt som betalande medlem att ifrågasätta beslut. Argumentationen påminner så mycket om den som regeringen använde mot sina inbördes kritiker under FRA-debatten att man blir mörkrädd.
Jag har mejlat Byggnads riksdagsmän. Och fått svar. Men vi behöver fortsätta mejla dem, ringa och stöta på. Och det är bråttom.

Bo Widegren fortsätter vara arg på hanteringen, läs vad han skriver. Jag är också glad att Handels avdelning 20 tar samma ställning som Byggnads. Jag vet att debatten pågår ute i landet - driv på, samlas, påverka!

Sitt i båten! Om partiledningens bristande insikt

Jag skrev för ett par dar sen att partiledningens utspel om ett oreserverat stöd för Lissabonfördraget hade goda förutsättningar för att bli vår egen lilla besvärande FRA-fråga. Med det menade jag att en oförstående partiledning som inte inser upprördheten, och som vill krafsa över oenigheten. Till detta hade jag kunnat foga att på den borgerliga sidan visades också lejonklon från ledningen mot de rebelliska, men jag kunde väl aldrig tro att det skulle inträffa hos oss.
Men se det kunde det.
Bo Widegren - läs här -, vars åsikter jag inte till fullo delar men respekterar, har engagerat sig starkt för fackliga rättigheter i Europa, och som direkt följd av detta, ockspå varit tveksam till en svensk ratificering av Lissabonfördraget. Om detta har han skrivit mycket, en del har jag också länkat till från denna blogg.
Men nu får det vara slut med det anser Sven-Erik Österberg, som skrivit till Bo, och tagit honom i örat. Eller vad man ska kalla det. Österberg anser uppenbarligen att nu får det vara sluttramsat om Laval och EU-konstitutionen, och att det inte är bra för partiet att såna som Bo - och jag - ändå envisas med att tjafsa.
Mållös blir jag inte. Jag är för luttrad för det. Jag blir förbannad. Och ännu mer besluten om att Lissabonfördraget inte ska drivas genom riksdagen innan vi vet de arbetsrättsliga följderna av Lavaldomen. Sven-Erik Österberg försöker stödja sig på att fackliga organisationer i andra länder anser att Lissabonfördraget är bra. I vart fall bättre än det de har...
Den sortens debatter la jag bakom mig när jag började raka mig, den är rent pinsam för Sven-Erik Österberg, och än mer om det skulle visa sig att han har stöd av partiets VU.

Det är ju så här att för oss - och med oss menar jag den fackliga rörelsen, och den är INTE samma sak som Wanja Lundby-Wedin - är frågan inte alls utagerad. Den kommer inte heller att vara utagerad om den socialdemokratiska riksdagsgruppen väljer att stödja den borgerliga regeringens förslag om EU-fördraget. Vår respons på detta måste ju då bli att ifrågasätta lämpligheten hos våra företrädare. EU-valet kan ju bli en rysare i såna fall.
Det andra är ju det som förmodligen var den främsta orsaken till att regeringen till sist svalde sin stolthet och la fram en massa tilläggsförslag rörande FRA (som fortfarande är skitdåligt!), nämligen att de aktiva rösterna på arbetsplatserna tystnar. Jag vet kamrater som redan nu ifrågasätter sitt medlemskap i partiet. Är det dit Sven-Erik Österberg vill?
Bo Widegren är i sina fulla rätt att ifrågasätta. Jag har min fulla rätt att bli förbannad. Vi kan starta en bloggrevolt om det behövs, men viktigare är att vi också kan starta en arbetsplatsrevolt. Och om det är det som behövs för att tala om hur viktig den här frågan är så får det väl bli så!
Här ska mejlas till fackliga kamrater. De ska veta vilkas mandat de sitter på. De bör vara beredda på att försvara sin ståndpunkt, och också ta konsekvenserna. Om Sven-Erik Österberg trodde att han skulle dämpa vreden bedrog han sig gruvligt; han hällde bensin på brasan istället!

Konstitutionen kan bli partiets FRA-fråga...Om strategi

Även om jag vid flera tillfällen, och även hos andra bloggare, framfört åsikten om att de borgerliga protesterna mot FRA-lagen näppeligen kommer att få dem att byta sida - det finns väl ingen som tror att Birgitta Ohlsson eller Federley, den kraken, skulle kunna tänkas stödja ett vänsterförslag om FRA, oavsett det var identiskt med deras egen åsikt (ta dessutom och läs hos Fokus om hur hanteringen av FRA gått till - innan ni börjar hoa om att det minsann var Bodström som satte igång det hela) så kan det vara värt att påminna om en annan effekt av den debatten.
En debatt som är mycket allvarligare för regeringen - nämligen att många av de som under förra valet talade sig varma för alliansen nu förmodligen kommer att knipa igen. I varje fall hotar de med det. Det kommer helt enkelt att bli tystare. Vi får se om den effekten kommer redan till EU-valet eller om de är lika ryggradslösa som vanligt.
Arbetarrörelsen har ett liknande problem - nämligen en ledning som vill skynda på den svenska ratificeringen av Lissabonavtalet, utan att invänta konsekvensbeskrivningar för den svenska modellen, utfallet i den svenska Arbetsdomstolen av Lavalmålet, utan att ta upp en diskussion om undantag eller avsteg, eller ens invänta det förslag som regeringens utredare Claes Stråth kommer att lägga. Och det kommer osvikligt att få till följd att de som borde tala för saken kommer att tystna.
Jag har en gruvlig känsla av att våra ledande EU-parlamentariker är i otakt med rörelsen; överhuvudtaget känns det som misstänksamheten mot EU snarare ökar än minskar, även om man kommit till insikt om att ett utträde är politiskt omöjligt. Det finns en risk för att EU-valet kommer att bli en ren katastrof för arbetarrörelsen, långt större än den kan bli för röstningstrogna borgerliga partierna.
Det har naturligtvis att göra med att svenska väljare fortfarande är ovana vid att inte kunna påverka makten - en känsla som uppenbarligen är mer vanlig i andra länder. Man rycker helt enkelt på axlarna åt knäppskallarna i Bryssel och Strasbourg, och sen fortsätter man med sina dagliga sysslor, väl medvetna om att den inhemska administrationen inte kommer att bry sig.

Ingenstans är den känslan starkare än hos socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, där i synnerhet facket under många och långa år vant sig vid att betraktas som en viktig samtalspartner för alla regeringar. I Bryssel är det en annan atmosfär - vilket åtskilliga kamrater fått erfara när de varit med vid uppvaktningar och känt sig som nåt katten dragit in.

Skillnaden är fortfarande att i vårt land - med en platt byråkrati, där det fortfarande går att se en generaldirektör komma cyklande till jobbet i jeans och gymapdojor (kan ni se det framför er i Frankrike? Fransmännen kan det inte!) eller där en vanlig arg medborgare kan få tala med arbetsmarknadsminstern i telefon på direkten (när jag berättar det för brittiska bekanta tro de jag ljuger!) - gör man som överheten säger. Om EU förbjuder en sorts bottenfärger på båtar kan man slå sig i backen på att de är utsorterade, dödskallemärkta och ersatta på angivet datum.
Min grekiske vän kan fortfarande köpa totalförbjudna bekämpningsmedel på många platser, trots förbud sedan flera år. Likadant tycks det vara på många platser i Europa - det är ingen hemlighet att i Sverige är vi lydiga, och nu får vi lida för det.
Reaktionen kommer då förmodligen inte att bli att vi bränner däck på Sveavägen, tömmer gödsel framför Rosenbad eller låter schaktmaskiner störa morrontrafiken. Vi blir tysta istället. Vi säger ingenting. Vi visar det yttersta föraktet genom att nonchalera idiotin.
För många av oss kommer det att bli resultatet av den förhastade processen med Lissabonavtalet - hallå, vi ville faktiskt folkomrösta. Och vi - jag och många andra - tycker inte om att betraktas som mindre vetande.
Ett annat alternativ är ju att börja pumpa våra fackliga kamrater som sitter i riksdagen så de röstar nej. Byggnads har sex ledamöter - det vore rent skamligt om de inte tog fajten. Deras mejladresser och hemsidor framgår av länken. Mejla dem gärna!!!!

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen

I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

Takt eller otakt. Omröstningen på Irland

Efter en viss vånda, och några påstötningar, kanske det skulle vara dags att fundera kring vad den avhållna folkomröstningen på Irland faktiskt betyder. En genomläsning av mer eller mindre balanserade analyser under helgen ger ju vid handen att det nog inte betyder så mycket. I vart fall inte om man ska dra några slutsatser av vad olika EU-vänner anser, och redan här kan det vara dags att stoppa ett tag och fundera.
Det är ju nämligen så att de som å andra sidan är mot EU drar vissa växlar på det här, och de som gillar EU drar andra växlar. Sen har vi all de andra - däribland jag - som inte är riktigt säker på om det ens går att dra några växlar på det.
Så här blev det - irländarna röstade nej till fördraget. Drygt fyrtio procent, en löjligt låg siffra i mina ögon, men tydligen rätt hyfsad för att vara Irland, deltog och Nej-till-Lissabon vann. Och tyvärr, kära tveksamma till EU - det var nog så att det var just Nej-till-Lissabonfördraget som vann. Det var inte Nej till EU som vann.
Och återigen fick vi en handfast demonstration av en centralbyråkrati i Bryssel som inte dansar samma dans som medborgarna. Nä förresten, de dansar inte alls.
Irländare gillar EU. De har via en massa spex och trix och tack vare en start som ett i det närmaste U-land i Europakollektivet, haft en mängd olika förbehåll och fördelar tidigare. Av samma sort som olika nya EU-medlemmar i Östeuropa också har. Det har pumpats in miljarder i Irland, och de har haft status som lågskatteland. I det nya förslaget till fördrag fanns det uppenbarligen risk för att en hel radda av dessa fördelar skulle få stryka på foten. Jag skriver uppenbarligen därför att i de textmassor som presenterats är det svårt att utläsa VAD som faktiskt avses.
En hel massa olika pampar inom EU, och rätt många EU-finansierade lobbyorganisationer, jobbade frenetiskt för att irländarna skulle rösta Ja, men detta sprack alltså. I förbifarten kan man ställa sig ytterst frågande om det verkligen är meningen att organisationer finansierade av EU ska kunna driva valkampanjer - det känns lite som om arbetarrörelsen i nästa val skulle ställas mot svenska staten.
Ändå misslyckas detta.
Att inte betrakta detta som ett demokratiunderskott är att skjuta sig i foten. Det fanns en förödande samsyn i den politiska hierarkin om att rösta Ja. Ändå blir det Nej. Och det är nu det egentliga arbetet börjar - det som borde ha påbörjats innan man beslöt sig för att sätta Lissabonfördraget i sjön - nämligen att ta reda på vad folk vill. Och sedan förklara detta på ett bra sätt. Om detta skriver Petter Larsson bra i EfterArbetet
Irländare jag haft kontakt med är ohyggligt irriterade på EU.s klåfingrighet. Allt från storleken på pints till enormt kostsamma processer för att kunna få ut bidrag för att bygga om en skola. Känns detta igen? Jag tycker mig ha hört saken förr, fast i Sverige. För DET VAR INTE DETTA som den europeiska gemenskapen skulle handla om.
Det jag har läst av Lissabonfördraget, företrädesvis om arbetsrätt, ger mig en krypande känsla av fler ansiktslösa byråkrater. Av folk som kommer att besluta om saker, om regioner, om länder de inte har en aning om. Allt mer av de dagliga besluten skulle läggas på tjänstemän - i en sann europieisk byråkratitradition som är mycket främmande för många av oss.
Till skillnad från den gängse uppfattningen är svensk byråkrati vare sig massiv eller snårig - om man jämför med just denna europeiska, och då kan ni ju tänka er själva.
Irländare har en sund inställning till byråkrati, och en hög nationell självkänsla. Just denna nationella självkänsla både skrämmer och fascinerar. För i det EU vi en gång tog ställning till var det inte tal om att nationalism och chauvinism skulle växa. Men det blev precis så - enligt min åsikt framprovocerat av alltför skyndsamma förändringar, försämringar och bristande lyhördhet för regionala åsikter.
Idag vet vi att de fyra friheterna är heliga. Och av dessa är den om det fria kapitalet den allra friaste. Men för de flesta av oss har detta kommit att göras synonymt med industridöd, flytt till låglöneländer, arbetslöshet och en massa problem. Nu vet jag att jag kommer att bli beskylld för det ena och det andra, och jag kan frankt säga att nej, jag tror inte på en oreglerad marknad - sånt blir det bara elände av.
Vilket förmodligen irländarna också visste och tog med i beräkningen.
Nu ska man ha klart för sig att det redan dyker upp olika förklaringsmodeller till Nejsidans vinst. Och i vanlig ordning kan inte Ja-sidan orka med att erkänna sina brister - istället låter analysen som att det var inrikespolitik som avgjorde, ett allmänt missnöje med politiker, missuppfattningar och Nejsidans lögner. Ungefär.
Man kan ju hoppas på att en seriös analys faktiskt tar in andra saker. Till exempel att kloka människor på Irland visste vad de röstade på, att de inte gillade vad de såg, att de inte ansåg att Lissabonfördraget var tillräckligt bra.
Att som EU-parlamentarikern Jan Andersson försöka sälja in saker med att "det är inte bra men det är i vart fall bättre än det vi har" är en ovanligt kass marknadsföring. Skulle jag gå ut till medlemmar och säga "ta arbetsgivarbudet, det är i varje fall bättre än det vi har" skulle jag få på huden.
Man ska ALDRIG nöja sig med mindre än det bästa.
Det har tagit en jävla tid att böka fram detta fördrag. Nå, då kunde man kanske ha skapat nåt som var bättre. Istället för att skapa nåt som ett par miljoner väljare på en liten ö kunde kasta i Irländska sjön.
På samma vis kan jag återföra detta till mitt ständiga tjatande om Lavaldomen. Varför ska jag rösta för något som är sämre än det jag har? Kan ni se framför er hur engelsmän helt plötsligt ska börja köra på höger sida, eller fransmän inte kunna köpa vin hos handlaren på hörnet? Det är här förespråkarna för EU gör ett av de stora felen - jag minns med glädje när Cecilia Malmström med sin gälla stämma frammanade synen av en svensk gruvarbetare i Kiruna som med intresse följde lokalpolitiken i Provence, eller hur den tjeckiska mamman kände samhörighet med mamman i Portugal. Det var kul att läsa det - men totalt verklighetsfrämmande. Vi må alla vara europeer men vi är inte samma folk, har inte samma bakgrund eller samma möjligheter.
Om man vill kan man naturligtvis klumpa ihop oss till konsumenter - populärt i dessa dagar - men inte ens där är vi likadana. Man säljer inte bilar på samma vis i Sverige som i Frankrike, vilket är en gammal sanning bland just bilnasare. Man säljer uppenbarligen inte heller politik på samma sätt heller.
Ett annat stort fel EU-förespråkarna drabbats av är insikten om vad EU faktiskt kommit att bli. Det håller på att bli ett Europas Förenta Stater, med gemensam politik inom långt fler områden än vi kunde tänka oss 1994, och i det imperiet ligger Sverige mycket långt bort.
Fortsätter den nuvarande politiseringen av EU betyder det att makten kommer att finnas i ett segment från London till Rom ungefär. Det är så uppenbart att man måste vara blind för att inte se det - och det är vad som skrämmer mig. Och det händer saker i detta Europa som inte alls påverkas av ett fördrag...
I den slutliga analysen om varför Irland sa nej kommer det nog att visa sig att det var det som skrämde också irländarna.


Kolla in bilden och ta en funderare på varför irländarna kan känna sig en smula utanför det europeiska centrumet