Tänka sig, EU-kommissionen lyssnade inte


Den här bloggen har under lång tid handlat om turerna kring det så kallade Lavalmålet i EU-domstolen och den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget, den nya EU-konstitutionen. Främst har jag varit kritisk till den hantering som socialdemokratin. men också LO, pysslat med. Vi var rätt många, främst inom de fackförbund som ligger först i ledet för att lönekonkurreras ut, som förutspådde att det skulle bli än värre än det är, med Byggnads förlust i EU-domstolen i bakhuvudet.
För att kunna sätta press på EU var vi rätt många - igen - som tyckte att Sverige skulle villkora sitt godkännande av den nya konstitutionen Detta skedde inte - istället valde våra företrädare att rösta för ratificeringen utan några som helst invändningar. Vår egen LO-ordförande lyckades tolka ett kongressutslag som att LO skulle vara bakbundet, och hela tiden hänvisades det till ett arbete som den svenske EU-parlamentarikern Jan Andersson drivit i ett utskott i EU:s parlament - ett arbete som skulle få EU-kommissionen att ändra i det som kallas utstationeringsdirektivet. Detta skulle dessutom vara ett arbete som stöddes av Europafacket, fast när vi träffade Europafacket hade de ingen aning om vare sig det eller ens vem Jan Andersson var...

Nå, nu har vi fått veta att-det-blev-precis-som-vi-befarade. EU-kommissionen skiter i vad Jan Andersson och hans utskott tycker. Direktivet ligger fast. I varje fall fram till EU-valet. Därefter kan en ny EU-kommission ändra i direktivet. Därför - tycker antagligen Jan Andersson och en driva andra icke-konkurrensutsatta socialdemokrater - är det ännu viktigare att vi röstar i EU-valet, och att vi röstar fram en annan majoritet i EU-parlamentet.
Ungefär så ligger det till.
Jag är rädd för att saken inte är riktigt så lätt. Det är inte lätt idag att gå ut i byggbodarna och prata EU-val. Vi vet att vi hade möjligheten att göra det som Jan Andersson inte lyckades med, nämligen att villkora fram varaktiga förändringar i konstitutionen, och partiet och LO valde att inte ta den chansen. Och efter att ha örfilat oss offentligt kommer man nu och vill ha våra röster - det är den debatt jag möter och kommer att möta i vår. Vi vet vad LO-kongressen beslöt, och vi vet att Wanja Lundby-Wedin valde att tolka beslutet på ett vis som på intet sätt stämmer överens med stämningen på kongressen, eller med den tolkning som då lades fram.
Ska vi gissa att det här inte kommer att debatteras på partidagarna i Västerås? Fast man får tydligen inte kalla det för partidagar - framtidsdagar ska det vara! Ska man ägna sig åt att klappa varandra i ryggen och bevaka sina positioner? Jag vet att det finns folk där med kurage, så våga ta den här debatten. Den är inte alls död och begraven, och den är nödvändig, för att vi ska kunna driva en EU-valrörelse som inte blir en total katastrof. Jag är minst sagt pessimistisk.

Jag ser lönedumpning varenda dag. Jag ser utländsk arbetskraft varje dag - och jag ser samtidigt varslade eller uppsagda byggjobbare som är förbannade. Jag kan inte gå ut och prata om ett socialt EU, om arbetsmarknadspolitik när vi ser att snack och handling var två olika saker. Jag ser allt hänsynslösare arbetsgivare, som struntar i avtal och regler, som bara ser profit.
Jag behöver hjälp med det här. Politik är så mycket en fråga om känslor, och att alltid hänvisa till hårda fakta är bara dumt. De människor som enbart gör ett rationellt politiskt val utifrån olika torra parametrar är förmodligen mycket sällsynta. Och i fallet med ratificeringen av Lissabonfördraget är det solklart. Vi såldes ut. Hur ska jag kunna driva valrörelse med det i ryggen?