Sparkad men inte uträknad

Idag kom uppsägningsbeskedet. PEAB Bostad i Stockholm säger upp personal i enlighet med det varsel man lade i slutet av 2008. Vi fick veta det efter sista rasten, och det vore ju synd att påstå att det var glada miner i laget. Även de som -puh! - klarar sig påverkas. Det är inte så lätt att jobba på obekymrat när polaren bredvid precis får mattan bortryckt under fötterna.

Mycket snack blir det, och den återkommande frågan är naturligtvis om "man har nåt på gång...?" Både för att det alltid är skönt om det fixar sig för nån annan, men också för att man kanske, kanske kan få glida med. Man har inte ett automatiskt kontaktnät som man bara kan lyfta telefonluren till och sen ha ett nytt, friskt, kul och gärna minst lika bra betalt, jobb direkt.
De flesta av oss får helt enkelt bita ihop, börja söka, och vara precis lika beredd som förr i världen att ta vilket jobb som helst. Men inte till vilken lön som helst.
Många hoppas ju på en mirakelvändning. Den kommer inte. istället finns det all anledning att tro att det här bara är början på eländet. Och att vända den skutan kan ta lång tid.
Vi som är lite äldre har varit med förr om det här, och kanske inte stressar upp oss lika mycket - det här är en återkommande historia för oss i byggsvängen. Men för den yngre generationen, som aldrig varit med om en rejäl lågkonjunktur, är det antagligen en bister chock. Och än värre lär det bli när de upptäcker hur låg a-kassan är, och hur snabbt den tar slut.

Jag vill säga att PEAB sköter det här rätt bra. Det är klara, raka besked. Orsakerna till uppsägningarna är naturligtvis den vikande bostadsmarknaden, att man inte får bostäderna sålda. Och det finns ingen företagsekonomisk rim och reson i att ha överkapacitet på personal. Man ställer olika resurser till förfogande - psykolog, bankman, försäkrinsgrådgivare etc. Man har sagt att man ska vara generös med att släppa folk i förtid eller för att gå på anställningsintervjuer.
De sköter sig bra, helt enkelt. Och det gör att det blir i alla fall en smula lättare att gå till jobbet i morron. För att påbörja jobbsökandet.

Jag är ju inte heller dummare än att nyttja min egen blogg för att annonsera mig själv. Hyfsat bibehållen medelålders byggnadsarbetare söker alltså arbete. Allt av intresse. Inte bara inom byggsektorn förresten. Alla sorters jobb är av intresse. Hör av er på bloggen eller till callefriden@hotmail.com Referenser finnes.

Det här kan ju också vara en spark i ändan för att göra något annat. Vem vet, jag kanske ska göra nåt annat under de nästa tjugo åren (fast inte eget företag igen; vi har testat den biten, och i såna fall ska det vara ett sånt där företag man kan sköta från en laptop). Man kanske rentav skulle ta och studera.
Risken finns att den här bloggen kommer att bli en liten aning personligare ett tag. Eller så blir den inte det. Men även om jag kan ta det här med en axelryckning - shit happens! Kismet! - så måste ju någon berätta hur andra som är varslade eller arbetslösa känner det. Inte bara när beskedet kommer, utan i den vardag som följer.
Och i min vardag ingår numer att blogga.