Passionen, politiken och påhoppen

Utan att falla för mycket ner i den borgerliga retoriken, som ständigt försöker utmåla arbetarrörelsen som en organisatorisk verksamhet, styrd av ombudsmän, som tappat kontakten med sina rötter, är det kanske dags att föra tillbaka frågan om passionen i politiken.
Lite för ofta under de senaste åren - eller mycket ofta för att vara ärlig - ser jag politik förenklas och abstraktiseras av människor som är lika eldande som plastpåsar. Ett gäng som ser likadana ut, oavsett kön eller ålder, som alla kan stämma in på Cellos (kan även ha varit Torsten Ehrenmark) beskrivning "han såg ut som en riksdagsman..." (nå, det finns några undantag, och tack för det!).
Alla klär sig i samma kläder - kan inte någon inrätta ett stilråd för manliga socialdemokrater som ska visa sig i TV, TACK! - och använder samma ord. Och just detta utslätande skadar politiken mer än något annat. Ett bra bevis på det är att så snart det dyker upp nån med bara en liten, liten avvikelse får han oförtjänt mycket uppmärksamhet. Ung arg vänsterpartist som inte ser ut som en socialsekreterare har rätt mycket gratis.
Politik måste vara passion. Glödande känslor. Ilska. Hat. Om vi låter kamrererna ta över tappar vi just den kontakt med verkligheten som borgarna beskyller oss för, fast på ett annat sätt.

Idag talar vi alltför lite om de personer som ska sköta politiken. Om ni bara visste hur många hundar som ligger begravda, hur politiska frågor i Sverige dras i långbänk för att ledande personer faktiskt tycker illa om varandra. Och alltför ofta är det riktigt gamla fejder som ligger bakom. Att Mona Sahlin angrips från Skåne idag är ingen nyhet - bläddra tillbaka till SSU-tiden så får ni se vilka som låg i luven på varandra. Och vill man så kan man gå tillbaka till tidigare strider inom SSU - ända tillbaka till Oskar Lindqvist och Bertil Löfbergs tid om man vill. De som stod på varsin sida då är idag mycket gamla, men sätter fortfarande käppar i hjulen för varandra.
Det finns de som vet var liken är begravda, som vi säger i min bransch. Man vet var det ligger gamla cyklar i armeringen, var isoleringen kompletterats med byggsopor, var fyllningsmassor kom från guvetvar... I politiken kan det handla om andra saker, men grundregeln är att man hållert tyst så länge man belönas.
Belöningen kan innebära att man idag sitter på ett arbete, en förtroendepost, som man är grymt okvalificerad för. Man har skaffat sig ett kontaktnät baserat på att man är en kul kille eller tjej, eller att man vet vilka medlemsredovisningar i ungdomsförbundet som det fuskades med, och vips kan man se fram mot olika anställningar som ger bra mycket mer pengar och anseende än de jobb man förmodligen varit hänvisad till, om man bara gått på meriter.

Att detta kan fortgå beror naturligtvis på vänskapskorruptionen, och allas vetskap om att det är ohyggligt lätt att såga av sin egen gren, genom att öppet säga att nån är värdelös. På det viset påminner politiken om byggsvängen - det finns en myt om att man är så rak och hederlig mot varandra, men i själva verket är baktalandet och ryggdunkandet det som dominerar.
Politik måste vara känslor. Ingen som hörde Olof Palme kunde tveka om hans engagemang, att han trodde på vad han sa - det var t o m annars hatiska motståndare överens om. Och det är den sortens människor som behövs - de som brinner för sina frågor, som inte alltid tänker strategiskt eller populistiskt. När det bara är de som vill jobba med politik som jobbar med politik är vi illa ute - då är vi som borgarna.
Men man gör fel om man nonchalerar de här personliga motsättningarna. De kan lägga stora hinder i vägen; jag är inte alldeles säker på att precis alla är så stora män eller kvinnor att de kan glömma bort gamla oförrätter, otroheter, ungdomsfyllor eller bara leda vid varandra. I bästa fall kan man i någons memoarer få en snörpig anmärkning om en kollega, vilket kan ge en ledtråd.
På det viset skiljer sig tyska, franska och framförallt engelska politiska memoarer från varandra. Där kan man utan vidare kalla sin partiledare för ett hår av hin, ständigt salongsberusad eller notoriskt otrogen med andra ministrars fruar.
Man måste alltså fråga sig - vem blir den förste att skriva om vilka som tycker illa om varandra? Både i regeringen och i oppositionen. Att tro att det skulle vara ett enda stort kramkalas är ett jättemisstag, liksom att förneka att det finns enorma personliga motsättningar mellan olika lokala företrädare.
Ingen tjänar på det. Krypskyttet mot Mona Sahlin sker från skyttegravar som grävdes för tjugofem år sen - och det gör att den kritik vi idag hör kanske inte ens tas på allvar, eftersom så många vet hur det började.