Jag erkänner - det var jag som förlorade valet

I stort sett är det bara Mona Sahlin som tagit sitt ansvar för valnederlaget. Om detta skrivs det en hel del. Det märkliga är att rätt många av de som nu vill vara med och diskutera framtiden är människor som jag nog anser har stort eller till och med mycket stort ansvar för eländet.

Men eftersom de inte vill, eller vågar, får väl jag börja då. Byggnadsarbetare som man är har man fått lära sig att stå för sina fel - det blir ett jävla liv på ett bygge om man skyller på nån annan...

Ja, jag tar ansvar för att vi inte lyckats skapa en skola som ger alla samma chans, eller att vi inte lyckats med bostadsbyggandet. Jag erkänner att vi gjorde gruvligt fel som slarvade bort jobbfrågan 2006, och jag vet att det var fel att utmåla moderaterna som Djävulens Avkomma 2010.

Jag skäms för att människor fortfarande misshandlas av Försäkringskassan, och jag ångrar djupt den politik som kommit att dela landet. Jag mår dåligt av att veta att jag bidragit till segregation genom en vansinnig politik.

För de gigantiska brister som samhället uppvisar har inte skapats bara under fyra år - och jag är villig att säga att jag har gjort fel. Inte för att jag vet hur jag ska kunna ta mitt ansvar, men om nån hittar på något lovar jag att överväga det.

Jag gjorde en tavla som inte ville debattera med Sverigedemokrater, på samma vis som jag underskattade den rädsla som finns därute. Jag mår dåligt av att se unga flickor exploateras 2010 på ett sätt som var helt oacceptabelt 1989.

Och till sist kan jag erkänna min del i att inte längre veta vad som sägs ute på arbetsplatserna, på tågen, i affärerna, på krogarna, på förskolorna, i plugget eller i simhallen.

Förlåt.

Peter Johanna Krassman Einerstam Moberg Westerholm Sjölander Högberg

Hoppas det hjälpte. Nån annan som vill dela med sig? Bilden? Alla vet ju att lessenvalp-utseendet är det bästa som finns för att slippa kritik. Kolla Reinfeldt...

Men vart tog facket vägen? Om framtidshoppen...

Makthavare.se har gjort en uppställning över framtidshoppen inom socialdemokratin. Den är inte särskilt överraskande. Alla mycket kompetenta, men knappast folk som sitter med armarna i kors idag, utan i stort sett alla är ju redan inkörda i systemet (det finns några undantag, folk som faktiskt tänker i nya banor) men det är inte det som oroar mig.

Var är de fackliga namnen? De finns ju faktiskt. Framtiden för ett förvirrat parti ska inte utformas av samma sorts människor som de som skapade förvirringen. Jag kan direkt säga att fackligt aktiva medlemmar inom LO inte kommer klappa händerna åt makthavares lista. Å andra sidan vet jag att några av de "heta" framtidsnamnen inte alls vill vara med på listan. Och några kommer bli förgrymmade av att inte vara med.

Den som satt samman listan har säkert goda kontakter i den inre partikretsen. Problemet är att om man vill diskutera förnyelse måste man titta utanför just den kretsen. Våga släppa in några hermeliner. De som nu dras fram är ju de som har högljudda supportrar. Utan att ge mig på den som skrivit listan kan jag ju istället ge mig på de som lämnat uppgifterna. Självklart lanserar de kandidater som de själva gillar - men det betyder inte att de är framtiden.

Politik handlar om identifikation. Det är lika viktigt att vi har hotellstäderskor som företrädare som att det finns folk som har svindyra handväskor eller som är födda med ett annat modersmål. För om man menar allvar med nytänkandet måste man nog gräva djupare än den här artikeln gör.

Vi borde vara mer sjuka...

Nu har vi under lång tid - evigheter! - hört att folk sjukskriver sig för ofta, vab:ar av ren snålhet och pressar systemet till gränsen för vad det tål. Och vill man så kan man säkert se det så. Då kan man införa intyg på förskolan för att se till att de otäcka föräldrarna verkligen är hemma med de sjuka glina, eller jaga sjukskrivna för att de ska börja jobba fortast möjligt. Lite cancer kan man ju uppenbarligen jobba med, eller så kan man återgå till jobbet som brevbärare efter underbensamputationen.

Ungefär så.

Det är det som socialförsäkringsminister Husmark-Persson kallar överutnyttjande av trygghetssystemen.

Därför ska vi istället tala om underutnyttjandet av samma system. När man faktiskt knallar iväg till jobbet med feber och darriga ben, eller laddar sina ungar fulla med Alvedon och förbjuder dem att berätta att de var uppe och spydde på natten. "Ser hängig ut? Jaaa, det vart kanske lite sent..." är vi nog många som sagt till vaksam förskolepersonal, och sen flyr man fältet och hoppas, hoppas, HOPPAS att nästa telefonsamtal inte är från dagis. "Du, Elin kräks och har 39° -kom och hämta henne NU!!!"

Detta är det ingen som är intresserad av att tala om - för här handlar det ju om att folk är bättre än systemets kritiker vill erkänna. Ta en titt på jobbet på morgonen - det är nog en eller annan som hade mått bättre av att ha varit hemma. För i min värld är det så - jag känner ingen som slentrianmässigt, i den nyliberales fasansfulla mardrömmar, ringer sig sjuk för att få sämre lön, eller ringer sjukkassan för att gnida till sig extra pengar genom att påstå att man är hemma med sitt sjuka barn, medan ungen glatt skuttar omkring med trolldeg och galonkläder på dagis.

Naturligtvis kan det finnas såna personer, men jag skulle kunna satsa rätt mycket på att arbetsinsatsen för att sätta dit dem är vida dyrare än de sketna kronor man kanske får in. Och i jämförelsen med hur mycket det sparas på att folk släpar sig till jobbet måste det vara en piss i Atlanten.

I synnerhet när vi nu fått siffror på vad vi länge misstänkt - att man faktiskt blir sjukare av att jobba när man är sjuk, istället för att ligga hemma och kurera sig. Vilket inte torde vara en överraskning för någon, utom en och annan allianspolitiker.

Nä, i själva verket skulle vi behöva en motsatt inspektion. Det behövs helt enkelt folk som går runt på arbetsplatserna och jagar hem de som är sjuka. Nej du Hansson, det här går inte längre - inte sitta och hosta ner arbetskamraterna. Hem med dig, ta en whisky och kryp ner och kurera dig. Och visa dig inte här innan du är frisk.

Jag ger mig sjutton på att det skulle löna sig i slutänden - för folk som får bli friska både jobbar bättre och mår bättre. Och eftersom det har funnits en Delegation mot felaktiga utbetalningar - för övrigt ett jobb som jag kanppast skulle vilja ha med i min meritförteckning, så borde det ju i rimlighetens namn också skapas en Delegation som såg över de utbetalningar som aldrig togs ut.

Den siffran är långt mer intressant

Bilden? Självillustrerande...

...och nu nåt helt annat

Bloggen om de hemskaste skivomslagen når nya hejdundrande nivåer. Jag kan ju bara inte undanhålla er Scandinavian Party, med den bisarraste blandningen jag sett på mången god dag. Ett blandband skapat av en berusad manodepressiv hysteriker. En folkpartist, kort sagt.

Läs och njut här!

Säga vad man vill om gammelmedia, men god smak ska inte alls överskattas. Man kan komma långt med blonda brudar och Pippi Långstrump!

Vi äger jobbfrågan - tappa inte bort den

Det fanns mängder med orsaker till varför regeringen Persson förlorade valet 2006. Och jag skriver medvetet regeringen Persson. Det kändes inte alls som om det var jag eller nån annan gräsrot som sumpade det valet. Det var en salig blandning av strateger och folk som hamnat en smula långt från den vanliga vardagen - och mest intresserade av att vinna svårflörtade marginalväljare.
Jag såg då två huvudorsaker - det ena var en ovilja eller maktlöshet inför det som borgarna lyckades trumma in - utanförskapet - och det andra var att man slutade driva arbetsfrågan. Sällan har en socialdemokratisk regering sett så maktlös ut som under valrörelsen 2006. Både när det gällde den direkta frågan om hur det skulle skapas arbeten, och om kopplingen till social position i samhället.
Nu handlar det däremot om att ta tillbaka frågan. Varslen rullar in, folk sparkas, och regeringen har effektivt sågat bort de traditionella verktyg man har för att upprätthålla en arbetsmarknad. Trots att all tillgänglig forskning visar att det är bättre att folk har arbete, även om det skulle råka vara offentligt skapade sysselsättningar, än att de går sysslolösa, så finns det hos borgarna en klockartro på att marknaden skulle lösa detta.
Och de är i vanlig ordning enormt passiva. Mycket medietid betyder inte att att man får saker gjorda...
Och nu talar jag bara om den ekonomiska dimensionen. Till detta kommer enorma mängder av omätbar oro och ångest, som lägger sig som en blöt filt över hela samhällen.
Uppenbarligen kommer inte regeringen Reinfeldt att tillföra några extra resurser för att häva krisen (förmodligen för att man har en baktanke om en slags Chockdoktrin a la marknadsextremister), utan istället har man tagit bort fungerande system för vidareutbildning, liksom att man faktiskt ger arbetsmarknadsverket mindre pengar 2009. Vilket verkar rent horribelt med tanke på hur läget är.
Därför måste arbetarrörelsen nu på allvar ta tag i frågan om jobben, och inte bara genom lätttköpta poänger som livräddning åt en hopplöst sjunkande fordonsindustri. Istället måste man satsa stenhårt på utbildning, men också resolut ta tag i t ex gymnaiseutbildningarna. Jag ställer mig tveksam till om det finns en samhällelig nytta i att skänka pengar (=skolpeng) till utbildningar som alltför ofta leder till arbetslöshet, men ännu oftare till ingenting.
Den samhälleliga nyttan av en gymnasieutbildning måste kopplas till pengen. Dessutom måste det faktiska innehållet granskas - det kan inte vara meningen att gymnasiet ska vara en ostrukturerad lekstuga dit man värvar elever med olika premier som datorer, utlandsresor, körkort etc.
Både därför att det känns smaklöst att skattepengar rätt villkorslöst rullar ner i fickorna på skolentreprenörerna, men också för allt fler ungdomar lämnar gymnasiet utan att kunna ens något som gör dem konkurrenskraftiga.
I detta ligger också att stimulera egenföretagande, nya nischer, men också att skapa möjligheter att få finansiering - idag är det precis tvärkört för ambitiösa människor att få fram kapital till eventuella idéer, vilket är en annan mer icke-diskuterad sida av finanskrisen. Idag skaa man ha en miljon för att få låna en mijon, och varför skulle man då ens behöva låna????
Vi tappade bort jobbfrågan 2006. Vi får inte låta det ske igen.

Bilden från Scuttlebutt

Passionen, politiken och påhoppen

Utan att falla för mycket ner i den borgerliga retoriken, som ständigt försöker utmåla arbetarrörelsen som en organisatorisk verksamhet, styrd av ombudsmän, som tappat kontakten med sina rötter, är det kanske dags att föra tillbaka frågan om passionen i politiken.
Lite för ofta under de senaste åren - eller mycket ofta för att vara ärlig - ser jag politik förenklas och abstraktiseras av människor som är lika eldande som plastpåsar. Ett gäng som ser likadana ut, oavsett kön eller ålder, som alla kan stämma in på Cellos (kan även ha varit Torsten Ehrenmark) beskrivning "han såg ut som en riksdagsman..." (nå, det finns några undantag, och tack för det!).
Alla klär sig i samma kläder - kan inte någon inrätta ett stilråd för manliga socialdemokrater som ska visa sig i TV, TACK! - och använder samma ord. Och just detta utslätande skadar politiken mer än något annat. Ett bra bevis på det är att så snart det dyker upp nån med bara en liten, liten avvikelse får han oförtjänt mycket uppmärksamhet. Ung arg vänsterpartist som inte ser ut som en socialsekreterare har rätt mycket gratis.
Politik måste vara passion. Glödande känslor. Ilska. Hat. Om vi låter kamrererna ta över tappar vi just den kontakt med verkligheten som borgarna beskyller oss för, fast på ett annat sätt.

Idag talar vi alltför lite om de personer som ska sköta politiken. Om ni bara visste hur många hundar som ligger begravda, hur politiska frågor i Sverige dras i långbänk för att ledande personer faktiskt tycker illa om varandra. Och alltför ofta är det riktigt gamla fejder som ligger bakom. Att Mona Sahlin angrips från Skåne idag är ingen nyhet - bläddra tillbaka till SSU-tiden så får ni se vilka som låg i luven på varandra. Och vill man så kan man gå tillbaka till tidigare strider inom SSU - ända tillbaka till Oskar Lindqvist och Bertil Löfbergs tid om man vill. De som stod på varsin sida då är idag mycket gamla, men sätter fortfarande käppar i hjulen för varandra.
Det finns de som vet var liken är begravda, som vi säger i min bransch. Man vet var det ligger gamla cyklar i armeringen, var isoleringen kompletterats med byggsopor, var fyllningsmassor kom från guvetvar... I politiken kan det handla om andra saker, men grundregeln är att man hållert tyst så länge man belönas.
Belöningen kan innebära att man idag sitter på ett arbete, en förtroendepost, som man är grymt okvalificerad för. Man har skaffat sig ett kontaktnät baserat på att man är en kul kille eller tjej, eller att man vet vilka medlemsredovisningar i ungdomsförbundet som det fuskades med, och vips kan man se fram mot olika anställningar som ger bra mycket mer pengar och anseende än de jobb man förmodligen varit hänvisad till, om man bara gått på meriter.

Att detta kan fortgå beror naturligtvis på vänskapskorruptionen, och allas vetskap om att det är ohyggligt lätt att såga av sin egen gren, genom att öppet säga att nån är värdelös. På det viset påminner politiken om byggsvängen - det finns en myt om att man är så rak och hederlig mot varandra, men i själva verket är baktalandet och ryggdunkandet det som dominerar.
Politik måste vara känslor. Ingen som hörde Olof Palme kunde tveka om hans engagemang, att han trodde på vad han sa - det var t o m annars hatiska motståndare överens om. Och det är den sortens människor som behövs - de som brinner för sina frågor, som inte alltid tänker strategiskt eller populistiskt. När det bara är de som vill jobba med politik som jobbar med politik är vi illa ute - då är vi som borgarna.
Men man gör fel om man nonchalerar de här personliga motsättningarna. De kan lägga stora hinder i vägen; jag är inte alldeles säker på att precis alla är så stora män eller kvinnor att de kan glömma bort gamla oförrätter, otroheter, ungdomsfyllor eller bara leda vid varandra. I bästa fall kan man i någons memoarer få en snörpig anmärkning om en kollega, vilket kan ge en ledtråd.
På det viset skiljer sig tyska, franska och framförallt engelska politiska memoarer från varandra. Där kan man utan vidare kalla sin partiledare för ett hår av hin, ständigt salongsberusad eller notoriskt otrogen med andra ministrars fruar.
Man måste alltså fråga sig - vem blir den förste att skriva om vilka som tycker illa om varandra? Både i regeringen och i oppositionen. Att tro att det skulle vara ett enda stort kramkalas är ett jättemisstag, liksom att förneka att det finns enorma personliga motsättningar mellan olika lokala företrädare.
Ingen tjänar på det. Krypskyttet mot Mona Sahlin sker från skyttegravar som grävdes för tjugofem år sen - och det gör att den kritik vi idag hör kanske inte ens tas på allvar, eftersom så många vet hur det började.

Låg facklig aktivitet ger låga löneökningar. Om solidaritet.

Egentligen är det en ramsa man borde trycka upp i mängd och sprida på arbetsplatserna - dålig facklig uppslutning ger dålig löneutveckling för yrkesgrupper med lägre utbildning. Samma sak gäller inte för läkare eller advokater eller arkitekter - de är inte så många, de har en mycket bredare basutbildning, och de utbildas inte i flockar. Alltså kan de också förhandla i ett läge där de kan ställa högre krav.
Men för oss som finns i drivor, och med ivriga skockar som gärna tar våra jobb till en lägre penning, är det viktigt att komma ihåg att ju färre som organiserar sig, desto mindre trovärdighet har vi i förhandlingar.
Det finns många som bara glider med, som låter andra göra arbetet, och som nöjer sig med att betala medlemsavgiften (och gärna skälla lite om att det är för dyrt och att man får för lite för pengarna). Den fackliga rörelsen får faktiskt ta på sig en hel del av skulden för detta -eftersom man under många år försökt värva medlemmar genom att jämställa ett fackligt medlemskap med en försäkring.
Och har man en försäkring behöver man ju faktiskt inte göra mer än att betala premien. Fortfarande idag kan jag höra fackliga förtroendemän som motiverar medlemskapet just genom att jämföra med en försäkring, trots att det inte alls är svårt att värva medlemmar genom att istället hänvisa till det fackliga löftet.
Fackligt medlemskap är inte en försäkring, även om just försäkringsbiten är en del av verksamhet.
Graden av aktivitet kan naturligtvis variera, men nog bör man kunna ta sig iväg till ett medlemsmöte eller två på ett år. Annars är det skräp - och ju färre vi sitter på våra möten desto mindre trovärdighet har vi. Fortsätter den nedåtgående trenden hamnar vi förr eller senare i samma sits som syndikalisterna, ett litet förbund som måste ta till överdrivna åtgärder i enstaka fall för att kunna få något resultat. Och det klarar de så länge de representerar så få - men skulle Byggnads bara representera trettio procent av yrkeskåren skulle vi vare sig kunna förhandla effektivt, eller ha muskler nog för att agera i alla de ärenden som skulle komma på bordet.

Framtidens fackliga arbete kommer kanske t o m kräva ännu högre organisationsgrad än vi har idag, och inte ens det kommer att räcka. I en alltmer konkurrensinriktad omvärld kommer många att ställas inför det mest fruktade hotet av dem alla - sänk din lön eller bli arbetslös, något som är en realitet i många andra länder.
Och då räcker det inte med att ha betalat sin medlemsavgift och fortsätta sitta bakåtlutad. De fackföreningsfientliga har vädrat morgonluft och driver på för det de kallar förändringar, vilket är försämringar för de som utsätts för det. Den som trodde att striden var avgjord har haft gruvligt fel.
Därför är det bra att Byggettan förhandlat upp lönerna för de som utnyttjades på bygget vid Liljeholmen. Det är synd bara att det är en never-ending story med utnyttjad arbetskraft.
Jag undrar om Expressens ledarskribent då tycker att det är tråkigt att de fick ett lönelyft på 300 %. Jag tycker ledarredaktionen kan lyfta på arslet, åka dit och fråga om de är mycket missnöjda med Byggnads....
Vi ser nu en vikande trend inom byggindustrin, och det är nog ingen som ska känna sig alltför säker på sin anställning. Det börjar precis som det alltid gjort, med att egnahemstillverkarna börjar varsla folk (länk här och här), och att nyproduktionen minskar samtidigt som ROT-jobben ökar. Till råga på allt har vi också en regering som inte begripit att folk också behöver bostäder i lågkonjunkturer, och att skuldsättning för 1 500 000 för en nittonåring för att kunna få en egen lägenhet inte är aktuellt - eftersom regeringen prioriterat bort byggande av hyreslägenheter.
Och det är precis nu som Byggnads måste börja visa musklerna - vi har alltid varit duktiga på att gå i spetsen, ta smällar, vara uppkäftiga, men vi kan inte vara det utan ett massivt stöd av medlemmarna. Och det får vi bara om man går på mötena.
Facket är ingen försäkring. Det är det enda sättet vi har för att få en löneutveckling som inte bygger på arbetsgivarens godtycke.

Bilden föreställer Kronblom, en god representant för de som inte orkar engagera sig, utan som är nöjda med att nån annan gör jobbet. Att sedan se sambandet mellan ständig fattigdom och sitt eget ointresse är en helt annan sak....

Magin kom av sig. Om de borttappade nystartsjobben

I en sällsynt svårlänkad text fr Ekonominyheterna har arbetsmarknadsminister Littorin en egen teori till varför det går så trögt med de här nystartsjobben, som skulle komma som en frälsare för långtidsarbetslösa, invandrare oc andra som haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är kollektivavtalens fel, nämligen. Det som hänt är naturligtvis det som de flesta också förutspådde - att anställningen skulle vara så länge subventionen fanns

STOCKHOLM (Direkt) En anledning till att
nystartsjobben inte har blivit fler är att många småföretag
har dragit sig för att anställa nystartsjobbare på grund av
en regel om att lönerna ska vara kollektivavtalsmässiga. Den
regeln kommer nu att slopas, troligen om någon månad.
      Det säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin
till Nyhetsbyrån Direkt på måndagen.
      "Vi har fått en indikation på att en av anledningarna
till att det inte har blivit så många (nystartsjobb) är att
många småföretag har valt att avstå därför att de tyckt att
det funnits regler om kollektivavtalsmässiga löner, som inte
finns på någon annan åtgärd", säger han.
      Regeringen har nu för avsikt att snarast slopa denna
regel.
      "Den har vi för avsikt att ta bort ... Vi jobbar för
högtryck, det tar någon månad kanske", säger Sven Otto
Littorin som inte har någon bedömning om hur många nya
nystartsjobb detta skulle kunna innebära.
      "Förhoppningsvis ska det ge lite på marginalen i alla
fall", säger arbetsmarknadsministern./JBA

Såpass.
Vän av ordning börjar då genast fundera - vad är det för arbetsgivare, som här får en gåva rakt i hande från regeringen, och som genast kastar bort den för att han tror att det betyder att det ska betalas enligt kollektivavtalet? Min egen erfarenhet säger mig att är det något man blir duktig på som egen är att ta alla fördelar som finns, och inte fanken tror man saker. Och om man missförstår texter av den här sorten vette sjutton om man ska ha ansvar för andra människors vardag....
Jag är dessutom mycket misstänksam när någon börjar tala om att ta bort texter om kollektivavtal; det brukar alltid sluta med skitlöner och vidriga arbetsförhållanden.
Istället kanske Littorin skulle fundera på varför så få av de som fått nystartsjobb får behålla dem. Eller på varför arbetslösheten inte sjunker i de grupper som skulle förlösas av samma nystartsjobb. Eller om det - hemska tanke! - kan finnas en bättre lösning som innebär att man satsar på vuxenutbildning och matchning mot arbetsmarknadens krav, istället för att cementera fast folk i en annan sorts beroende.

Jag är i Utanförskapet. Om att trolla med statistik

Utanförskapet var under valrörelsen ett av de borgerliga partiernas främsta stridsrop. Det var ytterligt effektivt naturligtvis - vem vill att folk ska leva i ett utanförskap? Även illa definierat är det ett gott exempel på nysvenska som skrämmer. Man fick illusioner av gigantiska tysta höghusgetton med människor som förskrämt strök längs väggarna, jagade av kriminella gäng, som ville komma över deras portmonnäer med kontantbidraget från socialförsäkringssystemet...
Experter på strategi skulle kalla det här en kniptångsmanöver, för hur man än vände sig hamnade man ju med ryggen mot väggen. Fanns det ett utanförskap kunde man onekligen fråga sig hur socialdemokraterna kunde ha nonchalerat det så länge, och det var onekligen svårt att hävda att deras siffror var fel. För siffrorna var ju officiella, och borde ha uppmärksammats långt tidigare.
Men nu har två herrar vars kompetens knappast kan ifrågasättas just visat att de borgerliga skojade en smula. Det är ju inte riktigt korrekt att skriva att de ljög, för det gör man bara om man vet att man har fel. Att Maud Olofsson fortfarande repeterar mantrat utanförskapet beror förmodligen på att någon gett henne siffror under förespegling att de var korrekta.
Det visar sig att borgarna tog allt utnyttjande av trygghetssystemen -dagar med sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslösa dagar med ersättning från a-kassa eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och dagar med kommunalt försörjningsstöd - och omvandlade detta till timmar för heltidsjobb. Dvs, min tvådagarsfrånvaro på grund av influensa 2005, lades ihop med andra influensor och vips var alla dessa timmar ett årsnyttjande av försäkringssystemet - som kunde omsättas till en fiktiv person som kunde definieras som bidragstagare.
Att jag gjort rätt för mig, och inte nyttjade mer än vad jag tillfört till systemet, passade man sig jävligt noga för att berätta! Men hoppsansa - helt plötsligt var jag en del av utanförskapet!
Enligt Bo Jangenäs, f d generaldriektör IAF och Levi Svenningsson, fd kanslichef på finansdepartmentet, har regeringen i finansplanen äntligen definierat vad de anser vara utanförskapet. Och med de termer regeringen använder kan man inte dra andra slutsatser. Det hela blir, precis som man skriver i LO-tidningen, rätt löjligt, när de som drabbas av vinterkräksjukan eller influensan helt plötsligt används för att förstärka ett påstående om utanförskap.
Och det för oss naturligtvis till nästa problem - som regeringen dock inte berör alls - nämligen de ökande klyftorna och att de som är fattiga blir ännu fattigare. Den debatten blir ju naturligtvis skadeskjuten om det visar sig att man trollat med siffrorna på finansdepartementet. Den debatten är alldeles för viktig för att få tas över av Maud Olofsson.
Till råga på allt hör vi nu allt fler rapporter om att de åtgärder som regeringen satt i sjön för att bryta detta "utanförskap" knappast hjälper de som faktiskt skulle behöva komma ut, eller tillbaka, i ett fungerande arbetsliv. För det går inte ens för en borgerlig regering att kommendera fram jobb i en vinstdrivande sektor - vad vi istället ser är att de som redan har jobb kommer jobba ännu mer. Samtidigt som behovet av personal i t ex skola eller omsorg fortfarande är högt. Men där subventionerar man icke!

Bilden kommer från Margareta Fredell

Att tvingas kvar där nere. Om ökande klyftor

På ledarplats i Dagens Arena levererar Devrim Mavi en arg ledare som tar vara på en aktuell LO-rapport, med den föga upphetsande titeln "Etableringen på arbetsmarknaden - hur klass, kön och etnicitet styr ungdomars villkor". Det är ingen uppbygglig läsning- det är bara ännu ett mått på att det gått snett nånstans, eftersom vi fortfarande efter så många år fortfarande inte når de som har det sämst.
Självklart står inte arbetarrörelsen utan skuld. Det var inte alltför många år sen som olika företrädare - gudbevars med ett perspektiv som sträckte sig från tjugotalet - sträckte på sig och konstaterade att "nu blev det nog inte bättre än så här". Och sedan slog man sig till ro, sysselsatta med att tillfredsställa den växande medelklassen, för att kunna bibehålla makten, Se där ett tema som Katrine Kielos säkert skulle kunna skriva något elakt om. Istället fick vi en sorts samhälle som så träffsäkert beskrivs i Hassan Loo Sattarvandis bok Still, samtidigt som vi också fick dras med chiclitt.
Vi ska inte alls ha överseende med de brister som uppenbaras i det sociala lapptäcke som sytts genom åren. En del har varit bra, annat har varit dåligt, en del har spelat ut sin roll. Men den sorts kalla konstaterande som rapporten från LO ger uttryck för måste ge upphov till debatt inom både fackföreningsrörelsen och parti - vad ska vi göra åt det här? Hur kan vi ha låtit klyftorna växa så? Varför är det så viktigt att spela med i det nyliberala spelet om hur man fortast gör oss alla till konsumenter, istället för att på allvar ta debatten om hur vi formar ett samhälle tillsammans baserat på tron om alla människors lika värde.
Jag tror nämligen inte alls att den sortens solidariska - titta där, ett bortglömt ord - tänkande är bortglömt i rörelsen. I varje fall inte hos de människor jag träffar. Och jag hoppas verkligen att man lägger tanke på det här i framtidsarbetet.
Alliansens snack om utanförskapet ger jag inte mycket för - jag kan inte se att de åtgärder de drar till med kommer kunna minska gapet. Samma åtgärder har i varje fall inte skapat större välstånd eller mindre klyftor på andra ställen. För precis som Devrim Mavi ser jag att det ligger ett ofantligt ansvar på arbetsgivare och fack. Om detta skrev jag här, och det blir bara ännu mer isande riktigt efter att ha jobbat i den klassiska betongförorten framföralla, nämligen Tensta.
Man ska ju ha klart för sig att den strukturella diskriminering som Devrim Mavi talar om existerar, fast jag vill inte kalla den rasism. För mig är rasism ohyggligt enkel -den omfattar precis alla av en viss etnisk grupp. Nä, precis som Hassan säger i intervjun med LO-tidningen ovan - "För medelklassinvandrare står många portar öppna..." Och medelklassinvandrarna kommer inte att ta mer skit - det är därför de tar strid mot krogar och mot diskriminering. Men bakom dem står en tyst armé av andra invandrare som rycker på axlarna åt dörrvakten, går därifrån och accepterar att tryckas ner.
För efter ett tag kommer man att lessna på att höra att jobbet är tillsatt så snart man sagt sitt namn, eller att få veta att kunderna inte gärna ser en sjal, eller att man kanske kunde raka sig lite oftare. Tills det enda som återstår är pizzerian, skurhinken, eller nåt annat yrke traditionellt förknippat med invandrare. Oavsett man är universitetsutbildad eller inte
Och det är så bilbränderna och kravallerna kommer att starta - när det kokar över. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när. Emellanåt kan man stöna och ta sig för magen eftersom den svenska debatten alltid förutsätter - och det är tammetusan oavsett man är för eller emot invandring - att allting händer för första gången här. I själva verket följer den svenska utvecklingen ungefär samma sorts utveckling som vi sett överallt annars - att invandrarfrågan egentligen handlar om klass och inte om etnicitet eller kultur.
För det är likadant över hela världen - fattiga människor blir ofta också arga människor.