Vem ska ha det bra? Du, jag eller alla?

Visst, jag röstar rött. Det har jag gjort hela mitt liv, dels av födsel och ohejdad vana, men dels för att jag också funderat starkt över hur jag vill att saker ska vara. Men hittills har jag inte hittat något annat parti som besvarar mina frågor på ett bra sätt.
Jag tror inte på orättvisor. Jag vet att det är förödande för alldeles för många. Man kan inte säga att ett systemfel är acceptabelt för att det är "enstaka fall". Hur många "enstaka fall" måste finnas innan det blir något som ska räknas med, med tanke på dagens högaktuella bloggbävning om sjuka Annika som drabbats grymt av de regler som den borgerliga regeringen införde.
Det gamla systemet innehöll också fel, men den här gången visste man att folk skulle komma i kläm; försäkringskassan och andra påpekade det innan det infördes. Vad ligger bakom ett sånt resonemang? Är det principen om att man måste knäcka några ägg för att kunna laga en omelett?
Politik är inte matlagning. Politik handlar om människor.

I ett orättvist samhälle ökar otryggheten. Vem vill ha det så? Inte heller tror jag att större avsiktligt skapade skillnader mellan fattig och rik skulle göra den fattige ännu mer motiverad att förändra sin situation. Om det skulle vara så i modern tid skulle jag vilja se var det fungerat så, utan att det samtidigt krossat drömmar och liv för många människor. Hittills har jag inte fått några såna exempel.
För vad är ett bra liv? Det är en fråga som alltför ofta kommit i skymundan under den här valrörelsen; istället har det ibland bara blivit ett boxande om vems siffror som är mest rätt. Och jag vet att det finns många som gärna tar ett par tusen extra. Det jag frågar mig är om de funderat på vem som fått betala.
Om deras bekvämare liv verkligen blir bättre om det samtidigt betyder att de måste vara mer vaksamma när de är på stan, om de måste anlita bevakningsbolag där de bor, om deras barn inte mår bra i skolan, om de själva måste rycka in i barnomsorgen, om ungarna aldrig kan flytta hemifrån.
Jag är övertygad om att de där extra pengarna kommer smaka bittert när man ser var de tas ifrån.

I det Sverige jag vill ha har vi möjlighet att hävda rätten för de som jobbar. Ingen ska utnyttjas för oskälig lön, ingen ska behöva dö på jobbet för att det slarvas med rutiner eller för att det saknas personal. Framförallt ska ingen rycka på axlarna och säga att det är "enstaka fall".
I det Sverige jag vill ha ska vi kunna lita på att vi blir omhändertagna om något händer. Även om jag har låg inkomst eller låg utbildning. Mina barn ska inte få sämre skola eller glömmas bort bara för att jag fått lägre skatt. Mina föräldrar ska inte bli fattigare för att jag blev rikare, och sjuka ska inte straffas för att de jobbat hårt. Jag vill inte ha ett Sverige där människor glöms bort.
Det handlar om att vara människa. Att våga vara det. Ingen människa är en ö.
Man ska inte behandlas annorlunda för att man inte är född här. För hur ser ett samhälle ut där man bedöms efter sin klädsel eller hårfärg? Efter sitt namn? Vad är det för samhälle man ska integreras i? Ett land är inget statiskt tillstånd - hur ska man kunna bli svensk när vi inte ens kan tala om vad som är svenskt? Det finns en massa usla saker i Sverige - är det meningen att man ska acceptera sånt också för att bli accepterad? Knappast, va?
Jag vill ha ett samhälle där alla människor får möjligheter. Alla ska kunna ha ett bra liv. Ett samhälle där några lämnas åt sitt eget öde är ett samhälle som gör mig förtvivlad.

Därför kommer jag att rösta på socialdemokraterna i morgon.



Videon? Timbuk3. Texten här

Regeringen styr inte landet

I regeringsformens första kapitel står att regeringen styr landet och är ansvarigt inför riksdagen. Och regeringen ska ledas av en statsminister. Vi har en statsminister som heter Reinfeldt, för er som missat det, vars främsta bedrift under den här mandatperioden har varit att lyckats framställa sig själv som duglig. Men det är också i stort sett det enda.

PR-mässigt har Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik, i den ädla konsten att göra ingenting och
få det att framstå som rena underverken. I detta har han haft ett ytterst lydigt verktyg i svensk dagspress. Fredrik Reinfeldt har idag ungefär samma sorts framtoning som Kungen - folk vet vem han är men ingen vet vad han gör.
I själva verket är det här en av de mest misslyckade ministärer vi sett - som i stort sett varit tvungna att backa från alla sina förslag (ni kan få en lista över alla dessa misslyckanden; nämnas kan sjukförsäkringen, ungdomsgarantin, a-kassan, bostadsbyggandet, arbetslösheten, socialbidragskostnaderna, vårdnadsbidraget, RUT- och ROT-avdragen etc). Och där ministrarna blivit mer och mer osynliga.
Nån som hört talas om Lena Adelsohn-Liljeroth på sistone? Eller Maria Larsson? Tobias Krantz någon?

Regeringen har följande sammansättning, och alla som utan att googla kan redogöra för vilka de är och vad de gör, och vad de åtsadkommit på sistone, vinner en fotvandring till Sarek, att betalas ur egen ficka:

Fredrik Reinfeldt
Anders Borg
Andreas Carlgren
Beatrice Ask
Birgitta Ohlsson
Carl Bildt
Cristina Husmark Pehrsson
Eskil Erlandsson
Ewa Björling
Gunilla Carlsson
Göran Hägglund
Jan Björklund
Lena Adelsohn Liljeroth
Maria Larsson
Mats Odell
Maud Olofsson
Nyamko Sabuni
Sten Tolgfors
Sven Otto Littorin
Tobias Billström
Tobias Krantz
Åsa Torstensson

Precis som Peter Andersson skriver tyder den sista tidens återkommande undersökningar om förtroende, på en allt mer ökande desperation hos borgerliga medier. Snart kommer säkert Expressen att berätta att en majoritet av de rödgröna väljarna tror att ministären Reinfeldt skulle vara bäst på att hantera en invasion från rymden, eller förhandla med Sauron för att skydda Fylke...
Jag tror inte det här lurar nån. Inte heller att Mona Sahlin på grund av sin klädstil skulle vara en sämre statsminister utomlands än Fredrik Reinfeldt, vilket Barometern insinuerar i ett fullständigt häpnadsväckande ledarstick, där skribenten uppbarligen förträngt det Reinfeldtska stilbrottet vid statsbesöket i Kina... Här kan vi tala om att sila kameler.

Om tio år kommer den här regeringen att betraktas som en av de svagaste vi haft, och Fredrik Reinfeldt som en av de svagaste statsministrarna. Utan tvekan. Man kan inte skylla på internationella konjunkturer - man ska kunna regera även i dåliga tider. Framförallt i dåliga tider. Och detta har man misslyckats med.
Svagheten i de här taffliga försöken att flytta fokus är att ingen pratar om det som betyder något - nämligen hur den nedåtgående spiralen ska kunna vändas. Själv är jag extremt oroad för den ekonomiska kris som nu seglar upp - som kanske kan bli ännu värre än hysterin i USA 2009. Men hör ni nån som varnar för detta? Inte i det borgerliga lägret i varje fall.
Där är det viktigare att tala om att Fredrik är bättre på att skydda oss mot grön snö än Mona.

Bilden? Ett elfenbensstorn. En ofta använd liknelse för att beskriva hur en elit drar sig undan den obildade massans råa skrän och krav. Det är därifrån vi snart kommer höra Maud Olofsson skrika att "ni har fått det bättre, begriper ni inte det?"

Vem talar för alla de som inte vet?

Jag fick en kommentar på bloggen som väckte eftertanke. En arg, frustrerad människa som helt enkelt inte förstår att samhället ramlar sönder runt oss, bit för bit. En människa som - förmodligen -kommit i kläm när tryggheten rämnade; jag har inte snokat tillräckligt för att kunna säga det.
Men desperationen finns där - och en slags okunskap om hur det verkligen ser ut? Som rakt av kräver att fack och politiska partier ska göra rätt saker. Och som dessutom inte tycker att det finns tillräcklig skillnad mellan de politiska partierna.
Det skulle vara lätt att vara överlägsen och ha lite skoj på Inspireras bekostnad. Eller bara sådär påfrestande pedagogisk (ni vet - Reinfeldt har skapat den här situationen, borgarna slår sönder den generella tryggheten, försvagar facket blabla...) men...

Det är viktigare än så. Det här är den kunskap som finns i ett Ullareds-Sverige, där man inte läser politiska bloggar, eller ledarsidor, och kanske inte går på fackmöten (innan det är försent). Där man väljer lättsmält TV, där man tycker att det är bättre at jobba än att plugga. Där man fortfarande har en övertro på vilken hjälp man får av Försäkringskassan, eller tror att Arbetsförmedlingen faktiskt fixar fram ett jobb. Som det var förr.

Men förr finns inte längre.
Det är en allt kallare värld vi ser framför oss, baby.

Man kan ju hoppas att den ilska och frustration som växer faktiskt kan ge något bra tillbaka. Det var ju precis så den tidiga fackliga rörelsen växte; folk var förbannade på orättvisorna. Då på ett klassamhälle, idag på ett två-tredjedels-samhälle. Men jag är lika rädd för att frustrationen kan leda till ännu otäckare saker, och det är därför det är viktigt att lyssna till den ilska som finns.
Det är därför det är skit när politiker inte vill träffa de som drabbas av nedskärningar. Man döljer försämringarna bakom en anonym myndighet, trots att det är politiska beslut som ligger bakom - för då uppstår det helt makalösa: Det är Försäkringskassans fel att folk utförsäkras, inte regeringens! Det är Arbetsförmedlingens fel att arbetslösa inte får jobb, inte regeringens!

Och det är inte heller första gången jag träffar på människor som tycker att "vafan, facket får göra något!!!!" Ursäkta mig, men vad? Och varifrån har ni fått uppfattningen att facket skulle ha sån makt? Det här är ett återkommande tema när man träffar folk på byggena. Eller att de inte tycker att det "ger nåt" att vara med. Den debatten har jag varje dag.
Jag tycker synd om alla de som drabbats av försämringarna. Men jag tycker mindre synd om dem om de inte lyckats ta reda på vem som ligger bakom. Att bunta ihop politiker till en likadan klase är att lura sig själv - det är skillnad mellan partierna, och i politiken.
Frågan är ju vem som verkligen kan föra de utförsäkrades talan? För politik är inte logisk. Häromveckan berättade en kompis att hennes utförsäkrade mormor röstade på centern, för det hade hon alltid gjort. Tradition är ingen dålig partipiska.

Bröd och skådespel, sade redan den romerske skalden Juvenalis. Eller dokusåpor och jobbskatteavdrag. Mer pengar i plånboken och en Thailandsresa, och sen behöver man inte engagera sig mer. Faktum är att man idag kan titta på TV en hel vecka, lyssna på radio en hel vecka utan att behöva få veta vad som händer i världen.
Man kan välja bort att veta. Det måste ju vara valfrihet i sitt esse, eller hur?
Jag tänker inte heller vara alltför försiktig mot de här som idag ställer dessa omöjliga frågor, som är i chock över hur de blir behandlade, som aldrig kunde tro att de kunde bli uppsagda, avlagda, undanskuffade.
Var har ni varit? Vad har ni läst, sett, hört? Det här är inte ett tryggt land där vi tar hand om varandra längre.
Vänd er ilska mot rätt saker. Mot de som faktiskt tror att landet blir bättre genom att de som har det illa ska få det ännu sämre.
Jag vet inte hur vanlig jag är, men jag värjer mig mot att buntas ihop med heltidsavlönade politiska djur av olika kulörer. Jag har ett vanligt jobb, och jag tycker ändå att politik är viktigt nog för att engagera mig, tillbringa massor med obetald tid på möten och aktiviteter. Och i min värld är jag inte ovanlig - nästan alla jag träffar på alla dessa möten är undersköterskor, banktjänstemän, rockabillyfans, ensampappor och flerbarnsmammor, eller pensionärer eller kollektivtrafikanter.
Tro mig, vi vet hur verkligheten ser ut.
Däremot måste jag absolut erkänna att jag underskattat hur många som faktiskt inte vet saker. Hur långt Brödet och Skådespelet har nått in i folksjälen. Att vi på alla dessa möten ofta behöver berätta för varandra hur det verkligen är.
För den här klyftan växer - antingen den är avsiktligt skapad för att fördumma menigheten, eller om det bara är en bi-effekt av ett alldeles för bekvämt samhälle, där man ser att trygghetens väggar raseras, men man ser inte vem som håller i bilmaskinen....


Bilden? En rivningskula - ett sätt att riva som jag aldrig sett i levande livet. Den tunga stålkulan som hängde från en kran, slog med kraft in i huskroppen och demolerade den. Det är en gammaldags metod, eftersom den både är svår att kontrollera och ofta ger upphov till andra, helt oplanerade konsekvenser.... Känns det igen?

Varenda dag rasar samhället ihop,,,,

Varenda dag rasar samhället ihop

Den bok som denna ytterst konstlösa dikt är ett förord till
är en av de värsta böcker jag läst: på varje sida något som gör ont och något som smakar vanmakt.
Man ska inte läsa den från pärm till pärm, eller så är det precis det man ska göra:
Då kommer den som läser att förändras. Kan man tvinga ministrar
eller Försäkringskassans ledningsstab
eller rentav journalister att läsa hela denna bok? Jag önskar att det vore möjligt,
för ingen vill egentligen höra
talas om det som står här.

Varje samhälle bygger ytterst på kroppsarbeten. Tunga saker måste lyftas, människor
böja sig, eller rotera på överkroppen
för att klassamhället ska bestå:
Ord som post-industrialism eller informationssamhälle är i slutändan bara bedrägerier.
Kött i en charkdisk är tungt,
precis som barn på ett daghem är tunga
eller till exempel en borrmaskin är tung för den som tvingas hålla den i en obekväm ställning. Visst finns det en kroppsarbetets oerhörda glädje, det är sant, till och med jag har känt den
fast det var underligt länge sen nu,
på industrierna, när järnet kokade vitt

och hela fabrikshallen lystes upp,
eller i vården, när den gamla kvinnan äntligen fick sjunka ner i sängen efter att vi
släpat henne till toaletten och tillbaka.
Men det är det lägst betalda kroppsarbetet, det ofriaste, som samhället vilar på:
Hus måste byggas, korridorer städas, maskiner användas och till och med flyttas.
Och maskiner vibrerar och gör till slut en hand alldeles stum.
Jag har släktingar i den här boken.
Ja, jag är fortfarande släkt med hela den stora arbetarklassen, männen och kvinnorna
som skrattar genom smärtan,
monotonin och den Stora vanmakten.
Det borde vara förbjudet att vara statsminister om man inte arbetat med kroppen
och med de sämst betalda jobben:
jag tror inte att man kan lita på en sådan människa. Kroppsarbetets stora hemlighet uppenbaras
till exempel i det som kallas försäkringsläkare (fastän de borde fråntas sin läkarlegitimation
bara på grund av att de ställer upp på det jobbet). De träffar ju aldrig den sjuke
men vet att hon eller han ljuger:
denna högsta kast rör inte ens vid de kastlösa. Kroppsarbetaren döms av en kroppslös makt.

Jag ser mig omkring och tänker att det verkligen är knappt,
bara med en ständig sista ansträngning, som detta samhälle håller ihop.
Kanske rasar det faktiskt samman, varje morgon, när några av dom som livslångt
bär allra tyngst till slut rasar samman, bokstavligt,
för det gör många av dem
och när de gör det blir de straffade en gång till: Med fattigdom.

De knän, leder och axlar som bär samhället går till slut sönder och nya människor måste sättas in medan de
som förbrukats alltså måste förnedras
ännu en gång så att varje upprors gnista släcks. Kring människor som lever med en daglig smärta ser man ibland ett slags dimma, kall,
fuktig, den tränger in i allt.
De gör allt för att dölja den där smärtan, för i samhällets ögon är smärtan
ett straff, bibliskt, grymt, effektivt.
Vem har makten över arbetslivet? Kroppsarbetaren är den som har minst makt över sitt arbetsliv och det beror på
att kroppsarbetet utgör grunden
för detta samhälle:
Hur skulle det se ut om grundstenarna plötsligt började röra på sig?
Hur skulle det se ut om målaren, kassörskan, biträdet, montören eller städaren
en dag samfällt bara går hem
för att sträcka på kroppen och ge den sin rättmätiga plats i världen?

Göran Greider, ur förordet till Utanförskap för vilka och varför av Carina Nilsson. En bok som verkligen handlar om det som är Utanförskapet, och de som nu pressas dit av en cynisk, eller bara obetänksam regering. Där man inte ens orkar ha roligt.

En inte så ovanlig syn i storstaden - de som drygar ut kassan med att rota i soporna

Skillnaden är att de här människorna, du, jag, vi inte längre är osynliga. Vi kan läsa hur mycket vi vill om det här - och det är svårt att blunda för både kollektiva och enskilda tragedier. Nånstans börjar väldigt många kunna formulera något (och läs vad SAF konstaterar i sin undersökning!!!) som blir ungefär så här:

Måttet på mänsklighet är hur vi tar hand om de som har det sämst. Inte hur man tar hand om de som har det bra.

Översta bilden? Gissa...

Skrämd hederlig? Skulle inte tro det...

Reklamkanalen TV4 tar ett djupt grepp i lådan med dåligt omdöme och lanserar nu en doku-såpa baserad på diverse amerikanska förebilder i nischen "skräm de jävlarna så de slutar begå brott." Det kallas scared straight, efter en ursprunglig film om saken.

Precis som Socialstyrelsen blir jag bedrövad över dessa ständiga nya rekord i snaskighet, där man mer och mer struntar i vad som kan hända efteråt. För det här är inte fråga om unga människor som blir förmedrade för att de sjunger illa, och blir lessna för det - det här är unga människor som faktiskt kan spöa skiten ur andra istället. Och som kommer göra det. Jag är tacksam för att Kriminalvården visar sin avsmak för idén.

Jag är dessutom oroad över vad det är för "behandlare" som kommer att delta. Jag ser framför mig fd kriminella som kommer få vräka sig över helsidor i kvällspressen och berätta hur elaka de var när det begav sig. Folk utan utbildning eller erfarenhet av kriminalvård, annat än som fängelsekunder.

Jag känner till en del om unga människor och kriminalitet. Att exponeras för tusnetals ögon är inte ett bra sätt att få dem att skapa ett nytt liv. Att sedan Ann-Britt Grünewald och Hassela säljer sig till detta får mig att nästan må illa.

Den respekt som jag har haft för Ann-Britt och idén bakom Hassela försvann på tre sekunder. Undrar om de bryr sig?

Bilden? Från prisonphotography.

Planen som slog fel - om ett ökande utanförskap

Ni minns "utanförskap" - detta magiska ord som fick oss att förstå att Maud Olofsson hade en släng av Tourettes. Jag såg alldeles för många intervjuer med henne 2006, 2007 och halva 2008 och jag är osäker på om hon missade att säga det nån gång. Nå, 2009 har det ordet förlorat det mesta av sin magi.
Tidskriften Fokus har en alldeles utmärkt artikel om hur alliansen misslyckats med sin förnämsta profilfråga. Att minska "utanförskapet". Att minska bidragen. Att skapa fler jobb. Det är en alldeles för bra artikel för att den ska stanna bland oss prenumeranter - och den ligger på nätet. Precis här!

Och jag kan inte låta bli att flina lite när jag hör hur Borg och Littorin och Olofsson mekaniskt repeterar att jobben kommer. Tänk, när hörde jag det förra gången?



Bilden? Tja vad ska man säga. För många blev alliansens valseger en rejäl spark där det kändes mest....

Unga och starka vinner. Om FOKUS integrationstävling...

I senaste numret av Fokus presenterar man vinnaren i integrationstävlingen. Det är -som förväntat -en liten kommun, Gnosjö, med ett traditionsbundet nätverk av småföretag, en fungerande och stabil landsortskommun, tillräckligt långt från centrala Sverige för att inte få överskottsinvandrare, som är både halta och lytta och sjuka. De lämnar man med förtroende vidare till större kommuner, som faktiskt då också placerar sig i toppen av just samma integrationsmodell. Hur nu det går till. Men det finns ju omräkningstabeller för allt...
Viktigare är ju att de som placerar sig i botten av samma undersökning faktiskt tar emot flyktingar och invandrare. Vad hände med de kommuner som benhårt vägrar dra sitt strå till stacken? Som Vellinge, Täby eller Danderyd? Jo minsann - de finns i den högre delen av samma lista.
För den här undersökningen skiljer inte på invandrare och flyktingar; här räcker det med att vara utlandsfödd så räknas man in i integrationen. Oerhört praktiskt. En invandrad amerikansk professor som bor i villa i Danderyd räknas alltså in i statistiken precis lika mycket som den illiterate bilmekanikern som bor inneboende med resten av familjen hos sin bror i Angered. Nån som tycker det är knäppt? Jag gör det i varje fall.
Det underliga är att man mycket lite berör skillnaden mellan flykting och invandrare. Det är som att de bägge glidit ihop idag till samma begrepp. Kontentan är i varje fall att de så snart som möjligt ska stå till arbetsmarknadens förfogande, verkar det.
I synnerhet blir det märkligt när även regeringens företrädare tycker det är skamligt att USA + Kanada tar emot färre Irakflyktingar än Södertälje, men inte har ett ord till övers för sina moderata partikamrater som vägrar öppna kommungränsen för samma flyktingar. De propåer som regeringen hittills har gjort har inte direkt fallit i god jord. Och det finns åtskilliga företrädare för just högern som kommer att slå sig blodiga för att kunna fortsätta skyffla över ansvaret på andra.
Överhuvudtaget ska man nog vara tveksam till att ta Kanada som ett gott exempel på hur integration skall fungera; avståndet dit gör att den illegala invandringen är marginell, vilket gör att de mest får det vi kan kalla A-invandrare - ambitiösa, pigga, unga. Precis som Gnosjö också får.
Samtidigt kom jag att höra regeringens invandraralibi Nyamko Sabuni - som har mer gemensamt med Jan Björklund än med valfri morsa i miljonprogrammet (vilket hon delar med ett flertal andra alibin inom just folkpartiet) - i Ekots lördagsintervju där hon försvarade regeringens nya krav på att den som kommer till Sverige måste skaffa sig ett jobb innan de kan få ta hit sina anhöriga. Ett krav värdigt Det Nya Folkpartiet. För skams skulle kunde de kanske skänka en tanke till Jordanien som idag har en och en halv miljon flyktingar - och försöka tvinga folk där att fixa ett jobb innan de får ta dit sina barn. Eller annat valfritt land som gränsar till en krigszon.
Den här sortens moraliska och nyliberala budskap gör mig förbannad. Vad hände med vanlig hederlig anständighet? Jag träffar folk som berättar om hur de sett sina vänner, sina föräldrar, sina barn DÖ i Irak, i Afghanistan, i Gaza. Det är vad de flyr från. De flyr mycket sällan TILL något. De flyr FRÅN något. Och då ska vi villkora deras överlevnad?
I dagens nyliberala Sverige ska alla människor sättas i produktion så snabbt som möjligt. Utan att ta hänsyn till deras eventuella status. Man reflekterar inte ens över att det kan bli fel. Det finns ingen som funderar över krigspsykoser, neuroser, sorg och depression längre. De ska bara jobba, jobba, jobba - för då funkar det. Tills det inte funkar alls längre.
Av någon märklig orsak har vi idag större insikt om och förståelse för de trauman som drabbar återvändande amerikanska soldater från Irak, och som gör dem sjuka och passiva och asociala och oförmögna till normalt socialt liv - ett ämne som snabbt klättrat på tio-i-topp-listan- än det som verkar kunna tillerkännas flyktingar från samma krigshärd. De ska tvärtom ut och jobba och försörja sig själva så snabbt som möjligt!
Om känslan av att stå utanför, om ett samhälle som inte släpper in dem, om den skriande skillnaden mellan etablerade medelklassinvandrare och ett nästintill återuppståndet trasproletariat är det ingen som talat längre. Inte heller om hur just samma medleklassinvandrare förfasar sig över samma frustration i förorterna, eller kräver precis omöjliga sanktioner av andra invandrare. För visst kommer det att brinna igen , visst kommer man att kasta sten igen. Men inte i Gnosjö. Inte den här gången.

Integrationen. Om symbolfrågor för rörelsen.

Det kan knappast ha undgått någon att Södertäljes kommunalråd Anders Lago fick besöka Washington och inför ett utskott i senaten redogöra för hur lilla Södertälje, 83 000 invånare i kommunen, kan ta emot fler flyktingar från Irak än USA och Kanada tillsammans. Frågan är minst sagt relevant eftersom USA och Kanada är stridande parter i det pågående kriget mot ondskans axelmakter - till vilka det är skall vi återkomma i annan post.
Detta har ju varit känt i Sverige ett längre tag och migrationsminister Billström har gnölat om att fler länder i Europa bör ta sitt ansvar. Att ett gäng kommuner i Sverige inte tar sitt ansvar har han inte tyckt nånting om; men de styrs ju av hans partikamrater och de ska väl skydda sina låga kommunalskatter från sådana bisaker som mänskligt lidande.
Det finns dessutom en sorts samsyn om att integrationspolitiken har havererat, och att den måste upprättas (moderaterna), flyktingar och invandrare ska lära sig veta hut och hur det fungerar i Sverige (folkpartiet), de ska flytta dit jobben finns (centern), vi måste stärka kristendomen i Sverige (Kd, vad nu det har med saken att göra) till att de ska inte vara här (SD, föga överraskande). I denna kör står arbetarrörelsen tyst och gapar och funderar.
Och det är onekligen dags att ta itu med det här. I den senaste SOM-undersökningen har invandrarfrågorna ännu inte nått en kritisk punkt som vattendelare i svensk politik - mer om det här och här - men om man inte orkar ta de här jobbiga och självkritiska diskussionerna kan den gott och väl komma dit. Givetvis starkt frampressad av de fackföreningsfientliga krafter som inte ser längre än till sin egen plånbok.
Däremot ska man inte bortse från att den har ett värde som symbolfråga.
Jag råkar ju höra till de där som inte tycker att integrationen misslyckats fullt ut, men det beror också på att jag inte tycker att integration är samma sak som att Leila från Irak ska bli svensk.
Om man med integration menar att invandrare ska byta namn, köpa sommarstuga och glo på Melodifestivalen är man förmodligen bortom all räddning. För idag handlar det inte om det. Det handlar precis lika mycket om de strukturella hinder som ligger opåverkade i det traditionella svenska samhället.
Istället handlar det här precis som alltid förut om klasskillnader, där invandrare tyvärr slåss mot sitt utseende och sitt namn (saker som är så svåra att påverka) till skillnad från den arbetskraftsinvandring som fått ge rådande facit till integrationen. Kort sagt - man har inom stora delar av arbetarrörelsen ett sextiotalsaktigt folkhemsperspektiv på invandringen som inte alls fungerar mot de flyktingströmmar som kommit de senaste femton åren; krigsflyktingar snarare än ekonomiska flyktingar, människor med helt annan religiös och kulturell bakgrund.
Naturligtvis kan man till detta också lägga svårigheter att få jobb, bostad, men inte minst att kunna inordna sig hyfsat i det svenska samhället. En svårighet som mycket länge kommit invandrarna själva att lösa. Vi ser det fortfarande - en mängd av de förslag som den nuvarande regeringen , men som också tidgare s-regeringar lagt, lägger ansvaret för integrationen på invandrarna.
Tydligt syns det inom arbetarrörelsen. Jag har många gånger träffat uppgivna kamrater med annat ursprung som suckar över att de alltid ska in i integrationsgrupper, i rådslag om invandringen, och alltid förväntas kunna yttra sig sakligt om varför bilar brinner i Rosengård, eller varför kidz i Köpenhamn eller Paris kastar sten på polisen. Ayman från Syrien sa "jag skiter väl i de där muslimerna. Jag är kristen, och jag vill diskutera arbetsmiljö - inte könsstympning".
Varpå välmenande kamrater i hans fackklubb tittade förvånat på honom.
All politik handlar om att äga frågan - något som PR-sinnade människor insett och skapat en formlig industri kring. Men man ska inte vara främmande för att ta över frågor. Egentligen handlar det bara om att skapa en trovärdig motbild till snömos som "utanförskap", som i sig inte är annat än ett ord för en känsla, istället för ett faktiskt tillstånd. Och om att genomskåda den politiska retoriken.
Man ska inte heller dra sig för att konstatera att det finns de som använder sin invandraridentitet som affärsidé. Det behöver inte vara annat än ganska smart i vissa fall. I andra fall tillåts skribenter och tyckare dra till med vad som helst just för att de råkar vara invandrare - att de skulle kunna tillerkännas andra kvaliteter än inskränkt eller stockkonservativ eller vindflöjel verkar ju vara uteslutet. De har blivit ett slags etablissemangets samvetsgisslan, och kan alltid gömma sina åsikter bakom sin invandraridentitet - ända tills de hamnar i debatt med en annan invandrare, för så visar det sig att det precis som överallt annars faktiskt handlar om nyliberalism mot rättvisa, om solidaritet mot utslagning, eller humanism mot reaktion.
När man debatterar invandring med Sverigedemokrater - det brukar sällan pågå länge; jag lessnar på deras neorasistiska förenklingar - kan man emellanåt förvånas över vilka schabloner de dras med. De beter sig som invandrare kom från ett land som heter Invandrien och att de talar invandriska. Och lite av den mentaliteten kan man träffa på även inom partiet och facket.

Det finns en rätt utbredd föreställning om att islam skulle vara en militant religion, och det är väl inte så få som tror att hedersmord och könsstympning skulle vara frekventa företeelser inom den muslimska sfären i Sverige. Nå, jag nöjer mig med att konstatera att det inte är det, och att man skulle tjäna på rejäla upplysningskampanjer i rörelsen.
Kunskapsnivån bland vänstermänniskor är inte alls så hög som man kunde tro eller hoppas på, och det skulle inte skada med ytterligare information. Även hos oss verkar folk missa att många av de irakier som kommer hit antingen är kristna, eller sekulariserade muslimer som flyr från just den sorts militanta jihadister de sedan beskylls för att vara, när de kommer till Sverige.

Det finns all anledning till självrannsakan inom arbetarrörelsen i stort, men kanske mest hos de som faktiskt inte träffar så många invandrare. Det finns gott om tyckare som bor i ytterligt etniskt ensidiga områden, som har ett i stort sett hundraprocentigt umgänge med svenskar och som aldrig behövt vara rädda för ett gäng med gossar med främmande utseende. Man ska inte vara rädd för att säga att det finns problem med våld och kriminalitet i områden med hög andel invandrare - snarare vore det märkligt om det inte fanns det, med tanke på deras position i det svenska klassamhället. Varför förvånas så många över att det förekommer våld och brott i nerslitna bortglömda bostadsområden med hög arbetslöshet?
Det är nästan lite tragiskt att ifrågasättandet misstänkliggörs - Göran Johansson i Göteborg fick mycket skit för att han tog bladet för munnen, och sedan blev det naturligtvis tyst. Inte hörde vi något om vad man borde göra. Jag kan knappt tänka mig hur många illegala flyktingar som råkar illa ut under sin färd till säkerheten, och dessutom efter ankomst, sitter fast i ett slavförhållande till sin förmedlare, som de näppeligen kan bryta. En hel del av den kriminalitet vi ser idag är knuten till sådant - förmedlaren driver genom sin makt över offret med vapenhot, på samma sätt som vi ser det bland svartjobbarna.
Jag jobbar själv i en bransch där etnisk mångfald i stort sett betecknas av att folk kommer från Dalarna eller Värmland. Blattar göre sig icke besvär, som en iransk kille ironiskt påpekade.
Den moderna integrationen kännetecknas inte längre av nationalitet. Varför skulle den göra det? Idag är det för oss etniska svenskar fullt accepterat att våra barn åker utomlands och bor och jobbar där längre eller kortare perioder - och vi skulle bli mycket förvånade om det ställdes krav i Tyskland eller Storbritannien, på att de skulle kunna svara på frågor om historien, eller om deras grammatik var fullödig. Vi har inte ens synpunkter på att de åker dit och är arbetslösa för svenska pengar, eller tar låglönejobb i dessa länder - före de infödda.
Vi måste också sluta klumpa ihop invandrare - de är inte alls en så homogen grupp som de var under sextiotalet. Idag måste vi skilja på de som kommer hit av ekonomiska skäl, de som flyr hit, de som tänker stanna och de som tänker åka tillbaka.
Utan att trassla in mig för mycket kan man konstatera att det är helt olika faktorer som avgör om en person nyligen anländ till Sverige, kommer att anpassa sig eller inte. Och vad denna anpassning kommer att bestå av. Är man flykting är det rent larv att tro att det första man vill ha är ett jobb, lära sig svenska och sätta ungarna i svensk skola. Man vill ha lugn och ro, och man vill åka tillbaka. Man vill dessutom tillbaka fort, till en plats där man fungerar socialt och där man är trygg. Det tar ett tag att inse att man kanske blir kvar i tjugo år eller mer,
Redan på tjugotalet konstaterade amerikanska sociologer att det är barnen som kommer ha det svårast. Deras föräldrar kommer aldrig att kunna flyta in i samhället fullt ut; de är redan för mycket präglade av sin ursprungsmiljö, Och de drivs nästan alltid av längtan tillbaka. Det är barnen som kommer få uppleva kulturklyftorna. Som kan vara att inte bli insläppt på krogen, att trängas upp mot en husvägg av en last piketpoliser, eller att mötas av "vi ringer dig" när man ringer på en jobbannons och sagt sitt namn...
Dessutom finns det också en sorts ytterst irriterande tendens att mästra de flyktingar och invandrare som kommer hit. Man tar liksom för givet att de aldrig sett en tunnelbana, en hiss eller ett kök med mikro och kylskåp. Alla behandlas som vore de analfabeter från landsbygden. Detta upplevs naturligtvis extremt kränkande av en mikrobiolog från Kabul, som talar bättre engelska, och har högre examina än den tjänsteman som sätts att intervjua honom. Och detta följer med i hans vidare existens i den integration vi idag säger har misslyckats i Sverige.
Och inte bara där, som sagt. Även hans arbetsliv och hans fackliga karriär kommer att kantas av välmenande människor som betraktar honom som mindre vetande. Ibland snälla människor, ibland rent korkade, som tar för givet att alla arabisktalande knäböjer fem gånger om dagen, och som inte haft annat än trampat jordgolv.
Även om han så småningom finner sig tillrätta med att vara spärrvakt eller jobba i hemtjänsten, kommer han ständigt att påminnas om sitt uttal, sina matvanor och sitt skägg eller sin turban (eller slöja). Och han kommer med största sannolikhet också att finna sig i detta - några kommer fortsatt att vara förbannade och yttra sig, men de flesta kommer att foga sig och inrikta sig på att skapa ett drägligt liv, i de enklaver där stoppats in. Det är deras barn som kommer att få ta smällen.
För deras barn kommer inte stillatigande acceptera att trängas bort, av samma sorts välmenande människor som tidigare missuppfattat sin roll som förmedlare av integrationen. Har man läst till tandläkare och fått studieskulder, betalar skatt och har barnen i fotbollslag, kommer man inte acceptera att mästras i vare sig kön på Coop eller i arbetslivet, enbart för att man har ett annat efternamn.
Ovanstående är egentligen bara symbolbeskrivningar, men jag tror de är viktiga att diskutera, för att kunna presentera hållbara utgångspunkter för hus vi vill att Sverige i framtiden ska fungera. Att kräva att en nyliberal regering ska göra det utifrån värden som solidaritet eller medmänsklighet - för att inte tala om rättvisa - tror jag är lönlöst. Istället är det naturligtvis så att ökad utsatthet kommer leda till utslagning som i sin tur leder till stegrad nationalism. Oavsett vad man tror i de onåbara skikten.
Inte minst måste man diskutera varför vi har en skyldighet att ta emot lidande människor. Är det verkligen någon som tror att vi skyddar unga kvinnor från tvångsäktenskap eller hedersmord genom att inte ta emot dem? Alltför lite vet vi om vilka enorma ohyggliga välfärdsförbättringar vårt nyttjande av avlägsna länders naturresurser gett oss, och om vad det borde ha kostat om vi betalat för oss, istället för att ösa pengar i fickorna på exploatörer som inte hade en tanke på vad detta lade grunden till. Gummi, bomull, olja - det finns en lång lista över varor som vår västvärld lagt sig till med, utan att ha en tanke på de människor som bodde där råvaran fanns, eller de efterkoloniala problem detta medförde.
Att begära att vi i Sverige betalar tillbaka en smula genom att ge människor skydd och uppehälle när de är i nöd, är knappast att skämmas över. Men det ska också ske på vettiga villkor, och det kräver att man flyttar blicken till 2000-talet istället för att i fortsättningen sitta fast i hur det fungerade på sextiotalet. Man kan ju hoppas att man börjar debattera frågan på allvar i rådslagen.

Jag är i Utanförskapet. Om att trolla med statistik

Utanförskapet var under valrörelsen ett av de borgerliga partiernas främsta stridsrop. Det var ytterligt effektivt naturligtvis - vem vill att folk ska leva i ett utanförskap? Även illa definierat är det ett gott exempel på nysvenska som skrämmer. Man fick illusioner av gigantiska tysta höghusgetton med människor som förskrämt strök längs väggarna, jagade av kriminella gäng, som ville komma över deras portmonnäer med kontantbidraget från socialförsäkringssystemet...
Experter på strategi skulle kalla det här en kniptångsmanöver, för hur man än vände sig hamnade man ju med ryggen mot väggen. Fanns det ett utanförskap kunde man onekligen fråga sig hur socialdemokraterna kunde ha nonchalerat det så länge, och det var onekligen svårt att hävda att deras siffror var fel. För siffrorna var ju officiella, och borde ha uppmärksammats långt tidigare.
Men nu har två herrar vars kompetens knappast kan ifrågasättas just visat att de borgerliga skojade en smula. Det är ju inte riktigt korrekt att skriva att de ljög, för det gör man bara om man vet att man har fel. Att Maud Olofsson fortfarande repeterar mantrat utanförskapet beror förmodligen på att någon gett henne siffror under förespegling att de var korrekta.
Det visar sig att borgarna tog allt utnyttjande av trygghetssystemen -dagar med sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslösa dagar med ersättning från a-kassa eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och dagar med kommunalt försörjningsstöd - och omvandlade detta till timmar för heltidsjobb. Dvs, min tvådagarsfrånvaro på grund av influensa 2005, lades ihop med andra influensor och vips var alla dessa timmar ett årsnyttjande av försäkringssystemet - som kunde omsättas till en fiktiv person som kunde definieras som bidragstagare.
Att jag gjort rätt för mig, och inte nyttjade mer än vad jag tillfört till systemet, passade man sig jävligt noga för att berätta! Men hoppsansa - helt plötsligt var jag en del av utanförskapet!
Enligt Bo Jangenäs, f d generaldriektör IAF och Levi Svenningsson, fd kanslichef på finansdepartmentet, har regeringen i finansplanen äntligen definierat vad de anser vara utanförskapet. Och med de termer regeringen använder kan man inte dra andra slutsatser. Det hela blir, precis som man skriver i LO-tidningen, rätt löjligt, när de som drabbas av vinterkräksjukan eller influensan helt plötsligt används för att förstärka ett påstående om utanförskap.
Och det för oss naturligtvis till nästa problem - som regeringen dock inte berör alls - nämligen de ökande klyftorna och att de som är fattiga blir ännu fattigare. Den debatten blir ju naturligtvis skadeskjuten om det visar sig att man trollat med siffrorna på finansdepartementet. Den debatten är alldeles för viktig för att få tas över av Maud Olofsson.
Till råga på allt hör vi nu allt fler rapporter om att de åtgärder som regeringen satt i sjön för att bryta detta "utanförskap" knappast hjälper de som faktiskt skulle behöva komma ut, eller tillbaka, i ett fungerande arbetsliv. För det går inte ens för en borgerlig regering att kommendera fram jobb i en vinstdrivande sektor - vad vi istället ser är att de som redan har jobb kommer jobba ännu mer. Samtidigt som behovet av personal i t ex skola eller omsorg fortfarande är högt. Men där subventionerar man icke!

Bilden kommer från Margareta Fredell