Unga och starka vinner. Om FOKUS integrationstävling...


I senaste numret av Fokus presenterar man vinnaren i integrationstävlingen. Det är -som förväntat -en liten kommun, Gnosjö, med ett traditionsbundet nätverk av småföretag, en fungerande och stabil landsortskommun, tillräckligt långt från centrala Sverige för att inte få överskottsinvandrare, som är både halta och lytta och sjuka. De lämnar man med förtroende vidare till större kommuner, som faktiskt då också placerar sig i toppen av just samma integrationsmodell. Hur nu det går till. Men det finns ju omräkningstabeller för allt...
Viktigare är ju att de som placerar sig i botten av samma undersökning faktiskt tar emot flyktingar och invandrare. Vad hände med de kommuner som benhårt vägrar dra sitt strå till stacken? Som Vellinge, Täby eller Danderyd? Jo minsann - de finns i den högre delen av samma lista.
För den här undersökningen skiljer inte på invandrare och flyktingar; här räcker det med att vara utlandsfödd så räknas man in i integrationen. Oerhört praktiskt. En invandrad amerikansk professor som bor i villa i Danderyd räknas alltså in i statistiken precis lika mycket som den illiterate bilmekanikern som bor inneboende med resten av familjen hos sin bror i Angered. Nån som tycker det är knäppt? Jag gör det i varje fall.
Det underliga är att man mycket lite berör skillnaden mellan flykting och invandrare. Det är som att de bägge glidit ihop idag till samma begrepp. Kontentan är i varje fall att de så snart som möjligt ska stå till arbetsmarknadens förfogande, verkar det.
I synnerhet blir det märkligt när även regeringens företrädare tycker det är skamligt att USA + Kanada tar emot färre Irakflyktingar än Södertälje, men inte har ett ord till övers för sina moderata partikamrater som vägrar öppna kommungränsen för samma flyktingar. De propåer som regeringen hittills har gjort har inte direkt fallit i god jord. Och det finns åtskilliga företrädare för just högern som kommer att slå sig blodiga för att kunna fortsätta skyffla över ansvaret på andra.
Överhuvudtaget ska man nog vara tveksam till att ta Kanada som ett gott exempel på hur integration skall fungera; avståndet dit gör att den illegala invandringen är marginell, vilket gör att de mest får det vi kan kalla A-invandrare - ambitiösa, pigga, unga. Precis som Gnosjö också får.
Samtidigt kom jag att höra regeringens invandraralibi Nyamko Sabuni - som har mer gemensamt med Jan Björklund än med valfri morsa i miljonprogrammet (vilket hon delar med ett flertal andra alibin inom just folkpartiet) - i Ekots lördagsintervju där hon försvarade regeringens nya krav på att den som kommer till Sverige måste skaffa sig ett jobb innan de kan få ta hit sina anhöriga. Ett krav värdigt Det Nya Folkpartiet. För skams skulle kunde de kanske skänka en tanke till Jordanien som idag har en och en halv miljon flyktingar - och försöka tvinga folk där att fixa ett jobb innan de får ta dit sina barn. Eller annat valfritt land som gränsar till en krigszon.
Den här sortens moraliska och nyliberala budskap gör mig förbannad. Vad hände med vanlig hederlig anständighet? Jag träffar folk som berättar om hur de sett sina vänner, sina föräldrar, sina barn i Irak, i Afghanistan, i Gaza. Det är vad de flyr från. De flyr mycket sällan TILL något. De flyr FRÅN något. Och då ska vi villkora deras överlevnad?
I dagens nyliberala Sverige ska alla människor sättas i produktion så snabbt som möjligt. Utan att ta hänsyn till deras eventuella status. Man reflekterar inte ens över att det kan bli fel. Det finns ingen som funderar över krigspsykoser, neuroser, sorg och depression längre. De ska bara jobba, jobba, jobba - för då funkar det. Tills det inte funkar alls längre.
Av någon märklig orsak har vi idag större insikt om och förståelse för de trauman som drabbar återvändande amerikanska soldater från Irak, och som gör dem sjuka och passiva och asociala och oförmögna till normalt socialt liv - ett ämne som snabbt klättrat på tio-i-topp-listan- än det som verkar kunna tillerkännas flyktingar från samma krigshärd. De ska tvärtom ut och jobba och försörja sig själva så snabbt som möjligt!
Om känslan av att stå utanför, om ett samhälle som inte släpper in dem, om den skriande skillnaden mellan etablerade medelklassinvandrare och ett nästintill återuppståndet trasproletariat är det ingen som talat längre. Inte heller om hur just samma medleklassinvandrare förfasar sig över samma frustration i förorterna, eller kräver precis omöjliga sanktioner av andra invandrare. För visst kommer det att brinna igen , visst kommer man att kasta sten igen. Men inte i Gnosjö. Inte den här gången.