I serien om moderata flaggskepp. Om Motormännen


Det är en mänsklig rättighet att få köra en så stor och tung bil som möjligt, att låta den spy ut så mycket avgaser som möjligt, och till ett så lågt pris som möjligt. Det är en snabb sammanfattning av den politiska agendan för ett av borgerlighetens mest högljudda megofonorgan - nämligen Motormännen.
Organisationen, som strängt taget överlevt sig själv, har under många år drivit absurda krav, som oftast också appellerat till dess kärntrupper. Dvs medelålders män som åker själva i sina för stora bilar. De har också med kraft förnekat alla tänkbara kopplingar mellam bilar, utsläpp och en ökad förstöring av jorden och utarmning av jordens resurser.
De har mer eller mindre oförtäckt också stött just borgerliga partier, med partiska annonser, med demonstrationer och manifestationer, och självklart jobbar där också en driva fd politiska tjänstemän med borgerlig bakgrund. Kan man tänka sig. Det är dock festligt att se hur lätt medierna gärna kopplar ihop olika folkrörelser med socialdemokratin men det verkar som förgjort att få samma naturliga länk mellan t ex Motormännen och borgerligheten (det finns fler där - Stockholms Handelskammare har vi redan berört - nästa är Villaägarnas Riksförbund)
Därför är det inte utan en viss skadeglädje man nu noterar hur Motormännen agerar när de åter fått dörren i ansiktet, av de som tackade för stödet och därefter stoppade vallöftet i papperskorgen. Och man ska inte alls underskatta värdet av detta löfte - för en normalfamilj på landet, med två bilar, är inte drivmedel en liten kostnad i budgeten. Men det har väl aldrig känts som Motormännen drivit just dessa frågor.
Det känns mer som de engagerat sig i ringleder runt större städer, parkeringsterror och biltullar - alltihop frågor som inte är särskilt relevanta för den som bor norr om Arvika. Men å andra sidan viktiga frågor för att kunna slå på den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Vi väntar alltså på bensinrevolutionen, på skatterevolten. Mejladresser till riksdagsmän, offentliga möten, tuta för din rätt att köra bil. Och man önskar att man hade lite sparade bilder av Motormännens sida när det begav sig; då var det ingen hejd på aktioner och reaktioner och invändningar och protester. Man bara uuuu-undrar - var är dom nu?