Ny hammare. Om att våga saker...


För de flesta är en hammare blott en hammare. Se där en poetisk vändning av saken! I själva verket är en hammare en massa saker, och för en del av oss är det vårt närmaste och mest använda verktyg. Förmodligen är det ett av de äldsta verktygen överhuvudtaget, alltsedan den dagen i urtiden en klartänkt person upptäckte att kraften blev större om skaftet blev längre.
Under lång tid var också en hammare ett specialgjort verktyg, vilket gjorde att inga exemplar var likadana, utan bar alltid tillverkarens alldeles egna design. Det är därför man fylls med beundran över de överlevande exemplar man kan se på t ex Historiska eller Nordiska Muséet - som bruksföremål har de knappast sparats av sentimentala skäl, utan de som räddats till eftervärlden har förmodligen klarat sig av en slump.
Det finns nog inget verktyg som så mycket förknippas med byggnadsarbetare som just hammaren, även om elaka röster - framförallt inom den egna branschen - retsamt hävdar att vi förvandlats till gips- och plåtregelmontörer. Och visst finns det dagar, vaeckor, månader när hammaren inte används som produktionsmedel, men den är alltid med. Man går ju inte naken, som en bas sa en gång.
Att välja ut en hammare har stora likheter med hur dåtidens samurajer valde ut sina svärd - man tar inte vad som helst, och har man hittat en modell man trivs med så håller man sig till den. I branschen är man lika mycket Vaughn- eller Hultaforsanhängare som någonsin SAAB eller Volvoägare. Och oftast har man - i varje fall jag - flera olika hammare för olika tillfällen. Jag har både 20, 16 oz-are, och rens- och formhammare. Det kan t o m finnas nån liten penhammare i en verktygslåda långt bak. Det finns dessutom fler tillverkare än så - Stanley och Estwing bör ju nämnas.
Att därför byta modell var inte det lättaste. Det är bara att konstatera att jag gått för länge med defekta grejor, och därför har jag fått ont. Det kan i och för sig handla om andra saker också, men vid en kritisk besiktning upptäckte jag att min gamla Vaughn 20 oz. sett sina bästa dagar (t vänster på bilden).
Den är snedslagen i banen, och nedslipad, efter att ha använts till både det ena och det andra. Dessutom hade gummihandtaget halkat ner på skaftet och rekyldämparen var ankommen. Tyvärr. Men det resulterade i att jag slog snett på spikskallen och fick använda mer kraft än nödvändigt för att få i storspiken i vresigt virke. Efter ett par tusen slag med detta dryga halvkilo är det inte att förvånas över att baksida axel och armbåge började protestera.
Själva ergonomin är inte alls så okomplicerad - på samma sätt som jag kan falla i beundran för folk som så självklart byter däck på en bil, eller spelar piano rätt av sådär, och vet att det är åratal av övning bakom, så krävs det rätt många slag för att kunna slå fyrtumsspik i virke med backhandslag
Kända skador av spikande - och säg för Guds skull inte hamrande! - är t ex tennisarmbåge (epicondylit), och karpaltunnelsyndrom (som är mer eller mindre frekvent hos byggnadsarbetare över fyrtio). Grundregeln är ju annars att man aldrig ska ha tyngre hammare än nödvändigt. Och givetvis börjar just användarvänligheten att bli ett försäljningsbegrepp hos tillverkarna - nya modeller testas ut lika noggrannt som någonsin nya byrålådor hos IKEA
Min nya hammare - till höger ovan - är en Vaughn R20 med rak klo. Det är en stor grej att gå från den bockade klon till den raka, men framförallt var det en oerhört välbalanserad hammare. Och dyr naturligtvis. En bra hammare som ska användas i produktion måste få kosta. I de återkommande produkttesterna i Byggnadsarbetaren brukar de om hammare vara de mest lästa, men det finns en växande marknad även bland hobbysiterna, enligt den vanliga tesen att om det är dyrt måste det vara bra. Alltså har de mest tafatta hemmasnickare alldeles för ofta investerat smärre förmögenheter i proffsverktyg - emellanåt formliga byggföretag i mellanklassen - istället för att begripa kopplingen mellan tusentals spikar och ett par hundra spikar. Men järnhandlarna ska ju också leva...
Jag går dessutom från en kraftigt bockad klo till en rak - då känns det viktigt att den nya hammaren är såpass lång så hävstången blir större (och det är därför träskaften i så stor utsträckning försvunnit; med träskaft måste man ju ha tång för att få ut spik...)
Utvärdering följer!