I Sverige är vi vana vid att makten utgår från folket. Vi är nära nog lite misstänksamma mot maktutövning som sker i låsta rum, i slutna sällskap eller via okända kontakter. Vi har valt att ha ett samhälle där massor - emellanåt lite för mycket - information finns att få tag i för vem som helst. Här kan vi utan vidare ta reda på vem som bor var, vem som tjänar hur mycket, vem som har dyraste villan, dyraste bilen, väljer skola eller skiljer sig.
Det finns många som inte gillar det förstås, och när det bara blir snask och spekulation om det - av typen "så mycket restskatt fick kändisarna - är det naturligtvis klandervärt. Men den här öppenheten genomsyrar hela vårt samhälle, och har gjort så sen lång tid tillbaka.
I ett europeiskt perspektiv är detta ett okänt fenomen. Och inte särskilt önskvärt. Försök ta reda på vilka aktieinnehav spanska politiker har, hur många extraknäck engelska parlamentsledamöter, eller vilken förmögenhet kända italienare har. Det går inte. Och skulle man lyckas ta reda på det lär nästa steg vara att hitta någon som vill berätta det - det är också svårt. Listan kan göras ohyggligt mycket längre. Vår svenska offentlighetsprincip är ett redigt undantag i Europa (och är inte särskilt högt upp på listan över bra-svenska-förslag-som-unionen-tänker-adoptera).
För ett par år sen hörde jag om en arg metallare som ringde finansdepartementet för att skälla, bad att få bli kopplad till minister Ringholm, och "varsågod, jag kopplar" fick tala med honom på stört. Enligt samstämmiga utrikeskorrespondenter är det bara i Sverige detta kan ske. I resten av världen får man tala med en växeltelefonist som kommer att fråga om man har avtalat tid, och har man inte det kan man ramla ner i ett hål i marken.
Symbiosen mellan makt och medier är långt mer befäst i vårt grannland EU än här, och man har inte ens namnskyltar i mer mondäna franska bostadshus. Vill man något får man allt ta vägen via portvakten. Och där blir det säkerligen stopp - franska consierger är verkligen vakter för sin port.
Till detta kommer att man i Europa under många år vant sig vid att det vid sidan av den politiska makten också funnits en byråkratisk makt. Och den har verkligen makt, vilket våra strider om Lavalmålet och annat visar. Den befolkas av icke-valbara jurister som har befogenhet att göra politiska ställningstaganden som icke kan överklagas.
I StudioEtt sändes idag ett reportage om just juristernas makt, vilket jag skrivit om förr (bara att klicka på etiketten EU så kommer det massor med poster). Och det är ett rätt tröstlöst scenario som målas upp - alldeles väldigt långt från det hoppfulla som lanseras av socialdemokratiska partiet och LO. De borde göra mer istället för att reflexmässigt kasta över det på Reinfeldt.
Intervjuade experter i programmet förkastar mer eller mindre framtiden för kollektivavtalen, och verkar samtliga tro att den svensdka modellen som vi känner den kommer att skrotas. Till förmån för den heliga fria rörligheten, för kapitalet och en allt mäktigare europeisk byråkrati. Och entydiga svar om att det vi trodde var säkra garantier för den svenska modellen inte alls var det.
Lyssna på det här, och lyssna NU, det ligger bara kvar trettio dagar, och ta en funderare. Det kan man göra vare sig man tycker Sverige ska vara kvar i EU eller inte. Vem är det som ska bestämma? Vill vi att mer makt skall läggas ut till EU-domstolen (som Lissabonfördraget innebär)?
Och vad säger de som trodde och tror så starkt på att vi skulle kunna exportera våra värderingar? Jag vill åter fråga på vilka områden som våra svenska värderingar haft ett lika stort genomslag som det utlovades. Om nu någon förespråkare orkar diskutera det igen.
Det kanske är dags att låta den svenska arbetarrörelsen höja rösten rejält och lagom till LO-kongressen tala om för de onåbara i EU-domstolen, att vi tycker inte om det här. Vi är inte villiga att låta våra fungerande system bytas ut mot system som vi med blotta ögat kan se är sämre.
Jag kommer ta kontakt med mina kongressombud. Det tycker jag fler kan göra....
0 kommentarer:
Skicka en kommentar