När Svenska Dagbladet ljuger så de tror sig själva.

  Väldigt länge har borgerligheten gnölat om den vänstervridna pressen. Ja, egentligen är det ju vissa borgerliga debattörer som gnölat om det, eftersom de förmodligen längtar tillbaka till den tid då det BARA fanns borgerliga skribenter. Det vill säga aldrig. Att vara skrivande innebär nämligen nästan alltid att vara i opposition med makten. Men att det finns en myt om den vänstervridna medievärlden är helt klart. Om detta har jag skrivit förr, bland annat här.

  Det betyder att för unga borgerliga skribenter borde det finnas hur många öppna dörrar som helst. I det här fallet på Svenska Dagbladet, där en människa som heter Siri Steijer å det grövsta blandar ihop saker i en märklig ledare om konflikten i Vaxholm. Det som populärt har kommit att kallas Lex Laval, och som haft större påverkan på svensk arbetsmarknad än ni kan tro. Svaret på felaktigheterna kan ni, för femtioelfte gången, läsa hos Byggnads. Och Byggnads är mycket snällare än vad jag tänker vara.

  Det som händer är att Svenska Dagbladet dels på nyhetsplats publicerar vettiga artiklar om hur arbetskraft missbrukas och utnyttjas på svensk arbetsmarknad, av hjärtlösa människor, och dels på ledarplats påstår att det är facket som är orsaken. Helt och hållet baserat på en kvarlevande modern sägen som borgerlig media lyckats etablera som sanning. Eftersom media är borgerlig.

  Siri Steijer har skrivit en så dålig ledare att man blir rent generad, och det är en bedrift i sig eftersom SvD också låter Per Gudmundsson skriva ledare, vilket regelbundet brukar resultera i häpnadsväckande bottennapp. Men hon slår det. Och vore jag inte en så fin och jämställd människa skulle jag säga stackars barn, gå hem och lär dig nåt. Men det gör jag inte, för farbroderlig nedlåtenhet klär mig inte.

  Istället tänker jag behandla Siri Steijer som en vuxen människa och säga att det här var förväntat uselt. Illa skrivet, med en språklig förmåga som kanske tilltalar en läskunnig schnauzer, och med ideologiska glasögon från ett svunnet åttiotal, där allt skulle lösas med en fritt skenande kapitalism. Det vill säga, gårdagens dåliga idéer ihopklumpat med en inkompetent analys. Men vad kan man förvänta sig från ungmoderater, produkter av en friskolegeneration? I det här fallet en övertro på Den Goda Kapitalisten, när nästan alla vi andra begripit att Marknaden är en bra tjänare men en usel Herre.

  Ja, det finns en orsak till att högern alltid tjatar om att journalistkåren är vänstervriden - vilket den alltså inte är. De har bara odugliga egna skribenter, vilket Siri Steijer med besked bevisar. Och det är vi även i fortsättningen tacksamma för - för det här ska vi klippa ut och sätta upp på anslagstavlorna i byggbodarna, för att visa att De Nya Moderaterna inte är så nya som de vill att vi ska tro.


 
För övrigt är flera av de som arbetade på bygget i Waxholm numera medlemmar i Byggnads. Och stolta över det.

 

 

 

Gästarbetarnas villkor och den Fackliga Kampen!

 
Det här är inte ett litet mysigt inlägg om husvagnssemester. Det här är ett inlägg om gästarbetare och facklig kamp. Vilden visar hur de kan tvingas bo.


Under ett par dagar har jag läst en del om villkoren för utländsk arbetskraft i Sverige. Det är inte roligt. Det kan inte heller vara nån överraskning för någon, vilket gör att man blir lite förvånad över reaktionen från vissa håll. Nämen, kan det vara så... Ungefär.
  Och även om det är typiska sommartorkenyheter är det bra att det kommer upp.

  Billiga priser kommer inte gratis. Vare sig det är städtjänster, bostäder eller billiga TV-apparater. I slutänden är det någon som får betala med sitt slit, sin kropp, eller med att vara borta från familj och vänner i åratal.

  Som byggnadsarbetare är man inte förvånad. Vi har levt med lönedumpning i många år, där företag anställer i flera olika led, där man inte är intresserad av att veta om killarna får rätt lön eller inte. Där man, med den vanliga enögdheten, tycker att det är "en fråga för facket" eller "det är EUs fel"
 
  Ja, det finns en jämra massa nackdelar med EU. Om detta kan man läsa i rapporten Vinnare och förlorare, klicka här, som LO lagt fram. Vilket givetvis har fått en del byggnadsarbetare, med den vanliga enögdheten, att återigen börja yla om Den Hemska Unionen, och kräva utträde.
  OK. Säg mig hur många byggnadsarbetare som egentligen, när de får tänka lite, skulle vilja ha tillbaka gränskontroller, visumtvång, stopp för att fylla bilen med billig öl och sprit i Tyskland, eller att allt blev dyrare? För det måste man ha med i tankebanan innan man börjar kräva utträde ur unionen. Och det är bara några av de mest omedelbara konsekvenserna av ett EU-utträde.
    För mig är inte det realistiskt.

  Inte heller är jag förtjust i att den fackliga rörelsen hela tiden ska kräva juridik eller statliga ingripanden. Det vill säga, låta oppositionen driva det här - även om syftet är gott. Det här är jävlar i mig en facklig fråga, och den ska vi sköta själva. För när vi låter oss hamna i juridiken spelar vi genast på motpartens planhalva. Vad de tycker kan ni ju se här, i Sveriges Byggindustriers svar på LO:s rapport. Man blir mörkrädd.

  Det funkar ju så här - vi har idag kollektivavtal som reglerar saker på jobbet som inte styrs av lagar. Det kan röra löner eller försäkringar. Och vi har valt att ha normerande kollektivavtal. Det betyder att kollektivavtalet gäller alla på arbetsplatsen, oavsett om man är medlem i facket eller inte. Alla får fördelarna. Om företaget inte vill teckna kollektivavtal kan facket ta till stridsåtgärder.

  Det här är liksom facklig grundkurs, men rätt många som läser här har inte en aning om detta. Ursäkta ni ombudsmän som också läser här, men det här är inte allmänt känt. Alldeles förtvivlat många vet inte alls om skillnaden mellan att jobba med kollektivavtal eller inte. Det är knappt att alla politiker vet det.

  Anledningen till att vi ens har kollektivavtal är för att arbetsgivare inte drivs av en ädel strävan om att förbättra samhället. När man hör vissa nyliberaler kan man nämligen tro det. Att det skulle finnas en sorts ideologi som heter kapitalism, där vissa spelregler ska respekteras. Nå, så är det inte, kan man lugnt säga. Arbetsgivare vill tjäna pengar, och finns det inga regler kommer de att vilja tjäna pengar med alla till buds stående medel.
  Därför har vi avtal.

  Och det är den vägen vi måste gå för att hantera arbetsmiljö och villkor för utnyttjat folk. Därför att då visar vi värdet av det fackliga medlemskapet. Så ut och gör det fackliga grundjobbet. Som inte är att kräva att nån i ett arbetsmarknadsutskott ska kräva av regeringen att de skärper sig!! Tycker man det är man antingen lat, eller ointresserad, eller oinsatt. Eller alla tre.
  Det här är fackligt arbete. Inte bara för anställda eller arvoderade förtroendevalda, utan för alla som är med i facket. Och det kan handla om så små saker som att inte handla i butiker som vill teckna avtal, eller inte ta in en ROT-avdragare som inte kan visa schysta papper.

 
  I nästa ände måste vi däremot fråga oss hur vi ska ställa oss till den "fria rörligheten för varor och tjänster". Som idag innebär att det väller in lågavlönat och lågutbildat folk från jordens alla hörn, se rapport här. För det är inte raketforskare eller hjärnkirurger som kommer hit, vilket var ett underförstått påstående från den borgerliga regeringen. Det är byggnadsarbetare, städare, kioskbiträden och bärplockare.
  De kommer ofta från förtvivlade förhållanden, är helt okunniga om vilka rättigheter de har i Sverige, och nyttjas brutalt. Samtidigt anställs de, billigt, i branscher och yrken som rimligen vore första steget för arbetslösa infödda ungdomar, eller legalt komna flyktingar som vill söka sig ut i arbetslivet. För det är inte alls så att det är flyktingar som tar jobben för svenska ungdomar.
  Det är lågavlönade EU-medborgare som tar jobben.
  Frågan är om vi kan ha det så mycket längre till.

  Ingen vet idag hur mycket utländsk arbetskraft vi har i Sverige. Som EU-medborgare kan du jobba här rätt länge utan att hamna i något register. Vi har tusentals byggnadsarbetare från Baltikum och Polen som är här, länk här. Det finns anledning att tro att det är så i andra sektorer också - restaurang, städ, transport.
  Och de betalar inte här. De avlönas nån annanstans.

  Emellanåt exploateras de direkt, som här, eller så är exploateringen smartare och på längre sikt, när de efter ett helt yrkesliv blir ytterst fattiga pensionärer, därför att arbetsgivaren inte ens behövde - vi har ju olika lagstiftningar i EU - sätta av sociala avgifter i tillräcklig omfattning. Är man polack och anställd i ett bemanningsföretag med säte på Irland handlar det dels om många tusen kronor som arbetsgivaren tjänar på ett år, dels om att både pension och trygghet för polacken blir sämre på gamla dar.

  Och ska vi verkligen ha länder inom EU som har människor som främsta exportkälla? Det känns inte särskilt friskt ens i ett nationalekonomiskt perspektiv. Där kan och ska vi använda oss av politiken.

  Men främst är det här en facklig fråga, där facket måste agera. Inte sitta och vänta på en ointresserad och, i vissa fall, naiv regering. För hos motparten kommer i varje fall inte Byggnads att få nån hjälp - ni kan ju roa er med att glo i Sveriges Byggindustriers nyhetsarkiv om avtalsrätt. Det är inte mycket där som står på löntagarens sida.
  De är för övrigt inte på småföretagarnas sida heller - det är därför min kompis ventkillen, med eget företag och tre anställda. inte är med där. "De pratar bara om storfirmorna" säger han. Och sen pratar han skit om flyktingar. Enögt. Hans problem är ju inte om nån brud badar i slöja på stranden - när hans verkliga problem är att stora svenska byggföretag tar anbud från suspekta ventilationsfirmor som anställer folk på usla villkor.
  Eller att ROT-avdraget går till folk som inte ens pröjsar skatt i Sverige.

  Vi måste kunna förhålla oss till det här, och inte blanda ihop saker, inte minst för att hålla tillbaka extremhögern. Det här är inte en fråga om ras eller religion, kom ihåg det, och jag blir vansinnig när jag hör enkelspårigt folk försöka koppla ihop äppelplockare i Skåne med asyl- och flyktingfrågan. Det är är arbetsmarknadspolitik, och den som tror att extremhögern någonsin stått på knegarnas sida ska nog fundera både en och två gånger. I synnerhet om man tänker rösta på ett parti som leds av ett gäng fd medlemmar hos Moderaterna. Och då menar jag inte de Nya Moderaterna, utan de gamla Moderaterna. Arbetarhatarna.

Men framförallt måste vi kämpa fackligt för villkoren hos alla som arbetar i Sverige, och inte låta det glida över till politikerna.


Bilden?  Här








 
 

 

Lönedumpningen är också företagens sak

I SvD skriver Hans Tilly och Mats Paulsson gemensamt om avigsidorna med den slappa upphandling som staten använder sig av. För faktum är att kampen mot lönedumpning inte bara är att problem för oss - det är ett problem för de svenska företag som vill vara med i processen; allt ifrån de allra minsta till de allra största.
Det är först nu som vi börjar se hur domen mot Byggnads i EU-domstolen kommer att slå - och precis som vi sa då innebär det att det kommer drabba svenska företag också. Det drogs en del förhastade politiska växlar på den domen, och man skrattade säkert triumferande på en del politiska kanslier. Men vad säger man nu?
I det stora perspektivet handlar det om de namnlösa kolosserna - byggjättarna - men under dem finns rader med underleverantörer, som också lämnar sina anbud i konkurrens med låglöneföretag, och allra längst ner finns Nisses Vent och Bygg med tre anställda, där Nisse sitter i boden med töjet på och käkar matlåda. Som den snickare han är.
Och om inte byggjätten kan få jobbet kommer inte Nisse heller att få jobb. Inte om han inte pressar sina priser till gränsen för det omöjliga, eller sparkar folk. Och det vill inte Nisse, han gillar sina gubbar- arbetskamraterna - och han vill inte ha folk han inte kan kommunicera med.
Inte vill Nisse ta jobb av de här utländska företagen som får jobben heller - för att villkoren är omöjliga. Nisse vill inte köra skiten ur sina gubbar; därför att då kraschar de så småningom och han står med kostnader för det istället. Vilket alltså de utländska byggbolagen, via sina bemanningsföretag, inte behöver göra, eftersom de kan strunta i svensk lagstiftning och istället köra på det som gäller där bolaget är skrivet.
För oss som bara är anställda handlar det om arbetsmiljölagstiftning, resor och givetvis lönen. Huvuddelen av de arbetsmiljöbrott som idag uppmärksammas inom byggbranschen sker på just de arbetsplatser där utländska företag har ansvaret. Samma sak gäller tvister om obetald lön, eller andra brott mot svensk lagstiftning. Och det var inte det som var intentionen med domen i Laval-målet; gemensam lagstiftning i EU ska inte med automatik försämra villkoren i ett medlemsland - den som säger det har inte läst på.
Det brukar ju börja i byggbranschen, men det finns alla möjligheter att det kommer sprida sig. Varför skulle inte HM eller Täby kommun kunna anställa sina medarbetare vid Irland?

Det är bra att byggbranschen och facket kavlar upp armarna om det här. Svenska byggföretag är ofta framsynta, driver jämställdhet och miljöfrågor, tar ansvar för sin personal. Och då kan det inte vara lätt att se hur Det Moderna Slaveriet fortsätter. Det kan inte bara vara Byggnads sak att bevaka anständigheten. Schysta avtal och förhållanden på arbetsplatserna är lika bra för bolagen som det är för oss

Nu är de ute efter facket igen...

Nu var det länge sen vi pratade EU. Vilket både är lite trist och symtomatiskt - Sverige är fortfarande lite för mycket bara Sverige, och på tok för lite EU. Jag får lite bilden av en tjurig gubbe som sitter på en stubbe på ett öde hygge, med armarna i kors och fräser att han skiter i Europa.

Men Europa skiter inte i oss. Här finns alldeles för mycket profit att hämta, och en välmående medelklass som tar sin levnadsnivå för given - alltså vill utländska bolag in här, och hugga för sig.

Det som är jobbigt är att det också finns en stark arbetarrörelse här, och en marknad som styrs av överenskommelser mellan företag och löntagare. Hittills, vill säga.

I sviterna av Lavaldomen och allt vad den innebar av att få-täcket-avdraget-när-det-är-kallt-i-rummet, så kommer nu regeringens proposition om ändringar i svensk lagstiftning. Det ser inte särskilt lovande ut kan jag säga, av det som framgår i Lag&Avtal - för propositionen är inte offentlig innan den lämnas till riksdagen.

Det var ju det här vi var rädda för - att hela debatten om Laval och vad det innebar för facket skulle sluta med att vi fick ena armen uppbruten på ryggen. Arbetsgivarna lär väl bjuda varandra på tårta idag...

Nå, det kan ju vara till nytta för oss också. Beslutet ska ju tas i riksdagen också, och det är den politiska makten där som avgör. Vilket kort sagt betyder att valet 2010 kommer bli en fråga om arbetsrätten - och det är en arena där vi är bäst. Vilket EU-valet gett oss ett klart kvitto på.

Det här handlar om jobben, det handlar om rättvisa och anständighet. Det populära ROT-avdraget ger inte jobb åt arbetslösa svenska byggnadsarbetare - det ger jobb åt inresta hantverkare från utlandet. Det står utlandsregistrerade skåpbilar på garageuppfarterna i Äppelviken eller Örgryte eller i Vellinge. Vi hamnar i en situation där DE ANDRA har jobb, och vid sidan står det förbannade arbetslösa och har INTE jobb. Låter det trevligt?

Lönedumpning och låglönemarknader är den bästa grogrund för främlingsfientlighet som finns. Så är det i hela världen. Det är också därför schysta villkor för alla är ett så bra sätt att motverka det - i Sverige har vi kollektivavtalet som ett bra verktyg.

I en liberal värld är man enögd - den fria marknaden är bara fri för de som kon välja. De som inte kan välja blir inte friare av den sortens frihet. En polsk rörfirma i ett ROT-projekt i Skåne kommer i slutet ge Sverigedemokraterna en plats i riksdagen. Om inte den firman skaffar ett kollektivavtal - men nu ser ju regeringens utredning ut att såga av den grenen.

Bilden? Fundera på den - snodd från Jonaskjellgren.se

Ett rött Europa är ett fredens Europa

På natten den 12 juli fördes de in i en lastbil, påknuffade av serber, som verkade både trötta och ointresserade. Någon halkade till och fick ett halvhjärtat slag med en gevärskolv över skuldrorna. Men det var inget hat, ingen rädsla.
De satt på flaket under den sommarnattsvarma presenningen. Den höghjulade terränglastbilen skumpade och krängde. Tysta, skjortorna utanför byxorna. Inga mössor. Bara tre hade kvar sina skor - serberna var lika illa rustade som de själva och ett par stövlar, eller ett par bättre gymnastikskor, var ett bra kap. Och ingen protesterade - alla förstod ju vartåt det bar; man tar bara skor från de som ska dö. De var alla fångna.
Längst bak på flaket satt en ung serb med automatkarbinen i knät. Han höll emellanåt i baklämmen när fordonet satte sig mellan knölarna på vägen. Det var ingen väg egentligen, mer en stig, man kunde se hur de resliga träden skuggade. Då och då lystes lastbilens innanmäte upp av det dämpade strålkastarljuset från följebilen.
Ingen sa nåt - de var alla gripna av dödens trötthet. Veckor av vak hade malt ner dem. De orkade inte. Och inte den unge serben heller. Han tände en cigarrett, och i det varma dunklet lyste glöden.
De sköts ner med automatvapen framför ett brett dike, hastigt urgröpt av en grävmaskin som de kunde ana längre bort. Föraren stod lutad mot ett däck, med armarna i kors. Han hade många fler gravar att gräva den natten...

Srebrenica 1995. En stad i Europa. En stad där ungefär 8000 män och pojkar mördades. Ett krig i Europa.
För EU handlar inte bara om pengar, om tullar, regleringar - inte ens om de fyra avgudade friheterna. EU är också ett fredsprojekt - ett sätt att se till att det aldrig skulle bli krig i Europa igen. Men det blev inte så.
Ett svagt EU kunde bara hjälplöst se på när de nationalistiska schakalerna gav sig på varandra, och alla andra, och rev upp sår som kommer blöda länge. Och som bara bekräftade det vi alla misstänker - att vi alla har en ganska tunn polityr av mänsklighet. Det är därför det är så viktigt att ta strid på alla plan mot de krafter som nyttjar det
Men för att slippa uppleva detta igen - och kanske ändå inte vara säker på det - är det viktigt att vi får ett starkt EU. Ett demokratiskt EU som vågar riskera handelsbalanser och exportkvoter för att garantera fred och demokrati.
Men ändå inte det EU som folkpartiet vill ha - deras EU är nästan lika otäckt som det de påstår sig vilja bekämpa. Utan ett EU som begriper att man måste hjälpa till innan det börjar brinna, innan man börjar avrätta människor. Ett EU som inte alltid sätter profiten i högsätet, som vågar och kan sprida välståndet.
Och enda sättet att nå dit är att se till att vi får ett rödare EU. Idag är det bara inom vänstern som man ser EU som ett fredsprojekt, och det är en illa behandlad tanke även där. Ändå var det en vital del av det ursprungliga Gemenskapsprojektet. I femtiotalets Europa - lika illa härjat av krig som Balkan på nittiotalet - var det också en viktig del. Aldrig mera krig - ett rop som alla krigsdrabbade generationer har stött ut. Och det är därför vi inte kan vara borgare...

Därför får vi inte låta EU bli en krigsmakt. Spåren i Europa förskräcker.
Europa har varit svart på sina ställen, och ingenstans är det mer påtagligt än just på Balkan. Efter Tito kom kaos, och även där var den civiliserade polityren tunn. Det kan vara bra att komma ihåg - nära oss ligger soldater fortfarande med vapnen i hand under nätterna. Kosovo ligger bara hundra mil bort från Malmö. Längre bort än så är inte kriget.

För freden i Europa - rösta rött på söndag!


Bilden: kistor med återfunna kroppar vid en av alla massgravar runt Srebrenica. I varje kista en död. En man, en farfar, en pojke, en make, en älskare. Och det är bara 14 år sen...

Lena Eek har inte fattat Lavaldomen..

Vilket inte borde förvåna heller - Lena Eeks utfall mot den svenska modellen får stå alldeles för emotsagda. Och nu får hon dessutom kritik från jurister om att hon pratar i nattmössan om konsekvenserna av Lavaldomen. I intervjun i Ekot påstod hon att olycksfallförsäkringar skulle kunna rymmas inom den "hårda kärnan" i utstationeringsdirektivet. Och det gör det inte.

Men fortfarande väntar jag på att nån ska fråga henne eller centern i övrigt vad de har emot de ensamföretagare som finns? De som lever här. Vad ska de göra?

Min kompis Lasse har kört eget i femton år. Slitit och gnott, betalat för sig och inte tagit ut några större vinster. Idag står det utlandsregistrerade skåpbilar på garageuppfarterna i Stureby, i Äppelviken och på Lidingö. Och ursäkta att det bara blev Stockholm här men så här är det - i hela Sverige. Det är inte hos våra stora byggföretag som det här märks - det är skuttarna som får ta smällen.

Lasse kan inte konkurrera med de priser som de utländska hantverkarna begär - de ligger en hundring lägre än honom, och det funkar inte. Var ska Lasse ta vägen? Undrar om Maud och Lena funderat på det? Lasse funderar, kan jag berätta.

Lasse har ingen större nytta av regeringens nya ROT-avdrag. Det ger inte honom jobb, och det är ändå hans skatter som förväntas betala vår välfärd. De jobben hamnar hos andra, och pengarna försvinner ur landet. Gissa vilken grogrund det skapar?

Alliansen har belönat sina kärntrupper - man säljer ut allmännyttan, man bygger strandnära, man inför ROT-avdrag, man subventionerar hushållsnära tjänster. Var det verkligen nån som trodde annorlunda? Det är de redan välbeställda som får valuta för att de är trogna. Och klyftorna viftar statsministern undan.

De klyftorna cementeras nu undan för undan, och även om Fredrik lyckats skapa en bild av en mänskligare höger tycker jag att jag ser hur hans ungdoms övertro på den självläkande kapitalismen lever kvar. Den som kan beskrivas som att folk måste få det så jävligt att de själva ser till att ta sig upp ur eländet. Om nån skulle stryka med på vägen - well, shit happens.

Vill du bli en av de där som stryker med? I Lena Eeks värld finns det inga räddningsplankor. Inte i moderaternas heller. I EU-parlamentet sitter de i knät på sina läskiga kompisar, och det kan man inte berätta nog ofta...

Bilden föreställer slum i Glasgow, en miljö som inte alls är omöjlig i framtiden om vi tillåter lönekonkurrens och utslagning av de som inte orkar med. Vi har redan sett såna exempel - som på Vin&Sprit

Nej, det blir ingen promenadseger...

Visst har man medvind. Man känner att man surfar på en våg av uppskattning. Jag är ute på arbetsplatser och träffar byggjobbare - många hundra hittills, och det var länge sen man kände sig så...uppskattad.

För visst är det som en bister grovis sa, vi bara måste vinna det här valet! Det är en ryggmärgskänsla som allt fler delar. Man kan ha åsikter om det mesta - om invandring, miljö, skola eller barnomsorg - men de flesta vet ju också att det är stört omöjligt att hitta ett parti som delar alla ens egna värderingar. Då får man starta ett eget parti.

För oss byggjobbare handlar det ju om ett par viktiga saker - våra löner, vår rätt att organisera oss, vår rätt till trygga anställningar och rätten att teckna avtal som reglerar allt detta. Och sen får man sätta sig och titta på vilka partier som delar dessa åsikter, som har drivit dem och - inte minst! - dessutom sitter i partigrupper i Europaparlamentet som faktiskt också stöder oss. Man ska ju ha klart för sig att ljusblått i Sverige mycket ofta blir mörkblått i Europa. Eller värre...

Och titta vad enkelt det blev! Det blev rött.

Och sen skadar det ju inte att Det Röda Laget också i andra frågor driver på i en riktning jag gillar.

Nu är det här ingen enkel match. Även om Byggettan har medvind vet jag ju också att det är rätt jämnt på andra håll. För att inte tala om att det är totalt stiltje på en del platser. Fortfarande finns det folk som tror att man inte behöver bry sig om EU, eller att den bästa protesten är att låta bli att rösta.

Hur tänker man då? Att ens nerlagda röst kommer att ligga där, oanvänd? Eller fattar man att den som tiger samtycker?

Idag har runt 250 000 människor förtidsröstat, och det är något som kommer att gynna fackföreningsrörelsen. Vi är mycket glada för att det är så lätt att rösta idag. Ju mindre jobbigt det är, ju färre köer det finns desto fler kommer att rösta. Och kommer många iväg till vallokalen kommer också allt fler att rösta rött.

Och även om jag tycker att politik är alltmer global kan man inte komma undan att det också är ett tillfälle att visa regeringen var skåpet ska stå. Det är inte alls fel att rösta mot alliansen i det här valet - en borgerlig röst i Europa är också en borgerlig röst i Sverige. Europavalet kommer ju lämpligt för regeringen Reinfeldt, eftersom de helst inte vill diskutera hur det går på hemmaplan. Vilket man kan förstå när man läser om raset för BNP:n...

Men inte kommer det att bli nån enkel seger - själv är jag rätt övertygad om att sista dagarna kommer att ägnas åt stenhårda personangrepp och ett frenetiskt letande efter skandaler från brogerliga medier. Det är därför det kan vara på sin plats att påminna om vad saken handlar om - och för Byggnads medlemmar var det länge sen valet var så lätt. Rösta rött!

Bilden från vår resa till Vaxholm. Och Vaxholm är vi stolta över - vilket driver högern till vansinne. Och de får väl bli förbannade och tala om rasism och annat - det som betyder något är att de som blev satta i blockad i Vaxholm idag är medlemmar i Byggnads...

Wanja och jag

Onsdag ska jag, Stefan Slottensjö och Kent Renen Johansson träffa Wanja Lundby-Wedin. Hmmmm....undrar vad vi ska prata om?

Skämt åsido, vi har ett uppdrag från repskapet, där vi klarat av del ett. Wanja är del två. Något säger mig att hon kommer bli lika förbannad som Mona Sahlin blev, när vi framför Stockholms Byggnadsarbetares åsikter om hur LO och partiet hanterat ratificeringen av Lissabonfördraget. Och sedan ska vi redovisa det, för nästkommande repskap. För den oinvigde så är repskapet Byggettans högsta beslutande organ, ungefär som Högsta Sovjet (det där kommer jag få skäll för...)

Det ska vara högt i tak i rörelsen, och nu ska vi ta reda på hur högt det faktiskt är. Kommer rapport i nån form - kanske via Twitter. Det är svårt att uppdatera bloggen när man står ute på bygget...


Bilden föreställer LO-borgen vid Norra bantorget i Stockholm...

Åsa Westlund om regeringen och löntagarna

Ta chansen att lyssna på kloka Åsa Westlund här. Och ta chansen att nyttja Sveriges Radios alldeles utmärkta webb-service. Den är nämligen satt under press - privata aktörer vill att den ska minska. Visst, vi behöver mer dumhet i etern. Framförallt behöver vi fler radioprogram där tre dösnackare dösnackar med varandra...

Hycklande socialdemokrater, och EU....

Europaparlamentet. Snygg yta, sunkigt inuti....

Folk utan ryggrad har vi träffat på förr. Det finns borgare som vill avveckla försvaret men som inte vill säga rakt ut att de vill träda in i NATO, det finns folk som intill hysteri påstår sig värna individens frihet men som med andra handen är villiga att inskränka den för andra, det finns folk som tycker att det skulle vara individens frihet att förgifta andra (och som får riksdagsbetalt för det också, stackars lilla motståndsprinsessa)

Sen har vi då de kartongstansade socialdemokrater som nu, efter att de stridit för att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle hasta iväg och rösta med regeringen Reinfeldt, hastigt och lustigt förvandlas till förkämpar för kollektivavtalen och fackföreningsrörelsen. Jag har skrivit en kommentar till Peter Hultqvists blogginlägg men vis av erfarenheten låter jag publicera samtlig text här också. Annars verkar det ju finnas Orwellska glömskebrunnar....

Jan Anderssons och Sven-Erik Österbergs hyckleri är rent skrämmande. Just nu händer ju exakt det som vi varnade för. Och mot detta ska vi ställa vadå? Deras och deras lakejers agerande fyller mig med avsmak. Jag väntar fortfarande på att få veta hur det kan komma sig att Svenskt Näringsliv tycker att Lissabonförslaget är bra och stärker arbetsgivarnas rätt i ett framtida Europa, och att delar av våra egna EU-parlamentariker tycker samma sak. Nån HAR fel, och hittills har Urban Bäckström haft flest rätt.
Vi visste ju att detta skulle komma, och vi hade en jättemöjlighet att påverka detta genom att villkora ratificeringen av Lissabonavtalet. Jan Andersson och Sven-Erik Österberg var oerhört drivande mot de som ville göra just detta, och därför är det helt enkelt enligt alla definitioner inget annat än hyckleri att Nu börja strida för vår rätt till kollektivavtal.

Jag vet inte om jag vill ha nån hjälp av Jan Andersson eller Sven-Erik Österberg ute på arbetsplatserna. Varför börjar deras kamp för kollektivavtalen nu??? Ursäkta mig, men vi är rätt många som varit oroliga för kollektivavtalen ett bra tag här.
Jag hade möjlighet att få träffa en del folk i Bryssel vid en resa för två veckor sen (och ja, jag var knegar-alibit, och nej, jag förlorade ekonomiskt på det, och det kommer en separat drapa om detta) och det var en nyttig resa ska jag säga.
Vi träffade Åsa Westlund - förlåt Åsa att vi körde hårt med dig, men det var nödvändigt -, vi träffade LO-SACO-TCO i Bryssel och vi träffade Europafacket, där man inte hade en aning om nån slags socialt protokoll som skulle biläggas konstitutionen, vilket varit ett av Jan Anderssons stora paradnummer (kan intygas av medresenärer). Trots att personen vi träffade var mycket insatt i arbetsrätten.
Europafackets kontor

Vid Byggettans repskap senast var det nog tur att vi inte hade nån som skulle försvara riksdagsgruppens agerande. Det hade inte varit så smart, om man ska uttrycka det fint. Och sen förväntar man sig att vi ska glömma hela eländet, kavla upp ärmarna och börja jobba med EU-valet? Detta är en naivitet som gränsar till självutplåning. Vad tänker de med? Reptilhjärnan?

Det är naturligtvis fler än jag som är förbannade, många också på vår förbundsordförande Hans Tilly som är mer än lovligt anonym, och tydligen gärna låter t ex Byggettans ordförande Johan Lindholm dra lasset. Och Johan är både duktig och stridbar, men det känns som om Byggnads borde kunna göra lite mer, tack så mycket... Argast av alla är dock Bo Widegren, som vältaligt redogör för de olika turerna. Och i vanlig ordning felaktigt beskylls för att vara EU-fientlig och inte vilja ha Lissabonavtalet. Fast nu skrev jag fel - argast är de som sagt upp sitt medlemskap i partiet eller hoppat/hoppar av sina politiska uppdrag som en direkt följd av detta. För det är där vi hamnat. Bra jobbat, partiledningen...

Nonchalerad. Om att skrika i mörkret

Idag var det inte kul att komma till jobbet. Efter att verkligen ha försökt få folk att ta sig iväg till den utlovade manifestationen, fick man idag istället ta gliringar om vilken lakej man är, om varför man ens orkar försöka engagera sig, när det är så uppenbart att det man säger inte spelar någon roll.
Idag har jag träffat tre personer som på fredag kommer säga upp sitt medlemskap i socialdemokratiska partiet, och ytterligare två som kommer lämna sina uppdrag inom partiet. Ännu fler uttrycker sin oro över vad det här kommer betyda för framtiden.

Det värsta är inte att vi inte vinner debatten, utan att så få velat debattera med oss. En av de få som gjorde det var Christina Axelsson, som vågade komma på Socialistiskt Forum och debattera. Hon fick duktigt med spö av sina mot-debattörer, och vann inte över nån, men hon vågade i varje fall.
För många tusentals medlemmar inom fackföreningsrörelsen är frågan om Lissabonfördraget faktiskt såpass viktig att den kommer vara avgörande för deras framtida röstande. Dessutom en allt starkare känsla av att ingen vill lyssna på oss. Det känns respektlöst, minst sagt.
Jag tänker inte gratulera dem som i morgon tänker bifalla regeringen Reinfeldts proposition. Det här är ingen jävla fotbollsmatch där man kan ta revansch i ett senare läge; det här är ett definitivt svanhopp ut i en mycket oviss framtid. Och än värre blir det när man vet att man hade chansen att påverka men struntade i det.
Vad man kan hoppas på är att det trots allt finns tillräckligt många socialdemokratiska riksdagsledamöter som kommer att rösta Nej på torsdagen för att partiledningen ska begripa att den här frågan kommer att fortsätta leva sitt egna lilla liv. Den kommer inte begravas nu, den kommer att återkomma under hela EU-valet.
Till stor glädje för borgarna naturligtvis - det är ju underbart med en splittrad arbetarrörelse.

Nej, jag tänker inte ta till överord om att det här blir fackets död, eller att det är typiskt när partiet glidit åt höger, eller att så kan det gå när man ska vinna marginalväljare. Eller att det var bättre förr, för det var det inte - de som säger så ljuger för sig själva. Men jag tror att det finns en bristande insikt om hur lätt det är idag att byta parti, eller att bara skita i det.

Mest handlar det om att det kommer tystna i bodarna. Varför ska man jobba för något när man inte ens blir tagen på allvar????


Bilden heter Fortvivlan och är målad av den norske konstnären Edvard Munch, som inte heller hade mycket att skratta åt....

Manifestationen som kom av sig. Om att bli överkörda

Det hade kallats till manifestation på Mynttorget. Affischer, annonser, SMS och telefonkedjor manade oss att komma dit och visa vårt stöd för den svenska modellen. Och, eftersom Byggettan var den drivande kraften bakom detta, för att sätta en blåslampa i ändan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inför det kommande beslutet om att ratificera Lissabonfördraget - mot LO-kongressens beslut (om detta har det skrivits åtskilligt på denna blogg; sök på taggen Lissabonfördraget), och mot en rätt högljudd opinion inom partiet.
Regnet öste ner, allt fler angav allt mer märkliga skäl för att slippa komma. Shjälv var jag redan dyngsur efter dagens jobb, men duschade, satte mig torr och fin på tunnelbanan och blev sedan dyngsur igen på Mynttorget. Sånt får man ta. Det var hyfsad uppslutning ändå - det var ju ett viktigt ämne!
Men så snart det hela satte igång visade det sig att återigen hade partiapparaten shanghajat hela evenemanget. Här skulle inte talas Lissabonfördrag - här skulle skällas på Reinfeldt. Och det gjorde Wanja Lundby-Wedin med besked. Hon är duktig på det, och det hon sa var både klokt och riktigt.
Men det var ju inte det vi hade kommit dit för att höra.
Allt fler blev alltmer irriterade, och arga, Allt fler suckade uppgivet och gick helt enkelt därifrån. Det var tur att det var svart utanför fackelskenet, annars hade det synts rätt tydligt när förbannade medlemmar lämnade mötet. För den som tvivlar kan jag lämna namn på ett flertal socialdemokrater som faktiskt gick därifrån.
Ska jag skriva det igen? DET VAR INTE DET VI KOMMIT DIT FÖR ATT HÖRA!

I den sista skälvande sekunden när vi hade en aning av möjlighet att kanske, kanske påverka en riksdagsledamot till - så väljer vår egen LO-ordförande att vara ett lydigt redskap för partiledningen (där hon i och för sig ingår). Jag är medveten om att hon har en annan åsikt i frågan, men vanlig politisk anständighet hade varit att i varje fall med några meningar beröra Lissabonfördraget, och den oro som många faktiskt känner.
Några av de mest inbitna sossar jag känner var så arga att de knappt kunde prata - själv blev jag bara mer och mer bedrövad.

Jag har fortfarande inte fått svar på den fråga jag ställt säkert femtio gånger - hur kan det komma sig att Lissabonfördraget skulle vara så jättebra för svensk fackföreningsrörelse, när samtidigt SAF (Svenskt Näringsliv) tycker att det är jättebra för dem? Hittills har jag inte fått något annat svar än att Lissabonfördraget i varje fall är bättre än Nicefördraget, men det är ju inte mycket till tröst.
Vi hade en möjlighet att villkora vår ratificering - att få ett undantag som skyddar den svenska modellen, och det spelkortet kommer nu att vara förbrukat utan att ha gjort nån nytta. Det är fruktansvärt klumpigt, och det kommer att vara till enorm nackdel i det kommande EU-valet.
Wanja Lundby-Wedin tyckte hon blev häcklad när det började muttras i publiken. Vad trodde hon då? Att vi skulle vara tysta när vi blir snuvade på konfekten. Och inte är vi vare sig trottoarkommunister eller EU-motståndare.

Vår stridbare ordförande i Byggettan Johan Lindholm, som kallat till mötet med följande text "Visa din solidaritet som ambassadör. Därför välkomnar jag dig till Manifestation för den svenska arbetsmarknadsmodellen" släpptes inte upp till mikrofonen.
Det ryktas om att han stoppades. Om det är sant är det för bedrövligt och måste få konsekvenser.
För debatten fortsätter - den kommer INTE vara avslutad när den socialdemokratiska riksdagsgruppen på torsdag lydigt följer regeringen. Den kommer att återkomma och återkomma.
Per Wirtén uppmanar i Dagens Arena socialdemokraterna att vänta med beslutet (och läs kommentarerna, i EfterArbetet säger gräsrötter samma sak. På denna blogg har sagts samma sak hur många gånger som helst. I Kommunalarbetaren intervjuas den svenska domaren i EU-domstolen Pernilla Lindh - som f ö visar upp en stilenlig arrogans i intervjun - om sin syn på Lavalmålet, och hon, som verkligen borde veta, gör en helt annan analys av situationen än de som nu påstår att Lissabonfördraget skulle stärka löntagarna. Att hon sedan verkar mer än lovligt vidrig är en helt annan sak.
Jag ser inte framför mig ett socialdemokratiskt parti som kommer gå stärkt ur EU-valet. Efter kvällens fiasko ser jag mer framför mig ett valresultat kring 20-22% och en massiv väljarflykt. Och det blir svårt att resa sig från det till 2010...

Hans Tilly om Lissabonfördraget

I senaste numret av LO-tidningen har Byggnads ordförande Hans Tilly och Transports tillförordnade ordförande Clas Linder skrivit en debattartikel där man uppmanar socialdemokraterna i riksdagen att vänta med beslutet om Lissabonfördraget.
För precis som vi kunde misstänka har krypskyttet kommit igång - nu är vi både inskränkta nmationalister och motståndare till EU! Här ska vi inte ifrågasätta vare sig Wanja Lundby-Wedin eller eventuella bedömningar av EU-parlamentariker - och Wanja har inte ens svarat på det brev som Byggettans EU-cirkel skrev till henne, och frågade varför hon tolkar kongressbeslutet på sitt eget sätt.
Därför är det skönt att Hans Tilly och Byggnads kommer med i matchen - alldeles för länge har det framstått som om den här striden enbart är till för Byggettan och ett par till. Enligt uppgift kommer också de riksdagsmän som har sin fackliga bakgrund i Byggnads att rösta emot, trots eventuell partipiska. Och det finns fler...
Jag citerar ur artikeln sista stycke:

Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn
utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.

Och det är precis det saken handlar om. Vad som sedan fått LO:s ordförande att vantolka beslutet som fattades får hon redogöra för själv, men man kanske kunde förvänta sig lite andra tongångar nu. Allt säkrare är däremot att det finns en vilja i Bryssel om att faktiskt köra över Irland, och frångå principen om att alla medlemsländer ska vara överens.
Formellt sett har ju fördraget redan dött, eftersom det blev NEJ från Irland. Men det verkar uppenbarligen som om de stora staterna tänker genomföra detta ändå, och man kan ju ana att baktanken är att Irlands NEJ ska bli ett JA i slutänden. Om det blir på det sättet kommer ju knappast EU:s trovärdighet att öka...

Baklängesjobb. Om Lissabonfördraget

De senaste dagarna verkar det som om både LO centralt och partiet börjat inse att hanteringen av Lissabonfördraget inte är så...smidig. Alltså förekommer det nu vad man på amerikanskt strategispråk kallar damage control, dvs försöker begränsa skadeverkningarna. Det går inget vidare kan jag säga. En ingrediens är att ivrigt påtala hur illa moderaterna tycker om fackföreningsrörelsen. Såpass - och vad har det med saken att göra????
För att ta det alldeles mycket enkelt - jag vill att man ska vänta med att ratificera Lissabonfördraget tills man vet konsekvenserna av Stråthutredningen. Det vill säga, exakt vad LO-kongressen kom fram till, och vad också Byggnads krävt. Detta går inte regeringen med på. Och då gör den socialdemokratiska riksdagsgruppen som regeringen vill. Röstar för fördraget utan att invänta Stråthutredningen och dess konsekvenser.
Så enkelt är det.
Och jag frågar mig - i vilket läge väger arbetarerörelsens synpunkter tyngst? När vi har frågan kvar i Sverige, där frågan måste ha stöd av socialdemokraterna, eller när den hamnar i Bryssel där vi har en högermajoritet i parlamentet? Hittills har ingen lyckats få mig att begripa hur vi skulle ha enklast att påverka i Bryssel - nån som kan det får gärna skriva hit.
En del säger att med nya friska tag och god vilja och lite tur och nedförsbacke och medvind så kommer vi få majoritet i EU-parlamentet - strålande tider, härliga tider! De låter som en gammal svensk pilsnerfilm - och då minsann, då kan vi verkligen påverka!!!! Det enda vi behöver göra är ju att vinna EU-valet....
Är jag ensam om att tycka att det låter bakvänt?

Bilden föreställer Thor Modéen och Åke Söderblom i den något bortglömda "O, en så'n natt" fr 1937

Byggnads och opinionsbildningen. Återigen

Under Byggettans repskap kom naturligtvis frågan upp VAD som gjorts för att marknadsföra Byggnads åsikt när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Medlemmar är missnöjda med hur fackföreningsrörelsen syns, och hur våra krav drivs.
Ett bra exempel är den totala förvåning som nu dyker upp i partiet när man deklarerar att man tycker att partiledningen sviker i frågan om fördraget. Det är mycket höjda ögonbryn kan man säga. Och en total oförståelse för varför detta skulle vara så viktigt för oss ( det finns också en inte så liten skadeglädje från t ex Kommunal och Metall, men det kan vi ta i ett annat inlägg) men mest är man rent ovetande om att det här är en så essentiell sak för Byggnads.
Den är t o m så viktig att partiet riskerar att förlora väldigt många valarbetare ute på byggarbetsplatserna. Vilket strategerna faktiskt inte verkar fatta. Inte ens detta har Byggnads lyckats få fram, vilket är katastrof.
Nu diskuterar man att ha en större manifestation den 15 november, inför riksdagens omröstning om Lissabonfördraget. Och många, inklusive jag, hoppades att det här skulle kunna bli arbetarrörelsens motsvarighet till regeringens FRA-fråga, en livaktig debatt där man sakta skulle kunna bända över ovetande till "rätt" sida.
Nu är jag inte så säker längre, efter otaliga samtal och mejl från kamrater och meningsmotståndare (och snälla ni - det ni skriver kan ni faktiskt skriva direkt i bloggen istället för att ställa det till mig på min privata mejl - hör ni det Gösta, Owe, Hans, Tomas, Maggan, Pavel...) börjar jag inse att vad som är en ödesfråga för Byggnads, faktiskt är en icke-fråga för de flesta andra.

Mycket av detta bottnar i att man blandar ihop saker. Det gjorde folk på repskapet också, så vi tar det igen. Byggnads ställningstagande innebär INTE att man säger NEJ till Lissabonfördraget. Det innebär inte heller att man säger NEJ till EU. Den diskussionen är förhoppningsvis avklarad.
För de partikamrater som inte fattar det tar vi det igen. Byggnads säger inte nej till EU. Och försök er inte på att - som Jan Andersson - beskriva den här frågan som en sådan.
Det vi vill är att man väntar med att rösta i riksdagen om Lissabonfördraget tills man vet konsekvenserna för den svenska arbetsrätten, som de kommer att beskrivas i den utredning som Clas Stråth ska lägga fram. Att man väntar alltså.
Detta har den socialdemokratiska partiledningen sagt nej till, och sen har LO lagt sig ner för detta (genom att pipa om att man gjort vad man kunnat, och nu tvår man sina händer...). På köpet skrämde man upp sex stycken riksdagsledamöter som förväntas representera Byggnads såpass att de plockade bort ryggraden och la sig för partipiskan. Dessa sex är Claes-Göran Brandin, Anders Karlsson, Lars Mejern Larsson, Ronny Olander, Gunnar Sandberg och Hans Stenberg. Klicka på respektive namn så kan ni mejla och fråga vad i helvete de håller på med. och ju fler av oss som hör av oss dess bättre.

Det de gjort är lika illa som om lagbasen skulle lägga sig för spargrisen*. Vad kamraterna kallar dem ska vi tala tyst om, men kort och gott kan man säga att vi förväntar oss mer solidaritet av dem...

Nackdelen är ju då den extremt tafatta och klumpiga marknadsföring som fackföreningsrörelsen envisas med att hålla på med. Idag vet minsta barn att ska man lyckas i Bryssel krävs det politiskt hantverk som kallas lobbying, och de som gör sånt kallas lobbyister. Proportionen mellan de lobbyister som ska driva fackets frågor inom EU och de lobbyister som driver arbetsgivarnas sak, är ungefär 5 mot 954. Eller nåt. Till detta kommer en kvarstående oförmåga att anpassa sig till Den Moderna Tekniken som är så monumental att man antingen vill gråta åt eländet, eller slå sönder nånting.
På Byggnads hemsida hittar vi ingenting om det fiasko för det sociala tillägget som fick Wanja Lundby-Wedin att bli förbannad. Inte heller ett ord om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslöt sig för att köra över LO-kongressen, och därmed Byggnads krav. Bedrövligt är det. Inte heller något om den strategi för framtiden som andre ordförande Tomas Gustavsson pratade om under frågestunden på repskapet. Och listan kan göras längre (...jag har tagit upp ämnet tidigare bl a här....)

Att sedan inte media uppmärksammat detta är en annan sak som säger en del om hur illa vi skött oss vad gäller att få ut budskapet. De gottar sig ju i att - kanske - hitta en spricka i en kommande koalition, men det här har det missat totalt. Att sedan Gudmundson i vanlig ordning skjuter sig i foten är bara förväntat, medan DN - ambivalent vanlig ordning - inte vet vilken fot de ska stå på...

Därför är det här dubbelt olustigt. Det finns en uppenbar irritation i partiledningen över att den här debatten aldrig ger sig, och det visar man genom att inte ta debatten längre. Det finns också ett inte så litet mått av utpressning i ämnet - partiledningen sitter med trumf, tror de - och förväntar sig att vi - även om vi får stryk i den här frågan - kommer att fortsätta vara trogna valarbetare och röstmaskiner. Därför att vi skulle tycka att alternativen är SÅ hemska.

Jag tror inte att vi kommer att stödja andra partier i så stor utsträckning, men däremot är jag mycket rädd för att vi - och detta inkluderar mig - kommer att göra annat än att rösta till EU-valet. Vi kommer inte heller att kunna vara valarbetare (åtskilliga fackligt aktiva har kommit till vägs ände nu och kommer att lägga ner verksamheten om riksdagsgruppen ratificerar fördraget) och vi kommer inte att vilja bidra längre. Tyvärr.
Politik handlar tydligen mycket om att göra upp kalkyler. Man väger för- och nackdelar mot varandra. Då och då gör man felbedömningar. Jag är mycket säker på att hanteringen av detta är en mycket grov felbedömning, där de negativa konsekvenserna kommer bli avsevärt större än de eventuella vinster man gör.


*Spargrisen är motparten i en ackordsförhandling, dvs arbetsgivarens representant

Grindslanten är en bra illustration till hur några slåss inbördes så det ryker om det, medan en annan förnöjt står och beskådar eländet. Gissa vem som är vem....


Och nej, jag vet inte varför vissa ord blir rödfärgade...

Vi är inte röstboskap. Om EU-fördraget

På fredagen meddelade Sven-Erik Österberg att socialdemokratiska partiet inte i nån större utsträckning tänker bry sig om vad LO-kongressen antog i somras, rörande Lissabonfördraget. Istället tänker man ge regeringen sitt stöd, och acceptera ratificeringen utan att invänta konsekvenserna av Lavaldomen. Sen kunde man höra det också....
I DN stoppar Sahlin rebellerna... Nå, ni kan vara lugna - det gör hon inte alls nämligen, oavsett vad DN påstår. Och inte blir jag lugnare av att Wanja Lundby-Wedin skyller på regeringen.
Jag blir så jävla arg.
Vi behöver inte skylla på regeringen - det är bara att rösta NEJ, och ta det ett varv till, och se till att det blir rätt den här gången
Inte bara jag, utan många andra också, har hela tiden ansett att den svenska ratificeringen av fördraget gott kan kompletteras med villkor eller undantag. Det är väl för HÖGE FARAO det unionen handlar om - att ge och ta. Och vi är alldeles för många som tycker att vi GETT för mycket och FÅTT för lite för att Mona Sahlin ska vara alltför säker på att vi kommer att stödja dem.
Det här kommer naturligtvis att ge konsekvenser - jag kommer inte bli nån särskilt aktiv valarbetare under EU-valet, om jag ens röstar vet jag inte vilket parti jag kommer rösta på. Det är jag inte heller ensam om.
Strategerna spelar ett farligt spel när de tar för givet att fackföreningsrörelsen kommer att morra ett tag, men därefter inrätta sig i ledet. Det kanske inte alls blir så. Vi kanske inte alls lugnar ner oss, det här kanske t o m blir partiets egen lilla pinsamma FRA-fråga. Flera LO-distrikt är ytterst tveksamma - olydiga! - och Byggnads kommer vara tvungna att driva sin linje för att behålla nån trovärdighet. Avdelningarna i Stockholm, Skåne och Göteborg har redan markerat sitt missnöje med partiledningens agerande. På torsdag har vi repskap i Byggettan och Hasse Tilly kommer få ta del av våra farhågor. Vi kan ju rimligen hoppas att han framför dem till höge vederbörande.
Jag gillar inte heller den utpressningstaktik som pågår. Dvs, man skuldbelägger mig. Jag ska trängas in i ett hörn där jag av rädsla för att högern ska nå framgångar ska släppa mina principer. Det har kommit såna propåer. Nå, jag är en tjurig jävel. Folk som känner mig kan intyga att det funkar precis tvärtom.
Jag ser istället faran i att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att visa sitt missnöje med socialdemokratiska företrädare i EU-valet och spola bort partiet. Det är ett långt trovärdigare scenario än att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att belöna partiet för att det sket i vad vi tycker, eller hur???
I den efterföljande analysen om varför det går åt helvete i EU-valet kommer man sedan totalt undvika att ta in den frågan. ALLT annat kan ha spelat roll, men inte att ett par tusen Fackliga FörtroendeMän slutade prata politik det året, eller vad det berodde på. Det blir som i den stora eftervalsanalysen där man totalt undviker att ta upp Göran Persson personliga ansvar för valförlusten. För ingen skugga måtte falla på ledningen.
Nå här är det i varje fall Lång dags färd mot natt....

Bilden föreställer regeringen och partiet. Vem som är vem får ni väl gissa. Snodd från http://www.crazy-jokes.com/

Konstitutionen kan bli partiets FRA-fråga...Om strategi

Även om jag vid flera tillfällen, och även hos andra bloggare, framfört åsikten om att de borgerliga protesterna mot FRA-lagen näppeligen kommer att få dem att byta sida - det finns väl ingen som tror att Birgitta Ohlsson eller Federley, den kraken, skulle kunna tänkas stödja ett vänsterförslag om FRA, oavsett det var identiskt med deras egen åsikt (ta dessutom och läs hos Fokus om hur hanteringen av FRA gått till - innan ni börjar hoa om att det minsann var Bodström som satte igång det hela) så kan det vara värt att påminna om en annan effekt av den debatten.
En debatt som är mycket allvarligare för regeringen - nämligen att många av de som under förra valet talade sig varma för alliansen nu förmodligen kommer att knipa igen. I varje fall hotar de med det. Det kommer helt enkelt att bli tystare. Vi får se om den effekten kommer redan till EU-valet eller om de är lika ryggradslösa som vanligt.
Arbetarrörelsen har ett liknande problem - nämligen en ledning som vill skynda på den svenska ratificeringen av Lissabonavtalet, utan att invänta konsekvensbeskrivningar för den svenska modellen, utfallet i den svenska Arbetsdomstolen av Lavalmålet, utan att ta upp en diskussion om undantag eller avsteg, eller ens invänta det förslag som regeringens utredare Claes Stråth kommer att lägga. Och det kommer osvikligt att få till följd att de som borde tala för saken kommer att tystna.
Jag har en gruvlig känsla av att våra ledande EU-parlamentariker är i otakt med rörelsen; överhuvudtaget känns det som misstänksamheten mot EU snarare ökar än minskar, även om man kommit till insikt om att ett utträde är politiskt omöjligt. Det finns en risk för att EU-valet kommer att bli en ren katastrof för arbetarrörelsen, långt större än den kan bli för röstningstrogna borgerliga partierna.
Det har naturligtvis att göra med att svenska väljare fortfarande är ovana vid att inte kunna påverka makten - en känsla som uppenbarligen är mer vanlig i andra länder. Man rycker helt enkelt på axlarna åt knäppskallarna i Bryssel och Strasbourg, och sen fortsätter man med sina dagliga sysslor, väl medvetna om att den inhemska administrationen inte kommer att bry sig.

Ingenstans är den känslan starkare än hos socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, där i synnerhet facket under många och långa år vant sig vid att betraktas som en viktig samtalspartner för alla regeringar. I Bryssel är det en annan atmosfär - vilket åtskilliga kamrater fått erfara när de varit med vid uppvaktningar och känt sig som nåt katten dragit in.

Skillnaden är fortfarande att i vårt land - med en platt byråkrati, där det fortfarande går att se en generaldirektör komma cyklande till jobbet i jeans och gymapdojor (kan ni se det framför er i Frankrike? Fransmännen kan det inte!) eller där en vanlig arg medborgare kan få tala med arbetsmarknadsminstern i telefon på direkten (när jag berättar det för brittiska bekanta tro de jag ljuger!) - gör man som överheten säger. Om EU förbjuder en sorts bottenfärger på båtar kan man slå sig i backen på att de är utsorterade, dödskallemärkta och ersatta på angivet datum.
Min grekiske vän kan fortfarande köpa totalförbjudna bekämpningsmedel på många platser, trots förbud sedan flera år. Likadant tycks det vara på många platser i Europa - det är ingen hemlighet att i Sverige är vi lydiga, och nu får vi lida för det.
Reaktionen kommer då förmodligen inte att bli att vi bränner däck på Sveavägen, tömmer gödsel framför Rosenbad eller låter schaktmaskiner störa morrontrafiken. Vi blir tysta istället. Vi säger ingenting. Vi visar det yttersta föraktet genom att nonchalera idiotin.
För många av oss kommer det att bli resultatet av den förhastade processen med Lissabonavtalet - hallå, vi ville faktiskt folkomrösta. Och vi - jag och många andra - tycker inte om att betraktas som mindre vetande.
Ett annat alternativ är ju att börja pumpa våra fackliga kamrater som sitter i riksdagen så de röstar nej. Byggnads har sex ledamöter - det vore rent skamligt om de inte tog fajten. Deras mejladresser och hemsidor framgår av länken. Mejla dem gärna!!!!

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen

I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

Takt eller otakt. Omröstningen på Irland

Efter en viss vånda, och några påstötningar, kanske det skulle vara dags att fundera kring vad den avhållna folkomröstningen på Irland faktiskt betyder. En genomläsning av mer eller mindre balanserade analyser under helgen ger ju vid handen att det nog inte betyder så mycket. I vart fall inte om man ska dra några slutsatser av vad olika EU-vänner anser, och redan här kan det vara dags att stoppa ett tag och fundera.
Det är ju nämligen så att de som å andra sidan är mot EU drar vissa växlar på det här, och de som gillar EU drar andra växlar. Sen har vi all de andra - däribland jag - som inte är riktigt säker på om det ens går att dra några växlar på det.
Så här blev det - irländarna röstade nej till fördraget. Drygt fyrtio procent, en löjligt låg siffra i mina ögon, men tydligen rätt hyfsad för att vara Irland, deltog och Nej-till-Lissabon vann. Och tyvärr, kära tveksamma till EU - det var nog så att det var just Nej-till-Lissabonfördraget som vann. Det var inte Nej till EU som vann.
Och återigen fick vi en handfast demonstration av en centralbyråkrati i Bryssel som inte dansar samma dans som medborgarna. Nä förresten, de dansar inte alls.
Irländare gillar EU. De har via en massa spex och trix och tack vare en start som ett i det närmaste U-land i Europakollektivet, haft en mängd olika förbehåll och fördelar tidigare. Av samma sort som olika nya EU-medlemmar i Östeuropa också har. Det har pumpats in miljarder i Irland, och de har haft status som lågskatteland. I det nya förslaget till fördrag fanns det uppenbarligen risk för att en hel radda av dessa fördelar skulle få stryka på foten. Jag skriver uppenbarligen därför att i de textmassor som presenterats är det svårt att utläsa VAD som faktiskt avses.
En hel massa olika pampar inom EU, och rätt många EU-finansierade lobbyorganisationer, jobbade frenetiskt för att irländarna skulle rösta Ja, men detta sprack alltså. I förbifarten kan man ställa sig ytterst frågande om det verkligen är meningen att organisationer finansierade av EU ska kunna driva valkampanjer - det känns lite som om arbetarrörelsen i nästa val skulle ställas mot svenska staten.
Ändå misslyckas detta.
Att inte betrakta detta som ett demokratiunderskott är att skjuta sig i foten. Det fanns en förödande samsyn i den politiska hierarkin om att rösta Ja. Ändå blir det Nej. Och det är nu det egentliga arbetet börjar - det som borde ha påbörjats innan man beslöt sig för att sätta Lissabonfördraget i sjön - nämligen att ta reda på vad folk vill. Och sedan förklara detta på ett bra sätt. Om detta skriver Petter Larsson bra i EfterArbetet
Irländare jag haft kontakt med är ohyggligt irriterade på EU.s klåfingrighet. Allt från storleken på pints till enormt kostsamma processer för att kunna få ut bidrag för att bygga om en skola. Känns detta igen? Jag tycker mig ha hört saken förr, fast i Sverige. För DET VAR INTE DETTA som den europeiska gemenskapen skulle handla om.
Det jag har läst av Lissabonfördraget, företrädesvis om arbetsrätt, ger mig en krypande känsla av fler ansiktslösa byråkrater. Av folk som kommer att besluta om saker, om regioner, om länder de inte har en aning om. Allt mer av de dagliga besluten skulle läggas på tjänstemän - i en sann europieisk byråkratitradition som är mycket främmande för många av oss.
Till skillnad från den gängse uppfattningen är svensk byråkrati vare sig massiv eller snårig - om man jämför med just denna europeiska, och då kan ni ju tänka er själva.
Irländare har en sund inställning till byråkrati, och en hög nationell självkänsla. Just denna nationella självkänsla både skrämmer och fascinerar. För i det EU vi en gång tog ställning till var det inte tal om att nationalism och chauvinism skulle växa. Men det blev precis så - enligt min åsikt framprovocerat av alltför skyndsamma förändringar, försämringar och bristande lyhördhet för regionala åsikter.
Idag vet vi att de fyra friheterna är heliga. Och av dessa är den om det fria kapitalet den allra friaste. Men för de flesta av oss har detta kommit att göras synonymt med industridöd, flytt till låglöneländer, arbetslöshet och en massa problem. Nu vet jag att jag kommer att bli beskylld för det ena och det andra, och jag kan frankt säga att nej, jag tror inte på en oreglerad marknad - sånt blir det bara elände av.
Vilket förmodligen irländarna också visste och tog med i beräkningen.
Nu ska man ha klart för sig att det redan dyker upp olika förklaringsmodeller till Nejsidans vinst. Och i vanlig ordning kan inte Ja-sidan orka med att erkänna sina brister - istället låter analysen som att det var inrikespolitik som avgjorde, ett allmänt missnöje med politiker, missuppfattningar och Nejsidans lögner. Ungefär.
Man kan ju hoppas på att en seriös analys faktiskt tar in andra saker. Till exempel att kloka människor på Irland visste vad de röstade på, att de inte gillade vad de såg, att de inte ansåg att Lissabonfördraget var tillräckligt bra.
Att som EU-parlamentarikern Jan Andersson försöka sälja in saker med att "det är inte bra men det är i vart fall bättre än det vi har" är en ovanligt kass marknadsföring. Skulle jag gå ut till medlemmar och säga "ta arbetsgivarbudet, det är i varje fall bättre än det vi har" skulle jag få på huden.
Man ska ALDRIG nöja sig med mindre än det bästa.
Det har tagit en jävla tid att böka fram detta fördrag. Nå, då kunde man kanske ha skapat nåt som var bättre. Istället för att skapa nåt som ett par miljoner väljare på en liten ö kunde kasta i Irländska sjön.
På samma vis kan jag återföra detta till mitt ständiga tjatande om Lavaldomen. Varför ska jag rösta för något som är sämre än det jag har? Kan ni se framför er hur engelsmän helt plötsligt ska börja köra på höger sida, eller fransmän inte kunna köpa vin hos handlaren på hörnet? Det är här förespråkarna för EU gör ett av de stora felen - jag minns med glädje när Cecilia Malmström med sin gälla stämma frammanade synen av en svensk gruvarbetare i Kiruna som med intresse följde lokalpolitiken i Provence, eller hur den tjeckiska mamman kände samhörighet med mamman i Portugal. Det var kul att läsa det - men totalt verklighetsfrämmande. Vi må alla vara europeer men vi är inte samma folk, har inte samma bakgrund eller samma möjligheter.
Om man vill kan man naturligtvis klumpa ihop oss till konsumenter - populärt i dessa dagar - men inte ens där är vi likadana. Man säljer inte bilar på samma vis i Sverige som i Frankrike, vilket är en gammal sanning bland just bilnasare. Man säljer uppenbarligen inte heller politik på samma sätt heller.
Ett annat stort fel EU-förespråkarna drabbats av är insikten om vad EU faktiskt kommit att bli. Det håller på att bli ett Europas Förenta Stater, med gemensam politik inom långt fler områden än vi kunde tänka oss 1994, och i det imperiet ligger Sverige mycket långt bort.
Fortsätter den nuvarande politiseringen av EU betyder det att makten kommer att finnas i ett segment från London till Rom ungefär. Det är så uppenbart att man måste vara blind för att inte se det - och det är vad som skrämmer mig. Och det händer saker i detta Europa som inte alls påverkas av ett fördrag...
I den slutliga analysen om varför Irland sa nej kommer det nog att visa sig att det var det som skrämde också irländarna.


Kolla in bilden och ta en funderare på varför irländarna kan känna sig en smula utanför det europeiska centrumet

De fega och de arga. Om LO-kongressen

En kongress är en märklig tillställning egentligen. Man ska vara begåvad med gott sittfläsk, förmågan att ta omärkliga tupplurar, och dessutom måste man ha ett mycket gott öra för valörer och nyanser.
Så blev även fallet med debatten om Lavalmålet. Det har gett mer press än arga borgerliga skribenter skulle vilja, och arbetsmarknadsministern verkar tagen på sängen. DN har även en daglig blogg därifrån, vilket är alldeles utmärkt!
Litegrann kan jag förstå Littorin; har man enbart lyssnat på vad Erland Olausson och Wanja sagt kan man gärna fått intrycket av att det hela var klappat och klart. Detta ligger i och för sig i linje med vad borgarna tror - att det är en lydig rörelse som dompteras av en principfast ledning. Nå, så är det inte. Kongressen slog förbundsstyrelsen på fingrarna i flera ärenden.
Själv såg jag debatten direkt i webb-Tv (tack för det!) och enligt information ska vi kunna hitta inläggen på LO:s hemsida i nästa vecka. För, precis som Johan Lindholm sa, vilken härlig debatt det blev! Där Johan också dominerade!
Jag hade personligen gissat att förbundsstyrelsen - dvs LO;s ledning - skulle ge mig sig till en viss del, och därefter, till sist, förorda att det slutliga beslutet skulle bli en hopskrivning mellan olika förslag. Alla skulle kunna känna sig nöjda. Ja, utom då Littorin, socialdemokratiska partiets högkvarter, EU och lite andra obemärkta instanser. Och precis så blev det.
Inte för att vi ens den här gången fick svar på FRÅGAN! men det betyder ju inte att Byggettan, eller jag, kommer att ge oss. Frågan är fortfarande - hur i helvete kan det vara så att Lissabonfördraget ska kunna stärka oss som fackföreningsrörelse när Svenska Arbetsgivareföreningen samtidigt tycker att samma fördrag kommer att försvaga oss????
Min inbjudan till Erland Olausson står kvar - kom ut till Tensta på morronen och ta den debatten. Om du törs. Att arbetsgivarna inte vill kan jag leva med. Att mina egna företrädare fortfarande hukar för debatten är minst sagt illa. Och om Olausson vill åka och fiska istället kan han väl skicka sin efterträdare.

Men var det nu en enad rörelse som stod bakom det här? Inte direkt. Johan Lindholm yrkade under debatten på att beslutet skulle tas vid sluten omröstning, vilket fick olika koryféer (Googla!) att gå i taket. Det blev gråtmilda valser om att vi borde kunna ta det här beslutet i vanlig ordning, med öppna kort.
Ingen verkade reflektera över faktumet att vi visste att vi skulle få mer stöd vid en sluten omröstning än vid en öppen. Tyvärr. Det är nämligen så att inom IF Metall och Kommunal är man lydigare, och gör med vad man blivit tillsagd om. Isynnerhet som de ledande förespråkarna för Lissabonfördraget kommer därifrån - det verkar vara fjärran för Kommunal att gå i clinch med Wanja. Skräp det också! Men det fanns goda indikationer på att i de delegationerna kunde Byggnads få stöd för sitt yrkande, om de slapp stå för det.
Illa? Naturligtvis. Men inte lika illa som att förneka att problemet finns.
Det finns nämligen en löneavundsjuka inom LO. Lågavlönat folk har en smula svårt att dela Byggnads upprördhet över att högavlönade kanske får sämre villkor. Detta uttrycktes vid ett flertal tillfällen. Och man kan bara häpna över att folk som förväntas vara insatta har en så enkelspårig bild av hur lönebildning går till.
Likaledes kan man fundera över hur väl pro-Lissabon-sidan lyckats med att utmåla den här delen av fördraget som svårt och ogenomträngligt. För det är det inte - det finns översatt till svenska, det är ett par viktiga sidor, men det är inte hundratals sidor som angår oss och den här frågan.
Det allra märkligaste egentligen, är att vi helt plötsligt måste kämpa för att få med saker vi trodde vi var garanterade. Löften som skrevs i sten 1994, som också tydligen ska underställas de fyra friheterna.
Jag har som sagt lite svårt att förstå LO-ledningens inställning till EU. Det som skulle bli ett demokratiskt fredsprojekt har istället blivit en krigförande union, toppstyrt av tjänstemän, med allt större klyftor. Det har blivit precis det som det varnades för. En union där ett litet arktiskt land - beskrivning från EU-högkvarteret i Bryssel! - inte ska tro att de har nåt att säga till om.
Man får ju innerligt hoppas att Europafrågorna tas på större allvar av LO-ledningen i fortsättningen och att de inte nöjer sig med att göra som de blir tillsagda av de politiska tjänstemännen i socialdemokratiska partiet.


På bilden Jytte Guteland