IPRED, Pagrotsky, partiet - gör om, gör rätt!!

De har inte lärt sig nånting. I eftersvallet till FRA-debatten och Piratpartiet och avlyssning och integritet så tycker nu Leif Pagrotsky - i övrigt en rekorderlig man - att IPRED-lagen kan få finnas kvar. Därför har han föreslagit just det till elitkongressen i höst.

Det är så dumt att man baxnar. Här har istället ett antal människor med bättre koll föreslagit ett moratorium när det handlar om fildelningsfrågorna. Ett förslag som är avsevärt bättre än den kökkenmödding som nu tydligen skall bli socialdemokraternas melodi.

Nu finns Sossar mot Storebror, nu finns det uppkäftigt folk i organisationen. Det finns alla möjligheter att slå partistyrelsen på fingrarna - alltid lika roligt - om de valda delegaterna beslutar sig för att vara lite modiga. Och inte bara sådär förödande lydiga.

Fast det bästa är naturligtvis om Leif Pagrotsky gör om. Och gör rätt

Morian om det, Alexandra

Bilden. Inte jultomten, inte pirat - eller bägge delarna. Leif Pagrotsky

Konstitutionen kan bli partiets FRA-fråga...Om strategi

Även om jag vid flera tillfällen, och även hos andra bloggare, framfört åsikten om att de borgerliga protesterna mot FRA-lagen näppeligen kommer att få dem att byta sida - det finns väl ingen som tror att Birgitta Ohlsson eller Federley, den kraken, skulle kunna tänkas stödja ett vänsterförslag om FRA, oavsett det var identiskt med deras egen åsikt (ta dessutom och läs hos Fokus om hur hanteringen av FRA gått till - innan ni börjar hoa om att det minsann var Bodström som satte igång det hela) så kan det vara värt att påminna om en annan effekt av den debatten.
En debatt som är mycket allvarligare för regeringen - nämligen att många av de som under förra valet talade sig varma för alliansen nu förmodligen kommer att knipa igen. I varje fall hotar de med det. Det kommer helt enkelt att bli tystare. Vi får se om den effekten kommer redan till EU-valet eller om de är lika ryggradslösa som vanligt.
Arbetarrörelsen har ett liknande problem - nämligen en ledning som vill skynda på den svenska ratificeringen av Lissabonavtalet, utan att invänta konsekvensbeskrivningar för den svenska modellen, utfallet i den svenska Arbetsdomstolen av Lavalmålet, utan att ta upp en diskussion om undantag eller avsteg, eller ens invänta det förslag som regeringens utredare Claes Stråth kommer att lägga. Och det kommer osvikligt att få till följd att de som borde tala för saken kommer att tystna.
Jag har en gruvlig känsla av att våra ledande EU-parlamentariker är i otakt med rörelsen; överhuvudtaget känns det som misstänksamheten mot EU snarare ökar än minskar, även om man kommit till insikt om att ett utträde är politiskt omöjligt. Det finns en risk för att EU-valet kommer att bli en ren katastrof för arbetarrörelsen, långt större än den kan bli för röstningstrogna borgerliga partierna.
Det har naturligtvis att göra med att svenska väljare fortfarande är ovana vid att inte kunna påverka makten - en känsla som uppenbarligen är mer vanlig i andra länder. Man rycker helt enkelt på axlarna åt knäppskallarna i Bryssel och Strasbourg, och sen fortsätter man med sina dagliga sysslor, väl medvetna om att den inhemska administrationen inte kommer att bry sig.

Ingenstans är den känslan starkare än hos socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, där i synnerhet facket under många och långa år vant sig vid att betraktas som en viktig samtalspartner för alla regeringar. I Bryssel är det en annan atmosfär - vilket åtskilliga kamrater fått erfara när de varit med vid uppvaktningar och känt sig som nåt katten dragit in.

Skillnaden är fortfarande att i vårt land - med en platt byråkrati, där det fortfarande går att se en generaldirektör komma cyklande till jobbet i jeans och gymapdojor (kan ni se det framför er i Frankrike? Fransmännen kan det inte!) eller där en vanlig arg medborgare kan få tala med arbetsmarknadsminstern i telefon på direkten (när jag berättar det för brittiska bekanta tro de jag ljuger!) - gör man som överheten säger. Om EU förbjuder en sorts bottenfärger på båtar kan man slå sig i backen på att de är utsorterade, dödskallemärkta och ersatta på angivet datum.
Min grekiske vän kan fortfarande köpa totalförbjudna bekämpningsmedel på många platser, trots förbud sedan flera år. Likadant tycks det vara på många platser i Europa - det är ingen hemlighet att i Sverige är vi lydiga, och nu får vi lida för det.
Reaktionen kommer då förmodligen inte att bli att vi bränner däck på Sveavägen, tömmer gödsel framför Rosenbad eller låter schaktmaskiner störa morrontrafiken. Vi blir tysta istället. Vi säger ingenting. Vi visar det yttersta föraktet genom att nonchalera idiotin.
För många av oss kommer det att bli resultatet av den förhastade processen med Lissabonavtalet - hallå, vi ville faktiskt folkomrösta. Och vi - jag och många andra - tycker inte om att betraktas som mindre vetande.
Ett annat alternativ är ju att börja pumpa våra fackliga kamrater som sitter i riksdagen så de röstar nej. Byggnads har sex ledamöter - det vore rent skamligt om de inte tog fajten. Deras mejladresser och hemsidor framgår av länken. Mejla dem gärna!!!!

Nej, de tycker illa om arbetarrörelsen

Trots den senaste tidens nedgörande kritik av regeringen sätter det inte särskilda spår i opinionen. Idag publicerar SIFO sin månatliga undersökning som visar att vare sig FRA, försvarsfrågan i allmänhet, regeringens velande i frågan om samkönade äktenskap, det totala ointresset för flaggskeppet med hushållsnära tjänster (läs särskilt om hur många nya jobb det kreerat), vårdnadsbidraget eller faktumet att både arbetslöshet och inflation börjat röra sig åt fel håll får borgerliga väljare att överge De Fyras Gäng.
Det får en ju att fundera. Men först kan vi konstatera att Sverigedemokraterna ligger kvar på en oroande hög nivå. Det är ett bekymmersamt faktum. Jag vet att det finns ett komplett ointresse hos borgerligheten att ta debatten med SD, eftersom man anser att det skulle vara ett vänsterparti (en analys som är rätt hårresande - att ett parti hämtar sin väljarbas ur de lågutbildades led betyder definitivt inte att det skulle vara ett vänsterparti ). Det liknar de taffliga försöken att klassificera nazism som en vänsterideologi; en debatt som enbart syftar till att misskreditera vänstern, och friskriva borgerligheten. Ren revisionism med andra ord.

Dessutom kan man ju konstatera att SD faktiskt ökar samtidigt som socialdemokraterna gör det. Den borgerliga logiken borde ju egentligen ge vid handen att SD skulle öka på bekostnad av vänsterblocket. För det kan ju inte vara så illa att SD skulle kunna attrahera borgerliga väljare, med sitt partiprogram baserat på konservatism, nattståndna synpunkter och populism? För sånt har väl aldrig högern nedlåtit sig till???
I Dagens Nyheter gör man en halvhjärtat analys av läghet för det blåa laget i halvtid, och försöker frammana bilden av en regering som är skakad. Ja, inte av FRA i såna fall.

I själva verket kan man nog konstatera att Reinfeldt kan sova tryggt. Det som framförallt förenar borgerligheten är avskyn för allt som har med arbetarerörelse att göra, och då ska det nog till fler klavertramp innan det verkligen börjar brännas. Strateger har redan talat om honom att FRA-striden inte skadar alls, vilket jag gissade mig till här, och inte heller de andra politiska tillkortakommanden som regeringen radar upp. Huvudsaken för de borgerliga väljarna verkar inte vara att det förs en vettig politik. Den får vara hur galen som helst - huvudsaken är att det inte är socialdemokratin som sitter i Rosenbad. Vilket är ett perspektiv som skrämmer....

Bilden föreställer GA Custers sista strid vid Little Big Horn 1876 - djupt ohistorisk naturligtvis, i själva verket dog den fd brigadgeneralen mycket tidigare i striden-, men kan användas för att demonstrera hur man samlar sig för det väntade nederlaget, Fr rightwingnuthouse.com

Sverigedemokraterna gynnas av alliansens magplask. Om opportunism

Häromdagen kom ytterligare en opinionsundersökning som bekräftar det vi varit rädda för - Sverigedemokraterna är på väg att befästa sin position som ett parti på väg in i riksdagen. I svallet runt FRA-debatt och annat har den diskussionen kommit bort en smula. Sådär i förbifarten hörde jag någon analytiker som hävdade att det kunde bero på uppmärksamheten kring deras riksting.
Såpass.
Jag tror inte det. Istället är jag rädd för att det jag profeterat om under lång tid kommer att hända, att de konservativa högerväljare som hellre skulle ta livet av sig än rösta på ett vänsterparti - faktiskt kommer att slira över till Sverigedemokraterna. Ett scenario som givetvis förnekas av borgare. För så kan det ju inte vara.
Men faktum är att ett politiskt vakuum tenderar att fyllas av något. I det här fallet av ett populistiskt parti, som lika mycket styrs av marknadsundersökningar (kanske mer än andra) när det gäller att anpassa sig i nästan alla politiska frågor. Utom en. En stor en.
Att försöka definiera Sverigedemokraterna som höger eller vänster är bara larvigt. Och djupt okunnigt. De är populister. De sätter upp fingret i luften och smilar in sig.
Andra partier, som kanske mer drivs av ideologi både vågar och kan driva politiska frågor där de är marginaliserade eller utopiska. Så gör inte populister - och det är rätt irriterande att folk som utger sig för att vara insatta går i den fällan. Som Fredrik Malm.
De är duktiga på nätet, de här Sverigedemokraterna. Det måste man erkänna. De har en närvaro i olika diskussionsforum som är avsevärt bättre än den från de etablerade partierna; allt i enlighet med den taktik och teknik som undergroundrörelser alltid tvingats till. Och just nu har de en medvind, skapad av en regering som gör precis allt åt skogen, ledda av en trevlig kille som håller på att bevisa den gamla tesen om att man inte blir en bra regeringschef bara för att man var en duktig oppositionspolitiker.
Istället för att som regering ta krafttag mot odemokratiska rörelser - för är det något politiskt parti som vill inskränka olika friheter så är det SD -ägnar man sig med liv och lust åt att göra precis alla sina kärngrupper förbannade.
Olika nyliberaler - och tokhöger också för den delen - vrider sig i vånda just nu. Uppgivenheten är enorm, bland de som skriver på nätet. Riktigt lika illa är det inte ute i landet, hos kommunalpolitiker och andra, kan jag meddela. Men även där tvingas nu en alltmer lamslagen borgerlighet ägna alltför mycket tid åt att rättfärdiga och ursäkta den förda politiken, vilket också öppnar för ytterlighetspartier.
Sverigedemokraterna legitimerar sig i stor utsträckning genom att appellera till "vanligt folk". En tidigare kartläggning av deras företrädare visade på en förskräcklig överrepresentation av folk som definitivt inte var särskilt vanligt förekommande.
Deras anhängare är i stor utsträckning lågutbildade män på mindre orter, och företrädesvis i södra Sverige. Vilket jag har en teori om.
I resten av Europa - i hela världen - är förekomsten av en låglönemarknad en av de viktigaste grogrunderna för främlingsfientlighet. Just i södra Sverige, mest i Skåne, har det under många år funnits lågavlönade, okvalificerade säsongsjobb, som i allt större utsträckning tagits över av billigare utländsk arbetskraft.
Ofta i samarbete med arbetskraftsförmedlare av olika gråhetsgrad har potatisplockning, jordgubbar och äpplen kommit att totalt domineras av icke-svenskar. Vid sidan har allt argare infödingar stått och sett extrajobb och sommarjobb säljas bort till utlänningar. Till detta kommer naturligtvis alla andra strukturomvandlingar som städer som Landskrona eller Malmö drabbats av under de senaste åren.
Och då blir det naturligtvis väldigt enkelt att skylla på den där som ser annorlunda ut, talar annorlunda.
Det är den här debatten vi måste våga ta. Fackföreningsrörelsen har ett mycket större ansvar för att debattera det här än man hittills gjort. Orsaken till det kan också sägas ligga i en inte så liten inomgruppskonservatism - om vi inte talar om det finns det inte. Så är det naturligtvis inte - istället ligger en av nycklarna till en starkare facklig rörelse just i att vi lyckas mobilisera de papperslösa (läs om Sofia som jobbar illegalt här) och de som är här på jobbvisum.
Till detta kommer en allt fegare regering, där man inte ens nu vill ta ställning mot främlingsfientligheten.
Ett flertal borgerliga tyckare förutspår att kärnväljarna kommer att lägga sig på soffan. Det tror inte jag. Dels tror jag att den här FRA-lagen faktiskt inte alls retar upp de omhuldade konservativa bastrupperna i den omfattning som bloggarna tycks tro. I själva verket finns det i konservativa och försvarsvänliga kretsar - dvs kärnan hos moderaterna - en stark övertro på geniala tjänstemän och snabb teknik. En dos med terroristskräck är säkert inte heller i vägen.
Dels är det INTE vad en kärnväljare gör. Röstskolkar. Man går och röstar. Punkt. Man kan byta parti, men man stannar inte hemma. Just i de skikt där vi kan identifiera kärnväljaren - på Lidingö, i Danderyd eller Vellinge, eller för den delen i Pajala - har man mycket högt valdeltagande alldeles oavsett vad som sker.
Jag är övertygad om att SD kommer sätta ett flertal kampanjer i sjön, organiserade av PR-proffs (som gör ett jobb utan att lukta på pengarna), man kommer att satsa på att själva skapa sig en kärna som är mycket lik den som beskrivs i FRP-koden, och man kommer förtvivlat att försöka tvätta bort en del genant skräp som hängt med. Typ folk med öppet rasistiska åsikter.
Runt allt detta raglar en förvirrad radda borgare runt och letar förtvivlat något att samlas kring. Det är nog en lågoddsare att tro att det kommer att bli Sahlin de samlas runt. Den AVSKY man kan utläsa hos både förtroendevalda högermänniskor och framförallt hos anonyma skribenter är rent skrämmande. De skäller som bandhundar på Mona Sahlin för att i nästa sekund mana till besinning när det gäller drevet mot de som svek i FRA-debatten.
De borde lägga sin energi på att ta debatten med de främlingsfientliga istället. Om de nu menar allvar med sin "liberalism". Det är nämligen förtvivlat ont om den sortens inlägg på den kanten...


Bilden är tagen från Hans Lindströms Skurkstreck.... Kolla gärna efter fler roliga bilder där

Inte kommer de emigrera. Om FRA-lagen

Det är bara konstatera att debatten kring FRA-lagen inte står i proportion med vad som faktiskt hände. Nu kan jag läsa på olika ställen att man ska emigrera, man ska starta folkkampanj (lycka till säger jag, blir ni tvåhundra kommer det att överraska oerhört), det ska röstas bort folk, och en massa annat högrött upprört. Lol, som mina ungar skulle ha sagt.
Nej, jag gillar inte FRA-lagen. Jag gillade den inte ens i den förra versionen som presenterades av socialdemokraterna (det finns rätt många harmsna borgare som argt påminner oss om att det var justitieminister Thomas Bodström som presenterade de förra versionen, fast de glömmer berätta att det redan då fanns ett massivt borgerligt stöd för lagen). Min främsta invändning är att den inte kan motiveras. Behövs det krigstida lagar kan jag till nöds stå ut med detta, men då vill jag gärna att det kan motiveras. Vilka hot? Vilket skydd?
Det mesta tyder på att både organiserad brottslighet och terrornätverk (och ofta går de in i varandra ) redan slutat använda den sorts elektroniska kommunikation som FRA-lagen avser att övervaka, eller så är de smarta nog att använda kod, vilket redan PKK på åttiotalet gjorde (när man kallade mord för "bröllop" och liknande, efter vad dåvarande amatörpolisen Hans Holmér påstod). I det senaste Libanonkriget avstod Hizbollah från avlyssningsbar kommunikation, väl medvetna om att världens mest avancerade öron noga spanade. Man använde t o m bredvduvor. Uppenbarligen fungerade det.
De som istället kunde tas fast med den breddade FRA-lagen är vanliga brottslingar, och den informationen ska man tydligen inte få använda. Begrip detta den som kan. Om man nu behöver begripa det - jag har då aldrig hört talas om underättelseverksamhet där man förkastat spaningsmaterial för att det varit lagstridigt. Hos den "vanliga" polisen vet jag att det förekommer, men hos säkerhetspolisen???
Det finns alltså ett rejält missnöje med utfallet i omröstningen, och mest skäller man på de stackare som förmodat stått på barrikaderna, men som vek ner sig, vilket vi trots allt var rätt många som förutspådde. Det finns ett antal olika ordspråk om detta, och jag vet inte vilket av "deras fall blev stort" eller "tomma tunnor skramlar mest" som är mest talande. Och nu vill deras tillskyndare ha deras blod.
Som jag redan skrivit på annan plats - bloggarna är en rätt liten grupp i samhället, och deras påverkan är milsvida från vad den var för att lyfta fram t ex Barrack Obama. Det har att göra med att så många av dem bara är tyckare, men vet alldeles för lite om hur man bedriver politisk opinion. Man sitter i sin lilla bloggstuga och väntar på besök. kanske man tar en fika i en annan liten bloggstuga, men sen springer men tillbaka till sin skyddade verkstad och skriver ett inlägg som ett par hundra personer läser.
Det är därför det är märkligt att centerns kommunikationschef skjuter sig rejält i foten när hon ifrågasätter en annars rätt insnöad bloggare och tror att detta skulle höja centerns aktier. Man kan lugnt säga att det inte gick bra.
Jag har i ett par dagar grälat en del på andra bloggar. Hos några gick det inte bra; deras bloggversion accepterar inte min mejladress, och det känns ju som en bra idé för att slippa debatt. Fixa! Om ni nu läser detta.
Kollegan Fridén har en längre genomgång av riksdagsprotokllet, och givetvis är det här ett bakslag för regeringen. Och åter visar statsministern att han inte klarar sitt jobb. Men det är inget att förvånas över.
Nu kan man ju fundera på vilken långsiktig effekt denna debatt har på opinionen. Och jag säger "inte ett dugg". Jag tror att regeringens väljarstöd är nere i kärntrupperna, och även om det mullrar en del där, kommer man näppeligen att falla djupare. Inte kommer bloggarna att emigrera heller. Vart då om man får fråga? Till nåt land som inte ens reglerar sin omfattande övervakning i lag kanske? Det skulle väl kännas bra... För rösta på vänstern är det väl aldrig frågan om???
Vi har sett andra hastigt uppblommande rörelser som fått abnormt med uppbackning och sedan i hög hastighet körde i diket. Politik är en långsam process, och att etbalera nya prtier kräver resurser som liberaler knappast är villiga att spendera, i varje fall inte om det är fråga om tid. Jag tror knappast de som idag kritiserar de som röstade för FRA kommer lägga sin röst där, och än mindre på SD, som förmodligen applåderar förslaget.
Även om jag tycker det är kul att vissa får rejält med stryk i debatten nu (eftersom de bett om det länge...), ska man ha klart för sig att mycket få av just samma bloggare, hade nån större åsikt om att det applåderades i kammaren sedan man beslutat försämra sjukförsäkringen, vilket Katrine Kielos syrligt kommenterar. Inte heller har jag sett särskilt många bloggare som kommenterat faktumet att regeringen å ena sidan sågar bort miljarder i försvaret med hänvisning till att det saknas ett hot mot Sverige, men man ska lägga till miljarder för övervakning för att det finns ett hot mot Sverige (ja, jag vet att FRA inte får riktigt en miljard men upplysningsvis finns det andra delar av försvaret och samhället som också avlyssnar).
Begrip det den som kan.
Och varför går drevet enbart mot de som ändrade sig i sista sekunden? Det vore ju en poäng i att ge sig på de som faktiskt var för förslaget hela tiden. Om inte annat för att de var för så mycket att de kunde tänka sig att rösta för även utan dessa förbehåll som annars var avsedda att ytterligare trygga integriteten.
Att sedan en rad framträdande borgare gör dumma saker är väl knappast att förvånas över. Deras dumhet gör det dock inte lättare att stå ut med egen dumhet. Bättre kan du, Stjernkvist! Och det är lätt att sitta vid sidan och förnöjt skåda kaoset just nu, men snart kommer Wolodarski och SvD börja hoa om bristen på opposition igen. De har naturligtvis en poäng där, men det är svårt att spela mot nån, som precis som PJ Anders Linder skriver, hela tiden gör självmål.

Titta vilka stora öron jag har - det är bara för att jag ska kunna höra precis allt du tänker, baby!

Guerillablogging. Om FRA-lagen och påverkan

Själv tror jag att bloggvärlden överskattar sin betydelse i sitt raseri över en dum lagstiftning. Det handlar naturligtvis om den lag som kommer att ge myndigheter möjlighet att rota i privatliv, om det bedöms vara nödvändigt. Jag tror att de som är strateger inom de olika borgerliga partierna har mer känsla för vad som är ett äkta folkligt raseri, och vad som mer kan sägas vara ett marginellt tutande. Därför kommer lagen att införas.
Inte heller kommer de borgerliga väljarna att straffa de tvehågsna som påstått sig vara ambivalenta i frågan. Möjligen kommer en eller ett par av dem bli lite av driftkucku under resten av perioden, men mer kommer inte att hända.
Problemet hos bloggarna är att de sitter i sina stugor och väntar på att enstaka passerande ska titta förbi och läsa vad de skriver. Emellanåt skriver de hos varandra - jag också, ska erkännas - men oftast drar de sig sedan tillbaka till sin egen skrubb och fortsätter debatten där, på egen planhalva, istället för att våga föra en lång debatt hos en meningsmotståndare.
Man ska vara medveten om att bloggen som primärt anfallsmål på nätet haft en avsevärt jämnare politisk fördelning än medier i övrigt, men att det snart kommer att falla tillbaka, om den inte redan gjort det, för communities.
Och självklart är det så - om jag tar upp en fråga på min egen blogg är det i bästa fall ett par hundra som läser det. Tar jag upp samma fråga på en av de stora svenska communities som finns kan samma fråga läsas av flera tusen människor på en gång, och debatten kan bli många hundra inlägg lång.
I vanlig ordning är det de marginaliserade grupperna som insett detta först - alltså är extremister av olika slag snabba med att hitta ut på dessa communities, och det är de som satt reglerna. Och jag måste säga att jag verkligen saknar de här duktiga bitska skribenterna från arbetarrörelsen som sitter och knåpar på sina bloggar - varför är ni inte ute på forumen och visar att ett par hundra SD-skribenter faktiskt inte är en folkvilja?
Många av de här forumen är inte heller alls ointressanta i övrigt - för vi springer, tränar, seglar, lagar mat och påtar i trädgården, precis som alla andra. Och vi gillar att tala politik - men inte utanför våra bloggar tydligen.
Jag har tidigare fått propåer om mina funderingar kring bloggandet, och det här är en del - att vi kanske ska se bloggandet som en del, men att forumen, communities, är en spelplan där vi måste komma ikapp.
Man ska komma ihåg att debatt på internet inte alls på långa vägar liknar vanlig debatt - det krävs rätt tuffa nypor för att överleva där, och en smula kunskap om HUR man debatterar eller bemöts. Har man nån gång talat på ett torgmöte är man rätt bra förberedd kan jag säga - för oftast handlar inte nätdebatten om att övertyga sin motståndare, utan om att övertyga de som ser på. En vanlig teknik är att fyra av ett batteri standardfrågor, vilket ofta tvingar den oerfarne forumdebattören att formulera ett jätteinlägg, fyllt med hänvisningar, som tar tid att skriva. Enbart för att upptäcka att opponenten redan hunnit med fjorton andra inlägg under tiden, och att han egentligen struntar blankt i din insats.
Dessutom är opponenten anonym - oftast. Det betyder att det lika gärna kan sitta en politruk på Timbro, och vräka ur sig vedervärdigheter som han officiellt inte vill vara i närheten av, eller varför inte en klumpig sosse som vidarebefordrar skvaller. Man vet inte vem man debatterar mot, vilket kan vara både frustrerande och spännande.
Och det är på de här forumen som debatten förs - det som sägs och tycks i bloggvärlden är marginellt, om man inte är Blondinbella eller halvkändis. Må vara att Obama var bloggvärldens gunstling, men redan nu kan man ana att presidentvalet kommer att föras just på forumarenan.
Extremiströrelserna dammsuger nätet efter nyckelord, och hittar de sina trumfkort stormar de dit. Jag har mycket konkreta exempel, där en partisympatiomröstning på forumet - extremt populärt med omröstningar kan jag säga - alltid genererar nya medlemmar som enbart registrerar sig, röstar, och därefter aldrig hörs av igen. Och dessa personer röstar nästan alltid på invandrarfientliga strömningar
Eftersom allt man gör på nätet förses med ett digitalt fingeravtryck, ett IP-nummer, kan man ju också spåra en del av dessa nyregistrerade medlemmar. Jag kan säga att det är märkligt ofta det slutar vid en anonym server, dvs en låst dörr bortom vilken man är just anonym. En del av detta vi kallar guerillablogging innebär ju att man falskeligen registrerar sig, om och om igen, för att ge sken av en folkstorm, en opinion. Och mot detta har forumen naturligtvis inga spärrar - forumen är enbart arenor, där medlemmarna ska komma till tals.
Det finns naturligtvis taktik i detta. Principen är att starta trådar om ämnen som gynnar ens politiska agenda om och om igen. Eller att kapa trådar, dvs föra fokus till nåt annat - oftast det som gynnar den egna politiska agendan.
Det enda sättet att bemöta det här på är att faktiskt skriva tillbaka. På forumet. Det är patetiskt att skriva "läs gärna mer på min blogg". Debatten ska tas, men vi måste ta den där den förs - vi kan inte låta andra ta över de nya arenorna.

Bilden föreställer August Palm, en kortväxt skräddare som höjde sin röst och debatterade där han måste. Och som sattes i fängelse för sin övertygelses skull.

Forts. följer