IPRED, Pagrotsky, partiet - gör om, gör rätt!!

De har inte lärt sig nånting. I eftersvallet till FRA-debatten och Piratpartiet och avlyssning och integritet så tycker nu Leif Pagrotsky - i övrigt en rekorderlig man - att IPRED-lagen kan få finnas kvar. Därför har han föreslagit just det till elitkongressen i höst.

Det är så dumt att man baxnar. Här har istället ett antal människor med bättre koll föreslagit ett moratorium när det handlar om fildelningsfrågorna. Ett förslag som är avsevärt bättre än den kökkenmödding som nu tydligen skall bli socialdemokraternas melodi.

Nu finns Sossar mot Storebror, nu finns det uppkäftigt folk i organisationen. Det finns alla möjligheter att slå partistyrelsen på fingrarna - alltid lika roligt - om de valda delegaterna beslutar sig för att vara lite modiga. Och inte bara sådär förödande lydiga.

Fast det bästa är naturligtvis om Leif Pagrotsky gör om. Och gör rätt

Morian om det, Alexandra

Bilden. Inte jultomten, inte pirat - eller bägge delarna. Leif Pagrotsky

När proffsen har fel. Om politik på nätet.

I dagens Svd kör proffstyckarna samma sväng som tidigare - sociala medier och internet har inte haft en avgörande betydelse för valresultatet vare sig i Norge eller i USA. Piratpartiets framgångar bortförklaras med att det handlade om timing - som om timing och sociala medier skulle vara två saker som aldrig kunde förenas.
De har fel naturligtvis. Igen. I synnerhet när det gäller den yngre generationen. Och de här som yttrar sig hör inte till den generationen, hur förtvivlat de än försöker ha koll. Veta läget. Inte jag heller, men det erkänner jag.
Strax före valet satt jag i en grupp med lite bloggfolk och min idé om att vara en smula mer nätaktiv ansågs inte gångbar av alla. Det var synd, kan man säga, med facit i hand. Jag är totalt övertygad om att den som 2010 inte är lika aktiv på nätet som på gator och torg kommer att förlora.
För första gången kommer en generation rösta som aldrig varit datorlösa. Det har alltid funnits datorer i deras närhet. De kommunicerar med en simulatankapacitet som är imponerande. Och hotfull naturligtvis. För de måste övertygas och mobiliseras på sin egen planhalva - fan, de har inte ens en hemtelefon som man kan ringa på.

Och nånstans blir det den akterseglade medelålderns rangliga represesentanter som kommer att sitta under sin korkek och hoa om att framgången inte ligger i sociala medier. Frågan är då - vilka hästar satsar man på? De som haft fel tidigare, eller på de som haft rätt?

Internetliv är riktigt liv

Jaha, egentligen borde jag skriva om Almedalen. Fast det är redan så många andra som gjort det så bra så jag håller på det ett tag till (där kommer min osäkerhet fram - hur ska man liksom mäta sig med skribentproffsen?). Istället ska vi tala om livet på internet.
För det är ett liv.

Jag har på tre dagar hittat olika personer som liksom ursäktar sig för att de upptäckt sociala forum, och nu verkar lite tvehågsna om de verkligen ska ge sig in i det där. Det okända.
Det finns en skräckblandad förtjusning bland de som liksom jag upplevt ett värld utan internet eller ens datorer. Där finns en rädsla för att a) ha sönder något genom att trycka på fel tangent, b) bli lurade på familjeförmögenheten, eller c) någon helt plötsligt ska kunna liksom se genom skärmen in i ens eget vardagsrum.
Och sen oroar vi oss för att våra barn tillbringar för mycket tid på nätet. Eller med att spela dataspel istället för att vara ute och hoppa och leka med de andra små tjurarna. Och vi skyller barnfetma och lathet och dåliga studieresultat på datorn. Framförallt för att det inte skulle bli nån slags "riktiga möten".

Nå, jag har nåt att berätta.

Internet är på riktigt.
Jag kan inte säga till arvtagaren och arvtagerskan till det bankrutta konungariket att deras konversationer inte är på riktigt. Att deras interagerande på nätet skulle vara på låtsas. Tro mig, för dem är det precis lika verkligt som vilken annan sak som helst.
Och det kanske är här vi ser den verkliga generationsklyftan, fast den är inte ens nu fullt utvidgad, för faktum är att den första datorn i familjen kom först när dottern var sex år gammal, vilket i sinom tid kommer göra henne till född före eller efter. För den som är intresserad av att katalogisera sådant. Hon har alltså haft ett liv utan dator, om än kort. Men hon har å andra sidan haft ett helt liv med kabel-TV, så hon har fått en rejäl dos av illa gjorda japanska serier och heteronormativa Disneysagor.
För de här barnen, ungdomarna, generationerna är Facebook, Playahead och allt vad det heter precis lika verkligt som att tala i telefon med nån. Och egentligen långt mer jämlikt och spännande än vanligt liv. Sen finns det en och annan som då gör sig till tolk för det här, men även de har en slags von-oben-attityd till det.

Glappet är nämligen redan här, och det är stort. Det är så stort att den argumentation som till exempel Piratpartiet gled in i Europaparlamentet redan är för svår för de som är på andra sidan. Man talar helt enkelt olika språk, och det var därför folkpartisten och tokliberalen tilläts shanghaja hela frågan - de talade helt enkelt samma språk som sina väljare. Och på andra sidan stod de som fortfarande tycker att ungarna ska vara ute och leka istället.

Det nya slaget måste ju handla om vilka som kommer ha tillgång till nätet, eller rättare sagt, hur ser man till att internet inte skapar ett nytt utanförskap? För risken är ju uppenbar att den som inte är med kommer vara utanför, och det rejält.
Den som inte kan läsa kommer i framtiden att vara hopplöst distanserad, långt mer än tidigare. Förr, på min tid rentav, kunde man alltid stoppa in de där som hade svårt med bokstäverna i ett hantverksyrke, och ha en förhoppning om att allt skulle ordna sig. Och det kanske det gjorde. För det fanns arbeten där man faktiskt inte behövde kunna läsa.

Men så kommer det inte att vara i framtiden. Det är därför det folkpartistiska förslaget om att låta skoltrötta slippa plugga är så jävla dumt. I själva verket måste vi satsa ännu mer på just de eleverna - för annars kommer det att skapas en klass som inte kan till sig information, och än mindre kritiskt granska den informationen.
Det är ju den verkliga risken med nätet. Inte att de som sitter där blir asociala och oengagerade, för det blir de inte.

För, som arvtagaren sa, i framtiden behöver han inte lära sig när Håtunaleken gick av stapeln ( persomer födda före 1970 reser sig och säger 1306; dvs det vi kallar en betingad reflex) för det finns alltid en dator i närheten. Och han, fjorton år, har helt rätt. I framtiden behöver man bara ha en dator och sen sitter man på mer kunskap än ett samlat lärarlag. Och framtiden är redan här! Vem behöver en telefonkatalog idag?

Men det är ju under förutsättning att man kan läsa, vill säga.
För att kunna vara med i det liv som sker på internet måste man kunna läsa. Där ligger återigen den stora demokratiska utmaningen. Att vi måste stimuleras till att vara aktiva medmänniskor även på nätet, och att vi låter alla få vara med. Här kan verkligen tala om att alla ska med.
Jag begriper inte folk som stänger av datorn under semestern, men det är deras val. Men då måste ju jag få ha den på. Och inte har det betytt att jag har ett mindre socialt liv än tidigare, snarare tvärtom. Likadant är det för allt fler av mina vänner. Man skapar sig ett rum där man faktiskt bestämmer alldeles själv hur man ska vara. Som Fade.
Det är därför frågan om nätet är så viktig. Det här är ett riktigt liv.




Läs gärna på Wikipedia om Internet och förundras över hur passé texten är

Eftervalstankar. Om fingret i luften

Frågan är om vi ska bli populistiska. Om vi ska smeka väljarna över håret, berätta sagor och bara vara den där snälla mostern som man kunde fly till när livet var hårt hemma i statarlängan. Eller om vi ska fortsätta vara ansvarstagande och mogna.

Vi kanske är för strikta - i samma sorts kavajer med rutig skjorta, eller med samma sorts sjal runt halsen.

Det jag absolut vet är att det blir en allt skarpare gräns mellan Stockholm och resten av landet. Det vill säga, så länge det går bra i Stockholm. Jag skrev tidigare att ingen större omvälvning är i sikte innan det går åt helvete i Stockholm, och det känns fortfarande så. Frågan är ju om ens krisen kommer att ge oss förtroendet, den dagen den slår här.

Nu ska det göras eftervalsanalyser, det vill säga man ska ta reda på vad som hänt och varför. Jag ska göra en själv också. Jag ska försöka vara så självkritisk jag kan. Hoppas att andra också är det. Den debatten måste föras öppet - det finns inget hemligt i det här, vare sig orsaker eller ursäkter. Framförallt måste ju de som röstade på oss få yttra sig, men gärna också de som inte röstade på oss.

Hittills har jag fått en storm av åsikter om varför det gick som det gjorde, och det finns säkert lite sanning i allt. Det vi måste undvika är ju det vedervärdiga självömkandet, som jag varit med om förr. Dessutom finns det säkert en och annan som belåtet kommer gotta sig i vad de betraktar som elände. Däremot blir jag lite skraj när man som DN konstaterar att vi ska tacka PP för att deras väljare inte valde Sverigedemokraterna. Jag hoppas verkligen att PP's väljare inte består av tänkbara Sverigedemokrater; det vore verkligen beklämmande om man i ena sekunden kan vara för etnisk åtskillnad och i andra sekunden kämpa för frihet och demokrati.

Nu är det ju inte bara elände. Det finns en del sol genom molntäcket. Till det ska vi återkomma

Bilden: Det finns all anledning att ta det låga valdeltagandet på allvar. Som sagts på många ställen - om ett u-land hade ett valdeltagande på fyrtio procent skulle vi betrakta det som en icke-demokrati

Med såna EU-vänner behöver vi inga fiender

I senaste numret av Fokus ondgör sig Jasenko Selimovic över de som är tveksamma till EU: han gör det på det där klumpiga, överlägsna sättet som alltid förknippats med makten. För dit hör han - till en bildad kosmopolitisk elit som aldrig sett eller råkat ut för EUs baksidor.
Undrar om han funderat på hur det kommer sig att man på EUs webplats är tvungna att ha en flik som handlar om myterna om EU. Det säger liksom sig själv att måste man ha den sortens information har det spruckit nån annanstans. I delaktigheten. I närheten. Men då får vi inte fortsätta betrakta EU som just ett elitprojekt, för då kommer valdeltagandet fortsätta vara generande lågt.
För om den här gemenskapen ska kunna bli riktigt framgångsrik krävs det att vi får in parlamentariker som faktiskt gör skillnad. Och vi behöver inte hjälp av Jasenko Selimovic, tack så mycket. Om det handlar om slöseri med pengar inom EU, eller om fusk inom EU - behöver vi bara bege oss till bananrepubliken Italien, styrt av en maktgalen playboy med mediemonopol, och läsa lite Saviano, för att inse att problemet existerar. Och i stor skala.
Det sämsta sättet att protestera mot EU är att ge fan i att rösta. Då lämnar man över makten till nån annan. Svårare än så är det inte. Istället ska man ju se till att det är bra kandidater man röstar in.
Nästan lika illa är ju att rösta in populister - de som har ett bekvämt budskap men som duckar för sammanhang och konsekvenser. Piratpartiet är ett sånt parti - om de kommer in i Europaparlamentet slår jag vad om att de vid nästa val i stort sett hela tiden röstat reaktionärt i alla andra frågor. Jag är inte alls förvånad över att man tror att potentiella Sverigedemokrater istället röstar på PP. Något de fortfarande inte vill bemöta.
Jag hade för övrigt en debatt med två unga grabbar som bägge skulle rösta på piratisterna - ända tills de fick klart för sig att valet också handlade om att lönen för deras farsa grovisen var satt under attack i det här valet - samma lön som betalade deras datorer, uppkopplingar, storbildsTV och hemmabiosystem. Då blev det en annan sak... Egenintresset ljuger aldrig som ni vet.

Precis som Löwdin i Bromma ser jag betydande skillnader mellan ett rött och blått parlament. Att påstå att det skulle vara samma sak är just populism. Och lögn. Junilistan ljuger - så enkelt är det, och det är rent tragiskt att Sören Wibe inte inser det, stackars man.
Valet har tvärtom varit lättare än på länge - det handlar om ett rött eller blått Europa. Och om att gå och rösta.

Piratpartiet? En gris i säcken...

Jag har hyfsad förståelse för debatten om fildelning, och om integritet på nätet. Det är riktigt skönt att socialdemokraterna och vänstern också kommit rätt i den debatten, till skillnad från moderaterna. För att inte tala om centern...Men däremot är jag misstänksam mot Piratpartiet.
De vill inte tala om hur de kommer rösta i andra frågor om de kommer in i Europaparlamentet. I senaste Fokus säger Christian Engström, förstanamn på listan, att man kommer rösta med den gröna eller liberala sidan i olika frågor. Det är inget dåligt fribrev han begär där.
Jag noterar också roat att PP på sin kandidatsida också noggrant undviker att berätta om de olika personerna haft andra politiska uppdrag. Eller deklarerat politiska uppfattningar i andra frågor. Som att Engström själv varit medlem i Folkpartiet fram till 2006, eller att Rickard Falkvinge har en bakgrund inom moderaterna. Den bakgrunden brukar sällan gynna oss löntagare.
En annan kandidat, Amelia Andersdotter, påstår sig ha både liberala och socialistiska ideal - vilket kanske gick bra för hundra år sen, men idag är det liberala begreppet så shanghajat att minsta barn vet vilka som står för det.
Det känns ju inte som den fackliga rörelsen kommer få garanterat stöd från det här gänget, med deras bakgrund. Jag har ju träffat på en del killar i byggsvängen som funderar på att rösta på PP - inte av minsta tanke på integritet eller yttrandefrihet, utan för att de vill fortsätta ladda ner gratis. Egenintresset ljuger aldrig, som redan Marx konstaterade.
Ta en funderare på vad PP kommer att göra med frågor som utstationeringsdirektivet, om kollektivavtal, om lönebildning och arbetsrätt. Och fråga deras företrädare. De kommer naturligtvis att slingra sig som ålar, men man kan ju leka med tanken att Åsa Westlund eller Ardalan Shekarabi skulle begära att få slippa svara hur de ska ställa sig i olika frågor - kan ni tänka er vilket liv det skulle bli? Både från sympatisörer och motståndare.

Det är dags att begära att Piratpartisterna bekänner färg. Valet handlar inte om enstaka frågor - det handlar om ett blått eller rött Europa. Får vi inga svar är det väl bara att betrakta PP som ytterligare ett borgerligt parti, och bemöta dem så.