Nu är de ute efter facket igen...

Nu var det länge sen vi pratade EU. Vilket både är lite trist och symtomatiskt - Sverige är fortfarande lite för mycket bara Sverige, och på tok för lite EU. Jag får lite bilden av en tjurig gubbe som sitter på en stubbe på ett öde hygge, med armarna i kors och fräser att han skiter i Europa.

Men Europa skiter inte i oss. Här finns alldeles för mycket profit att hämta, och en välmående medelklass som tar sin levnadsnivå för given - alltså vill utländska bolag in här, och hugga för sig.

Det som är jobbigt är att det också finns en stark arbetarrörelse här, och en marknad som styrs av överenskommelser mellan företag och löntagare. Hittills, vill säga.

I sviterna av Lavaldomen och allt vad den innebar av att få-täcket-avdraget-när-det-är-kallt-i-rummet, så kommer nu regeringens proposition om ändringar i svensk lagstiftning. Det ser inte särskilt lovande ut kan jag säga, av det som framgår i Lag&Avtal - för propositionen är inte offentlig innan den lämnas till riksdagen.

Det var ju det här vi var rädda för - att hela debatten om Laval och vad det innebar för facket skulle sluta med att vi fick ena armen uppbruten på ryggen. Arbetsgivarna lär väl bjuda varandra på tårta idag...

Nå, det kan ju vara till nytta för oss också. Beslutet ska ju tas i riksdagen också, och det är den politiska makten där som avgör. Vilket kort sagt betyder att valet 2010 kommer bli en fråga om arbetsrätten - och det är en arena där vi är bäst. Vilket EU-valet gett oss ett klart kvitto på.

Det här handlar om jobben, det handlar om rättvisa och anständighet. Det populära ROT-avdraget ger inte jobb åt arbetslösa svenska byggnadsarbetare - det ger jobb åt inresta hantverkare från utlandet. Det står utlandsregistrerade skåpbilar på garageuppfarterna i Äppelviken eller Örgryte eller i Vellinge. Vi hamnar i en situation där DE ANDRA har jobb, och vid sidan står det förbannade arbetslösa och har INTE jobb. Låter det trevligt?

Lönedumpning och låglönemarknader är den bästa grogrund för främlingsfientlighet som finns. Så är det i hela världen. Det är också därför schysta villkor för alla är ett så bra sätt att motverka det - i Sverige har vi kollektivavtalet som ett bra verktyg.

I en liberal värld är man enögd - den fria marknaden är bara fri för de som kon välja. De som inte kan välja blir inte friare av den sortens frihet. En polsk rörfirma i ett ROT-projekt i Skåne kommer i slutet ge Sverigedemokraterna en plats i riksdagen. Om inte den firman skaffar ett kollektivavtal - men nu ser ju regeringens utredning ut att såga av den grenen.

Bilden? Fundera på den - snodd från Jonaskjellgren.se

Valanalys version 2.0, och nu är jag arg...

Jaha, kontentan är att ingen har gjort fel, allt sköttes rätt och det finns ingen att skylla på.

Vad hände med civilkuraget? Nånstans har några gjort en jävla massa fel, och det som pågår nu påminner mest om skademinimering. I min värld handlar inte det här om politikens innehåll utan om organisationen och hur den fungerar. Men hittills har jag inte sett ett ord om den värdelösa fackliga valkampanjen (och ja, Byggettan kunde gjort bättre ifrån sig), om det urgamla dammiga konkurrensförhållandet mellan Stockholms Stad och Stockholms Län som ligger som en propp över allting, eller om varför SSU inte kan jobba över distriktsgränsen.

Inte heller har jag hört särdeles mycket om folk som envisas med att åka på planeringskonferens mitt i brinnande valrörelse - LO-distriktet, hallå! - eller om varför det var nödvändigt att Kvinnoförbundet hade kongress mitt i alltihop. I Borås. Varför åkte en driva av våra trägnaste och bästa valarbetare till Bryssel i fem dar under valrörelsen???
Samordning? Är det ett bekant uttryck?

Överhuvudtaget vill man i vanlig ordning inte ta i de där jobbiga bitarna, utan koncentrerar sig på att skylla på politiken. Den är inte tillräckligt medelklassig, och attraherar inte tillräckligt många lattemorsor (inte mitt uttryck). Men uppenbarligen attraherar den de gamla vanliga - trista och pålitliga - väljargrupperna, som faktiskt röstade på socialdemokratin i större utsträckning än vanligt, trots sämre valdeltagande.
Skulle vi ha satsat i våra kärnområden och fått ett normalt gensvar där hade det inte varit ett katastrofval. Då hade vi ökat - för det hade räckt med det. Det är nämligen där vi kan prata med folk. Jag kan inte prata med ogifta kvinnor (sådär +30 sa han med ett snett leende...) om politik och övertyga dem. Inte om sånt. Annars är de väl min målgrupp också...
Och då har vi ändå inte hört något om det lyckliga likartade gäng som nu valdes, där man valde bort garanterade valvinnare om vilket jag skrivit tidigare, här.
Istället är de flesta valanalyserna förfärande likartade och fria från kritik.

Jag väntar fortfarande på att någon törs tala ur skägget om det här. Någon som inte har en position att försvara eller en blivande karriär att förstöra. Jag tror nämligen fortfarande att vår politik bär - men vi måste återgå till att prata sånt vi är bra på. Arbete och bostad. Frågor som är viktiga för alla.
Partiet har inte heller råd att tappa det fackligt-politiska samarbetet. I de länder där man gjort det är man ett parti som alla andra. Hmmm, Stockholm nån? Det finns fortfarande en helvetes massa människor som bara har en framtid i ett land där det finns en socialdemokratisk vision av hur ett jämlikt samhälle ska fungera, men då måste man våga provocera och sluta vara så förbannat till lags.
Finns det orättvisor ska de bekämpas, och det alldeles oavsett vem som orsakat dem. Självkritik är ingen dålig grej i en valrörelse. Men tills dess väntar jag med spänning på att någon i ledande ställning ställer sig upp och tar sitt ansvar - inte för att politiken var fel, utan för att man inte klarar av att organisera sig längre. För det var där det sprack.


Bilden - ibland ser inte spelplanen ut som man trodde. Då kan man få spela schack på tre...

Pirater eller flyktingar? Eller sitta i båten?

Tycker nog man kan fundera på vad som är viktigast - att PP fick 7% av rösterna eller att nästan sextio procent inte röstade. Jag har svårt att ansluta mig till katastrofkören när det samlade röstandet fortfarande är bedrövligt lågt.

Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha Piratpartiets röster. Är jag intresserad av att attrahera deras väljare? Sälja mina andra ideal för en väljargrupp som tydligen bara för en liten, liten stund sen skulle kunnat rösta på Sverigedemokraterna?

Finns det ens anledning att ifrågasätta vår politik utan att fundera på vad alla de som - förmodligen - kommer rösta på oss nästa riksdagsval tycker? Vi gör det både för lätt och svårt för oss om vi tittar på 2010 års riksdagsval genom EUvals-glasögonen. Lätt för att då slipper man diskutera jobbiga saker, svårt därför att valet 2010 kommer inte handla om de frågor som nu var på tapeten.

Och är det här ett ideologiskt magplask eller ett organisatoriskt? Eller båda? Varför är det så få som funderar på vilken roll den usla fackliga mobiliseringen kan ha betytt? För att inte tala om frånvaron av röstmagneter - där DN tittar rätt skelögt på resultatet. Man kanske ska börja titta idag på vilka som ska stå på listorna 2014...

Man kan ta en funderare. Det ska man nog göra. Men att slita upp ungarna ur sängarna, packa väskor med det nödvändigaste och bege sig till mormor och morfar i Kil känns som...en onödig panikreaktion bara för att det droppar ur en kran i källaren.

Läs dessutom Morsa och Livet - en alldeles vanlig ovanlig väljare.

Andra om saken: Ann-Marie Lindgren, Morian, Peter Andersson, Johanna Graf, Anna Ardin, Mitt-i-steget, Jytte Guteland,

Oh no - det kommer en eftervalsanalys också. En elak en.

Så ska vi höger? Vänster? Över kanten? Stå still? Hand i hand? Eller uppåt kanske...

Pizzaeffekten och rörelsen

Vi saknade vallokomotiv. Så enkelt är det kanske. Vi hade bra, kompetenta kandidater, men var det verkligen de som drog det där lilla extra lasset? Som fick soffliggaren att resa sig, eller den tvehågsne att faktiskt rösta rött?
Jag är tveksam. Och det är det orättvisa med personvalen - de kommer alltid att gynna den som gör sig på bild, den som har utstrålning, och missgynna den med talfel och skelöga. Tyvärr.

Vad värre är att de fem främsta kandidaterna på socialdemokraternas lista är etniska svenskar. Blonda. Känns det som något som är nytt eller utmanande? Jag konstaterar att den strategiska satsningen på barnfamiljer ur medelklassen och Singel-in-the-city-tjejer i obestämd ålder (aldrig tala om ålder för oss som är ovuxna!) inte gav det utfall man hoppats på, eller som behövts.
Istället ökar vi i de områden där vi av tradition är starka, men vi ökar inte tillräckligt, därför att valdeltagandet fortfarande är för lågt. Och där hade vi behövt en Evin Cetin eller en Ardalan Shekarabi. De som representerar det "andra Sverige". Som har en trovärdighet kring integritet, kring invandring, kring utbildning. Men det var länge sen alla invandrare bodde i förorten - och det är därför det är så konstigt att de aldrig får kliva fram.

Sverige har nio miljoner invånare, 6,9 miljoner är röstberättigade, 1,2 miljoner är invandrare - det finns arton platser i Europaparlamentet att fördela, och Pizza-Sveriges röster kanske bara blir Anna Maria Corraza Bildt och Zadia Catalan. Jag räknar inte Marit Paulsen - hon representerar rotmos-Sverige.
De socialdemokratiska kandidaterna har utsetts av en valkommitte nånstans. Eftersom målsättningen också har varit att efterlikna Obamakampanjen är det en logisk kullerbytta att då inte sträva efter att vara inkluderande - poppis ord, googla!. Tror verkligen nån att Hammarkullen eller Rosengård kommer identifiera sig med de fem som står överst?

I ett samhällsklimat som blir allt bistrare, och i ett Europa där de främlingsfientliga marscherar hade vi behövt visa att Sverige är annorlunda. Här växer inte främlingsfientligheten med automatik, här har vi inte en låglönemarknad, här får alla plats. Det är ett misslyckande när de som inte är blonda och blåögda inte får synas, annat än som utfyllnad.
Ska vi lyckas valet 2010 är det dags att släppa fram alla. Inte bara de blonda och blåögda.

Andra om valet Peter Andersson, Mitt-i-steget, Morian, Laakso, S-buzz, Yazdanfar, Löwdin, Nemokrati, Jonas Sjöstedt, Krassman, Kulturbloggen, Anna Ardin

Du som funderar på varför det är så här kan med fördel jämföra hos Krassman. Medinas låt har snurrat friskt på dansgolven, även högerfolket dansar till den. Det säger en del...

Eftervalstankar. Om fingret i luften

Frågan är om vi ska bli populistiska. Om vi ska smeka väljarna över håret, berätta sagor och bara vara den där snälla mostern som man kunde fly till när livet var hårt hemma i statarlängan. Eller om vi ska fortsätta vara ansvarstagande och mogna.

Vi kanske är för strikta - i samma sorts kavajer med rutig skjorta, eller med samma sorts sjal runt halsen.

Det jag absolut vet är att det blir en allt skarpare gräns mellan Stockholm och resten av landet. Det vill säga, så länge det går bra i Stockholm. Jag skrev tidigare att ingen större omvälvning är i sikte innan det går åt helvete i Stockholm, och det känns fortfarande så. Frågan är ju om ens krisen kommer att ge oss förtroendet, den dagen den slår här.

Nu ska det göras eftervalsanalyser, det vill säga man ska ta reda på vad som hänt och varför. Jag ska göra en själv också. Jag ska försöka vara så självkritisk jag kan. Hoppas att andra också är det. Den debatten måste föras öppet - det finns inget hemligt i det här, vare sig orsaker eller ursäkter. Framförallt måste ju de som röstade på oss få yttra sig, men gärna också de som inte röstade på oss.

Hittills har jag fått en storm av åsikter om varför det gick som det gjorde, och det finns säkert lite sanning i allt. Det vi måste undvika är ju det vedervärdiga självömkandet, som jag varit med om förr. Dessutom finns det säkert en och annan som belåtet kommer gotta sig i vad de betraktar som elände. Däremot blir jag lite skraj när man som DN konstaterar att vi ska tacka PP för att deras väljare inte valde Sverigedemokraterna. Jag hoppas verkligen att PP's väljare inte består av tänkbara Sverigedemokrater; det vore verkligen beklämmande om man i ena sekunden kan vara för etnisk åtskillnad och i andra sekunden kämpa för frihet och demokrati.

Nu är det ju inte bara elände. Det finns en del sol genom molntäcket. Till det ska vi återkomma

Bilden: Det finns all anledning att ta det låga valdeltagandet på allvar. Som sagts på många ställen - om ett u-land hade ett valdeltagande på fyrtio procent skulle vi betrakta det som en icke-demokrati

Jag är en viktig person - gå och rösta!

En kompis skrev:

Jag ska rösta idag, förhandsröstade men då jag är sjuk har jag haft tid att kolla vart min röst hamnade vilket innebär att jag ångrat mig, vilken förmån att kunna rösta på nytt.. Är min röst viktigt, JA ABSOLUT!! för jag är en viktigt värdefull person.

Det är precis så det är - idag är vi alla viktiga värdefulla personer. Som betyder något.

Inte bara idag naturligtvis men just idag kan vi sträcka på oss och veta att vi formar framtiden. En pappa jag träffade hade sin hoppiga fyraåriga dotter i handen. Hon dansade fram med ett gult hopprep i handen. Vi känner varandra men jag vet inte vad han röstar på, men jag blev glad att se att han tog med henne. Rätten att få känna oss viktiga måste vi få med oss redan som små - annars finns risken att vi sitter hemma i soffan, tittar på TV och låter andra bestämma.
Det är bara ett par timmar kvar - nyttja din rätt. Kom ihåg att i många länder dör folk för samma rätt som många här struntar i. Ett högt valdeltagande är också ett stöd för alla de som riskerar sina liv för demokrati och yttrandefrihet.

Och rösta rött!

Andra som bloggar sista dagen Peter Andersson, Löwdin, AlliansfrittSverige, Johanna Graf, HBT-sossen, Krassman, S-buzz, Claes Krantz, Mitt-i-steget, Anna Wikström, Nathalie Sundesten-Landin, Morsa och livet, Fade Goes Blog Erik Laakso,

Vem stannar hemma?

Måste man vara intresserad? Måste man vara biten av politik för att ta sig till vallokalen? Är det så vansinnigt svårt, eller är det verkligen så liten skillnad mellan partierna?

Jag har suttit på morronen med folk som inte skulle rösta. Eftersom jag är den jag är kunde jag ju inte stillatigande höra det, men samtidigt funderar man ju på om vi - och med vi menar jag oss som är i politiken - ibland blir lite fartblinda. De jag talade med tyckte faktiskt inte att det var nån större skillnad mellan Hökmark och Ulvskog. Vilket kan vara en smärre chock för en del men så är det faktiskt - många tycker så, och ingen skugga må falla över dem.

Men måste man verkligen kunna allt? Jag förväntas ju välja skola, elbolag och pensionsförvaltare, med hyfsat lågt egenintresse. Jag läser den information jag får hem i brevlådan och svär över saker och ting, eller gillar saker och ting. men till sist går jag nästan alltid på magkänslan. Känns det bra? Låter det bra? Känner jag nån annan som tycker det är bra?
Inte som att köpa en diskmaskin, jag blir förbannad när jag hör folk säga att politik är som att sälja vilken vara som helst. För det finns ett stort mått av känslor i det politiska valet - allt från hur partiledaren ser ut till vad som hände för femtio år sen. Saker som är rätt oviktiga när man köper en vara.
Jag passar mig jäkligt noga för att fördöma. Jag kan bara se saker från mitt håll - jag vet ganska lite om vad som format världsbilden för de som är ointresserade av politik, men fundera kan man ju...
Nånstans måste det handla om hur man ser på sin egen roll - en vanlig fråga är ju vad vi tror att vi kan påverka i EU. Det är så jävla stort och vi är så små. Frågan är ju om man ska nöja sig med att vara en myra i EU, eller om man ska vara en ettrig myra i EU? För om man har den inställningen finns det ju knappt nån orsak att vara med nånstans - inte i fotbollslaget eller kören eller föräldraföreningen. För att inte tala om jobbet eller skolan.
Jodå, EU lyssnar, och vi kan påverka. Och är det verkligen nån som tror att det blir bättre av att inte gå och rösta??? Att vara förbannad på EU är en sak, att ge fan i att rösta är en annan, och ett ovanligt dåligt sätt att visa sitt missnöje på!

Ta din chans att påverka - rösta rött idag!



Hur det slutade? Jodå, de kom iväg! Bilden: Från Byggettans tidning

Andra som bloggar sista dagen Peter Andersson, Löwdin, AlliansfrittSverige, Johanna Graf, HBT-sossen, Krassman, S-buzz, Claes Krantz, Mitt-i-steget, Anna Wikström, Nathalie Sundesten-Landin, Morsa och livet, Fade Goes Blog

Vi har inte råd med blått i parlamentet

Europa är inget land. Det kan vara bra att komma ihåg ibland. Det mentala avståndet mellan Malmö och Köpenhamn verkar överstiga avståndet mellan Piteå och Gibraltar ibland. I Danmark har man ett främlingsfientligt parti som har stor påverkan på politiken, i Sverige kommer samma sorts parti marginaliseras igen. I Holland händeer samma sak. Det märkliga är ändå att de främlingsfientliga frodas under högerstyre.
En blå regering öppnar för mörkare färger helt enkelt. Och färger spelar allt mindre roll. När jag fick frågan om var Ardalan kom ifrån sa jag "Gävle", och killen som frågade var nöjd med det. Pizza-Sverige är på väg ikapp helt enkelt. Hur skulle det annars se ut - ska vi behöva höra moderata företrädare åter berömma invandrare för att de kör våra bussar och städar våra hem?
Jag träffar grabbar som aldrig träffat på rasism i Sverige som är upprörda över hur de behandlats i andra länder i Europa. De är födda i Sverige, pratar svenska och känner sig som svenskar - men på andra platser i Europa blir de helt plötsligt behandlade som andra rangens medborgare, när de är på forbollsresor eller semester.
Det finns ett annat Europa också - ett fattigt och jävligt Europa, där folk utnyttjar och folk utnyttjar. Oftast bara av okunskap, men också av dumhet eller profithunger. Det är också en viktig uppgift för EU, och en uppgift som inte kan lösas med ännu hårdare exploatering, eller ännu hårdare kontroller, eller ännu mer centralmakt. Och där man kan fundera på hur svensk höger med hedern i behåll kan sitta i samma grupp som uppenbart rasistiska partier.

Svaret är alltid demokrati och omtanke om andra. Aldrig makthunger och egoism.
Det måste få finnas en framtidstro även inom Europa, en tro som måste få sprida sig till alla länder. Till andra länder. Jan Eliasson som jag hörde igår på nationaldagsfirandet i Sundbyberg tog upp frågan om piraterna utanför Somalia, ett stort bekymmer även för Sverige som skickar militär dit för att skydda sjöfarten. Men samma militär ska inte alls stoppa det rovfiske som flytande fiskefabriker från Europa samtidigt håller på med i samma vatten, och som tvingar den desperata kustbefolkningen till sjöröveri. Se där en fråga där EU skulle kunna betyda skillnad även för länder utanför Europa. Fast inte om Gunnar Hökmark får bestämma...
Borgarna försöker nu förtvivlat ösa den läckande båten - här ska inte talas arbete, här ska knappt talas miljö. För att inte tala om främlingsfientlighet eller krig, som de reaktionära hela tiden tycks drömma om. Och somliga kandidater har ju missat grovt - som Marit Paulsen, som i en video hävdar att hennes generation är den sista som upplevt krig i Europa. Balkan, nån?

Och kollektivavtalen - herregud kollektivavtalen... Det sista de ville tala om. Lönedumpningen. Om hur de bakvägen kommer slå undan benen på svenska småförtetagare. Läs

Utnyttjandet - det fula och jävliga Europas baksidor in i våra kök, i garaget, på tomten. Polskskyltade bilar på uppfarterna till villorna i de välbärgade förorterna. Skrämda balter som gömmer spritflaskorna i de miserabla rum där de får ett par timmars vila mellan artontimmarspssen. Jobtrafficking. Det vill borgarna inte tala om.

Det räcker med att flaggan är blå. Vill man ha ett levande Europa med framtidstro och hopp- rösta rött idag!!!

Är det politik att tala demokrati?

På Världsmiljödagen skulle Byggettan besöka ett JM-bygge i Frösundavik i Solna. Tidigare under dagen hade vi tagit med oss Byggnads vice ordförande Thomas Gustavsson till PEABs stora bygge i Sollentuna, och där hälsats välkommen av platschefen. Målet har ju varit att prata om varför man ska rösta, och vilka frågor som är viktiga för oss byggarbetare. Att tala om hur viktigt det är för demokratin att vi deltar, att man inte gynnar någon med att avstå från att rösta.

Och på PEAB var det då inga problem.

Men det blev det på JM. Dit kommer vi med Byggettans ordförande Johan Lindholm och Solnas oppositionsråd Johanna Graf, men fick tvärnobben av platschefen. Detta trots att förhandsbeskedet varit att allt var klart - ta ett par minuter av grabbarnas rast, dela ut lite av Byggnads material, och uppmana alla att gå och rösta. Samma upplägg som vi haft på alla dessa arbetsplatser vi hunnit med under de här galna veckorna.

Det är inte utan att man funderar lite på hur man tänker hos byggföretagen - vad tror man att man uppnår genom att förbjuda oss att tala politik på arbetsplatsen? Tror man att man kommer tala mindre politik vid fikabordet, när man ser hur företaget bär sig åt? Vi talar om varför man ska rösta. Varför man ska utnyttja sin demokratiska rättighet att rösta. Att man har en skyldighet att rösta. Att demokrati inte alls är naturlag, utan något vi får slåss för hela tiden.

Som hos JM i Frösundavik. Att stå i regnet och lyssna på Mona Sahlin, Åsa Westlund och Jan Eliasson inne på PEABs bygge i Sundbyberg var uthärdligt. Att stå i snålblåst och regn utanför JM blev man bara förbannad av. Jag hoppas innerligt att det här inte är en korrekt bild av hur JM ser på demokrati och deltagande - då har de en del kvar att lära. Är det politik att tala om att utnyttja demokratiska rättigheter så hoppas jag verkligen att vi fortsätter prata politik!

Jag vet att man hävdar att man inte vill ta ställning för något parti - nå, men då kan ju JM bjuda in de andra partierna. Eller låta de bjuda in sig själva. Vi har då inget emot att de också kommer ut och ser hur det är på byggena. I den moderna världen har man begripit att man inte kan tysta demokrati och yttrandefrihet - det kan gärna JM också fundera på.

Bilden. Johan Lindholm, ordförande för Byggettan (le patron du syndicat, som han så klatschigt beskrevs i Le Monde häromdagen) uppflugen på fundamentet. Johanna Graf och grabbarna lyssnar

Ett rött Europa är ett fredens Europa

På natten den 12 juli fördes de in i en lastbil, påknuffade av serber, som verkade både trötta och ointresserade. Någon halkade till och fick ett halvhjärtat slag med en gevärskolv över skuldrorna. Men det var inget hat, ingen rädsla.
De satt på flaket under den sommarnattsvarma presenningen. Den höghjulade terränglastbilen skumpade och krängde. Tysta, skjortorna utanför byxorna. Inga mössor. Bara tre hade kvar sina skor - serberna var lika illa rustade som de själva och ett par stövlar, eller ett par bättre gymnastikskor, var ett bra kap. Och ingen protesterade - alla förstod ju vartåt det bar; man tar bara skor från de som ska dö. De var alla fångna.
Längst bak på flaket satt en ung serb med automatkarbinen i knät. Han höll emellanåt i baklämmen när fordonet satte sig mellan knölarna på vägen. Det var ingen väg egentligen, mer en stig, man kunde se hur de resliga träden skuggade. Då och då lystes lastbilens innanmäte upp av det dämpade strålkastarljuset från följebilen.
Ingen sa nåt - de var alla gripna av dödens trötthet. Veckor av vak hade malt ner dem. De orkade inte. Och inte den unge serben heller. Han tände en cigarrett, och i det varma dunklet lyste glöden.
De sköts ner med automatvapen framför ett brett dike, hastigt urgröpt av en grävmaskin som de kunde ana längre bort. Föraren stod lutad mot ett däck, med armarna i kors. Han hade många fler gravar att gräva den natten...

Srebrenica 1995. En stad i Europa. En stad där ungefär 8000 män och pojkar mördades. Ett krig i Europa.
För EU handlar inte bara om pengar, om tullar, regleringar - inte ens om de fyra avgudade friheterna. EU är också ett fredsprojekt - ett sätt att se till att det aldrig skulle bli krig i Europa igen. Men det blev inte så.
Ett svagt EU kunde bara hjälplöst se på när de nationalistiska schakalerna gav sig på varandra, och alla andra, och rev upp sår som kommer blöda länge. Och som bara bekräftade det vi alla misstänker - att vi alla har en ganska tunn polityr av mänsklighet. Det är därför det är så viktigt att ta strid på alla plan mot de krafter som nyttjar det
Men för att slippa uppleva detta igen - och kanske ändå inte vara säker på det - är det viktigt att vi får ett starkt EU. Ett demokratiskt EU som vågar riskera handelsbalanser och exportkvoter för att garantera fred och demokrati.
Men ändå inte det EU som folkpartiet vill ha - deras EU är nästan lika otäckt som det de påstår sig vilja bekämpa. Utan ett EU som begriper att man måste hjälpa till innan det börjar brinna, innan man börjar avrätta människor. Ett EU som inte alltid sätter profiten i högsätet, som vågar och kan sprida välståndet.
Och enda sättet att nå dit är att se till att vi får ett rödare EU. Idag är det bara inom vänstern som man ser EU som ett fredsprojekt, och det är en illa behandlad tanke även där. Ändå var det en vital del av det ursprungliga Gemenskapsprojektet. I femtiotalets Europa - lika illa härjat av krig som Balkan på nittiotalet - var det också en viktig del. Aldrig mera krig - ett rop som alla krigsdrabbade generationer har stött ut. Och det är därför vi inte kan vara borgare...

Därför får vi inte låta EU bli en krigsmakt. Spåren i Europa förskräcker.
Europa har varit svart på sina ställen, och ingenstans är det mer påtagligt än just på Balkan. Efter Tito kom kaos, och även där var den civiliserade polityren tunn. Det kan vara bra att komma ihåg - nära oss ligger soldater fortfarande med vapnen i hand under nätterna. Kosovo ligger bara hundra mil bort från Malmö. Längre bort än så är inte kriget.

För freden i Europa - rösta rött på söndag!


Bilden: kistor med återfunna kroppar vid en av alla massgravar runt Srebrenica. I varje kista en död. En man, en farfar, en pojke, en make, en älskare. Och det är bara 14 år sen...

Svaga borgare

Jag är ingen bra åskådare till debatter - jag vrider mig som en kålmask över frågorna de inte ställer, och över svaren de inte ger. Jag vill själv. Men i kvällens SvT-debatt skulle jag inte vilja vara med - rörigt. Inte heller kan jag se att borgarna har några framgångar - men i vanlig ordning kommer väl Hökmark att utses till vinnare; trots att han t o m av sina egna anses vara extremt tråkig och träig. Vi behöver inte ens fundera - det finns dataprogram för att tokringa tidningarna numer och påverka resultatet. Vad de än påstår. Men vad glad jag skulle bli av att ha fel!!
Inga överraskningar hittills alltså - förutom att just Hökmark vill framstå som långt mer liberal än han faktiskt varit i EU. Fast att han skulle göra så är väl ingen förvånad över....

Fast jag får korrigera mig själv. PM Nilsson utser Marita till kvällens segrarinna!!

Tillbaka till femtiotalet med fru Bildt

Ibland håller man masken men ibland lyckas det inget vidare. En av moderaternas toppkandidater - Anna Maria Corazza Bildt, som av nån märklig anledning pryder massor med moderata valaffischer, uttrycker en syn på man och kvinna som får det att rysa i mig.
"Det bästa är att Sverige är ett utvecklat, fritt och jämlikt land där kvinnor har samma möjligheter som män i arbetslivet. Det sämsta är att jämlikheten har drivits för långt. Det är emot naturen och det slår mot kvinnorna som ska sköta både arbete och hem. Dessutom tar det bort charmen i förhållandet mellan man och kvinna”
Nu var det där ganska länge sen, redan 2001, men i vilken valrörelse låter vi folk komma undan med gamla synder? Och ingen ska ju påstå att damen verkar ha förändrat sig speciellt mycket, mer än att hon kanske är lite mer slipad nu.

Jag ryser både av rädsla, men också lite för att det tydligen finns plats för sånt här hos moderaterna. Anna Maria Corazza Bildt driver en personvalskampanj, och är uppenbarligen rätt framgångsrik - för hon får minsann mycket plats. Bland annat kan vi konstatera att hennes ansikte pryder kuvertet med moderata valsedlar - vad tycker de sju som står före henne om den saken? Är det för att hon är gift med utrikesministern som hon klarar sig från kritik för sina rött saftiga klavertramp?
För det känns ju inte som nån riktig omvändelse när hon försöker ursäkta sin underskrift av Bevara Äktenskapet med att: Jag gjorde det som privatperson och på grund av min tro. Nu finns det en lag, nu har situationen förändrats. Och nu är jag politiker och för mig är det självklart att följa partiets linje vad det gäller familjepolitiken.
Såpass.

Nå, det är deras problem, men det kan ju också bli allas vårt problem, för det säger en del om vilka de tycker är lämpliga representanter i Europaparlamentet. Det som är ljusblått, ett Nytt Arbetarparti, här hemma i Sverige blir snabbt klassiskt mörkblått i Bryssel.
Man kan ju fundera på hur hon tänker ställa sig i andra frågor i Bryssel. Moderaterna har inte direkt varit aktiva i arbetet för jämställdhet och tolerans. RFSU har kartlagt hur olika partierna ställer sig när det gäller det arbetet, och resultatet är lika illa där som när det gäller annat. I bästa fall passiva, i värsta fall emot. RFSU skriver:

Den som tycker att det är viktigt att EU-parlamentarikerna driver frågor om tillgång till säkra aborter, hbt-rättigheter och andra sexuella rättigheter ska inte rösta på kristdemokraterna Tuve Skånberg, Sofia Modigh och Gudrun Brundegård eller moderaternas Birgitta Lindberg och Gunnar Hökmark, centerns Johan Örjes eller folkpartisten Anders Ekberg. Vad Marit Paulsen (FP) vill är oklart, hon har bara svarat på en bråkdel av RFSU:s frågor.

I min värld, en tolerant solidarisk värld, är såna frågor också viktiga. Inte bara för den enskilde personen, utan för att de som är emot lika rättigheter för t ex HBT-personer, nästan alltid är emot lika rättigheter för andra grupper. Konservatism i sin prydno liksom. Och man ska ha klart för sig att den sortens konservativa - en rätt utdöd sort i Sverige tack och lov - frodas i Bryssel.

Alexandra Einerstam låter idag Evin Cetin gästblogga om varför man ska rösta rött i EU-valet. En text som andas respekt och hoppfullhet för människan, för solidariteten. För ett Europa där alla människor ska ha plats

Respekten för människan faller platt, när man som en del av borgarna i ena sekunden talar sig varm för individens integritet, men i nästa inte vill ge samma människor fulla rättigheter att vara kära, skaffa barn eller leva ihop. Bara för att de råkar vara av samma kön.
Anna Maria Corazza Bildt har åsikter om sånt här. Åsikter från femtiotalet. De hör inte hemma i parlamentet. De hör inte hemma nånstans. Men även om hon inte kommer dit så finns det redan på tok för många av hennes sort där. Se till att de blir färre.