Den gamla högern lever kvar i byggsektorn

  Okey, så Fredrik och Anders och Per och några till lyckades ge Moderaterna ett ansiktslyft, och blir De Nya Moderaterna. Det gick rätt bra 2006. Och jag tror säkert att det mesta är ärligt menat. Folk som svarta i synen sitter och ylar om att En Gång Moderat Är Alltid Moderat, och drar upp den gamla högerns motstånd mot semester och rösträtt och barnbidrag - till er vill jag bara säga, väx upp, ägna er åt nåt produktivt istället för att avslöja högern.
  Ibland tror jag att de här moderathatarna faktiskt behöver nyliberaler och nattstånden konservatism för att leva. När de inte har hatobjekt blir de vilsna. Lika vilsna som gammalhögern. Vill ni läsa in er på skriet från artonhundratalet kan ni väl köpa Axess magasin. Där frodas kvinnoförakt, bildningsmotstånd och hyllas Konungen, Fanan, Fosterlandet samt Gotland.

  Eller så tittar ni in till den pågående byggkonflikten, där saker har hänt. Det mest remarkabla är att di som bestämmer, Svenskt Näringsliv (SAF på begriplig svenska), lessnade på Sveriges Byggindustriers valhänta försök att motsätta sig en modern lagstiftning för att undvika kriminalitet i byggsvängen. Så SN tog över resolut. Nu sitter det inhyrda anonyma PR-proffs och skriver kampanjer mot Byggnads.

  Det går sådär. Om man vill vara snäll.

  Det här är nämligen en strid som vi kommer att vinna, där vi har medvind. Vilket gör Svenskt Näringslivs annonser ganska patetiska. Mannen på gatan är rent frågande till vad det är för fel på att ha ordning och reda på arbetsplatser? Varför det skulle vara fel att dra in mer pengar till statskassan - för det handlar givetvis om det också. Finska Skatteverket drog in 200 miljoner EURO på en enda riktad kampanj mot byggbranschen i Finland. Det är två miljarder, det. Den svenska byggsektorn är avsevärt större, antalet utländska aktörer är fler, penningflödet är större.

  Det är pengar som skulle göra nytta. I resten av samhället.

  Byggnads har svarat på Svenskt Näringslivs kampanj. Det kan ni läsa här. Och ta med er det ut och berätta det för andra människor. För här är det just den Gamla Högern, brukspatronerna, som tar ton. De som fortfarande blir bindgalna när man inte böjer nacken och är tacksam för att man har jobb. Somliga av er, med moderna arbetsplatser där man har personalpolitik och utvecklingssamtal och blommor i fönstren, skulle bli skräckslagna över hur det kan gå till ute på ett byggföretag. Kvinnosyn, jämställdhet, främlingsfientlighet - vill ni se femtiotalet kan jag räkna upp ett par företag där det fortfarande är 1956.


  Det är inte särskilt modernt att tjafsa om huruvida döda byggnadsarbetare ska räknas. Räcker det liksom inte med att byggnadsarbetare fortfarande dör på jobbet?

  Jag har sagt det förr, och säger det igen: Byggarbetsgivarna har ALDRIG frivilligt gått med på några som helst förbättringar för byggnadsarbetarna. Än mindre föreslagit några.

  Det är inte särskilt modernt det heller, utan bara stockkonservativt, unket och nattsvart. Precis som den gamla högern. Så vill ni se dem är ni välkomna till vår värld.




 

När det stormar i ett vattenglas

Som ett brev på posten kom nu konspirationsteorierna om hur några marginalsossar skulle försöka vrida partibarometern högerut (?). Som om det aldrig förrut funnits täta kontakter mellan storfinansen och arbetarerörelsen. Eller att lobbyister skulle vara ett okänt fenomen.
Det säger väl bara mer om hur illa Svenskt Näringsliv egentligen känner till hur partiet fungerar. Att de talar om tillväxtfientlighet är ju enbart trams. Men det sitter ju en massa idioter på Blasieholmen också. Det är ju faktiskt de som politiserat arbetsmarknaden under de sista trettio åren.
Nästan alla socialdemokrater vet att man måste ha tillväxt för att kunna skapa ett bra samhälle (och sen finns det en liten, lika marginaliserad grupp som tycker annorlunda). Det vi tjatar om är att när man skapar välfärd får det inte vara genom att trampa ner en massa människor. Vilket sker just nu. Ett bra samhälle låter inte människor fara illa med en axelryckning. Punkt.
De där PR-sossarna kommer inte lyckas - egentligen är jag förvånad över att SAF ens brytt sig om att vända sig till hr Nordström, eftersom de som tycker illa om honom är så många, och dessutom tycker illa om honom så till den milda grad att de blockerar sig även inför bra saker han säger (de få gånger det sker). Men det säger som sagt mer om puckona på Blasieholmen än om de som nu kanske fått stålar.

En långt mer vettigare modell hade ju varit att ha en dialog med fackföreningsrörelsen om hur man skapar tryggare system, istället för att söka konflikt hela tiden. Och genom det här lyckas nu SAF baxa tillbaka den viktiga diskussionen i en återvändsgränd.

Högberg om saken (kommer uppdatera med fler länkar senare)




För övrigt är jag inte det minsta stolt över att Ulf Nilsson får vara svensk

Rädda Maud!! Näringslivet rycker in

Det var förmodligen fler än jag som studsade i soffan när näringsministern oemotsagd - svagt Luciano! - fick påstå att det var 11 000 jobb som skapats av det så kallade RUT-avdraget. Det är ju i själva verket hela omfånget av branschen och det fanns rätt många där redan innan alliansen började smeka sina kärnväljare medhårs (för det är naturligtvis det saken handlar om) - det är kort sagt inte alls 11000 nya jobb som skapats.
Men för att inte genera regeringens svagaste kort alltför mycket raderades de korrekta uppgifterna raskt från Svenskt Näringslivs hemsida.
Tänk - det var på Blasieholmen de gamla sovjettakterna skulle fira sina nya triumfer. Vem kunde tro det? Och detta när alliansen sliter förtvivlat med att bemöta alla motgångar, hej och hå. Och fackförbundet ST morskar upp sig och drar en lans för sina medlemmars arbetssituation...

Alliansfritt har dragit fram historien i ljuset - och man frestas att utbrista "Maud ljuger"!!!!



Bilden? Den är legendarisk. På den vänstra bilden syns Trotskij och Kamenev, på den högra, efter deras fall, är de bortraderade. Och det finns fler såna bilder från sovjettiden. När verkligheten inte är som man vill så ändrar man den helt enkelt

Avtalsrörelsen Rond Ett

Har precis inletts. Megafonskribenten Rikard Westerberg tycker inte om det som företrädarna för 6F skrev igår på DN Debatt. Hans argument är rejält ihåliga naturligtvis. Och framkommenderade. Dessutom förväntade.

Rikard Westerberg vill sänka min lön. Det har varit arbetsgivarnas huvudinriktning i alla år - vilket egentligen är jävligt konstigt, för om jag ensam skulle kunna skaffa mig en hyfsad lön, skulle det antagligen mötas av applåder. Men så snart jag gör det tillsammans med några andra så är det alltså fara å färde.

Och trygghet är farligt. Personligen antar jag att hr Westerberg är anställd av Dagens Nyheter, och om han startar eget så är det av helt egen fri vilja, där han redan skaffat sig en kundkrets genom sin anställning. Just det är ju en alldeles förtvivlat underskattad metod hos de som startar eget, vilket de alla verkar ha glömt när de står där ett par år senare. Nån som hört en egenföretagare erkänna att han snodde en massa kunder av sin förra arbetsgivare?

Att han skulle hamna i ett bemanningsföretag är rätt otänkbart - jag kan inte tänka mig att det finns en marknad för att hyra ut skribenter.

Därför är det här också en fråga om klass. Hur man ser på yrken och de som har dessa jobb. Och det är märkligt att det är just i LO-yrkena som det finns mest bemanningsföretag. Och vi i byggbranschen är inte mer förtjusta i uslare anställningstrygghet eller sämre löner än någon annan.

Bemanningsföretagen finns, men det är när de startas bakvägen, för att spara pengar åt giriga företagare som man blir förbannad. Som Lagena, som Urban Outfitters, som Euromaint. För det är ju inte så att man får bättre villkor av att komma tillbaka som inhyrd till det företag där man nyss blivit sparkad. Tror man det tycker jag man borde ta ett jobb i bemanningsbranschen.

Bilden? Från smått geniale Robert Nyberg

Avtalsrörelse 2.0

Som ett brev på posten drog då avtalsrörelsen igång på allvar, när företrädarna för 6F idag publicerar en debattartikel i DN. Och nej, jag visste inte om att de skulle göra det - jag är definitivt ingen megafon - när jag själv skrev om just detta igår.
Eftersom nu DN är som den är kan man ju förvänta sig ett magsurt mothugg från Jonas Milton - som jag gärna slår lite på - eller från nån av de andra drängarna inom Arbetsgivarföreningen.
Men det finns en mening som jag gärna citerar, eftersom den är så bra:

"...Almega vill inte ha någon reglerad lägstalön i de centrala avtalen. Självfallet är allt detta helt oacceptabla utgångspunkter för våra medlemmar."

Eftersom jag gärna ser en smutsigare debatt, där det är främmande att sätta sig och fika med motståndaren i pausen, tycker jag det här är bra. Det handlar om att skillnaderna måste synas - för det är skillnad, och det syns åt helvete i den här nya lösningen där man sparkar folk för att sedan i nästa andetag ta tillbaka dem, men nu under ny flagga. Att arbetsgivarna sedan vill strypa våra pengar är ju inte att förvånas över.

Jobb handlar aldrig bara om lön och arbetstider - det handlar om trygghet. Om att kunna säga att man har en arbetsgivare om man vill ta ett lån, om att veta att pensionen betalas in. Man har rätt att sova gott om natten, helt enkelt.

Bilden? Beskjutningen har bara börjat...

Nu är det personligt, Urban Bäckström. Om Lavaldomen

Idag kom Arbetsdomstolens beslut i ärendet kring Lavaldomen. Jag kan tänka mig att belåtna direktörer nu lägger in drivan papper i en låda och tänker att jaha, så var det med den saken. Och jävlar vad fel de har.

Det är nu det börjar, och nu är det slut med den artiga tonen. Nu går vi på person. Byggettan hade inte fel när vi blockerade skolan i Vaxholm - det här är en rent politisk dom.

Det här är en attack på svensk fackföreningsrörelse som inte kommer att kunna smygas undan. Och bakom alltihop ligger Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de envisas med att kalla sig. Det är de som drivit Lavalfrågan i EG-domstolen, trots att Laval inte ens var medlemmar i SAF/SN. Syftet har hela tiden varit att komma åt kollektivavtalen. Inget annat. Den som påstår annat ljuger.

Urban Bäckström som basar för SAF - vågar du komma ut och ta en debatt om saken? Hittills har du och dina gelikar passat er noga för att dyka upp. Det här kommer att slå mot svenska byggjobbare och svenska småföretagare - vågar ni stå för det?

Eller ska ni gömma er bakom Littorin den här gången också? Mannen som påstår sig gilla svenska kollektivavtal för att det ger en stabil arbetsmarknad.

Nå, vi kan väl konstatera att domen i AD var en smäll i ansiktet på facket, och det kommer att höras i nästa års avtalsrörelse. Här är det bäst att man ser till att man tar hand om sig själv, för svenska staten är inte mycket att lita på längre.

Och du Urban, om inte du törs kan du väl skicka nån annan av slipsnissarna. Eller skicka Gellner eller Duker eller nån annan hantlangare Jag har rader med byggen där ni kan få förklara för ventilationsfirmor och rörskuttar varför de ska konkurreras ut av låglöneföretag. I debatten har det ju låtit - från SAF:s sida - som om det här är en kamp mot facket.

Vilket är skitsnack naturligtvis. Det här är en kamp mot småföretag och deras anställda, en kamp som långsamt förloras i södra Sverige just nu (med en ökande främlingsfientlighet som ett brev på posten). Men om det vill naturligtvis inte SAF och deras anhängare tala - för här är det den heliga konkurrensen som ska gynnas, och de som vågar ta kampen för lågavlönade och exploaterade kan ramla ner i ett hål. Och resten får klara sig själva.

Vi tänker inte skylla på SAF. Det är dags att ge skammen ett ansikte. Det är Urban Bäckström som ska svara för det här - han är ansvarig, han får ta debatten. Vilket han inte törs naturligtvis.

Men en sak kan ni vara säkra på - det här kommer bli en valfråga 2010. I byggjobbarvärlden finns det inget som heter att det är för sent eller omöjligt. Vi kommer aldrig att sätta oss ner och låta makten vinna utan strid - och striden har bara börjat!

Är du karl nog att stå för vad du tycker Urban, så hör av dig. Annars ses vi avtalsrörelsen

Nu är de ute efter facket igen...

Nu var det länge sen vi pratade EU. Vilket både är lite trist och symtomatiskt - Sverige är fortfarande lite för mycket bara Sverige, och på tok för lite EU. Jag får lite bilden av en tjurig gubbe som sitter på en stubbe på ett öde hygge, med armarna i kors och fräser att han skiter i Europa.

Men Europa skiter inte i oss. Här finns alldeles för mycket profit att hämta, och en välmående medelklass som tar sin levnadsnivå för given - alltså vill utländska bolag in här, och hugga för sig.

Det som är jobbigt är att det också finns en stark arbetarrörelse här, och en marknad som styrs av överenskommelser mellan företag och löntagare. Hittills, vill säga.

I sviterna av Lavaldomen och allt vad den innebar av att få-täcket-avdraget-när-det-är-kallt-i-rummet, så kommer nu regeringens proposition om ändringar i svensk lagstiftning. Det ser inte särskilt lovande ut kan jag säga, av det som framgår i Lag&Avtal - för propositionen är inte offentlig innan den lämnas till riksdagen.

Det var ju det här vi var rädda för - att hela debatten om Laval och vad det innebar för facket skulle sluta med att vi fick ena armen uppbruten på ryggen. Arbetsgivarna lär väl bjuda varandra på tårta idag...

Nå, det kan ju vara till nytta för oss också. Beslutet ska ju tas i riksdagen också, och det är den politiska makten där som avgör. Vilket kort sagt betyder att valet 2010 kommer bli en fråga om arbetsrätten - och det är en arena där vi är bäst. Vilket EU-valet gett oss ett klart kvitto på.

Det här handlar om jobben, det handlar om rättvisa och anständighet. Det populära ROT-avdraget ger inte jobb åt arbetslösa svenska byggnadsarbetare - det ger jobb åt inresta hantverkare från utlandet. Det står utlandsregistrerade skåpbilar på garageuppfarterna i Äppelviken eller Örgryte eller i Vellinge. Vi hamnar i en situation där DE ANDRA har jobb, och vid sidan står det förbannade arbetslösa och har INTE jobb. Låter det trevligt?

Lönedumpning och låglönemarknader är den bästa grogrund för främlingsfientlighet som finns. Så är det i hela världen. Det är också därför schysta villkor för alla är ett så bra sätt att motverka det - i Sverige har vi kollektivavtalet som ett bra verktyg.

I en liberal värld är man enögd - den fria marknaden är bara fri för de som kon välja. De som inte kan välja blir inte friare av den sortens frihet. En polsk rörfirma i ett ROT-projekt i Skåne kommer i slutet ge Sverigedemokraterna en plats i riksdagen. Om inte den firman skaffar ett kollektivavtal - men nu ser ju regeringens utredning ut att såga av den grenen.

Bilden? Fundera på den - snodd från Jonaskjellgren.se

Nej, det är inte LAS det handlar om

Ursula Berge och Eva Fagerberg visar i DN idag att ungas arbetslöshet inte hänger ihop med LAS. Eller som de skriver - de massuppsägningar vi sett under senaste året visar väl rätt tydligt att det inte är särskilt svårt att sparka folk i Sverige. Eller dyrt.

Vilket vi som blivit sparkade inte heller märkt något av. För egentligen är ju inte LAS tillkommen för att jävlas med arbetsgivarna, vilket en del nyttiga idioter (och jag använder inte ordet enbart för att förolämpa folk - det är ett begrepp som man kan fundera över) vill få det att låta som. Det vill säga arbetsgivarnas lydiga redskap.

Det finns få saker som är så kränkande som att bli sparkad. Alldeles oavsett om man fått förvarning om det ekonomiska läget blablabla, så är vi nästan alla så samanflätade med vår yrkesroll att det känns som en spark i magen när sparklappen kommer. Och den kallas så - pappret man ska skriva under där man accepterar uppsägningen.

I andra länder, utan trygghet, kan man få samla ihop sina saker och gå. På dagen. Visst kan det ske snyggare men man är utlämnad till arbetsgivarens godtycke i varje fall. Men med LAS finns det i varje fall något som skänker nån sorts anständighet åt det hela. Och som gör att man inte blir ännu mer förbannad.

Jag håller naturligtvis med om att man ska se över systemet, ett arbetsliv i förändring kommer alltid kräva sånt - men det behöver ju inte betyda att vi återigen ska lägga hela makten i knät på en lynnig arbetsgivare. Och få ett samhälle där fackligt engagemang och uppkäftighet blir något man ska skämmas över.

Alexandra om saken, och dessutom konstaterar Utredarna att Sveriges arbetsrättslagar hör till de mest liberala i Europa, om vilket regeringen påstår motsatsen. Okey, det finns andra som kommenterar budgeten högt och lågt, men jag måste säga att det är rent skrämmande att man i en statsbudget slänger in politiska floskler.

Bilden: så känns det!!!

Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget

Johan Lindholm sa bland annat så här i sitt inledningstal på Byggettans repskap:
”Efter att s-riksdagsgruppen under förra veckan tagit beslut om att skyndsamt ratifcera Lissabonfördraget drar man inte bara LO-kongressen vid näsan, man slår också in på en väg där facken i den kommande valrörelsen inte med säkerhet kommer att kunna ta fighten för socialdemokraterna.

Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…

Den svenska arbetarrörelsen måste ta samma chans som Irland att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten. För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”

Det kan vara värt att fundera på det här nu, i dessa yttersta dagar, när SAF ifrågasätter lagen om anställningsskydd (för sjuttioelfte gången). I skuggan av alla varsel - och nu ser det mörkt ut på Kameruns avbytarbänk - kommer naturligtvis olika nyliberaler att börja kräva avsteg till höger och vänster. Framförallt till höger.
Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr.
De som drabbas värst är naturligtvis de som aldrig sett annat än ökad tillväxt. Som ung och obunden behövde man inte någon, det har man ju lärt sig. Och i kommuner som t ex Arvika riskeras nu budgeten av skenande socialbidragskostnader. Självklart vänder ju då den borgerliga regeringen och börjar tala om att det inte är bra att folk inte "upplever att de har en grundtrygghet". Alltså ska man göra det lättare att vara med i a-kassan igen. Trots att Littorin tidigare i år påstod att 60,000 jobb hotades om a-kassenivåerna återställdes....
Det är så dags. Det är en så kall cynism att man blir knäsvag.
Vem kan bli överraskad av att folk valt att stå utanför fack och a-kassa eftersom man fördyrat det? Och att samma människor hamnar i ekonomiska bekymmer när de blir uppsagda????
Det som händer nu är ju EXAKT det man varnade för. Bra jobbat, Nya Moderaterna!!! ironi
Det vi har är en regering som inte regerar eller reagerar, och att i det läget skicka över vår arbetsmarknads grundfundament att bestämmas i Bryssel är minst sagt en chanstagning.


Bilden på Uppfinnaren från Sundbyberg; Han som inte tänkte på det.... och ja, jag vet att den repliken är sliten. Men den passar så bra, och vad har man bevingade ord till om man inte får använda dem???

Europafacket var viktigare än LO-kongressen

Jag har fått klart för mig att det inte finns en existerande tanke i det socialdemokratiska strategihögkvarteret (om det nu finns ett sånt - det finns fler som tvivlar på saken) om att man skulle ändra uppfattning när det gäller att ratificera Lissabonfördraget. Fördraget SKA röstas igenom, till varje pris, och alltså pågår nu energiska försök att rättfärdiga detta.
För att även jag ska begripa så är det nämligen så att a) utkastet till Lissabonfördraget beslöts när det var vänstermajoritet i EU-parlamentet, b) vilket gör att det innehåller delar som den nuvarande högermajoriteten inte är så pigga på, vilket ger c) att vi skyndsamt måste ratificera Lissabonfördraget för att d) högern inte ska börja leta efter saker i texten som de skulle vilja ändra på.
Därför har LO:s styrelse valt att ställa sig bakom riksdagsgruppens beslut. Man anser att man gjort vad man kan, och därmed tvår man sina händer. Likt Pontius Pilatus. Kvar står Byggnads att ensamma vara de som ser riskerna med fördraget. Vi ska återkomma till varför vi är ensamma.
Men jag tror också att en bidragande orsak är att Wanja Lundby-Wedin är ordförande för ett svagt Europafack, som tycker skrivningarna i Lissabonfördraget är jättebra. Och det tror jag på - i jämförelse med vad de har är detta ett steg framåt.
För att använda mig av en av mina risiga liknelser - är man dödligt skadad är man glad om det övergår i molande värk. Problemet är att den svenska fackföreningsrörelsen är frisk, och längtar inte alls ens efter molande värk. Inte ens i solidaritetssyfte. Jag har svårt att begripa hur en försvagad svensk fackföreningsrörelse är till nytta för svagare kamrater i andra länder....
Nu verkar det som om hennes post som Europafackets ordförande sätter henne på två stolar, vilket också var en farhåga som uttrycktes innan hon nominerades. Hittills har jag inte heller sett någon pressa henne på den punkten - var ligger Wanjas lojaliteter??? Eftersom jag sett att t ex Sven-Erik Österberg lägger stor vikt vid hennes åsikt i den här frågan är detta inte oviktigt.
Jag var på LO-kongressen, jag följde debatten. Det är möjligt att det formella beslutet må vara öppet för eventuella tolkningar, men för oss som var där var det glasklart. LO skulle slåss till sista blodsdroppen för att skydda våra rättigheter - och det gör man inte.
Om vi sedan hoppar till orsakskedjan här ovan, måste jag säga att det är ett av de kassare argument jag hört. Mycket kan jag säga om högern i Europa, och om högern i Sverige i synnerhet, men om man tror att en svensk fördröjning skulle få dem att huxflux upptäcka upphetsande saker i Lissabonfördraget underskattar man dem. Detta_är_ett_dåligt_skäl!!!
Jan Anderssons lovvärda ansatser slogs till backen av EU-kommissionen, vilket är ett djupt oroväckande tecken. Reinfeldt har inte med ett ord tagit upp löntagarnas rättigheter, vilket både Mona Sahlin och Lundby-Wedin har krävt (och när han inte gör något så gör inte de heller något - ytterst märkligt!!!!), och slutligen kan vi konstatera att regeringens utredare Claes Stråth ger illavarslande signaler när det gäller slutsatserna av sitt uppdrag. Man ju fundera på o m inte SAF i vanlig ordning är de smartare grabbarna i den här matchen, som stillsamt väntar att riksdagsbeslutet ska tas, och därefter komma med sina krav.
Lissabonfördraget har absolut fördelar om man jämför med den stadga som gäller idag, framförallt för att den i någon mån tar bort en del av EG-domstolens makt och förlägger den till ett parlament, som då också kan vara ännu mer löntagarfientligt. Men dessa små steg i rätt riktning är definitivt inte tillräckligt för att vi ska riskera den svenska modellen.

Tarzanmentaliteten. Om en minister som inte fattar.

Som ett brev på posten kom då regeringens reaktion på att dödstalen nått oroväckande tal under året. För att inte tala om arbetsplatsolyckorna, som ökar dramatiskt. Men istället för se ett samband mellan att den borgerliga regeringen 2006 raskt ströp anslagen för skyddsarbete, ser nu den högste ansvarige, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i SvD ytterligare ett tillfälle att få skälla på byggjobbare, som om vi var de enda som dog på jobbet. Han kallar det Tarzanmentalitet, och får det att låta som det var bättre för.
Tro mig, det var det inte. Alla vi som jobbat i byggsektorn under en längre tid kan berätta om horribla missar, olyckor och nära-döden-upplevelser. Och det har mycket lite att göra med vår mentalitet. Den är bevärande nog emellanåt i varje fall, men det är beklagligt att Littorin skjuter sig i foten på det här viset. I själva verket beror ett flertal dödsolyckor på felkalkyler, materialfel eller stress - saker som vi som arbetstagare kan påverka mycket lite
I den nya generationen byggjobbare är säkerhetsmedvetandet mycket högt och det är bedrövligt att regeringen inte satsar på att bidra till utbildningen av skyddsombud. Det är nämligen en åldrande och krympande grupp men i Littorins Sverige ska alltså facket svara för deras utbildning - som om arbetsmiljön bara är en fråga för facket.

Den lokala kunskapen är avsvärt bättre om olycksriskerna i det kort aloppet, men det behövs också hårdare lagstiftning, högre straff och klara regler om ansvaret för att komma till rätta med det här. Att skjuta över det här på arbetstagaren är ren feghet och gör mig så förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och det värsta är att vi VISSTE att detta skulle hända, och vi SA det också - det kan inte komma som en överraskning att när man tillgodosåg Svenska Arbetsgivarföreningens önskemål skulle dödstalen skjuta i höjden. För det var det saken handlade om. Att arbetsgivarna skulle slippa ta ansvar.

Littorins artikel hänger inte ihop. Han mumlar om den gamla sortens bygglag där folk tog hand om varandra, ett system som fanns på de stora företagen. Men där fungerar ju skyddsarbetet, man har hela avdelningar som handskas med arbetsmiljö - istället är det på småföretagen, där de stora timrislagen aldrig funnits, som olyckorna är flest.
Självklart är det bra att regeringen tillför pengar till förebyggande arbete kring arbetsmiljöolyckor, men det hade onekligen varit bättre om de inte börjat med att skära i verksamheten. Det finns en machostämpel i byggsektorn, både bland anställda och arbetsgivare, och den måste naturligtvis förändras, men den har mycket lite att göra med dumdristigt risktagande. I varje fall inte på firmor med fungerande facklig organisation.
Vill man vara elak kan man säga att ju sämre anslutningsgrad, desto sämre säkerhetstänkande.
Och vill Sven-Otto Littorin se det i verkligheten kan jag bjuda ut honom till Tensta så får han se hur vi jobbar med det efter de resurser som står till buds. Alldeles oavsett att han och hans regeringskamrater inte tycket att det här var en stor fråga tills folk faktiskt började dö.
Vi talar dessutom bara om de som dör, men vi får inte glömma bort de som faktiskt överlever. I rullstol eller på annat sätt märkta för framtiden.
Ett korrekt skyddsarbete är nämligen förknippat med kostnader - kostnader som gärna förhandlas bort vid en upphandling. Lämpligt vore ju att det fanns starka skrivningar som krävde att säkerheten planerades och sköttes precis som resterande delar av verksamheten. Se där nåt som Littorin kunde göra istället för att skänka oss ytterligare utredningar, råd eller några futtiga miljoner.
Han oroar sig över 120 dödsfall på jobbet. Under tiden han oroar sig kommer fler att dö. Ta saken på allvar, och sluta tramsa!

Men ni svarar inte på frågan. Om att blanda bort korten

I min serie "hur man förföljer högavlönade funktionärer med besvärliga frågor", eller vad den nu kallas (jag har fått indikationer på att vi ses som ett ovanligt besvärligt gäng) fortsätter vi att ställa den fortfarande inte besvarade frågan.
Hur kan det komma sig att Lissabonfördraget ska kunna stärka fackets roll i samhället, vilket det uppenbarligen ska göra, enligt t ex Åsa Westlund, Jan Andersson, Inger Segelström, Göran Färm och Anna Hedh. När precis samma fördrag kommer att försvaga oss, enligt våra motparter. Efter vad jag har kunnat utröna anser folk inom Svenskt Näringsliv (för att inte tala om inom regeringen) att Lissabomfördraget är ett gott steg på vägen för att slå undan benen på det vi kallar den svenska modellen, slakta kollektivavtal och öppna för arbetskraftsinvandring och låglönemarknad. För det är exakt vad man säger.
Någon har rätt. Någon har fel. Och det verkar alldeles förtvivlat svårt att få ett rakt svar. Tyvärr verkar det ju hittills som om arbetarrörelsen haft fel och vår motpart rätt, i varje fall med avseende på hur besluten fallit. Och jag har då inte fått svar av någon på just denna fråga.
Missförstå mig inte - jag är inte EU-fientlig. Men just den här frågan är för viktig för att vi ska kasta oss ut ut i tomma intet utan att ha en hum om vad det innebär.
De svar jag fått hittills har inte direkt skingrat dimmorna.
Alltid lika kloka BWlogg-media och samhälle sammanfattar dilemmat väl. Och det får mig att formulera nästa fråga, som också måste ställas - kommer även i fortsättningen viktiga frågor att slutligen avgöras av en EU-domstol, med oavsättbara ledamöter? Jag vet att det är en förekommande ordning i övriga Europa, men den känns mycket främmande för mig.
Med tanke på den annalkande LO-kongressen vore det väl alldeles utmärkt om just ovanstånde frågor slutligen kunde få ett svar av just dessa högavlönade funktionärer.

Åsnan är som bekant ett mycket egensinnigt djur som inte helt enkelt leds till nya uppgifter

Vem ska jobba i framtiden? Och med vad?

Det råder reell brist på arbetskraft i många yrken idag. Det kan finnas många orsaker till det men man kan nog vara överens om att det var länge sen utbildningsutbudet matchade det behov som kommer finnas i framtiden. Mycket av det beror naturligtvis på friskolereformen och skolpengen, som skapat en situation där lärosäten måste locka med attraktiva erbjudanden och hippa kurser för att kunna vara kvar. I synnerhet när nu elevunderlaget minskar
Det har lett till en överetablering av friskolor på vissa orter, en neddragning av den kommunala skolans resurser, och ett fräckt övernyttjande av samhällets övriga serviceutbud från friskolorna. Ett exempel är ju att de inte är tvungna att ha skolbibliotek, vilket gör att de belastar folkbiblioteken istället. Ett nytt ord har uppstått - skolkriget. Vi har fått ett land där det är lättare att starta friskola än en korvkiosk, för att citera Eva-Lis Preisz, ordförande i lärarförbundet.
Givetvis syns det här även i min bransch - vi har gigantiska pensionsavgångar framför oss, och långt från tillräckligt många som vill bli byggjobbare. En hel del av den skulden får ju läggas på den nyckfullhet som branschen lider av - vem vill utbilda sig för att kanske vara tvungen att vara arbetslös under perioder? Eller leva på resande fot? Jag kan meddela att här har både Byggnads och arbetsgivarna varit alldeles för passiva.
Att som Jan Björklund hävda att lösningen skulle vara att sänka utbildningskraven, för att kunna slussa in skoltrötta ungar till oss är naturligtvis knäppt. Om man tror att det finns en marknad för lågutbildade byggjobbare i framtiden lever man i fel årtionde. Idag behöver vi självgående, motiverade byggjobbare som är attraktiva även när marknaden viker. Vi behöver inte fler som kommer att bli ett B-lag, för det är precis vad Björklunds förslag innebär.
Överhuvudtaget ser jag inte skolan som en plats där man ser till framtida samhällsbehov, utan som en slags lekstuga där man kan slänga bort tre år på kul och balla kurser. Man måste ju hinna resa och festa också...
Tyvärr har även här övertron på den lille idealistiske entreprenören fått stryka på foten, vilket inte var svårt att se. Övertron på vad kapitalismen klarar av att göra är mycket slående här - i enlighet med alla ekonomiska lagar kommer de flesta ideellt startade friskolor mycket snart vara kommersiella, och detta i en utsträckning som är oroväckande stor. Hur detta komemr att drabba oss ska vi återkomma till
SAF, som emellanåt gör en och annan sak som är värd beröm, har startat en site där man kan se hur attraktiva olika utbildningar kommer att vara på arbetsmarknaden i framtiden. och tänk så märkligt - det är INTE kurser som är balla och trendiga och personlighetsutvecklande som ligger bra till. Utan det är precis som vanligt de gamla trista pluggutbildningarna som har bäst framtidsutsikter.
Då frågar sig ju vän av ordning om detta återspeglas i gymnasiet - dvs om man dels informerar om detta, dels om man har kurser som ger behörighet till just dessa högskoleutbildningar. Jag är tveksam - vilken femtonåring idag skulle välja en gymnasieskola som utlovar minst sex års hårt pluggande? Efter att ha glott lite i olika gymnasiekataloger kan jag nog säga att nej, det är inte så man marknadsför sina utbildningar.
Men pengar genererar de - idag är det inga dåliga vinster som går ner i fickorna på de som äger och driver friskolor. Och får man köpa av kommunen till rabatterat pris är det ju inte en sämre affär.
Utom för oss andra, som kommer sakna folk i vård och omsorg och i industrin, men vi kommer ha skönhetsexperter, designers och mediefolk istället

Bilden länkaf fr Robert Nyberg

Vem ska kolla arbetsmiljön hos småföretagen?

I senaste LO-tidningen redogörs för hur regeringens sparkrav på Arbetsmiljöverket nu slår - det görs färre kontroller, och inspektörerna själva anser att de missar allt mer. Neddragningarna innebär att Sverige inte längre når upp till ILO:s rekommendationer om antalet inspektörer per 10,000 arbetstagare. Sverige ligger nu på 0,8, på väg mot 0,7, medan de övriga nordiska länderna ligger kring 2,0 inspektörer. Och vi talar inte här om strukturella neddragningar - själva antalet inspektörer minskar.
Det betyder alltså att vi närmar oss en EU-nivå, fast från fel håll så att säga. Det här är en fråga som jag personligen, och många fler, tycker är en av de viktigare att både föra fram i debatten, men också att fundera på hur man ska kunna återställa vid en eventuell valseger 2010
Eftersom man också frågat regeringskansliet hur man tänker kan det vara värt att klistra in vad de svarar...

"Regeringen anser dock inte att ILO:s rekommendation är ett rättvist mått på arbetsmiljöarbetet i Sverige.
– Det kan inte ensamt ligga till grund en bedömning av hur mycket resurser som ska läggas på arbetsmiljöarbetet, säger Anna Bergsten, politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet.
Hon framhåller att Sverige har ett statligt stöd till regionala skyddsombud, vilket är ovanligt i andra länder, och att regeringen satsar mycket på rehabilitering och företagshälsovård.
– Man ska inte stirra sig blind på ILO-måttet utan se vad vi faktiskt gör i övrigt på området.
Anna Bergsten anser också att neddragningarna på Arbetsmiljöverket måste ses i ljuset av regeringens samlade politik.
– Den främsta prioriteringen är att få fler i arbete. Det har lett till flera omprioriteringar i budgeten, säger hon."

Nu ska vi se här - alldeles nyss läste vi att rekryteringen av skyddsombud blir svårare och svårare. I takt med att allt fler små företag skapas blir det allt mer bekymmersamt att hinna kolla arbetsmiljön där - utan att kunna dra siffror har jag bestämt för mig att små och mindre företag redan nu är överrepresenterade i tillbudsstatistiken. På ett litet företag har man sällan en rejäl skyddsombudsorganisation, utan är beroende av de regionala skyddsombuden, som är för få, och av arbetsmiljöinspektörerna, som minskar....
Jag har personligen träffat på inspektörer tre gånger - en gång i samband med en allvarlig olycka, en gång på ett Skanskabygge och en gång när inspektören - på sin fritid - upptäckte grabbar utan skydd på ett tak. De flesta som jobbar på skutt har aldrig sett vare sig regionala skyddsombud eller arbetsmiljöinspektörer.
För oss som inte har en fast arbetsplats är det här viktiga personer - på en verkstad har AMV alltid möjlighet att besöka och kontrollera. På ett bygge som varar kanske sex månader är man beroende av att det finns en fungerande lokal skyddsombudsorganisation. Jag har varit på ställen där chefen varit skyddsombud...
Nu är det ju så att vi vet att Arbetsmiljölagen och dess verkningar länge varit en vagel i ögat på SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), precis som en del annat, som Arbetslivsinstitutet, som man raskt lade ner när man kom i regeringsställning. Exakt varför är lite svårt att veta, men det verkar vara svårt för Anna Bergsten att göra den för mig naturliga kopplingen - nämligen att det förmodligen är bättre att avbryta ett farligt arbete innan det blir en gigantisk kostnad för månads- eller livslång rehabilitering.
Istället ska man, om man läser vidare, "koppla ihop jobbpolitiken med arbetsmiljöpolitiken för att få fler i arbete"... Har hon verkligen sagt så funderar man ju på hur människan är skapt - arbetslösheten minskar marginellt men man leker med folks hälsa? Cyniskt och obegripligt igen.

Hos tidningen Arbetsliv utvecklar hon sitt resonemang:
"– Vi har i dagarna presenterat en tankeram där vi tar avstamp i principiella utgångspunkter. Det vi har sagt är att arbetet med en ny arbetsmiljöpolitik ska bedrivas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, liksom med bland annat myndigheter och forskare.

Regeringen menar att arbetsmiljöpolitiken blivit för reaktiv och ambitionen är nu att den ska bli mer offensiv och positivt laddad.

– Vi vill inte bara förhindra dåliga arbetsmiljöer, utan också främja de goda. Arbetsmiljöfrågorna måste komma upp på styrelseborden och ses som något som kan bidra till en ökad konkurrenskraft för företagen, säger Anna Bergsten."

Jo, vi vet. Littorins små glada smiliesar som ska klistras upp för att visa att det här är en god arbetsplats med god miljö. Det är inte utan att man känner en viss vanmakt inför hur dumheten, naiviteten får råda. Men snälla Anna Bergsten - vi har för höge farao försökt föra upp arbetsmiljöfrågorna på styrelseborden i många år och titta hur bra det går. Arbetsgivarna_vill_inte_satsa_om_de_inte_är_tvungna. Så jävla enkelt är det. Och jag funderar på hur en god arbetsmoljöpolitik ska kunna bli mindre reaktiv? Är det att strunta i att rapportera???

Väl medveten om vilka det är som producerar de här promemorierna - de hukar sig bakom sina glasfasader också - kan jag inte heller låta bli att fundera på om det finns andra och mer långtgående motiv för deras handlande. Genom att försvaga den organisation som kunnat stötta lokalt skyddsarbete hittills, kommer vi nu allt mer att hamna i ett läge där det är arbetsgivarens goda vilja som ska avgöra vilka förebyggande åtgärder som ska genomföras.

För, precis som alla som gjort sig illa på jobbet vet, det är ingen större glädje att någon döms när skadan redan skett.