Svartjobben ska stoppas redan i plugget

Häromdagen frågade en kille om jag ville ta ett litet svartjobb. Och han blev ärligt förvånad när jag tackade nej, bestämt men vänligt. Inte för att han hade haft anledning att fråga nån annan, men han hade ju hört att det var så lätt att få tag i nån som ville tjäna lite rostfritt.
Det säger en hel del om hur det blivit.

Därför är det här faktiskt jättebra. Byggindustrier och facket ger sig ut i pluggen för att prata om svartjobb och om varför man INTE ska pyssla med sånt. Nu behöver vi bara komma ut till villaägarna och folket som bor i bostadsrätt också....


Fast man undrar ju varför den här informationen inte finns på Byggnads egen hemsida. Å andra sidan är det ju rätt mycket annat som saknas där. Spargrisen finns att köpa här

Outbildade jobbare blir arbetslösa jobbare

I en ny avhandling konstaterar forskaren Ingrid Berglund vid Stockholms universitet att dagens byggutbildningar håller för låg nivå. Fortfarande på 200-talet finns det alldeles för många som tror att det skulle räcka med två nävar, en stark rygg och förmågan att gå ut i regn och rusk för att duga som framtidens byggnadsarbetare.

Inom Byggnads vet vi det här sedan länge - den traditionella lärlingsutbildningen, där man lär sig yrket från grunden, existerar knappt idag. Och idag räcker inte schablonbilden. Idag förväntas en byggnadsarbetare vara självgående på ett sätt som vida överskrider vad man behövde för femton år sen.

Det är därför det är så viktigt att nya byggjobbare lär sig saker ordentligt - lär sig läsa, lär sig engelska och matematik. Och dessutom lär sig att ta del i samhällsdebatten, för idag behövs de fackliga rösterna mer än någonsin.

I den tilltagande arbetslösheten är det också så enkelt att den som har bättre utbildning kommer att klara sig bättre än den som har sämre. Kan vara bra att komma ihåg.

Idag är det många som stirrar sig alltför blinda på våra relativt höga löner (dvs vi tjänar mycket pengar under en period av våra yrkesliv, men vi blir inga rika pensionärer) och tar det för självklart - men vi får aldrig glömma att vi har de lönerna just för att vi stått tillsammans, slagits för vår rätt och haft kloka och smarta företrädare.

Det kan vara bra att komma ihåg det när skolministern vill skicka unga grabbar rakt ut i ett yrkesliv som inte längre tar hand om dem. Och man skulle vilja rycka tag i Björklund och skrika åt honom att det är inte femtiotalet längre, vi har inte välmenande äldre yrkesmän som gärna lär upp ungt folk. Och dessutom slussar in dem i vidareutbildning och föreningskunskap - så där som det borde vara, men som det nog aldrig varit.

Utan smarta byggnadsarbetare och en stridbar fackförening kommer vi snart att återigen vara lågbetalda och utnyttjade, utslitna och avlagda.

Idrotten och facket har samma problem

I senaste Fokus har man en intressant förklaringsmodell till varför den svenska medaljskörden - blev så mager. När andras förklaringar, på sportsidorna ( som jag numer läser ytterligt sällan), tenderar att tangera rent själväckel önskar man att någon faktiskt kunde sticka upp sitt huvud över resultaten och fundera mer övergipande på idrottens roll i Sverige. Och i Fokus gör man ett hederligt försök.
Till skillnad från de som har till jobb att skriva om sport. Skulle en politisk eller ekonomisk kommentator ha lika mycket fel (och lika ofta!) som sportjournalister skulle de förmodligen få sparken.
Slutsatsen i Fokus är att så länge en femtedel av befolkningen - invandrarna - inte tar del av idrotten kommer också urvalet att vara för litet för att producera annat än enstaka fixstjärnor, och följdaktligen kommer också medaljerna att bli mer sällsynta. Därefter kan man naturligtvis också ha egna personliga åsikter om saken men det ska jag bespara er.
Faktum är att en oproportionerligt stor del av de pengar som idag satsas på idrott går till grupper som redan är väletablerade i samhället. Det är inte konstigt att ishockey reducerats till en radhus- och villasport, där föräldrar måste ha två bilar och god inkomst för att kunna hålla - företrädesvis - killar i ett lag. Och har man två blir det ännu dyrare - och det lär dröja innan det blir ett alternativ för en familj i Rosengård eller Tensta.
Man ska komma ihåg att idrottsrörelsen med fog räknas till folkrörelserna, på samma vis som nyktersiter, frikyrkor eller arbetarerörelser. Men just från arbetarerörelsen har det länge funnits ett märkligt ointresse för idrotten, annat än som förströelsemekanism. I själva verket ska man nog inte underskatta idrottsklubbars betydelse för att riva klassbarriärer och skapa utrymme för gemenskap - till skillnad från hur idrott bedrivs i större delen av världen, där organiserad idrott är en plånboksfråga.
Det har också funnits, och finns, ett inte så litet mått av snobbism från mer teoretiska delar av vänstern. Jag vet att min egen nästintill maniskhet sportintresserade pappa på sextiotalet var ganska sällsynt i sina kretsar med att öppet diskutera allsvenskan. Och det finns kvar - viss idrotter ses som mer accepterade av vänstern - boxning, fotboll, brottning etc. Min egen nisch - kraftsport - har alltid tyvärr setts med misstänksamhet, men det beror mer på dess smala nisch än ren misstro.
Däremot ses ju fortfarande golf, segling, tennis och ridning som överklassporter, oräknat att både golf och ridning är verkliga massrörelser. Fast jag är övertygad om att det beror på klädseln - grenar med dresscode SKA man vara misstänksam mot. Tennisen har kanske kommit en bit på väg, men det lär dröja innan man får lira golf i trasiga jeans och undertröja, och innan dess kommer den här misstänksamheten att bestå, oavsett Golfförbundets goda vilja
Oavsett idrottens bevisade sociala och folkhälsopolitiska effekter ligger även den under belägring - och här måste man kanske börja diskutera VAD man vill med idrotten.
Jag är inte så säker på att man måste ha separata elitsatsningar, men man måste ta sig en funderare på vilka idrotter som ska räknas om man vill producera medaljer. I Sverige har vi till exempel både bandy och innebandy som får stora resurser. Och de är inte ens olympiska idrotter. Det är tvärtom rätt små - internationellt sett rena pygméerna - och de konkurrerar på mindre orter om samma pengar och sponsorer som de olympiska idrotterna. För att inte tala om att de snor talanger.
Nu menar jag inte nödvändigtvis att man ska kapa bort de idrotter som inte är olympiska - vilket en kommunalpamp i en av våra mest hockeytokiga orter krävde vid ett internt möte för inte så länge sen (rykte men säkert sant!) - men man måste bestämma sig. Det verkar trots allt som det kommer att komma till en konflikt mellan folkrörelse och elitsatsning så småningom, och där har vare sig regeringen eller oppositionen någon beredskap.
Det finns också en intressant likhet mellan idrottens kris och den kris som nu rasar inom fackföreningsrörelsen, och som inte på långa vägar är avklarad än. En del av denna kris består för Byggnads del i att vi inte vill se att den typiske svenske byggnadsarbetaren inte kommer heta Micke om femton år.
Istället blir man förbannad när man läser Byggnadsarbetaren, om avhoppen från bygglinjerna, om hur lärlingar med utländsk bakgrund tas emot ute i bodarna. I själva verket tycker jag tidningen går alldeles för löst fram mot smygrasismen i branschen - även om man inte lyckas ändra attityder vore det föredömligt om de olika byggförtagens etiska koder kunde sippra ner hela vägen, och att de i varje fall höll käft.
Ska vi klara av att behålla jobben i Sverige ska vi vara tacksamma för att det finns killar och tjejer som vill jobba här, och då menar jag inte alla dessa spirande plattsättare och golvläggare som bara ser pengarna. Finns det inte träarbetare och grovisar kommer de här plattsättarna och golvläggarna inte ha några jobb.
Pensionsavgångarna inom Byggnads är gigantiska under de närmaste åren, och jag ser oroligt på en allt mattare konjunktur - eftersom jag vet att om det åter blir massarbetslöshet kommer åtskilligt yrkeskunnande att försvinna precis som vid de stora krisåren. Med tanke på hur a-kassan ser ut är det ingen som kommer att vänta på att det vänder. Men det var ju så borgerligheten ville ha det, eller hur?

Bilden föreställer den svenske höjdhopparen Linus Thörnblad efter hans misslyckande. Fr Sydsvenskan

Vem ska jobba i framtiden? Och med vad?

Det råder reell brist på arbetskraft i många yrken idag. Det kan finnas många orsaker till det men man kan nog vara överens om att det var länge sen utbildningsutbudet matchade det behov som kommer finnas i framtiden. Mycket av det beror naturligtvis på friskolereformen och skolpengen, som skapat en situation där lärosäten måste locka med attraktiva erbjudanden och hippa kurser för att kunna vara kvar. I synnerhet när nu elevunderlaget minskar
Det har lett till en överetablering av friskolor på vissa orter, en neddragning av den kommunala skolans resurser, och ett fräckt övernyttjande av samhällets övriga serviceutbud från friskolorna. Ett exempel är ju att de inte är tvungna att ha skolbibliotek, vilket gör att de belastar folkbiblioteken istället. Ett nytt ord har uppstått - skolkriget. Vi har fått ett land där det är lättare att starta friskola än en korvkiosk, för att citera Eva-Lis Preisz, ordförande i lärarförbundet.
Givetvis syns det här även i min bransch - vi har gigantiska pensionsavgångar framför oss, och långt från tillräckligt många som vill bli byggjobbare. En hel del av den skulden får ju läggas på den nyckfullhet som branschen lider av - vem vill utbilda sig för att kanske vara tvungen att vara arbetslös under perioder? Eller leva på resande fot? Jag kan meddela att här har både Byggnads och arbetsgivarna varit alldeles för passiva.
Att som Jan Björklund hävda att lösningen skulle vara att sänka utbildningskraven, för att kunna slussa in skoltrötta ungar till oss är naturligtvis knäppt. Om man tror att det finns en marknad för lågutbildade byggjobbare i framtiden lever man i fel årtionde. Idag behöver vi självgående, motiverade byggjobbare som är attraktiva även när marknaden viker. Vi behöver inte fler som kommer att bli ett B-lag, för det är precis vad Björklunds förslag innebär.
Överhuvudtaget ser jag inte skolan som en plats där man ser till framtida samhällsbehov, utan som en slags lekstuga där man kan slänga bort tre år på kul och balla kurser. Man måste ju hinna resa och festa också...
Tyvärr har även här övertron på den lille idealistiske entreprenören fått stryka på foten, vilket inte var svårt att se. Övertron på vad kapitalismen klarar av att göra är mycket slående här - i enlighet med alla ekonomiska lagar kommer de flesta ideellt startade friskolor mycket snart vara kommersiella, och detta i en utsträckning som är oroväckande stor. Hur detta komemr att drabba oss ska vi återkomma till
SAF, som emellanåt gör en och annan sak som är värd beröm, har startat en site där man kan se hur attraktiva olika utbildningar kommer att vara på arbetsmarknaden i framtiden. och tänk så märkligt - det är INTE kurser som är balla och trendiga och personlighetsutvecklande som ligger bra till. Utan det är precis som vanligt de gamla trista pluggutbildningarna som har bäst framtidsutsikter.
Då frågar sig ju vän av ordning om detta återspeglas i gymnasiet - dvs om man dels informerar om detta, dels om man har kurser som ger behörighet till just dessa högskoleutbildningar. Jag är tveksam - vilken femtonåring idag skulle välja en gymnasieskola som utlovar minst sex års hårt pluggande? Efter att ha glott lite i olika gymnasiekataloger kan jag nog säga att nej, det är inte så man marknadsför sina utbildningar.
Men pengar genererar de - idag är det inga dåliga vinster som går ner i fickorna på de som äger och driver friskolor. Och får man köpa av kommunen till rabatterat pris är det ju inte en sämre affär.
Utom för oss andra, som kommer sakna folk i vård och omsorg och i industrin, men vi kommer ha skönhetsexperter, designers och mediefolk istället

Bilden länkaf fr Robert Nyberg

Man skulle kanske börja på bygge....

Idag kan jag läsa att det är de som gått byggprogrammet som oftast får jobb efter skolan, om man jämför med andra yrkesinriktade linjer. Samtidigt vet vi att en alltför stor del av de som är arbetslösa inom Byggettans avtalsområde också är lärlingar (med lärlingar avses de som inte nått upp i tillräckligt antal timmar för att få yrkesbevis). Det finns ju i princip tre sätt att bli fullbetald med yrkesbevis inom byggsektorn - gymnasieutbildning, annat arbetsmarknadsprogram eller lärlingsplats på företag (traditionell lärling eller "traddare"). Yrkesbeviset har väl kanske inte blitt den framgång som man förväntade sig; jag har aldrig blivit tillfrågad om jag haft det, men det är inte omöjligt att det kommer att kunna spela en viktigare roll i framtiden.
I senaste numret av Byggnadsarbetaren kan jag läsa att det är svårt med rekrytering av utomnordisk arbetskraft till byggsektorn - nej, jag har INTE tillgång till Byggnadsarbetarens artiklar i förväg - och att det till viss del skulle kunna bottna i att byggnadsarbetare är ett låglöne- och lågstatusyrke i stora delar av världen.
Detta har jag själv upplevt, när jag jobbade tillsammans med österrikiska killar på Clarion Hotel vid Norra Bantorget. Där var det auktoritativ arbetsledning och befälsordning kan jag säga. Gapade och skrek gjorde de på sin personal så man blev alldeles irriterad - och såg ut som fågelholkar när man bad dem hålla käften och uppföra sig som folk. De var knappast du och bror med sina basar - det var Herr Stangl och Doktor Meyer för hela slanten. Inför Skanskas basar höll man dock en annan profil, och var jättetrevliga..
I Europa finns det en klentrogenhet kring de villkor som nordiska byggnadsarbetare har. Jag har letat efter arbetsskadefrekvens inom EU, eftersom jag fått höra att åtskilliga länder har en strängare arbetsmiljölag än Sverige, men än har jag inte hittat den. Via mejl har jag dock förstått att efterlevnaden av samma lagar kanske lämnar en del övrigt att önska.
I det här sammanhanget är det värt att fundera över hur framtidens byggutbildningar ska se ut. Det finns inom regeringen en rätt stor okunskap om vad som idag krävs av en byggnadsarbetare. Vi har inte råd eller tid med dumskallar på byggena - vilket kan vara värt att poängtera när Maud Olofsson vill att Konkurrensverket ska undersöka varför så få lärlingar anställs. Vi har helt enkelt inte råd eller tid att utbilda ett b-lag, som kommer att svepas bort vid nästa lågkonjunktur. I slutänden ligger naturligtvis att hon tror att det räcker med att sätta en hammare i nypan på valfri 17-åring, ge honom ett töj och skicka ut honom på valvet. På en modern byggarbetsplats finns helt enkelt inte de där "enkla" jobben kvar, som förr i världen kunde ges åt vem som helst.
Att en nybakad lärling skulle behöva handledning kanske måste poängteras, och den handledningen sker bäst när den sköts av någon som är intresserad av det. Låter det som nånting företagen är intresserade av - att ha en lärling och en handledare som kostar som fullproducerande, men som bara skapar hälften? Vi har haft tillräckligt med elaka gubbjävlar som skrämt bort pettringar genom åren.
De där som satt längts bak i klassrummet och kastade snusdosor är överrepresenterade i kåren; det är min personliga erfarenhet. De har klarat sig kvar tack vare trygghetslagar, facket och lagbasar som kan placera dem där de gör mest nytta. Men den nya generationen kommer aldrig få uppleva byggen med tusentals gubbar - de kommer att arbeta i många mindre grupper där man förväntas kunna saker. Matte och engelska är två saker som kommer vara livsviktiga om de inte vill spolas iväg nästa gång sparklapparna kommer. Dessutom ska de självklart ha goda kunskaper i samhällskunskap, och gärna en smula juridik. Tyvärr.
Den nya skolpolitik som nu formas har jag onekligen synpunkter på, men till detta ska vi återkomma. Jag är inte alls förtjust i tanken på att minska den teoretiska delen på byggprogrammet; det andas samma sorts okunskap som Maud gav uttryck för.
"Man skulle kanske börja på bygge..." har man ju hört några gånger genom åren. Visst. Välkomna hit. Om ni kan något....

Viss yrkesjargong kan förekomma i inlägget