Ett annat Sverige - men var då? Del två

Men landet är inte bara skog. Långt därifrån.

I högsommargrönskan åkte vi en gång från Stockholm till strax norr om Uppsala. Med i bilen var Mounir, från Somalia, bosatt i Rinkeby. Mil efter mil med bördig slätt, där säden vajade. Raka åkertegar, inga stenblock. Kullar alldeles prickiga av boskap. Hästhagar, vita staket. Ingen torka här inte.
  Himlen alldeles blå, några molntussar bara.

  - Ni har det här, sa Mounir till sist. Och ni väljer det här?

  Han menade norra Järvafältet, med rad på rad på rad av gråa betongbumlingar. Höga hus, lägenheter som kanske aldrig nånsin hade direkt solljus.

  Det är också ett Sverige. Ett Sverige som jag tänkt mycket om, men som en gång till bara blir ett besök, ett slags socialt nedslag i en misär som jag är evigt tacksam att jag kan åka från. Och nu menar jag inte Fattigdom som vi tänker oss den, med svältande barn, flugor i ansiktet och ändlösa mängder med arma tält och eländiga skjul av rostig plåt.
  Utan en misär som går ut på att man inte ens släpps in i en gemenskap. Där alla dörrar stängts från början. Jag är bara en turist där, och jag längtar och väntar på den som kommer kunna skriva om det sådär hjärtinnerligt. Eller bara berätta om det. Fast inte för mig, utan för alla de som bor där.

  Jag träffar tre goa gubbar vid ett fikabord i Tensta. De är i sjuttioårsåldern, två finnar, en svensk. De har bott där sen det byggdes. Nu är "kärringarna gamla och ungarna utflugna" och de är nästan de enda kvar. Heikki är den ende i sin trapp med ett nordiskt efternamn. Gunnar ser en äldre svensk kvinna på sin gård nån gång, men han vet inte vem hon är. Han har hemtjänst, en kvinna från...Albanien? Kanske. Han vet inte så noga, hon pratar på och är trevlig. Fast han förstår ingenting, hon pratar så rysligt dålig svenska förstår du, säger han på sin breda värmländska.
  Nej, de är inte riktigt nöjda. Gunnar är mer nöjd än Seppo och Heikki, för han hade ett bättre jobb, fick bättre lön och därmed bättre pension. Hans fru jobbade och drog in stålar, så han har kunnat spara en del.

  Men bra? Nä, bilen fick han sälja. Ungarna bor en bit ifrån, och barnbarnen ser han rätt sällan. Ska han åka nånstans tar han bussen - tunnelbanan är fortfarande otäck och skrämmande. Och ingen av dem säger nåt, men när jag går därifrån vet jag att de pratar om flyktingar som fått bilar av socialen, om räntefria lån till bohag. På samma vis som de en gång i världen sa svartingar och zigenare.
  De har alla gjort rätt för sig, och betalat med sina kroppar. De slet, som Heikki sa och visade sina ärriga smednävar. Och de menar att det är fel att "somliga" - här fnittrar de och hejdar sig, för de vet hur jag reagerar - kan komma hit och bara....få.

  Jag tänker mycket på det där. Hur farbröderna känner sig otrygga där de bor. Gunnar, som inte kommer bo kvar en sekund om benen slutar bära honom. Han har lite pengar, han ska nånstans "bättre", Heikki som rycker på axlarna: man blir väl nedslagen nån kväll.
  Så låter det inte i mitt medelklassområde på kvällen. Trots att det rent statistiskt är mer sannolikt att jag råkar illa ut.

  Min tandläkare är iranska. Jag sneglar på bemanningstavlan när hon leder in mig. Nånstans i mitten av namnen ser jag Ann-Sofie, och sen ett Anders. De andra namnen kan jag inte uttala sådär självklart. Vilket också känns märkligt för nån som är så förtjust i språk som jag är.Hon har vackra ögon över masken.
  Vi småpratar. Hon är arg på lokaltrafiken som är opålitlig. Jag förstår att hon bor i villa- och radhushelvetet i kommunen, och att hon antagligen lämnat barn på fritids på morgonen. Ett svenneliv. Mannen tar bilen till jobbet, hon får ta bussen efter att ha lämnat barn. Grannar som heter Olofsson och Lundberg. Häckar och utemöbler. Studsmattor om tomten är tillräckligt stor.
 
Hon har kommit nånstans. Hon är nog inte född i Sverige men jag hör ingen brytning. Är hon en av de där duktiga iranska tjejerna som hårdpresterat i skolan? Haft stöd hemifrån av välutbildade borgerliga föräldrar som flydde antingen shahen eller ayatollahn? Hur mycket känner hon att hon vill offra, för att Mounirs morföräldrar ska kunna komma hit, leva i trygghet, slippa dö?

  Jag vet fortfarande inte. Hon har ingen sjal. Hon kanske aldrig haft det. Men idag finns det unga somaliska tjejer som resignerat sätter på sig sjalen, byter skor, när de passerar sista tunnelbanestationerna innan de ska kliva av i Rinkeby, Tensta, Hjulsta. För att slippa påhoppen från unga somaliska män som sysslolösa lodar omkring runt affärerna, som anser att moralkodex från den somaliska landsbygden fortfarande är det som gäller.
  Och hur skulle livet i såna fall bli bättre för de här somaliska tjejerna - som precis som iranska tjejer är högpresterande - om de inte fick komma hit? Om de hänvisades till flyktinglägren? Att fostras, kuvas av män med medeltida värderingar? Frågan jag borde ställa till Gunnar, Seppo och Heikki. Som jag inte ställer.

  Jag träffade en trettiofyraårig afghansk farfar när vi byggde om i Tensta. Pashtun. Hans pappa var femtio. Tänk er - farfarsfar vid femtio. Och kommen till en värld där vi - uppvuxna i folkhemmet - oroar ihjäl oss för våra tjugoettåringar. Ska de klara sig? Kan de klara sig?
  Skillnaden var så hisklig. Ett bråddjup.

  Vem skriver deras historia? Och för vem? Är det ens nån som lyssnar?
 
  Alldeles jättemånga tycker att de inte får del av kakan. Min granne, som röker för mycket och skrattar så där hest, har då inte sett nåt av överskottet. Eller av inflytande. Egentligen missunnar hon inte att de som behöver får hjälp, men det får ju finnas gränser...
  Farbröderna i Tensta? Jag antar att de knyter näven i fickan nästa gång de måste våndas över nån blankett, eller hänvisas till en webbtjänst. Och de flinar och säger att "man borde bara supa ner sig helt och hållet så man fick lite hjälp..."
 
  Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Det kanske bara är en sorts arg uppgivenhet över att så många, alltfler, inte känner att de får vara med. Att de är bortglömda. Att andra - och det är oerhört diffust vilka de där andra är - lyckas roffa åt sig. Hur de som bestämmer skiter i "vanligt folk".

  Jag attackeras en eftermiddag av en bekant. Vit i ansiktet över nån politikerskandal. Hur fan kan jag vara med i ett parti där sånt får föregå? Och en gång till ställer han snabba enkla frågor som det inte går att svara enkelt på. Det räcker inte med att jag säger att just den politikern är jag också förbannad på. Eller att jag också tycker det är för jävligt.
  Han stampar därifrån. Kanske lite lugnare, men förmodligen inte övertygad. Han kommer rösta på något annat nästa gång, lovar han. Gissa vad. Några som är....annorlunda. Som lyssnar på folk. Säger han.

  Det finns nån slags sorg i landet. Nån slags nostalgisk känsla och längtan efter skogsbyn. Folkdräkt och nyckelharpa. När alla fick sjunga nationalsången på skolavslutningen (vilket är en av de där återkommande lögnerna som ni kan läsa mer om här), eller när landslaget i fotboll bestod av Erikssöner, Anderssöner, Skoglundare och Hamriner. Det vi kan kalla lögnen om Folkhemmet - där övergrepp, översittarstyre och homofobi frodades. Men där solen alltid sken.

För det var ju så - på somrarna sken alltid solen. I ett annat Sverige.





Bilden? Fässberg.


Det blir säkert en tredje del också
 


 

 

 
 
 

Men Nyamko vet ju inget om förorten...

Till skillnad från Nyamko Sabuni ser jag inte den islamistiska extremismen i förorten som ett stort hot. Till skillnad från henne vet jag en del om förorten, vilket hon inte gör, eftersom hon är uppvuxen i stillsam medelklassmiljö utanför Stockholm. Hon vet inte ett skit om den desperation och tröstlöshet som frodas i våra mest slitna förorter, även om hon stup i kvarten försöker påstå det.
Den som vill veta nåt om det kan ju läsa Still av Hassan Loo Sattarvandi. Den säger mer om verkligheten än nånsin en folkpartistisk karriärliberal.
Vad jag ser som ett hot är att Nyamko inte kan göra kopplingen mellan segregation och våld, mellan våld och icke-demokrati. Hon är medlem i ett parti som långsamt men säkert håller på att sätta upp hart när oöverkomliga murar mellan en alltmer välmående medelklass i Stockholm, och en alltmer utarmad och förbannad klass av tjänstehjon. I det läget är det precis lika lätt för somaliska galningar att rekrytera anhängare, som det är för olika gangstergäng.

Det är ju nämligen så att bekymren i förorten inte startade när att det flyttade dit en massa muslimer. Man kan ju lite stillsamt påpeka att ordet förort inte har någon bra klang, och att namn som Rosengård och Tensta sedan mycket länge är liktydiga med bråk och elände, långt innan flyktingströmmarna började rinna från Afrika och arabvärkden.
Ett ännu större hot är att Sabuni faktiskt kommer skapa en ännu större misstro mot muslimska invandrare. Och unga muslimska män kommer bli ännu argare - repression är inget dåligt instrument för att skapa samhällshat. Vi behöver inte så många oförklarliga gryningsräder av Nationella Insatsstyrkan mot överbefolkade lägenheter för att grabbarna i moskén ska börja fundera på att ge tillbaka. Och då finns det alltid nån som kan stå till tjänst, med råd och dåd...

Den fattige kan alltid ta till våld i brist på annat. Det är därför förorterna brinner med förutsägbar regelbundenhet. Men våld fungerar ju inte, piper välmenande och ryter fördömande. Det har inte med saken att göra - förortens våld är förutsägbart men inte logiskt. Det enda man kan vara säker på är att fördomarna om förorterna växer.
Nyamko har inte en aning om hur det är att vara ung och uppvuxen på en plats som har dåligt rykte. Man vet själv att det är en rätt trevlig plats, där man har rötter och familj och vänner, där man bjuder grannarna på grillat ljumma sommarkvällar, men de utanför vet bara, att där bor det en massa konstigt folk som kastar sten på brandkåren...
Förorten är inte alls så statisk eller likadan som Sabuni verkar tro. Man är inte förortare och talar förortska bara för att man bor där. Man är människor.


Johanna om samma sak, om att leva en stund i förorten här

Bilden? Eh.....

Hyresrätter is teh shit!

Jo, jag visste att PEAB skulle starta ett bolag för att bygga hyresrätter, och nu har tidningarna fått tag i det. Naturligtvis gör de helt rätt och sätter också fingret på något jag och fler tjatat om länge - det behövs en hyresmarknad för att skapa rörlighet på bostadsmarkaden.
Och egentligen visar det på bristerna i den nyliberala teorin, vilket inte är konstigt eftersom den teorin är femtio år gammal och samhället inte alls ser ut så längre. När samhället ser annorlunda ut kommer också människors värderingar och basala behov att förändras. Men några saker kommer att kvarstå - till exempel att unga människor vill flytta hemifrån även i dåliga tider, och att samma unga människor inte har lust att betala förmögenheter för sina första lägenheter.
Vi har en usel regering som medvetet kört bostadsbyggandet i botten, och det kommer att ta åratal att bygga bort det.
Jag har inga förhoppningar om att det nya bostadskonglomeratet kommer producera billiga lägenheter. Det kommer de inte att göra innan en politisk ledning skapar förutsättningar för det - och det måste ske. I ett nyliberalt samhälle får de fattiga nöja sig med smulorna från de rikas bord, och i synnerhet när det gäller var man ska bo.
Det ligger naturligtvis ingen altruism bakom skapandet av Tornet - sluga affärsmän ser att det är en nisch där man kan tjäna pengar, och det har de väl all rätt till. Men risken är ju enorm att vi bara får ytterligare Hammarby Sjöstad; områden med höga hyror och krav på hyresgästerna.
Därför är det ju viktigt att vänstern börjar tala bostadspolitik igen. Den har varit nerlagd i för många år nu, men det är hög tid att lyfta fram boendet som en mänsklig rättighet igen.
Jag stör mig oerhört på socialdemokrater som utan vidare lanserar boendet som en främst ekonomisk transaktion - där en lägenhet ungefär ska vara en extra pensionsförsäkring. I ett samhälle där vi stoltserar med fina ord vore det väl fan om vi inte kunde skaka fram anständiga bostäder åt de som behöver, istället för att låta det bli en privatsak.
Och jag kan inte nog sparka på nyliberalerna. Det jag kan se av länder där nyliberala idéer fått råda är att det är länder med enorma samhällsklyftor, med elände och tragedier bortom beskrivning.
Var och en av er som förespråkar sånt får ta ansvar för det - man kan inte sitta hemma i den svenska ankdammen och prata sig varm för avregleringar och fri marknad, och sen titta åt ett annat håll när eländet knackar på. Är man nyliberal får man ta ansvar för Latinamerika och Korea och Tyskland och Lettland också. Kapitalismen ser inga gränser och släpper man den fri är det inget tamt keldjur som gör som den blir tillsagd.
Mest av allt syns det i våra miljonprogram, där misären och hopplösheten emellanåt når bedövande nivåer. Det kan vara bra att tänka på det när man nu applåderar PEAB.
Det finns ett gigantiskt renoveringsbehov i förorterna, och varför det inte tas initiativ där är fullständigt obegripligt. I min värld ska det finnas ett färdigt paket som kan sättas i sjön efter valet 2010 - där resurser som används för renovering av husen blir renovering av själar.

Bilden? Miljonprogram i Riga. Läs mer om förorten här

Idrotten och facket har samma problem

I senaste Fokus har man en intressant förklaringsmodell till varför den svenska medaljskörden - blev så mager. När andras förklaringar, på sportsidorna ( som jag numer läser ytterligt sällan), tenderar att tangera rent själväckel önskar man att någon faktiskt kunde sticka upp sitt huvud över resultaten och fundera mer övergipande på idrottens roll i Sverige. Och i Fokus gör man ett hederligt försök.
Till skillnad från de som har till jobb att skriva om sport. Skulle en politisk eller ekonomisk kommentator ha lika mycket fel (och lika ofta!) som sportjournalister skulle de förmodligen få sparken.
Slutsatsen i Fokus är att så länge en femtedel av befolkningen - invandrarna - inte tar del av idrotten kommer också urvalet att vara för litet för att producera annat än enstaka fixstjärnor, och följdaktligen kommer också medaljerna att bli mer sällsynta. Därefter kan man naturligtvis också ha egna personliga åsikter om saken men det ska jag bespara er.
Faktum är att en oproportionerligt stor del av de pengar som idag satsas på idrott går till grupper som redan är väletablerade i samhället. Det är inte konstigt att ishockey reducerats till en radhus- och villasport, där föräldrar måste ha två bilar och god inkomst för att kunna hålla - företrädesvis - killar i ett lag. Och har man två blir det ännu dyrare - och det lär dröja innan det blir ett alternativ för en familj i Rosengård eller Tensta.
Man ska komma ihåg att idrottsrörelsen med fog räknas till folkrörelserna, på samma vis som nyktersiter, frikyrkor eller arbetarerörelser. Men just från arbetarerörelsen har det länge funnits ett märkligt ointresse för idrotten, annat än som förströelsemekanism. I själva verket ska man nog inte underskatta idrottsklubbars betydelse för att riva klassbarriärer och skapa utrymme för gemenskap - till skillnad från hur idrott bedrivs i större delen av världen, där organiserad idrott är en plånboksfråga.
Det har också funnits, och finns, ett inte så litet mått av snobbism från mer teoretiska delar av vänstern. Jag vet att min egen nästintill maniskhet sportintresserade pappa på sextiotalet var ganska sällsynt i sina kretsar med att öppet diskutera allsvenskan. Och det finns kvar - viss idrotter ses som mer accepterade av vänstern - boxning, fotboll, brottning etc. Min egen nisch - kraftsport - har alltid tyvärr setts med misstänksamhet, men det beror mer på dess smala nisch än ren misstro.
Däremot ses ju fortfarande golf, segling, tennis och ridning som överklassporter, oräknat att både golf och ridning är verkliga massrörelser. Fast jag är övertygad om att det beror på klädseln - grenar med dresscode SKA man vara misstänksam mot. Tennisen har kanske kommit en bit på väg, men det lär dröja innan man får lira golf i trasiga jeans och undertröja, och innan dess kommer den här misstänksamheten att bestå, oavsett Golfförbundets goda vilja
Oavsett idrottens bevisade sociala och folkhälsopolitiska effekter ligger även den under belägring - och här måste man kanske börja diskutera VAD man vill med idrotten.
Jag är inte så säker på att man måste ha separata elitsatsningar, men man måste ta sig en funderare på vilka idrotter som ska räknas om man vill producera medaljer. I Sverige har vi till exempel både bandy och innebandy som får stora resurser. Och de är inte ens olympiska idrotter. Det är tvärtom rätt små - internationellt sett rena pygméerna - och de konkurrerar på mindre orter om samma pengar och sponsorer som de olympiska idrotterna. För att inte tala om att de snor talanger.
Nu menar jag inte nödvändigtvis att man ska kapa bort de idrotter som inte är olympiska - vilket en kommunalpamp i en av våra mest hockeytokiga orter krävde vid ett internt möte för inte så länge sen (rykte men säkert sant!) - men man måste bestämma sig. Det verkar trots allt som det kommer att komma till en konflikt mellan folkrörelse och elitsatsning så småningom, och där har vare sig regeringen eller oppositionen någon beredskap.
Det finns också en intressant likhet mellan idrottens kris och den kris som nu rasar inom fackföreningsrörelsen, och som inte på långa vägar är avklarad än. En del av denna kris består för Byggnads del i att vi inte vill se att den typiske svenske byggnadsarbetaren inte kommer heta Micke om femton år.
Istället blir man förbannad när man läser Byggnadsarbetaren, om avhoppen från bygglinjerna, om hur lärlingar med utländsk bakgrund tas emot ute i bodarna. I själva verket tycker jag tidningen går alldeles för löst fram mot smygrasismen i branschen - även om man inte lyckas ändra attityder vore det föredömligt om de olika byggförtagens etiska koder kunde sippra ner hela vägen, och att de i varje fall höll käft.
Ska vi klara av att behålla jobben i Sverige ska vi vara tacksamma för att det finns killar och tjejer som vill jobba här, och då menar jag inte alla dessa spirande plattsättare och golvläggare som bara ser pengarna. Finns det inte träarbetare och grovisar kommer de här plattsättarna och golvläggarna inte ha några jobb.
Pensionsavgångarna inom Byggnads är gigantiska under de närmaste åren, och jag ser oroligt på en allt mattare konjunktur - eftersom jag vet att om det åter blir massarbetslöshet kommer åtskilligt yrkeskunnande att försvinna precis som vid de stora krisåren. Med tanke på hur a-kassan ser ut är det ingen som kommer att vänta på att det vänder. Men det var ju så borgerligheten ville ha det, eller hur?

Bilden föreställer den svenske höjdhopparen Linus Thörnblad efter hans misslyckande. Fr Sydsvenskan

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Om att besöka verkligheten

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Bara titeln är tankeväckande, och eftersom jag jobbar i Tensta blev jag naturligtvis svårt nyfiken och köpte den på stubben när den kom ut. Och sen lade jag undan alla andra böcker - det är i vanlig ordning massor med böcker på golvet kring min säng - och läste den två gånger. Kan också meddela att jag var svårt misstänksam - vad kan en kille som är uppvuxen i Djursholm egentligen bergipa av hur det är att bo i Tensta?
Förvånansvärt mycket, kan man efteråt konstatera. Även om hans orsak och bakomliggande tanke verkar en smula tillrättalagt gör han en rätt trevlig exposé av hur det är att bo Tensta. Han skriver bra, men precis som han själv sa på radion, det är svårt att skriva i jag-form när man är van att bara referera som journalist. Det gör att vissa passager känns en smula krystade.
Pontus blir hermelinen bland katterna. Han erkänner det själv. Man blir inte automatiskt Tenstabo bara för att man flyttar dit; man ser annorlunda ut, rör sig annorlunda, talar annorlunda. Vilsen. Men han känner sig inte hotad, utan blir bemött med nyfikenhet, men också med misstänksamhet. Själv har jag ett antal gånger beskyllts för att vara snut på spaning när jag dragit av mig töjet, vilket kan bero på att jag inte riktigt läser de sociala koder som finns. Just det känner jag igen - man är i ett land där man som svenne i arbetsför ålder ses med nyfikenhet på dagtid. Under eftermiddagen och kvällen ser man faktiskt en hel del nordiska utseenden kring Tensta Torg.
Och även om det är en beskrivning som faktiskt inte är på långa vägar i närheten av den hopplöshet som man kan hitta i franska, tyska eller brittiska problemområden - Tensta är liksom inte Brixton, så är den inte heller tillräckligt hoppfull, vilket Lena Andersson i SvD tar vara på. Annars är naturligtvis kritikerkåren - i vanlig ordning befolkad av folk som inte tar sig till Tensta annat än i tjänsten - i stort sett välvillig.
Och det kan man kanske vara.
Själv tycker jag Pontus Herin missar två saker. Ett, han kan alltid åka därifrån. Han kommer från välbärgade förhållanden och kan när som helst köpa sig ett boende nån annanstans. Vilket han också gör i slutänden. Men kan man det har man missat själva poängen med att vara förpassad till Tensta (eller Rosengård eller Angered eller Vårby Gård, eller varför inte Söderhöjden hemma i Jakobsberg). För det är ju inte för att man trivs med gäng, otrygghet och social stigmatisering som man bor kvar.
Två, han missar att de här områdena under många och långa år totalt eftersatts. Vilket jag märker nu när vi renoverar en del - här finns lägenheter där intet gjorts alls under trettioåtta år, och med guvet hur många boende som passerat. Det är en beklämmande slum, nödtorftigt uppiffad med egna tapeter eller billiga linoleummattor, lagda direkt på den gamla korkmattan. Inte för att de som bor där är mer förslummade än andra, utan för att byggtakten 1970 inte medgav vare sig kvalitet eller omtanke - tänk er själva att bo i ett område där den förhärskande färgen är grå, och den förhärskande stilen sliten. Här har folk bott i rena mögelodlingarna, och fortfarande kan man se att vandaliserade saker inte åtgärdas direkt, utan får stå och stå och stå. Istället har det handlat om parabolantenner...
Nu var det väl ingen som trodde att Pontus Herin skulle ha demoniserat Tensta i sin bok. Han har bevisat något, mest för sig själv men säkert också för sina nära och kära, vilket säkert kan vara bra. Uppenbarligen är okunskapen störst hos de som är mest skyddade; ni vet, de är som inte kan ta emot några flyktingar eftersom det inte finns bostäder, och dessutom kostar pengar.
Men för de jag träffar i Tensta är naturligtvis vanmakten det mest framträdande - det pratas en massa om vad som ska göras, men inget händer. Mycket beror naturligtvis på att en massa av det som gjorts tidigare varit rent kosmetiska, utan att någon vågat se grundproblemen, men också för att de hoppande majoriteterna i Stockholm gjort det omöjligt att genomföra något konsekvent.
Naturligtvis kan man kalla det här för en safari, och jag hade gärna sett ett hårdare anslag där man ger sig på den jobbiga frågan "varför?", men det kan ju också vara en balansakt. Man kan ju inte komma från att Pontus Herin faktiskt gör det som många andra som gnäller på hans bok borde göra, men förmodligen inte skulle drömma om.

Den nedre bilden föreställer alltså Söderhöjden i Jakobsberg

Att tvingas kvar där nere. Om ökande klyftor

På ledarplats i Dagens Arena levererar Devrim Mavi en arg ledare som tar vara på en aktuell LO-rapport, med den föga upphetsande titeln "Etableringen på arbetsmarknaden - hur klass, kön och etnicitet styr ungdomars villkor". Det är ingen uppbygglig läsning- det är bara ännu ett mått på att det gått snett nånstans, eftersom vi fortfarande efter så många år fortfarande inte når de som har det sämst.
Självklart står inte arbetarrörelsen utan skuld. Det var inte alltför många år sen som olika företrädare - gudbevars med ett perspektiv som sträckte sig från tjugotalet - sträckte på sig och konstaterade att "nu blev det nog inte bättre än så här". Och sedan slog man sig till ro, sysselsatta med att tillfredsställa den växande medelklassen, för att kunna bibehålla makten, Se där ett tema som Katrine Kielos säkert skulle kunna skriva något elakt om. Istället fick vi en sorts samhälle som så träffsäkert beskrivs i Hassan Loo Sattarvandis bok Still, samtidigt som vi också fick dras med chiclitt.
Vi ska inte alls ha överseende med de brister som uppenbaras i det sociala lapptäcke som sytts genom åren. En del har varit bra, annat har varit dåligt, en del har spelat ut sin roll. Men den sorts kalla konstaterande som rapporten från LO ger uttryck för måste ge upphov till debatt inom både fackföreningsrörelsen och parti - vad ska vi göra åt det här? Hur kan vi ha låtit klyftorna växa så? Varför är det så viktigt att spela med i det nyliberala spelet om hur man fortast gör oss alla till konsumenter, istället för att på allvar ta debatten om hur vi formar ett samhälle tillsammans baserat på tron om alla människors lika värde.
Jag tror nämligen inte alls att den sortens solidariska - titta där, ett bortglömt ord - tänkande är bortglömt i rörelsen. I varje fall inte hos de människor jag träffar. Och jag hoppas verkligen att man lägger tanke på det här i framtidsarbetet.
Alliansens snack om utanförskapet ger jag inte mycket för - jag kan inte se att de åtgärder de drar till med kommer kunna minska gapet. Samma åtgärder har i varje fall inte skapat större välstånd eller mindre klyftor på andra ställen. För precis som Devrim Mavi ser jag att det ligger ett ofantligt ansvar på arbetsgivare och fack. Om detta skrev jag här, och det blir bara ännu mer isande riktigt efter att ha jobbat i den klassiska betongförorten framföralla, nämligen Tensta.
Man ska ju ha klart för sig att den strukturella diskriminering som Devrim Mavi talar om existerar, fast jag vill inte kalla den rasism. För mig är rasism ohyggligt enkel -den omfattar precis alla av en viss etnisk grupp. Nä, precis som Hassan säger i intervjun med LO-tidningen ovan - "För medelklassinvandrare står många portar öppna..." Och medelklassinvandrarna kommer inte att ta mer skit - det är därför de tar strid mot krogar och mot diskriminering. Men bakom dem står en tyst armé av andra invandrare som rycker på axlarna åt dörrvakten, går därifrån och accepterar att tryckas ner.
För efter ett tag kommer man att lessna på att höra att jobbet är tillsatt så snart man sagt sitt namn, eller att få veta att kunderna inte gärna ser en sjal, eller att man kanske kunde raka sig lite oftare. Tills det enda som återstår är pizzerian, skurhinken, eller nåt annat yrke traditionellt förknippat med invandrare. Oavsett man är universitetsutbildad eller inte
Och det är så bilbränderna och kravallerna kommer att starta - när det kokar över. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när. Emellanåt kan man stöna och ta sig för magen eftersom den svenska debatten alltid förutsätter - och det är tammetusan oavsett man är för eller emot invandring - att allting händer för första gången här. I själva verket följer den svenska utvecklingen ungefär samma sorts utveckling som vi sett överallt annars - att invandrarfrågan egentligen handlar om klass och inte om etnicitet eller kultur.
För det är likadant över hela världen - fattiga människor blir ofta också arga människor.

Är Jesus småföretagare?

Emellanåt blir jag en smula förvånad över hur företrädesvis borgerliga företrädare beskriver entreprenörskap och småföretagaranda. Det är ett ämne som jag tagit upp ett flertal gånger på bloggen (bl a här ) men det förtjänar att upprepas - de är som folk är mest.
Det har också inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin funnits en avoghet mot småföretagandet, som både haft en historisk riktighet men som även varit ryggmärgsmässig. När jag själv startade eget var en av de första kommentarerna "om jag skulle bli borgare nu..." Och borgarna har också under lång tid varit snabba att skjuta in sig på en påstådd motvilja mot småföretagande från LO:s sida.
Det är naturligtvis nonsens. Det visar både på okunnighet om villkoren för småföretagare och om vad fackligt arbete innebär. I vanlig ordning sitter jag med trumf därför att jag både varit småföretagare och anställd av såna, till skillnad från de som sjunger småföretagandets lov och som aldrig varit i närheten av nån.
Anledningen till att det här kommer upp nu är - det kan verka långsökt men vänta bara, jag kommer nog kunna knyta ihop det - det beryktade Vårdval Stockholm, som i veckan utsattes för en förödande kanonad i SvD. Min vän Per Westberg, Kyrkoordnaren, har i en mycket bra post beskrivit konsekvenserna. I kommentarerna hittar ni också troskyldiga gensagor från de som i en teoretisk modell vill rättfärdiga systemet.
Men det grundläggande är att Filippa och hennes gäng - inga småföretagare själva, remember - tar för givet att läkare ska etablera sig i fattigare förorter, få tyngre arbetsbelastning, ha högre kostnader och riskera sämre vinst - för att de råkar vara egna företagare? På annat sätt kan man inte utläsa en del av ursäkterna för Vårdval Stockholm. Ursäkta, men är det Läkare Utan Gränser vi talar om här?
Inte mycket. I själva verket har vi t ex vårdcentralen i Kallhäll - den plats där Filippa valde att sjösätta Titanic, istället för i Tensta där den engagerade Nalin Pekgül bådat upp lokalbefolkningen för att få ställa den ansvariga mot väggen - som såldes under oklara förhållanden till en läkare som också råkar vara ordförande i socialnämnden i Täby. Det vill säga partikollega och bundsförvant till Filippa. Och detta i en kommun där det nu kommer etableras fler vårdcentraler än tidigare, medan det blir färre på Norra Järvafältet.
Kan gamle Marx tes om att egenintresset aldrig ljuger beskrivas bättre?
Nu tror jag inte alls att Filippa Reinfeldt vill folk illa. Jag känner rätt många moderater och det är normalt sett valuppfostrat folk, även om de flesta av de jag känner, inte är så mycket Nya Moderater, utan fastmer Gamla Moderater, som högaktar konungen, fanan, Gud, fosterlandet, ett starkt försvar, och anser att övriga Norden borde erövras. Men även de har nog en mer realistisk bild av hur resurserna borde fördelas än de ideologiska ledningen.
Vårdvalet borde handla om att göra det enklare för folk att gå till doktorn. Inte svårare. Själv bor jag på en plats där närakuten läggs ner, mot en helt förödande opinion. Under beredningstiden stod ryggradslösa folkpartister och kristdemokrater i Jakobsbergs Centrum och höll med om att närakuten borde behållas, vilket de också lovat i valrörelsen. Och sen röstade de för nedläggningen.
Så är räddningen för vården en osjälvisk ljusgestalt som arbetar för sämre villkor än sina bättre bemedlade yrkesbröder? Tja, kanske - många i vården arbetar redan så, och chanserna för att just deras position ska förbättras lär ju knappast öka med vårdval Stockholm, men då talar vi ju om sjuksköterskor och uskor. Hur man ska kunna förbättra deras villkor när man prissatt en verksamhet och har vinstkrav på sig är en ekvation man antagligen måste vara nyliberal för att begripa.
Och i slutänden blir det säkert som på andra ställen - att privata vårdkoncerner går in och tar över det haussade småföretaget, och snart har vi nya vårdjättar, men där ingen har vare sig inflytande eller insyn. Det känns inte som det var den uttalade meningen med förslaget

Ytterst vanvördig bild lånad från hanubabbel

Jobb i tio år framåt....

Alla dessa motfallstak som byggdes under sextio- och sjuttiotalen kommer ju att kunna hålla byggbranschen med jobb i många år. Förmodligen var det nån stjärna som tänkte att man skulle slippa jobbet med att snö- eller lövrensa hängrännor och stuprör, och att vattnet skulle kunna rinna ner i slitsar inne i huset. Nå, med facit i hand är det bara konstatera att det inte var nån jättebra idé

Lågtak i januari, med igenmoddade brunnar och åtta centimeters vattendjup. Kraftig algblomning på takbeläggningen och groende vegetation.
Man funderar ju på om det inte vore smidigare att erbjuda hyresgästerna fritt kanalval via TV-uttaget istället för denna skog av paraboler, mer eller mindre (oftast mindre) säkert fastsatta.
Trots att det är extremt varmt ute är det kallt på taken. Vi skulle egentligen ha satt igång att riva taksäkerheten, men dels saknades säkerhetsselar, och dels var den nya takbeläggningen hal som såpa med en smula isskorpa.
Här uppe smälter inte snön undan. Och innan vi river måste hur som helst all gammal bråte forslas ner. En stor del av arbetsdagen går åt till att transportera fram material eller transportera bort sopor och avfall - om man tog sig en funderare över logistiken inom byggbranschen skulle man säkert kunna hitta på smartare sätt än de vi har idag.
Alla dessa betongklumpar - femton kilo styck - ska samlas ihop, läggas på pall och kranas ned. Så det behövs rejält med underslag, dvs tryckfördelande klossar som placeras under lasten
På eftermiddagen blev det en smula formsättning. Ett stort hål ska sättas igen. Det hör annars till ovanligheterna inom ROT-jobben

Alltså gör man en primitiv skiss av hur den täckande luckan ska se ut.
Därefter ritar man upp luckans mått på det som ska täcka hålet underfrån
Hål och kanter utgår från en baslinje, som snickaren bestämmer själv. Man tar till lite olika, och sen kapar man av luckan för att den ska kunna träs på plats
Förekommande hål eller passningar kapas ner och sågas ur med sticksåg (på golvet). Och sen ska förhoppningsvis luckan passa - vilket vi ska kolla på måndag! Fortsättning följer...

Vintern håller sig borta....

Det hör inte till vanligheterna att man kan jobba i skjortan utomhus i januari, men 2008 är det så. Jag är medveten om att den sortens temperaturer inte med automatik kan skyllas på klimatförändringarna, men som trägen utomhusjobbare blir man ju lite betänksam.
Jag saknar inte det vita helvetet, men frågan är om inte det ändå är bättre än att det regnar hela tiden.
Vi fick göra ett mellanstick och resa en provisorisk vägg i en tvättstuga, för att skilja av arbetsplats från tvättdel. Den ska nämligen fortsätta vara i funktion under byggnationen.


En mangel - golvförankrad naturligtvis - skulle räddas ut och återsäkras. Innebar att man måste ha rätt verktyg, lyftanordning, ett stycke elektriker som kopplade ur och en hel del råstyrka. Den satt som björnklister naturligtvis men med ett bräckjärn och lite ilska går det mesta.

Här syns den icke färdiga väggen precis innan sista plyfan kom på plats.
Vi sätter plast på andra sidan - tenotät, för att inte byggdammet ska tränga genom

















Provisorisk såg- och kaphörna













Uppe i huset rensar rivarna ut lägenhet efter lägenhet. De har inget trevligt och snyggt jobb direkt - de sliter för sina pengar och förtjänar mer uppmärksamhet än de får.
Man blåser alltså ut allt. Mattor, lättväggar, inredning, vitvaror, belysning, tapet om så behövs.








I vissa lägenheter går de hårt fram med redskapen. Tyvärr ville min kamera inte vara med längre än så här. Istället kom vi att sätta upp en provisorisk dörr i källargången. Bilder kommer senare

Mer takjobb - blandade bilder

Kvällssol över Tensta. Man har inte många minuter på sig att fånga den där magiska kulören över hustaken innan mörkret faller och ögonen måste vänja sig vid allt längre skuggor
















Under taken skall det byggas nerstigningsluckor och landgångar, så sotaren kan ta sig fram när taket är lösullat














En del måste kapas ner, med tigersågen













Så småningom blir taket avstädat, borstat och rent. Färdigt för de som ska lägga den slutgiltiga takbeläggningen














En klar dag ser jag hem till Jakobsberg













Eller till Kista














Stefan tar upp ytterligare en lucka. Det här är ett låghus där krypmånen under är ca 40 cm - i bästa fall. Här syns också rätt tydligt hur fel de där arkitekterna hade på sextiotalet. De här taklen är inverterade, dvs lutningen går mot en ränna i mitten av taket, där regnvatten och smält snö ska rinna ner i brunnar och rör inuti stommen. För att slippa hängrännor och stuprör måhända.
Det var en bra idé då. Fyrtio år senare har träden runt om vuxit ikapp och det är veritabla odlingar på de här taken - mossa, lavar och annat som proppar igen. Och sätter stopp i brunnarna.













Slutligen skulle våra sopberg transporteras ner, med mobilkran. Min kamera klarade inte av att ta bättre bilder än så här














Men i fikarummet är det ljust och varmt!

Tak i Tumba blev Tak i Tensta

Ny arbetsplats - Elinsborg














Elinsborg är en del av Tensta, som i sin tur har blivit i stort sett synonymt med ghettoliknande miljonprogramsbostäder, fulla med kriminalitet, illa genomförd integration och kontroverser mellan svenskar och utlänningar. Lite stämmer, mycket är rena vandringssägnerna.
Dit har alltså jag förflyttat mig för att delta i en större renovering av det fastighetsbestånd Fabege har fått köpa av det allmännyttiga bostadsföretaget Familjebostäder
Ett projekt som kommer pågå i flera år, vilket dels är begripligt när man ser hur nerslitet området är, och dels kommer hålla PEAB med jobb under samma tid















Det är naturligtvis tak det är frågan om. Jag vet inte om arbetsledning läser här - omöjligt är det inte - men det har blitt många tak på sistone. Här skulle taket sättas igen efter olika ventilationsarbeten.
















I området valde man att bygga många gångbroar, vilket då fått till följd att genomfartsgator fått karaktären av ödsliga trafikstråk, som gjorda för stenkastning, och framförallt helt utan stadskänsla. Ett problem som dåtidens arkitekter tydligen var galna i.














Just själva stadsplanen lämnar en del övrigt att önska, med skarpa linjer mellan olika aktivitetsområden - dessutom ser det väldigt sterilt ut vintertid när grönskan inte syns.















Aktuellt tak med taksäkerhet. De här luckorna och huvarna ska alltså slaktas, och flyttas i olika riktningar för att synka med ny ventilation. Vi har ju ingen snö, men istället regnade det. Inte ett fint stilla sommarregn inte, utan rena filmskurarna, med vattendroppar som studsar, och rännilar som tar sig in överallt, och gör händerna skrynkliga och fulla med självsprickor





















Alltså klär man sig därefter. Först underställ i funktionsmaterial. Därefter arbetsbyxor och vinterpolo















Sedan är det flanellskjorta och regnbyxor av typen "holkar", dvs lösa ben som dras över brallorna och fästs i hällorna. Kallas även skorstenar















Och till sist arbetsjacka i varselfärgoch hjälm med pannlampa. Under taket är det becksvart















Den gamla luckan ska ersättas med den här ramen
















Efter att ha nött ner en handklinga bortom all igenkännlighet och avverkat kilovis med tigersågsblad fick jag ut en motorkap, som visade sig vara en effektivare apparat. Skar raskt upp en kvadrat















Sista skären fick dock tigersågen ta. Det gamla taket är belagt med en 15 mm tjock gummibeläggning som är ohyggligt segt att ta sig genom. Och skitig och blöt blev man. Och trött och arg. En helt vanlig dag på jobbet alltså - underbart!
















Färdigt hål där den nya ventilationen kikar fram















Sen ska den nya ramen kläs in med underlagspapp, och tätas med kallasfalt















Det är inte så självklart hur man pappar in huvar, men principen är alltså att ha en omlottläggning som gör att vatten rinner över vådkanten ner på nästa. Överlappande skarvar alltså. Och i förgrunden kallasfalten, som man blir ohyggligt skitig av, hur man än bär sig åt. Det fastnar överallt, kladdar ner och är svårt att få bort. Det går med lacknafta - som inte är sådär jätteskönt på de där självsprickorna jag skrev om högre upp















Varje våd ska också spikas med pappspik














Under taket ser det ut så här. Här ska det byggas landgångar och ramper, och till sist fyllas med lösull
















Under en del av dagen kunde faktiskt solen titta fram i några blyga minuter. Inte för att det påverkade temperaturen särskilt - uppe på taket är man obönhörligt exponerad för vindarna från Järvafältet















Och när det börjar skymma blir det mörkt fort. Uppe på taket har man ingen nytta av gatbelysningen
















När det ser ut såhär klättrar man ner.














För att kunna hoppa på pendeltåget i Spånga. Svära en aning över föreseningar men ändå gilla sitt jobb!