I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Om att besöka verkligheten

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Bara titeln är tankeväckande, och eftersom jag jobbar i Tensta blev jag naturligtvis svårt nyfiken och köpte den på stubben när den kom ut. Och sen lade jag undan alla andra böcker - det är i vanlig ordning massor med böcker på golvet kring min säng - och läste den två gånger. Kan också meddela att jag var svårt misstänksam - vad kan en kille som är uppvuxen i Djursholm egentligen bergipa av hur det är att bo i Tensta?
Förvånansvärt mycket, kan man efteråt konstatera. Även om hans orsak och bakomliggande tanke verkar en smula tillrättalagt gör han en rätt trevlig exposé av hur det är att bo Tensta. Han skriver bra, men precis som han själv sa på radion, det är svårt att skriva i jag-form när man är van att bara referera som journalist. Det gör att vissa passager känns en smula krystade.
Pontus blir hermelinen bland katterna. Han erkänner det själv. Man blir inte automatiskt Tenstabo bara för att man flyttar dit; man ser annorlunda ut, rör sig annorlunda, talar annorlunda. Vilsen. Men han känner sig inte hotad, utan blir bemött med nyfikenhet, men också med misstänksamhet. Själv har jag ett antal gånger beskyllts för att vara snut på spaning när jag dragit av mig töjet, vilket kan bero på att jag inte riktigt läser de sociala koder som finns. Just det känner jag igen - man är i ett land där man som svenne i arbetsför ålder ses med nyfikenhet på dagtid. Under eftermiddagen och kvällen ser man faktiskt en hel del nordiska utseenden kring Tensta Torg.
Och även om det är en beskrivning som faktiskt inte är på långa vägar i närheten av den hopplöshet som man kan hitta i franska, tyska eller brittiska problemområden - Tensta är liksom inte Brixton, så är den inte heller tillräckligt hoppfull, vilket Lena Andersson i SvD tar vara på. Annars är naturligtvis kritikerkåren - i vanlig ordning befolkad av folk som inte tar sig till Tensta annat än i tjänsten - i stort sett välvillig.
Och det kan man kanske vara.
Själv tycker jag Pontus Herin missar två saker. Ett, han kan alltid åka därifrån. Han kommer från välbärgade förhållanden och kan när som helst köpa sig ett boende nån annanstans. Vilket han också gör i slutänden. Men kan man det har man missat själva poängen med att vara förpassad till Tensta (eller Rosengård eller Angered eller Vårby Gård, eller varför inte Söderhöjden hemma i Jakobsberg). För det är ju inte för att man trivs med gäng, otrygghet och social stigmatisering som man bor kvar.
Två, han missar att de här områdena under många och långa år totalt eftersatts. Vilket jag märker nu när vi renoverar en del - här finns lägenheter där intet gjorts alls under trettioåtta år, och med guvet hur många boende som passerat. Det är en beklämmande slum, nödtorftigt uppiffad med egna tapeter eller billiga linoleummattor, lagda direkt på den gamla korkmattan. Inte för att de som bor där är mer förslummade än andra, utan för att byggtakten 1970 inte medgav vare sig kvalitet eller omtanke - tänk er själva att bo i ett område där den förhärskande färgen är grå, och den förhärskande stilen sliten. Här har folk bott i rena mögelodlingarna, och fortfarande kan man se att vandaliserade saker inte åtgärdas direkt, utan får stå och stå och stå. Istället har det handlat om parabolantenner...
Nu var det väl ingen som trodde att Pontus Herin skulle ha demoniserat Tensta i sin bok. Han har bevisat något, mest för sig själv men säkert också för sina nära och kära, vilket säkert kan vara bra. Uppenbarligen är okunskapen störst hos de som är mest skyddade; ni vet, de är som inte kan ta emot några flyktingar eftersom det inte finns bostäder, och dessutom kostar pengar.
Men för de jag träffar i Tensta är naturligtvis vanmakten det mest framträdande - det pratas en massa om vad som ska göras, men inget händer. Mycket beror naturligtvis på att en massa av det som gjorts tidigare varit rent kosmetiska, utan att någon vågat se grundproblemen, men också för att de hoppande majoriteterna i Stockholm gjort det omöjligt att genomföra något konsekvent.
Naturligtvis kan man kalla det här för en safari, och jag hade gärna sett ett hårdare anslag där man ger sig på den jobbiga frågan "varför?", men det kan ju också vara en balansakt. Man kan ju inte komma från att Pontus Herin faktiskt gör det som många andra som gnäller på hans bok borde göra, men förmodligen inte skulle drömma om.

Den nedre bilden föreställer alltså Söderhöjden i Jakobsberg