För många uppdrag och för lite folk. Om föreningsarbete

Att organisera sig i föreningar är något av det mest svenska som finns. När man berättar för utländska kamrater om att man antingen är med i en förening, eller t o m i styrelsen brukar de förvånas. I de flesta andra länder verkar det här vara marginalföreteelser, i bästa fall manifesterat som kyrkoherdens basarutskott i valfri engelsk deckare. Söker man i ett kommunalt föreningsregister häpnar man över mångfalden, och inte minst antalet föreningar som finns i normalsvensk kommun. Som samlingspunkt för folk med specialintresse, som ventil för arga, som arrangör av kuriösa sammankomster, som hobbyverksamhet, för scouting, politik, bilåkande, frimärken etc (nej, jag tänker INTE länka till exempel - jag förmodar att om en förening en gång ansetts värdig kommunalt stöd så förtjänar de mer heder än att skrattas åt). Å andra sidan kan ni säkert själva föreställa er...
Men något har hänt.
Eftersom jag hör till de där som vuxit upp i föreningslivet, och dessutom under många och långa år suttit i valberedningar (och upplevt personstrider, sanna mina ord, som kommit att leva tjugo år och mer, och som nästintill haft rikspolitisk inverkan) så märker jag att det har börjat glappa i den där naturliga kedjan intresse-mål-organisation.
Det har helt enkelt blivit svårt att rekrytera folk till styrelser. Så till den milda grad att jag på sistone varit på ett flertal årsmöten där man lämnar både ordinarie platser och suppleanter vakanta - det finns helt enkelt inte folk att stoppa dit.
Och i den mån det finns folk är de kanske inte alltid de mest lämpliga; se där en avvägning som en valberedning också måste göra. Själv är jag innerligt trött på förtroendevalda som inte är kompetenta eller som helt enkelt skiter i sitt uppdrag - jag har träffat på bägge delarna på den senaste tiden.
Det här beror säkert också på att det är lite kris, och inte så lite kris för de idéburna föreningarna. Själv bor jag i en kommun där ledningen för Kultur- och Fritidsnämnd anser att dess främsta uppgift är att stödja idrottsföreningar, och då helst idrottsföreningar med ambitioner. De här föreningarna som samlar de som vill tala religion, filosofi eller politik gör faktiskt inte mycket väsen av sig, och får definitivt inga rubriker.
Och vi kanske har för många organisationer. Man kan fråga sig hur klokt det är att alltid starta en ny klubb/styrelse/förening för en verksamhet som kanske kunde rymmas under en annan klubbs/styrelses/förenings paraply. Risken finns ju att man sitter i så många styrelser att lusten tar slut - vilket är ett vanligt förekommande fenomen när det handlar om hur unga politiker hoppar av sitt uppdrag; bakom varje stol i ett kommunfullmäktige finns också ett organisationsuppdrag eller - ansvar. Man måste träffa sina väljare, kanske sitta på styrelsemöten och vips är det där som inte lät så betungande en jäkla kvarnsten.
Nu finns det ju föreningar som dessutom har råd att betala för sig - inom bostadsrättsföreningar är det inte alls ovanligt med styrelsearvoden, och inte så dåliga såna heller. Men även där har man problem att rekrytera. Och precis samtidigt kommer det hela tiden krav och påstötningar från medlemmarna, om mer aktivitet, om mer information, om bättre beslut.
Jag har under en längre tid försökt få arbetskamrater att delta i fackmöten. Det är kanske fyra möten om året, två timmar varje gång. Det är åtta timmar. De behöver inte ens gå fyra gånger, men en gång om året borde man kunna ta sig till mötet för att få lite information och kanske till och med kunna påverka. Men uj, vad svårt det är. Och vad upptagna de är. Frågan är ju med vad - har deras dygn färre timmar än mitt?
För erfarenheten lär mig att de som är aktiva på ett ställe också är det på ett annat. Ungdomstränare går på sina fackmöten, scoutledare ställer upp hos konsumentgillet, och sjunger man i kör kan man ge sig sjutton på att möta sångarkamrater hos Rotary. Frågan är bara hur länge vi har det så. Och de där som alltid är så upptagna brukar aldrig kunna säga vad det är som de är upptagna med...
Den dagen det inte finns folk som kan öppna lokaler, skriva protokoll eller dela ut flygblad kommer vår demokrati att må mycket sämre.