Over the top. Om Robert Graves och hans krig.

På sextio- och sjuttiotalet var brittiska TV-serier en nationell angelägenhet av en dignitet som man kanske har svårt att komma ihåg. Serier som Forsytesagan, Familjen Ashton m fl samlade enorma skaror och var givna samtalsämnen kring kaffeborden. Min ömma moder var en smula anglofil, i varje fall när det gällde skådespeleri, och var den som bestämde över TVn när dessa serier sändes. Det fanns fler, om drottning Elizabeth, men den första som jag fastnade för var den om kejsar Claudius, en briljant genomförd, stramt regisserad berättelse om de styrande klasserna i antikens Rom. Egentligen hände inte så mycket -strängt taget var det folk som gick ut och in ur rum och berättade rysligheter; det var få våldsamheter som visades, men de ondskefulla intrigerna var hur som helst uppenbara, och våldet var hur som helst ständigt närvarande, om än bara beskrivet. Och knappt nån som såg det har glömt hur Derek Jacobi stammade!
Poeten Robert Graves var den som redan på trettiotalet skrev Jag, Claudius, som jag givetvis läste redan som tonåring,och häromdagen hittade jag på RödaKorsets återkommande bokbord i Jakobsbergs centrum hans självbiografi Farväl till alltihop.
Jag har inte haft en tanke på honom, men det visar sig naturligtvis - naturligtvis! - att han passar utmärkt in i den bild av brittisk överklass som är vanlig i Sverige, men som hela tiden borde nyanseras. Inte minst för att vi ska förstå britternas roll som världsmakt, men också för att det brittiska samhället spelar större roll för oss än vi kanske tror.
Robert Graves var officer i första världskriget, och han gick ut i det med samma vansinniga självmotsägelse som alla andra. De hade inte en aning, de var egentligen emot krig, men när kriget kom var de först och främst nationalister, och detta oräknat att han tillhörde den lilla del av sin samhällsklass som hade rötter i Tyskland (hans namn var egentligen Robert von Ranke Graves), och naturligtvis redan från början talade flera språk, hade ytterligt namnkunnigt folk i bekantskapskretsen, och utan att egentligen anstränga sig uppenbarligen lärde sig något i de skolor han med avsky passerade genom. Säga vad man vill om engelska internatskolor, och det gör Graves, men de blir himlastormande bildade
Det intressanta är kanske inte egentligen vad han skildrar av kriget, utan fastmer att man kan ana ett samhällssystems undergång. Nog för att andra världskriget kanske var värre än det första, men det första innebar slutet på en epok, medan det andra befinner sig i en epok.
Det fanns en naturlig koppling mellan de högre stånden och att bli officer; att en man från de lägre stånden skulle ha kunnat göra karriär var direkt omöjligt. Han var med sitt namn och sina vanor diskvalificerad från början, medan uppenbarligen odugligt folk - Graves beskriver det sida upp och sida ner, men sällan med avståndstagande, utan fastmer bara som konstaterande - fick ha ihjäl tusentals män på en förmiddag för att räta ut en skyttegravslinje, dvs flytta den kanske trettio meter framåt, och detta utan annat begripligt syfte än att just räta ut den så den blev rak på kartan...
Han är också en exakt iakttagare - vem har tidigare funderat över hur olika det kan låta när kulor susar över skyttegravarna (en rikoschett i taggtråden låter helt annorlunda än en rikoschett mot ett stålfundament) eller att hjälm i den brittiska armén ansågs pultronaktigt före 1915 (med ohyggliga offer somk följd). Eller att brittiska officerare efter ett tag började rulla ner sina byxben för att inte med sina vita knän utannonsera för fienden att de var befäl. Till råga på allt är han förfärande ärlig - ingen kommer undan, inte han själv heller.
Graves lider av sitt krig. Alla dör. Även de som kanske inte dör blir förändrade, och även han. Han sover inte ordentligt på hela tiden, drar på sig kronisk värk, och drabbas av oförmodade chocker vid oväntade tillfällen. Han beskriver hur ett brittiskt artilleriregn får hela jorden att vibrera, inte bara ett par minuter utan i timmar, och även om granaterna flyger över deras egna skyttegravar, finns hela tiden risken för projektiler som briserar för tidigt, eller vänder och går bakåt. Hur himlen lyser upp som av åska, hur åskan sammanblandas med kanondånet, och därefter - när det blir spöklikt tyst - ska man över toppen och springa mot den tyska graven på andra sidan...
Nu tror ju vän av ordning att Graves - civiliserad poet, akademiker, och uppenbarligen försedd med humanistiska ideal - ska ha en tanke om vilka mekanismer som kan få hans walesare att med ett skri rusa upp för att utan tvivel mötas av en spärreld från överlevande tyska kulsprutor. Men det har han inte. Det är sånt walesare gör, konstaterar han, och lika lite som Robert Fisk i Det stora kriget för mänskligheten kan sätta sig in i hur hans far fungerade under första världskriget, kan jag göra det. Man kanske får vänja sig vid tanken på att århundraden av krig fört med en defaitistisk tanke hos manskapet - det är lika bra att göra det och bli dödad av tyskarna, som att dödas för feghet av sina egna. Graves skriver på flera ställen om den dubbelmoral som rådde - i fält var arkebusering för feghet en realitet, men vid frågor i parlamentet förnekade krigsministeriet att det alls hände, eftersom brittiska soldater alla var sååå tappra.
Graves var kamrat med Siegfried Sassoon, som till skillnad från en del av de andra "verkligt viktiga poeter som dog i kriget" faktiskt är ihågkommen. En annan var Rupert Brooke, som istället kom att förkroppsliga den bild av skira brittiska poeter som många av oss har. Och de var såna - bildade, vänliga, väluppfostrade. Och villiga att både döda och dödas för sitt land. Inte sällan kan de sammanfattas under titeln "all the young lions died at Neuve Chapelle", dvs de unga och hungriga opch lovande var de som dog först.
Den här visionen av Storbrittanien som ett imperie lever kvar långt mer än man som fredlig svensk vill ta till sig. Den världsbilden medför också att det inte alls är obegripligt för genomsnitts-Smith att förstå varför man måste slåss med vapen i främmande land. Kriget har varit en närvarande del av England under många hundra år, och man har aldrig varit i total fred. Britter har slagits jämt - företrädesvis som soldater under den brittiska flaggan, men också som bolagssoldater i gigantiska företag i Afrika och Asien. Även under förment fredliga år har britter dött för flaggan i hemliga aktioner i namnlösa länder, om vilket mycket fortfarande är dolt.
Dessutom alltför ofta därtill ledda av goda humanister, språkforskare, professorer och annat från de finaste lärosätena. Inte sällan under hemligstämpel, men att slåss med vapen i hand är fortfarande en syssla som lämpar sig för brittiska gentlemän, i en armé som fortfarande är skriande ojämlik, och där dugligt folk fortfarande får finna sig i att de nästintill incestuösa släktbanden i de högre klasserna betyder mer än praktisk erfarenhet, när det gäller att tillsätta viktiga poster.
För även om det finns en bitande intern kritik mot hur britterna stöder de amerikanska aktionerna i Irak och Afghanistan (förutom sina egna påhitt...) så ska man inte bortse från den chauvinism som fortfarande är framträdande. Man kan kritisera kriget, men nåde den som kritiserar soldaten, vilket är precis som i USA. Den som kritiserar kriget gör bäst i att ha varit där, en tanke som näranog råder även i Sverige. Det märkliga är ju att man tydligen får vara en anhängare av samma krig utan att ha en aning om vad det innebär.
Robert Graves fylls allt mer av avsky inför krigets fasor, för den totalt meningslösa slakten av talang och mänsklighet, och han ser själv hur hans duglighet trubbas av vartefter han ser alltfler döda. Att han så småningom såras svårt och tas ur aktiv tjänst ser han som en välgärning; han kommer ut medan han fortfarande har vettet i behåll. Han liksom Sassoon börjar nu kalla sig socialister, och han gifter sig med den förtjusande Nancy, som också är feminist, och som inte accepterar hans inlärda knektbeteende. Med 2000-talets glasögon hoppar man onekligen till inför en mening som "... Nancy meddelade att hon skulle ha ett barn,", ungefär som att det var hennes angelägenhet - dvs det klassiska brittiska överklassmönstret - men det visar sig raskt att Nancy inte accepterar detta. Robert ska vara en närvarande fader, och därmed jämnt.
Under resten av sitt liv plågas Robert Graves av sina krigsminnen - namn återkommer i hans drömmar, och han söker sig så småningom bort från sitt älskade England för att slippa alla påminnelser.
Emellanåt är Farväl till alltihop rent plågsam i sin nakenhet. Han gjorde givetvis präktig skandal vid publiceringen, ungefär som Norman Mailer gjorde med De Nakna och De Döda - den engelska publiken var inte redo att höra om könssjukdomar, feghet och opportunism. Olika veteranorganisationer upprördes i synnerhet; Graves hade förgripit sig på kamratandan, och därmed också på nationen och SAKEN! En sak som Graves rätt tidigt genomskådade, och som han också förutspår kommer Versaillesfreden endast att leda till ett nytt krig.
Som stilist hör Graves till de stora britterna och poeter är ofta också mycket goda prosaister. Den tidiga övesättning av Louis Rinner som jag fått tag i har också förtjänster - cykel blir velociped, det förekommer vansinniga verbformer (ålägges), och läsaren förväntas vara mycket bekant med de olika förtjänsttecken som även idag knyts an till olika namn. Till råga på allt är han rätt rolig, som när han skäller på en ung officer som skryter om ett bordellbesök, och Graves trött säger "jag hoppas verkligen ni tvättade er ordentligt" varpå ynglingen - förtörnad - replikerar: "vad menar ni, sir? Jag tvättade både händer och ansikte!"
Det finns naturligtvis fler böcker om detta första STORA krig att läsa. Och man kan ju fundera på varför alla dessa vällästa böcker, som näranog allihopa blir pacifistiska, inte fått nästa generation att avstå från krig. Eller den därefter.


Bildkälla framgår om man klickar på respektive