Nej, det är inte över än. Om EU-debatten

En av mina värsta mardrömmar när jag var liten var att komma in i ett rum och inte bli sedd. Jag fanns inte. Folk talade runt mig, om mig, men såg mig inte. Jag var inte där. Och det var rent förlösande att vakna svettig och rädd, oftast i början av halsflussen eller vad det nu var. Och upptäcka att det fanns folk i närheten som brydde sig och lyssnade.
Att då som vuxen upptäcka att man plötsligt är osynlig igen är ingen trevlig upplevelse.
Jag känner det när jag nu läser reaktionerna på Sören Wibes utträde ur partiet. Jag kände det när Mona Sahlin blev intervjuad i radio.
Det är ju så att för en del är debatten om EU avklarad. Slut. Finito. Och kan ni jobbiga jävlar som muttrar borta i hörnet begripa det. Ni hade er chans för fjorton år sen och det gick inte er väg, så_sitt_i_båten_nu! Ungefär så.
Grejen är att debatten om EU är bara i sin början. Debatten om hur det som beskrevs som ett frihets- och fredsprojekt kommit att kantra över till en byråkratstyrd krigisk marknadsplats har precis startat. Och sen kan man ju välja vilken del av byråkratstyrd, krigisk eller marknadsplats man vill tycka mest illa om.
Jag vet inte vilket LO Mona Sahlin talar om, men de medlemmar jag träffar, och det är många, är inte särskilt roade av EU-juristernas påhitt. Inte heller av att partiledningen så uppenbart missar att läsa av stämningarna i frågan. Jag kan leva med att bli nonchalerad av Urban Bäckström, eller nån av de andra kaparkaptenerna. Eller av medlemmar i syndikatet. Men när våra egna företrädare tar lätt på vanliga medlemmars oro ska man ta sig en funderare.
Det är ju inte så att det är ett fåtal ombudsmän på ett par Byggnadsavdelningar som beslutat sig för att driva kampanj mot EU. Om man tror det är man snett ute. Det finns en rent bedövande misstro mot EU ute i avdelningarna, och den blir som sagt inte mindre av att man nonchalerar, sopar under mattan eller gömmer i skjulet i hörnet.
Vid förra EU-valet röstade jag på Junilistan. Det var ett rent protestval som jag näranog mådde fysiskt dåligt av, och jag skämdes som en hund för det. Men hur skulle jag annars ha gjort? Stått där som en försmådd kavaljer och sett min käresta dansa iväg med en snyggare och mer dansant kavaljer? Jag var dessutom inte ensam - i efterhand har åtskilliga kamrater berättat samma sak.
Och i slutänden handlar det om att vi inte är ett lydigt verktyg för den som är vare sig ordförande för LO eller partiet. EU-skepsisen är rent gigantisk inom LO-kollektivet. Om man parar ihop den med en smula främlingsfientlighet, lite väl valda brottslingar och några nypor militant islam är det inte särskilt svårt att knuffa rätt många i detta kollektiv åt ett håll som är långt värre än Junilistan.
Så varför tar man inte vår oro på allvar? När jag ställer den frågan känner jag hur jag alltmer faller in i den där mardrömmen där ingen ser mig. Tack vare snälla kamrater har jag också fått förmånen att vid ett flertal tillfällen fråga ledande partister och höga fackliga funktionärer om varför vi ska acceptera Lissabonfördraget, när det uppenbarligen inte tar hänsyn till de grundläggande krav vi ställde 1994.
Nu kan man säkert skylla ifrån sig på att intet är bestämt på riktigt - nu ska ju den svenska arbetsdomstolen säga sitt, och en statlig enmansutredare har fått i uppdrag att kolla hur den svenska lagstiftningen ska kunna synkroniseras med den som råder i resten av EU. Även om nu denne utredares direktiv fått Lars Gellner, jurist som inte heller vill svara på frågor, att gå i taket, eftersom de är för LO-vänliga (!!!!) ska man inte hoppas på för mycket.
Det var många som investerade stora pengar i en valseger för borgarna, och de kommer nog att kräva valuta för den satsningen, oavsett vad Sven-Otto Littorin eller Anders Borg säger
Jag anar mig till att det är en ren leda som ligger bakom. Befinner man sig i Bryssel, mitt i smeten, är det säkert så att saken är klar. Och avklarad. Men det hindrar ju inte att vi inte tycker det. Och vad vore arbetarröreslen utan de här frågorna som alltid återkommer? För att stötas och blötas igen och igen och igen. Och vilka vore vi om vi gav oss?
Det är ju så att vare sig Mona Sahlin, Margot Wallström, Wanja, Göran Färm eller andra som yttrat sig i frågan, lyckats vända trenden. Misstänksamheten blir ju inte mindre av att man inte besvarar våra frågor. Och jag tycker det är synd att Sören Wibe tar i så förbannat - det finns ju goda förutsättningar för att han kommer ersättas av någon som också tycker de har debatterat frågan tillräckligt mycket.
Vad vi istället ser är ju risken för att EU-valet 2009 blir en a) historia med mycket lågt valdeltagande, b) en ren katastrof för socialdemokraterna, och c) en framgång för de främlingsfientliga krafterna. Finns det verkligen någon som tycker det är ett bra scenario?

Nå, eftersom koryféerna i SAF inte har lust att ta en debatt med de som drabbas ( nån som är förvånad???) får man väl hoppas att den högsta LO-ledningen har lite mer ryggrad. Så om Erland Olausson skulle ha vägarna förbi Tensta är han redigt välkommen in på en kopp kaffe, och för att få förklara varför han inte tycker som medlemmarna.