Det var inte polisen som knäckte Capone. Om att bekämpa organiserad brottslighet


Via Svensson får jag anledning att återkomma till ett av mina mer morbida intressen, som handlar om organiserad brottslighet och kriminalitet i USA under nittonhundratalet. Det har blitt ett par volymer i ämnet om man så säger Jag har ingen större anledning att argumentera mot de teser och slutsatser som presenteras i den bloggposten. Man kan väl lägga till att redan Allsop tog upp de här siffrorna 1960, så de är inte sådär jättenya. För även om det finns saker vi kan lära av USA, ska man inte alltid tro att så är fallet, och det gäller naturligtvis även brottslighet.
Däremot finns det anledning att anmärka på ett par saker. Den brottslighet som efter ett par turbulenta år i början av tjugotalet kom att organiseras efter affärsmässiga principer, drevs nästan uteslutande av italienare (och dessa var i sin tur nästintill alla av sicilianskt ursprung), irländare och judar. Den etniska kopplingen är inte alls oviktig att göra, och inte heller om man med nån sorts magi vill överföra The Roaring Twenties till Göteborg. Det finns en rejäl dos av etnicism i de gangsterkonfrontationer vi idag ser i Sverige.
Det finns naturligtvis ytterligare orsaker till varför just Chicago skulle vara så intressant för svenskar, och det kan ju ha att göra med att under en period bodde det så pass många invandrare från Sverige där att det faktiskt var rikets tredje stad! Den brottslighet som sköljde över staden var alltså ofta återkommande i brev till Sverige, även om dåtidens tidningar inte kunde se de samband vi med dagens glasögon ser. Al Capone var t ex rätt okänd mycket länge och så sent som 1926 kallades han både Al Brown och Caponi. Detta vid en tidpunkt när han hade efterträtt Johnny Torrio som den obestridlige ledaren för de huvudsakligen sicilianska styrkorna i ölkriget.
Eftersom jag skrivit en del om svartjobb, och de kopplingar det har till organiserad brottslighet, och här avses inte nödvändigtvis att det skulle finnas en kommission och regler - som i fallen med både den sicilianska och amerikanska maffian - utan att man helt enkelt gör en affärsmässig bedömning av risker och vinstmöjligheter vid en tänkbar affär, och att vinsten inte är direkt kapitaliserbar, som efter ett rån, utan kräver en del trixande för att så småningom kunna mynna ut i reda pengar, så finns det all orsak att ta upp tråden igen.
Emellanåt kan jag bara stöna högt när jag läser om hur polisen ska knäcka de svenska karriärbrottslingarna på samma sätt som man på tjugotalet knäckte Al Capone. Nå, till att börja med var det Al Capones bror Ralph som satte typfallet, efter att ha ansatts av en ovanligt enveten och svårmutad skatteindrivare som hette Eddie Waters, vilken efter enormt med tjat fick den inte så smarte Ralph att erkänna att han faktiskt tjänat en del pengar 1922-1926. För detta skulle Ralph betala skatt men se det glömde han. Och sen struntade han i påminnelserna, vilket fick det mäktiga IRS att ta till sina kraftmedel, vilket vida översteg vad de korrumperade förbudspoliserna i Chicago kunde mäkta med. In i buren åkte Ralph, och med den domen i bagaget kunde de hemliga The Secret Six, bestående av vanliga medborgare och inte alls knuten till amerikanska staten eller till Illinois, påbörja ett arbete för att lyfta bort Al Capone. Det kan vara värt att tala om att The Untouchables, under ledning av Elliot Ness, genomförde en del spektakulära räder mot lönnbrännerier, men de var långt ifrån så viktiga för neutraliserandet av Capone som man i filmer och serier velat påskina
Nu ska man vara medveten om att intet av detta kunde ha skett om inte allmänheten i Chicago varit så innerligt less på gangsters. Den jovialiske smålangaren som kom över med ett par flaskor öl eller nåt hemkört (hojtarolja) var för länge sen borta. Istället var det fråga om industriell tillverkning och smuggling av alkohol, och den utfördes av snobbiga ungar med för mycket pengar, vapen och en provokativ livsstil i ett USA som höll på att halka ner i en djup depression.
Det fanns också en mycket traditionsenlig symbios mellan polisen, politikerna och gangsters i Chicago, som vi verkligen får hoppas inte existerar i Göteborg. Det var den klassiska kliar-du-mig-på-ryggen-så-kliar-jag-dig-politiken, där det inte alls var ovanligt att polismän hade råd att skicka ungarna på college, sätta sina åldriga föräldrar i lyxiga lägenheter i ett tidigt exploaterat Florida, hålla sig med två bilar, betjänt och älskarinna, och allt detta på en poliasassistentlön. Är nån förvånad över att utleda medborgare beslöt sig för att hoppa över den genomruttna Chicagopolitiken, personifierad genom Big Bill Thompson, en ren karikatyr på karikatyren av en korrupt politiker, och ge sig direkt till chefen för IRS, och be om hjälp?
Jag har lite svårt att befgripa fascinationen eller förtjusningen över dessa "nya" sätt att bedriva polisarbete på. Redan när jag var liten kunde man sköntaxeras, skönas. Det betydde att man inte utan vidare kunde bo i ett jättehus, med pool, ha två bilar och ständiga utlandssemetsrtar, utan att det som på den tiden kallades taxeringsnämnden kom på besök. Varför har det inte fungerat?
Man ska dessutom ha klart för sig att det som knäckte Capone var hans överdådiga och för allmänheten irriterande livsstil, med sidenkalsonger för en månadslön, tusentals dollar i dricks och en total nonchalans för samhällets lagar. Och när Al inte längre var The Big Fellow utan Public Enemy No 1, så gick tåget ganska snabbt.
Nu betydde ju inte heller hans fall alls att den organiserade brottsligheten i Chicago dog ut eller ens försvagades, långt ifrån, Efter honom kom Frank Nitti, Sam Giancana, Tony Accardo med flera - som med en modestare livsstil, och ett utvidgande istället gjorde Chicagosyndikatet till ett långt mycket mäktigare och långlivat samfund än det varit under Capone. Den moderna amerikanska staten sliter fortfarande med att bekämpa maffian, med både de metoder som tillhandahålls genom RICO-lagstiftningen, men också genom att frikostigt erbjuda åtalsimmunitet och ny identitet åt mängder med både stora och små skurkar. Emellanåt kommer det också rapporter om att maffian skulle vara knäckt, men det tror jag inte på.
Även i Chicago skedde de flesta morden av den mer uppseendeväckande arten inom de egna grupperna. Det var sällan helt oskyldiga strök med, även om det hände naturligtvis. Man kan inte ha Standard Oil Building som skjutbana ett par gånger om året utan att kulor hamnar på fel ställe. Och precis som idag ligger de egna landsmännen i främsta skottlinjen, både som offer och som förövare.
Vid sidan av renodlad kriminalitet kommer de här organiserade grupperna att söka sig till nischer som dels är ekonomiskt lönsamma, men där brotten också har lågt straffvärde. Varför riskera femton års fängelse för att smuggla in heroin för en miljon när man kan starta en städfirma, hålla undan skatt och moms och tjäna samma miljon. Och riskera tre månader?
Just städfirmor är en aktuell nisch. Det kan vi tacka avdraget för hushållsnära tjänster för. Här har man mer eller mindre givit bovarna en möjlighet att nästintill lagligt både skapa och tvätta pengar. Hur det går till? Man kör hälften vitt naturligtvis. Som kunden dessutom får dra av. Det är ju INGEN som är ute och kollar hur många timmar städerskan var där. Man skriver fyra, fast det var sex, och bokför fyra och får två i fickan. Är nån förvånad?
I vanlig ordning handlar det i lsutänden om att vanligt folk måste säga ifrån. Köper man stöldgods håller man tjuvarna med pengar. Väljer man att betala skampengar för tjänster - åttio spänn för en klippning, hallåååå. Nitton spänn för en stor stark? - ska man i varje fall vara medveten om vad det bidrar till