Vid en av mina antikvariatsräder - i Kallhäll den här gången - kom jag över en klassiker som heter Little Caesar. Den var utgiven av Bokförlaget Sigillet, var en "bemyndigad översättning" och kostade 2 kronor när den utgavs 1941. Säkerligen utan att den svenske utgivaren visste om det var detta en sannskyldig klassiker i genren halvdokumentära gangsterromaner.
Boken gjorde stor succé när den utgavs i USA, och blev också en av de mest arketypiska gangsterfilmer som gjorts (f ö totalförbjuden både i Sverige och Storbrittanien), och den inledde, eller var i varje fall en av de första i en sannskyldig flodvåg av mer eller mindre välskrivna sensationsböcker om den organiserade brottsligheten, eller om den minst lika vilda fast oorganiserade brottsligheten.
Den är givetvis totalt oläslig idag, men målformuleringen på baksidan är fortfarande värd att avnjutas:
"RÖDA SIGILLETS BÖCKER äro i främsta rummet avsedda att bereda avkoppling och förströelse åt män." (Klicka på bilden!)
Historien är kort och gott en berättelse om en gangsters uppgång och fall, och om hur han korrumperar eller har ihjäl människorna kring sig, innan han själv naturligtvis slutar med näsan i vädret. Filmen har för övrigt tålt tidens tand avsevärt bättre än boken.
Karaktärerna är inte så lite baserade på Al Capone och John Torrio, men ändrade precis tillräckligt för att inte reta upp den då levande och rätt stingslige gangsterhövdingen. Naturligtvis utgör förbudstidens USA en naturlig fond för dessa mer eller mindre fiktiva händelser men man behöver inte ha alltför mycket fantasi för att föra över både personer och miljö till 2000-talets Sverige och Stockholm.
En av de mest bedårande - och jag skriver bedårande för den är i all sin gräslighet rent makalöst välskriven - krönikorna över gangstertidens Chicago är Kenneth Allsops storverk Gangsterväldet i USA (tidgare utgiven i Sverige under titeln Rosor från Al..); en enormt välunderbyggd och analytisk dokumentation vad som hände under de här åren när över tusen gangsters dödades av polis och varandra bara i Chicago. En hysterisk gladjazzbaby som förföll i depressionen och som fick sin blodiga höjdpunkt med St Valentines- massakern 1929.
Att den inte ingår som grundmaterial för våra olika kommissioner mot brott är en gåta, eftersom just brottslighet trots sina olika uttrycksmöjligheter ändå är mycket likartad genom seklerna. Liksom sätten att bekämpa den. Det finns enorma mängder sådan litteratur om den amerikanska brottsligheten.
I Sverige har mycket lite skrivits än i ämnet. Det finns en del skönlitterärt som tangerar verkligheten, men sedan Leif GW Persson förfallit till navelskådande saknas de som är insatta (och som kan skriva läsligt). Därför kunde man kanske haft lite hopp om Jens Lapidus och hans Snabba Cash, som finns recenserad här, här och här
Visst, han skriver effektivt, som vilken skrivarkurselev som helst - man måste göra tjugo sidor om dan, remember! - men eftersom han inte sätter saker i sitt sammanhang blir det bara Röda Sigillets Böcker för män en gång till. Vad han missar, trots sin advokatexamen, är att det alltid är vanliga hederliga människor som möjliggör kriminalitet. men eftersom han nu själv försvarar HellsAngelsmedlemmar kanske han förbiser det
Den största delen av brotten är vardagsbrott, där individens moral ger vika för bekvämligheten och då är det lätt att betala svart för sin städning eller barnpassning. I grunden ligger nämligen svartarbetet, och den syn vi har på de som städar eller spikar. Och det är efter att denna vardagsmoral luckrats upp som toleransen mot lite grövre brott ökar.
Jag är mycket medveten om att Catarina Elmsäter-Svärd (m) antagligen inte har en tanke på att hon håller den organiserade brottsligheten under armarna, och förmodligen inte vill det heller, men hennes trivialiserande av svartarbetsproblematiken kan direkt kopplas till illegal cigarrettsmuggling, porrklubbar och företagarutpressning. Därför att det finns en otvetydig länk mellan yrkesverksamma kriminella och svartarbete.
De senaste ärliga försöket i ämnet är Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Per Wirtén har säkerligen skrivit bättre recensioner i sina dag dessutom De har också en märklig och intressant hemsida där man kan läsa om vilka som senast skjutits eller skadats i ett ändlöst revirkrig mellan olika allt starkare grupperingar, av både etnisk och social typ. Och som inte kan vara vare sig en nyhet eller en chock för de som har till arbete att bedöma sånt.
Tyvärr dras ju omdömet ner en aning av dessa rätt trista "egna-berättelser-av-skurkar", som inte håller mer än medioker gammal VeckansBrottklass, och av att de inte skriver ut namnen på alla som är dömda (och där namnen faktiskt är offentlig handling). Intressant vore ju också om de gjorde en förteckning över alla dessa företag i städ-, bygg-, och transportbranschen som idag genererar stora pengar till några få. Eller andra företag. Nordea har uppenbarligen gjort ett försök som inte föll i god jord
Vi vet idag att det finns en osviklig koppling mellan bristande arbetsmiljö, strul med löner, borttappad bokföring och liknande, och kriminella grupperingar. I flera länder har man också använt den sortens spaning för att nysta upp nätverk och begränsa deras aktivitet. Det har fungerat utmärkt i Danmark och Holland, för att inte tala om de federala RICO-lagarna i USA.
Annars har ju uppenbarligen möjligheten till hushållsnära tjänster inneburit ett smörgåsbord för de här grupperingarna: en avigsida varken jag eller förespråkarna kunde förutse (även om Fastighets varnade för det).
För Byggnads medlemmar har det här varit en realitet under många år. Både jag och andra har råkat ut för folk som har kontoret på fickan, skiter i avtal och regler och där man får strida för att få ut sin lön. Om detta har jag tidigare skrivit på bloggen. Men man kunde ju verkligen önska att våra större företag och förvaltningar började med att fundera på vad det är för anbudsgivare som kan ligga femtio-sextio kronor under normalbudet i en upphandling. Det skulle till att börja med göra det svårare för skurkarna och skapa bättre villkor för de anställda.
Kollektivavtal är ingen dum idé, vilket allt fler arbetsgivare inser. Därför att seriösa företag är lika mycket förlorare i den här karusellen som de som jobbar
0 kommentarer:
Skicka en kommentar