Man väljer vem man betalar svart

Efter att ett par dagar ha åhört det moderata försvartjutet för köpandet av svarta tjänster med argumentet att det skulle bero på skattetrycket vill jag påminna om att svartjobb är oändligt mycket vanligare i lågskatteländer, och i länder med bristande social struktur. Om detta finns det en rad publikationer, och det borde ett flertal moderata riksdagsmän veta om. Det är inte alls omtvistat. Gör er inte dumma, tack.
Vore det priset det handlade om så borde man väl efterfråga läkarvård, advokathjälp eller arkitektur svart. Där finns det ju verkliga pengar att tjäna.
Nä, det har att göra med vilket värde man sätter på de tjänster man betalat svart för. En flygresa? Skulle inte tro det. Operation? Knappast. Fönsterputs? Alla gånger. En tillbyggnad på kåken? Uppenbarligen - fråga Eva Björling.
Det intressanta är att svartjobbandet ökat i Sverige i takt med att man monterat ner välfärden och slutat tala om solidaritet. Under rekordåren var svartjobb en marginell företeelse som nära nog irriterade internationella ekonomer samt OECD med sin frånvaro. Men vi har sett samma sak i alla nordiska länder, och jag tänker inte sänka mig till att tro att det skulle bero på något slags nationalkynne.
Men faktum är att i Italien och Spanien är den informella delen så stor av bruttonationalprodukten att den måste tas hänsyn till, både som ekonomi men även som maktfaktor. På enkel svenska - när folk får det sämre jobbar de mer svart. Och när de rika får mer pengar betalar de hellre svart. Av nån konstig anledning. Förklara det den som kan.
Men att det skulle vara skattetrycket som tvingar högbetalda medborgare att vara tvungna att ordna sin städning svart - det är bara skrattretande