Demokrati på undantag i Pakistan

På andra ställen har jag under hösten framfört oro för utvecklingen i Pakistan. Signaler därifrån har gett vid handen att talibaner och andra religiösa extremister har inteisfierat sitt motstånd, och i vanlig ordning har USA klivit fram som den elefant i porslinsaffären som de tycks vara experter på att vara. Det finns tydligen en extrem rädsla i Washington, och i Europa, för att folket i Pakistan (eller Irak eller Afghanistan, eller i Turkiet eller i Algeriet, eller nån annanstans - välj själva) skulle välja efter religiös övertygelse, istället för att som i resten av världen hylla CocaCola.
Och nu verkar det - precis som i Algeriet - som om folket inte kommer att få välja så länge de inte väljer rätt. På samma sätt som man gjort i Thailand, eller på lite för många ställen senaste åren.
Det islamiska hotet - en populär beteckning i västvärlden - växer nämligen. Det är inte alls så att ett ökat välstånd och en tillväxande medelklass har inneburit att det finns en ökad önskan om en västerländsk demokrati. Den sortens missförstånd har fullkomligt pumpats ut från Pentagon senaste åren - en direkt följd av politiseringen av det amerikanska utrikesdepartmentet och försvarsmakten. Islam är fult och odemokratiskt, kristendom är vackert och demokratiskt.
Det finns nu en hel del tänkare som anser att det går alldeles utmärkt att kombinera islam och demokrati, men dit hör uppenbarligen inte Musharaf. Om detta hans senaste övergrepp har att göra med hans skräck för att fru Bhutto ska ta över låter jag vara osagt - men den som inte såg det här komma kan inte ha läst på särskilt mycket.
Man kan som fru Rice göra en direkt koppling till al-Qaida, och för att förstå varför Musharaf ger sig på de demokratiska institutionerna bör man ha i åtanke att vare sig amerikanska UD eller Pentagon verkar begripa hur al-Qaida funkar. Observera att jag inte alls gör anspråk på att vara nån slags expert - jag kan som bäst betraktas som intresserad amatör - men om jag deriverar vad jag läst om den islamistiska fuundamentalismen kommer jag ändå fram till en slutsats som skiljer sig från den gängse.
Om man istället för att se al-Qaida som ett välorganiserat hierarkiskt rövarband - vilket amerikanerna och deras allierade har gjort i över sex år nu, och tycker ni de har nått framgång med det? - och istället ser på dem som ett mycket mer militant Hamas, kanske man kan nå en annan typ av väg att få ett stabilt hörn av världen. Hamas är en politisk rörelse, som också haft stöd av sitt folk, segrat i demokratiska val, och därefter satts i karantän. Det palestinska folket valde fel, och så länge de gör så ska de ha stryk. Kontentan - en samsyn som bitterligen delas av rätt många muslimer numer - är att demokrati är bara tillåtet så länge man röstar rätt.
Så länge USA tillåter enorma förmögenheter att samlas i några få familjers händer i arabvärlden kommer den här instabiliteten att pågå, och kanske dessutom eskalera. Det finns ett enormt demokratiskt underskott hos de som är just USA:s allierade i regionen, men så länge de står bakom George Bush kommer vare sig Bahrain, Kuwait eller Saudiarabien-att tvingas bli demokratier. Och i de andra muslimska länderna får man bara ha demokrati om man väljer rätt?
Är det nån som blir förvånad över att det förekommer våld där? Att folk blir förbannade? Detta sker i länder där prästerskapet alltid haft en stark betydelse, och där en demokratisering näppeligen kommer kunna ske annat än med prästerskapets medverkan. Så är det i Pakistan idag. Hur rörigt det är i Afghanistan har jag knappast plats att skriva om. Men att Musharaf åsidosätter den muslimska synen på saker och ting, och inför undantagstillstånd för att skydda demokratin - jag hörde honom på TV nyss - kommer knappast öka pakistanernas vilja att införa västerländsk demokrati.