Den borttappade helikoptern i Afghanistan

Så har det då hänt - svenska soldater har skadats i strid. Enligt uppgift är två mycket svårt skadade, vilket rimligen innebär att om detta hade hänt för tio år sen hade de varit döda idag. Logistiken och sjukvården i strid har utvecklats enormt under de sista åren - mest för att amerikansk allmänhet aldrig någonsin hade tolererat en militär närvaro i Irak om det också hade betytt att någon faktiskt skulle dö.

För i det moderna kriget dör man inte. Det är ju tydligen bara ett spel där den skjutne återuppstår i nästa nivå. De enda som verkligen jävlar tvärdör är de onda fienderna. I ett samhälle som vårt, som så starkt skyr ålder och fruktar död, är det naturligt att förneka att uppdraget i Afghanistan skulle vara riskabelt.

Istället för att diskutera det eskalerande våldet - förutsägbart för vem som helst som läst bara lite mer än Svenska Dagbladets ledarsida - vill man nu lägga skulden på att de sårade svenskarna fick vänta mer än två timmar på att hamna på operationsbordet, på ett par sent komna helikoptrar. Ansvar utkrävs, svar skall avtvingas! Svenska folket är upprört.

Utan att veta något om platsen för attacken vet jag ändå varför dessa helikoptrar inte kom fram. Att attackera och strandsätta en konvoj föratt sedan från bakhåll överfalla undsättningsstyrkor är ju klassisk gerillataktik. En taktik som afghanerna dessutom behärskar till mästerskap. Jag vet inte om det dessutom förekom nedhållande eld, eller hur stora avstånd det var - men det kan ju ha varit förenat med livsfara att ta dit räddningshelikoptrar. Och en sån är inte alls utrustad för att möta vare sig finkalibrig eld eller raketbeskjutning.

En rimlig gissning är att ansvarigt befäl på mark inte kunde begära undsättning förrän området kunde anses som säkert. Vad hade hänt annars? Eller så var det inte ens så - det kan ha varit ett helt annat scenario, men så är det i krig. Redan Lennart Torstensson, legendarisk svensk fältherre under trettioåriga kriget, undvek större slag efter bästa förmåga eftersom det kunde gå precis hur som helst. Det enda man kan vara säker på är att när det går fel i krig, ja då dör folk.

Det här är inte ett datorspel. Det går inte att gardera bort dödsfall eller invaliditet. Den som tror det är knappast lämplig att ta ställning till Sveriges deltagande som stridande part. Frågan var inte om det skulle ske, utan när.

Det man borde fundera över är om Sverige ens bör vara med. Vår trupp är på tok för liten för att vara annat än kosmetika, våra soldater har fel sorts utrustning för att kunna delta annat än som utfyllnad, och man undrar ju om vi långsiktigt bidrar till en mer stabil situation. Jag vidhåller att det amerikanska försöket att ersätta talibanerna med marionetter eller rövarbaroner är kontraproduktivt, och under tiden kommer ganska säkert fler svenskar att dö.

Bilden? Helikopter av BlackHawk-typ. Det finns en särskild sorts människor som kallas MÖP:ar. Det betyder Militärt Överintresseerade Personer, och nån av dem kan säkert påpeka att det inte alls var just den här sortens helikopter som till sist undsatte de skadade. Det struntar jag i.

De överlevde och dog

Den moderna krigssjukvården har utvecklats enormt under de sista tjugo åren. De skador som under Vietnamkriget garanterat tog död på soldaterna kan idag genom en hypereffektiv kedja av insatser nästan betraktas som rutinmässiga. Det är något att komma ihåg när man imponeras av att dödstalen för US Army i Irak inte är särskilt höga, jämfört med tidigare krig.
Orsaken till detta är naturligtvis flera - i värvningskampanjer fram,hålls att om man skulle skadas kommer man att befinna sig under specialistvård inom tjugofyra timmar. Det finns alltid startklara C-130or eller motsvarande på Baghramflygplatsen eller i Baghdad. Det går skytteltrafik med flygplan byggda som supereffektiva akutsjukhus. Operationer genomförs på tiotusen meter. Enorma pengar läggs på detta, liksom på övrig logistik. Man skulle antagligen ha svårare att rekrytera manskap om man inte kunna utlova detta. Likaså skäms man inte för de pensioner och de ersättningar som utgår till de som skadats. Det finns prislistor för förlorade ögon eller ben. De kan också säkert betraktas som generösa.
Den officiella dödssiffran är nu uppe i nästan tretusen, vilket säkert kan låta överkomligt. Det kan också vara bra att komma ihåg detta när den officiella rapporteringen från Irak numer talar om tilltagande stabilitet och minskat våld. I själva verket förekommer strider dagligen i Irak, och hur många irakier som dör råder det stor osäkerhet kring. Siffrorna som nämns är allt från "ett par hundratusen" till över miljonen. Hur många som sårats är ett helt okänt område. Vi kan förvänta oss samma sorts blindhet för civilbefolkningens lidande när kriget i Afganistan börjar eskalera, för det kommer det med grym logik att göra - de militanta rörelserna kommer fortsätta slåss mot USA där det går. Inte där det passar USA.
Men kriget tar inte slut för att man kommer hem. Istället kan man konstatera att det finns en överdödlighet av självmord bland de hemvändande Irakveteranerna, för att översätta rakt av.

"Veterans aged 20 through 24, those who have served during the war on terror. They had the highest suicide rate among all veterans, estimated between two and four times higher than civilians the same age. (The suicide rate for non-veterans is 8.3 per 100,000, while the rate for veterans was found to be between 22.9 and 31.9 per 100,000.)" CBSNews 2007-11-13

Till detta kommer alla dessa som räddades till livet men med bestående skador.
Den amerikanske fotografen Timothy Greenfield-Sanders gjorde 2007 en mycket kontroversiell utställning om de som överlevde. Mycket avskalat fotograferade han lemlästade soldater och deras proteser, och lät en videoinstallation där James Gandolfini intervjuade den skadade löpa parallellt. Runt själva utställningen löpte en myt om att den skulle vara förbjuden i USA; så var det naturligtvis inte. Däremot ska man inte förvånas över att det finns en stor beredvillighet att även på hemmaplan göra sin del av krigsinsatsen - och att publicera såna här bilder kan säkerligen verka negativt för arméns rekryterare.
De här bilderna berör. Allvarliga unga män och kvinnor som aldrig kommer att kunna dölja vad de råkat ut för. Flera av dem är natruligtvis stolta över vad de gjorde i Irak; det här är ingen automatisk antikrigsutställning, och flera av dem skulle kunna åka tillbaka om de inte skadats. Lojaliteten med fosterlandet, och ännu mer med kamraterna, gör att de har svårt att vara anklagande, fast de egentligen skulle vilja vara det. Man är tacksam för att vårdkedjan fungerade, och funderar inte över om det var rätt eller fel att åka till Irak. Ett ställningstagande som verkar smått obegripligt för svensk med 200 års fred i bagaget.
Däremot har naturligtvis utställningen rört upp känslorna i USA. De som kom hem överlevde. Eller gjorde de det?

Gerillakrigföring i islams namn

Nu kommer det bud om att kriget i Irak skulle vara avslutat. Minst en borgerlig ledarskribent har varit där och vandrat runt i Gröna Zonen och kan efteråt konstatera att de antiamerikanska stämningarna är avtagande. På samma sätt kan vi läsa det även i andra tidningar eller höra det i radion, och jag känner mig plötsligt väldigt gammal. I rättvisans namn ska erkännas att Expressen faktiskt försöker se förbi den amerikanska PR-muren
Krigets natur är inte så svårförståeligt, och hur man bedriver ett ytterligt effektivt gerillakrig med extremt små resurser kan väl inte heller vara obekant. Jag behöver bara gå tillbaka under min egen uppväxt, till FNL, till IRA eller bara till de palestinska grupperingarna. Frågan är varför det funnits ett sånt behov av att felanalysera det som skett i Irak och det som sker i Afghanistan (och som kommer att ske i Sudan, i Somalia och även i Pakistan och Indien, var så säkra).
Redan den legendariske Osmar White drar slutsatser i sin bok Segrarnas Väg som borde få de amerikanska strategerna att fundera en smula, Egentligen kan man säga att Osmar White redan 1945 förutsåg varför så många av de amerikanska krigsäventyren i framtiden skulle gå åt helvete.
Till detta kan läggas rent klassiskt motståndsideologi, formulerad under artonhundratalet, men även strategi, som den beskrevs redan under sextonhundratalet, eller av Clausewitz, som trots att han idag är utsatt för en rejäl omvärdering, ändå haft stor betydelse. Boerkriget är väl egentligen det första krig där irreguljära förband agerat med rena terrormetoder, och där civilbefolkningen haft en mer distinkt och preciserad roll som stöd och logistisk resurs.
Hur man bedriver ett gerillakrig blandad med stadsterror lyckades man ta reda på under Algerietkriget, och därefter har det naturligtvis förbättrats i takt med den tekniska framstegstakten. Vilket vi sett åtskilliga bevis på - både som lyckad stridsform med stort stöd av civilbefolkningen - Beirut, Alger - men också som ren skräck utövad av de sk stadsgerillagrupperna i Latinamerika, och av de statsfientliga grupperna RAF och Röda Brigaderna i Italien, där man aldrig nådde det folkliga stöd man var ute efter.
Nåväl.
I Irak har man dels använt det man kallar indirekt strategi, och dels och huvudsakligen inriktat sig på ren terror. Syftet har inte primärt varit att störa de amerikanska styrkornas logistik - den löser de ändå med en enorm inflygning av nödvändigt gods, och den kan knappast störas av annat än en annan armé. Syftet har hela tiden varit att påvisa hur illa USA klarar av sin uppgift - dvs att föra lag och ordning, rättvisa och demokrati till Irak. För att göra detta behöver inte en terrorkampanj pågå kontinuerligt.
Det klassiska upplägget är istället att ha perioder med hög aktivitet, varvat med perioder av bedrägligt lugn, där man kan ana sig till att gerillan konsoliderar sig och söker nya mål. Vilket verkar vara fallet nu.
Det andra syftet kan mycket väl vara att anstränga USA:s resurser till det yttersta, vilket man lyckas med. Precis som Osmar White skrev är det ytterst få arméer som klarar tvåfrontskrig, och än mindre på fler fronter. Och detta oavsett militär överlägsenhet. Genom att ge sig in i Afghanistan - ett omöjligt projekt enligt de flesta sansade bedömare - har USA skapat sig sin egen militära paradox där den egna överlägsenheten gör att man ger sig in i projekt som kommer att orsaka kollaps. Till detta kommer naturligtvis omvärldens allt större avståndstagande från hela eländet, vilket kommer att ge en allt större belastning på USA:s ekonomi.
Nu är inte motståndaren en Giap eller ens en Baader, utan den krigföring som kan verka organiserad från al-Qaidas sida är tvärtom inte alls särskilt formaliserad eller överlagd. Den följer helt enkelt lagen om hur man för gerillakrig. Vilket tycks vara en okänd faktor för de förband som förtvivlat söker efter en kommandocentral eller en överbefälhavare. Hur kriget bedrivs i Irak är väsensskilt från hur det sker i Afghanistan, och det kommer inte heller att upphöra. Det vi ser nu är hur en period av stillhet lockar människor tillbaka till mötesplatser, marknader, busstationer, där övervakning är nästintill omöjlig, och då kommer självmordsbombarna tillbaka.
Kriget i Afghanistan har istället stora likheter med det orättfärdiga kriget i Tjetjenien, och man kan nog vara rätt säker på att gerillarörelserna har ett gemensamt utbyte. Afghanerna har en månghundraårig tradition av att slåss mot utomstående, liksom tjetjenerna. Ryssarna försökte med bombterror och ohyggliga övergrepp i Afganistan, och upprepar det till ingen nytta i Tjetjenien (och för all del andra kaukasiska delrepubliker också). Och det fungerade inte.
USA försöker en annan strategi, men det går inget vidare. Av den enkla anledningen att de inte har folk nog att klara av det. Istället för att vara segertåg är det här i förlängningen två nya Vietnamkrig.
Så vad ser jag i kikaren då?
Jag är övertygad om att kriget i Afghanistan kommer att tillta i omfattning, och kräva än mer amerikanska resurser, vilket kommer att underminera vilken president som än väljs. Dessutom tror jag att det kommer att spridas över gränsen till Pakistan, och kanske längre än så. Det finns en rad kvasidemokratiska fd sovjetrepubliker som ligger nära utbrottets rand och som mycket väl kan komma att explodera.
Kriget i Irak kommer att eskalera igen, men mellan olika religiösa grupper. Jag tror kurderna kommer attackeras hårt av Turkiet, och därefter kommer den hittills lugnare delen av Irak att bli ett nytt inferno. Ett annat alternativ är att den kurdiska regeringen i Arbil tvingas börja jaga PKK själva för att slippa ett turkiskt anfall - vilket kommer skapa ett närmast inbördeskrigsliknande tillstånd i Kurdistan.
USA kommer inte att klara av att hantera två fronter - eller fler - med nuvarande taktik. Istället kommer vi få se fler robotattacker, men säkert också veritabla bombmattor över talibanterritorium, med ytterligare potentiella självmordsbombare som följd.
Som jag skrivit förrut - andra världskriget var en anomalitet så till vida att det slutade med ena sidans totala underkastelse, och dessutom raska uppslutande på segrarens sida. Just utvecklingen av gerillakriget har ju gett de dåliga förlorarna en möjlighet att inte lägga ner vapnen.
I det långa loppet måste det till en lösning på den eviga krisen om Palestina, en demokratisering av oljediktaturerna runt Saudi-Arabien, och i slutänden en acceptans av en modern islamisk rörelse som både kan vara religiös och demokratisk.

Demokrati på undantag i Pakistan

På andra ställen har jag under hösten framfört oro för utvecklingen i Pakistan. Signaler därifrån har gett vid handen att talibaner och andra religiösa extremister har inteisfierat sitt motstånd, och i vanlig ordning har USA klivit fram som den elefant i porslinsaffären som de tycks vara experter på att vara. Det finns tydligen en extrem rädsla i Washington, och i Europa, för att folket i Pakistan (eller Irak eller Afghanistan, eller i Turkiet eller i Algeriet, eller nån annanstans - välj själva) skulle välja efter religiös övertygelse, istället för att som i resten av världen hylla CocaCola.
Och nu verkar det - precis som i Algeriet - som om folket inte kommer att få välja så länge de inte väljer rätt. På samma sätt som man gjort i Thailand, eller på lite för många ställen senaste åren.
Det islamiska hotet - en populär beteckning i västvärlden - växer nämligen. Det är inte alls så att ett ökat välstånd och en tillväxande medelklass har inneburit att det finns en ökad önskan om en västerländsk demokrati. Den sortens missförstånd har fullkomligt pumpats ut från Pentagon senaste åren - en direkt följd av politiseringen av det amerikanska utrikesdepartmentet och försvarsmakten. Islam är fult och odemokratiskt, kristendom är vackert och demokratiskt.
Det finns nu en hel del tänkare som anser att det går alldeles utmärkt att kombinera islam och demokrati, men dit hör uppenbarligen inte Musharaf. Om detta hans senaste övergrepp har att göra med hans skräck för att fru Bhutto ska ta över låter jag vara osagt - men den som inte såg det här komma kan inte ha läst på särskilt mycket.
Man kan som fru Rice göra en direkt koppling till al-Qaida, och för att förstå varför Musharaf ger sig på de demokratiska institutionerna bör man ha i åtanke att vare sig amerikanska UD eller Pentagon verkar begripa hur al-Qaida funkar. Observera att jag inte alls gör anspråk på att vara nån slags expert - jag kan som bäst betraktas som intresserad amatör - men om jag deriverar vad jag läst om den islamistiska fuundamentalismen kommer jag ändå fram till en slutsats som skiljer sig från den gängse.
Om man istället för att se al-Qaida som ett välorganiserat hierarkiskt rövarband - vilket amerikanerna och deras allierade har gjort i över sex år nu, och tycker ni de har nått framgång med det? - och istället ser på dem som ett mycket mer militant Hamas, kanske man kan nå en annan typ av väg att få ett stabilt hörn av världen. Hamas är en politisk rörelse, som också haft stöd av sitt folk, segrat i demokratiska val, och därefter satts i karantän. Det palestinska folket valde fel, och så länge de gör så ska de ha stryk. Kontentan - en samsyn som bitterligen delas av rätt många muslimer numer - är att demokrati är bara tillåtet så länge man röstar rätt.
Så länge USA tillåter enorma förmögenheter att samlas i några få familjers händer i arabvärlden kommer den här instabiliteten att pågå, och kanske dessutom eskalera. Det finns ett enormt demokratiskt underskott hos de som är just USA:s allierade i regionen, men så länge de står bakom George Bush kommer vare sig Bahrain, Kuwait eller Saudiarabien-att tvingas bli demokratier. Och i de andra muslimska länderna får man bara ha demokrati om man väljer rätt?
Är det nån som blir förvånad över att det förekommer våld där? Att folk blir förbannade? Detta sker i länder där prästerskapet alltid haft en stark betydelse, och där en demokratisering näppeligen kommer kunna ske annat än med prästerskapets medverkan. Så är det i Pakistan idag. Hur rörigt det är i Afghanistan har jag knappast plats att skriva om. Men att Musharaf åsidosätter den muslimska synen på saker och ting, och inför undantagstillstånd för att skydda demokratin - jag hörde honom på TV nyss - kommer knappast öka pakistanernas vilja att införa västerländsk demokrati.

Hur jag hjälpte Usama bin laden

När Sovjetunionen 1979 attackerade Afghanistan var vi rätt många som i det avlägsna Norden reagerade med avsky. På den borgerliga sidan för att det var ett flagrant exempel på kommunistisk expansionslusta, på den vänstra sidan för att det visade att Sovjet var lika imperialistiska som någonsin USA. Dåvarande VPK hade ett elände att försvara överfallet och trasslade in sig i trovärdighetsfällor och halvlögner och kunde inte längre visa upp gamla mysiga partiledare när det var uppenbart att det bara var en fasad.
Arbetet med att starta solidaritetsrörelser i Sverige (och resten av världen också för den delen) gick omåttligt segt. Den svenska Afghanistankommittén dominerades av maoister, som lidit svårt under Vietnams plötsliga attack på sin forna allierade Kina, och sen var det ett par folkpartister och en del renodlade humanister. Men det var inte direkt FNL-standard på vare sig organisation eller mål.
Det hade också att göra med att ju mer man läste på, hörde och diskuterade visade det sig att även om den afghanska marionettregimen var arslen, så fanns det liksom inga goda killar på den andra sidan heller. Det var fundamentalistiska muslimer och knarkbaroner så långt ögat nådde, och en rask uppdatering av den afghanska historien gav inte vid handen att det inom rimlig framtid skulle dyka upp nån som hade ett mått av anständighet.
Om detta och mycket annat har den amerikanske journalistveteranen John K Cooley skrivit en lysande krönika - med den något klumpiga titeln Oheliga krig - där han med den envetnes listrabblande drar fram hur USA och CIA bakvägen såg till att Usama bin Laden, talibanerna och den globala religiösa terrorismen gavs utrymme att expandera.
Cooley genomskådade på ett tidigt stadium hur de vresiga frihetskämparna i Afghanistans berg kallt tog emot de insamlade pengar som kom från olika solidaritetsgrupper i Europa, och därefter köpte vapen från Kina för dem. Nog för att vi förstod det, vi med insamlingsbössorna, men vi hade ändå en naiv bild av hur samma gerillasoldater skulle alfabetisera befolkningen, ha lokaldemokrati, frigöra kvinnan och skapa en ny värld. Som i Angola, eller i Vietnam, eller varför inte som i Portugal eller Spanien.
Det var inte meningen att det skulle försvaras opiumodlingar eller bhurka. Istället för den ryska ockupationen följde en religiös ockupation som nu följts av en amerikansk ockupation. Cooley visar på ett nära nog övertydligt hur naiva amerikaner förblindade av sin jakt på kommunister istället lierade sig med några av de värsta regimerna i världen, och med några av de värsta personerna. Det finns goda möjligheter att några av mina insamlade kronor kan ha gått till granatgevär som bin ladens heliga krigare använde - i själva verket gick det mesta av våra pengar till vapen, och en alldeles för liten del till humanitärt bistånd.
För de som före 2001 läst den här boken kan knappast attacken 11 september ha kommit som en överraskning. Cooley hyser inga dubier vare sig om bin Ladens samvete eller kapacitet. Men det hela ligger naturligtvis helt i linje med vad vi läst tidigare under månaden, om hur George Bush et consortes krossar CIAs realpolitiska agenda och istället vill att verksamheten ska baseras på högerkristna värderingar. Kort och gott - folk som inte delade de neokonservativa värderingarna fick inte vara med längre, oavsett vilken erfarenhet eller kapacitet de kunde tänkas ha.
Utan att vara underrättelseman kan jag nog säga att Cooleys beskrivning av hur CIA underminerade och så småningom såg till att den sovjetiska marionettregimen störtades, och i en mycket lång förlängning kan sägas ha bidragit till Sovjets fall, är både skrämmande och varnande. Skrämmande därför att uttrycken "ändamålet helgar medlen" och "min fiendes fiende är min" sällan blir så knivskarpa som här, och varnande därför att det mesta - mer om det i ett annat inlägg - tyder på att USA går samma öde till mötes i Afghanistan som det forna Sovjet gjorde.
Det finns all anledning för våra bombdemokrater att ta sig en funderare på hur de ska ställa sig inför den nästa gång som USA/NATO behöver bomba sig fram. Historien lär oss att bombandet av Tyskland och Japan under andra världskriget var icke-typiskt. Vare sig japaner eller tyskar greps av revanschlust mot de allierade, vilket teorierna om bombkriget levt högt på.
Men mycket uppenbarligen funkar det inte längre. Amerikanska turister är giltigt byte för terrorister över hela världen, och i Afghanistan kommer män med långt minne och gamla bössor att av heder vara tvungna att ta amerikaner av daga, som tack för en bombräd mot byn de bor i. Ett faktum som vare sig våra egna bombanhängare eller de neokonservativa i USA verkar ha räknat med.