Gerillakrigföring i islams namn

Nu kommer det bud om att kriget i Irak skulle vara avslutat. Minst en borgerlig ledarskribent har varit där och vandrat runt i Gröna Zonen och kan efteråt konstatera att de antiamerikanska stämningarna är avtagande. På samma sätt kan vi läsa det även i andra tidningar eller höra det i radion, och jag känner mig plötsligt väldigt gammal. I rättvisans namn ska erkännas att Expressen faktiskt försöker se förbi den amerikanska PR-muren
Krigets natur är inte så svårförståeligt, och hur man bedriver ett ytterligt effektivt gerillakrig med extremt små resurser kan väl inte heller vara obekant. Jag behöver bara gå tillbaka under min egen uppväxt, till FNL, till IRA eller bara till de palestinska grupperingarna. Frågan är varför det funnits ett sånt behov av att felanalysera det som skett i Irak och det som sker i Afghanistan (och som kommer att ske i Sudan, i Somalia och även i Pakistan och Indien, var så säkra).
Redan den legendariske Osmar White drar slutsatser i sin bok Segrarnas Väg som borde få de amerikanska strategerna att fundera en smula, Egentligen kan man säga att Osmar White redan 1945 förutsåg varför så många av de amerikanska krigsäventyren i framtiden skulle gå åt helvete.
Till detta kan läggas rent klassiskt motståndsideologi, formulerad under artonhundratalet, men även strategi, som den beskrevs redan under sextonhundratalet, eller av Clausewitz, som trots att han idag är utsatt för en rejäl omvärdering, ändå haft stor betydelse. Boerkriget är väl egentligen det första krig där irreguljära förband agerat med rena terrormetoder, och där civilbefolkningen haft en mer distinkt och preciserad roll som stöd och logistisk resurs.
Hur man bedriver ett gerillakrig blandad med stadsterror lyckades man ta reda på under Algerietkriget, och därefter har det naturligtvis förbättrats i takt med den tekniska framstegstakten. Vilket vi sett åtskilliga bevis på - både som lyckad stridsform med stort stöd av civilbefolkningen - Beirut, Alger - men också som ren skräck utövad av de sk stadsgerillagrupperna i Latinamerika, och av de statsfientliga grupperna RAF och Röda Brigaderna i Italien, där man aldrig nådde det folkliga stöd man var ute efter.
Nåväl.
I Irak har man dels använt det man kallar indirekt strategi, och dels och huvudsakligen inriktat sig på ren terror. Syftet har inte primärt varit att störa de amerikanska styrkornas logistik - den löser de ändå med en enorm inflygning av nödvändigt gods, och den kan knappast störas av annat än en annan armé. Syftet har hela tiden varit att påvisa hur illa USA klarar av sin uppgift - dvs att föra lag och ordning, rättvisa och demokrati till Irak. För att göra detta behöver inte en terrorkampanj pågå kontinuerligt.
Det klassiska upplägget är istället att ha perioder med hög aktivitet, varvat med perioder av bedrägligt lugn, där man kan ana sig till att gerillan konsoliderar sig och söker nya mål. Vilket verkar vara fallet nu.
Det andra syftet kan mycket väl vara att anstränga USA:s resurser till det yttersta, vilket man lyckas med. Precis som Osmar White skrev är det ytterst få arméer som klarar tvåfrontskrig, och än mindre på fler fronter. Och detta oavsett militär överlägsenhet. Genom att ge sig in i Afghanistan - ett omöjligt projekt enligt de flesta sansade bedömare - har USA skapat sig sin egen militära paradox där den egna överlägsenheten gör att man ger sig in i projekt som kommer att orsaka kollaps. Till detta kommer naturligtvis omvärldens allt större avståndstagande från hela eländet, vilket kommer att ge en allt större belastning på USA:s ekonomi.
Nu är inte motståndaren en Giap eller ens en Baader, utan den krigföring som kan verka organiserad från al-Qaidas sida är tvärtom inte alls särskilt formaliserad eller överlagd. Den följer helt enkelt lagen om hur man för gerillakrig. Vilket tycks vara en okänd faktor för de förband som förtvivlat söker efter en kommandocentral eller en överbefälhavare. Hur kriget bedrivs i Irak är väsensskilt från hur det sker i Afghanistan, och det kommer inte heller att upphöra. Det vi ser nu är hur en period av stillhet lockar människor tillbaka till mötesplatser, marknader, busstationer, där övervakning är nästintill omöjlig, och då kommer självmordsbombarna tillbaka.
Kriget i Afghanistan har istället stora likheter med det orättfärdiga kriget i Tjetjenien, och man kan nog vara rätt säker på att gerillarörelserna har ett gemensamt utbyte. Afghanerna har en månghundraårig tradition av att slåss mot utomstående, liksom tjetjenerna. Ryssarna försökte med bombterror och ohyggliga övergrepp i Afganistan, och upprepar det till ingen nytta i Tjetjenien (och för all del andra kaukasiska delrepubliker också). Och det fungerade inte.
USA försöker en annan strategi, men det går inget vidare. Av den enkla anledningen att de inte har folk nog att klara av det. Istället för att vara segertåg är det här i förlängningen två nya Vietnamkrig.
Så vad ser jag i kikaren då?
Jag är övertygad om att kriget i Afghanistan kommer att tillta i omfattning, och kräva än mer amerikanska resurser, vilket kommer att underminera vilken president som än väljs. Dessutom tror jag att det kommer att spridas över gränsen till Pakistan, och kanske längre än så. Det finns en rad kvasidemokratiska fd sovjetrepubliker som ligger nära utbrottets rand och som mycket väl kan komma att explodera.
Kriget i Irak kommer att eskalera igen, men mellan olika religiösa grupper. Jag tror kurderna kommer attackeras hårt av Turkiet, och därefter kommer den hittills lugnare delen av Irak att bli ett nytt inferno. Ett annat alternativ är att den kurdiska regeringen i Arbil tvingas börja jaga PKK själva för att slippa ett turkiskt anfall - vilket kommer skapa ett närmast inbördeskrigsliknande tillstånd i Kurdistan.
USA kommer inte att klara av att hantera två fronter - eller fler - med nuvarande taktik. Istället kommer vi få se fler robotattacker, men säkert också veritabla bombmattor över talibanterritorium, med ytterligare potentiella självmordsbombare som följd.
Som jag skrivit förrut - andra världskriget var en anomalitet så till vida att det slutade med ena sidans totala underkastelse, och dessutom raska uppslutande på segrarens sida. Just utvecklingen av gerillakriget har ju gett de dåliga förlorarna en möjlighet att inte lägga ner vapnen.
I det långa loppet måste det till en lösning på den eviga krisen om Palestina, en demokratisering av oljediktaturerna runt Saudi-Arabien, och i slutänden en acceptans av en modern islamisk rörelse som både kan vara religiös och demokratisk.