En armé utan soldater, ett krig utan slagfält...

Det var ungefär som om terroristerna i Irak hade läst vad de inbjudna reportrarna från Väst hade skrivit, eller sagt om att situationen hade lugnat ner sig. PÅ Ekot kunde jag höra om hur irakierna återvände i hundrtals varje dag, från exilen i Syrien eller Jordanien. I rättvisans namn kan sägas att FN:s sändebud Staffan di Mistura hade en mer balanserad bild av säkerhetsläget än den som en smula rosenrött presenterades av t ex Expressen.
För att läsa klokare analyser om hur läget egentligen var, eller hur det skulle komma att utveckla sig, fick man allt gå till Independent eller någon av de krigströtta och -kritiska amerikanska medierna. Samtidigt kan man inte låta bli att förundras över att svenska medier alltsomoftast sväljer den rena propagandan från Vita Huset eller Pentagon, eller om det är så att det mest orättfärdiga kriget för tillfället saknar nyhetsvärde i svenska medier.
För sen small det precis som vanligt i Irak.

Jag har också fått frågan varför jag intresserar mig för det här, och VAD I HELVETE det har att göra med en blogg om byggnadsarbetares vardag??? Svaret är ganska enkelt - Sverige tar emot fler Irakflyktingar än alla de länder som faktiskt för krig i Irak, och det finns alltid anledning att påminna om vilka villkor som ligger bakom att folk flyr till Sverige, och vilket liv de skulle ha om de inte fick komma hit. Den debatten förekommer vid våra fikabord, och alltför ofta får man höra populistiska köksargument som inte har mycket med verkligheten att göra.
Det vore skamligt om en av de av tradition mest radikala och solidariska yrkesgrupperna - Byggnads - inte kunde snygga till sina egna medlemmars åsikter. För tillåter man den sortens argument att ta överhanden kommer det raskt att devalvera vår egen självkänsla - det finns gott om grupper där en irakisk flykting och en grovhänt byggjobbare har ungefär samma status. Det kan vara bra att komma ihåg det..
Det small i Alger. En samordnad aktion som enligt medierna till allt yttre indikerar att det skulle vara al-Qaida som ligger bakom. Det skulle vara en med medveten taktik att slå till nära Europa, hävdar olika forskare inom det ytterst svårdefinierade området säkerhetspolitik.
Jag hakar upp mig på det där "medvetet".
I min värld, som är formad av amatörens tillochfrånintresse för de här frågorna, framstår inte al-Qaida som en organisation som har den sortens planer. Om det ens är en organisation. Somliga, som Robert Fisk, anser ju att det är att se som en intresseriktning eller rent av en religiös yttring istället för en formell struktur. Jag är nog villig att hålla med om det.
Västvärlden vill gärna gestalta de här militanta islamiska fraktionerna som påtagliga grupper, med hierarkier, ordergång och staber - därför att den traditionella västliga militära taktiken fordrar en fiende. Man vill se andra världskriget igen, man vill kunna identifiera en Giap eller varför inte en riktig usling, som Stalin. I den mest konservativa världen är al-Qaida en djävulsk konspiration som dirigeras i detalj av mulla Omar och Usama bin-Laden. Det är därför amerikansk media alltid trumfar ut att nu är al-Qaida slagna, nu har man dödat deras ledare...
Men är det inte så att om det bara handlade om att döda ledare skulle uppdraget kunna avslutas rätt fort (under den uppenbart ytterligt förenklade förutsättningen att man hittar dem! Det har ju inte fungerat med just Usama och mulla Omar)? Och borde inte då den palestinska intifadan ha kunnat kväsas fort? Israel hade ihjäl palestinska ledare på löpande band, och gör så fortfarande, men drabbas ständigt av hot och attacker. Borde inte alla länder kunna hantera oppositionella på det viset, om lösningen på problemet bara var att eliminera ledarskiktet?
al-Qaida visar istället på två saker. Dels att organisationen inte är en organisation, utan mer ett löst knutet nätverk med några personer som har ett symbolvärde; ett symbolvärde de innehar vare sig de är döda eller levande. Vi behöver bara gå till vår egen kristendom för att hitta ett uppenbart fall där en död ledare fortsätter vara framgångsrik, trots ett rykte som upprorsledare, och så småningom avrättad av en ockupationsmakt. Om liknelsen inte ses som alltför vanvördig.
Dels att al-Qaidas taktik och strategi inte fyller den gängse uppfattningen om strategi och taktik. Jag har läst en massa om varför just 11 september var det magiska datumet - årsdagar av vadsomhelst, och siochsåmånga dagar sedan en annan händelse. Även inom den amerikanska administrationen finns den sortens tänkande - man mobiliserar enorma resurser för att skydda sig just den 11 september, eller på årsdagen av attacken mot medicinfabriken i Sudan eller liknande. I själva verket är det ingen som alls kan förutsäga var och när en attack kommer - eller om den ens kan kopplas till det egentliga al-Qaida. Bilbomber är ju ingen nyhet i Algeriet, kan man ju säga med ett visst eftertryck.
Istället har kanske al-Qaida kommit att bli ett varumärke för olika sorters attacker mot mål som betraktas som fiender till islam, eller kanske bara som symboler för den förhatliga vätserländska kapitalismen. Det fenomenet är inte alls nytt - det utfördes mängder av sabotage mot tysk ockupation under andra världskriget, utan att man kan påstå att de samordnades någonstans ifrån. och det har också utförts mängder med mer eller mindre vidriga dåd i den socialistiska kampens namn. Vilket då i förlängningen, av korkade debattörer, måste sammanblandas med de som förespråkar samma tro eller ideologi men med grundläggande respekt för demokrati och fredliga reformer. Ett öde som drabbat och drabbar både islam och socialism.
I slutänden kan al-Qaida endast stoppas - och jag väljer medvetet att inte använda begreppet bekämpas - genom att skapa vettiga och drägliga förutsättningar för de människor som idag inte upplever att de har det. Jag tror inte heller att det enbart handlar om materiellt välstånd. Inom den rörelse som kallar sig al-Qaida finns alla sorter - de som sprängde sig själva i Londons tunnelbana var alla från relativt välbärgade förhållanden, medan de som spränger sig i Bagdad lika gärna kan vara de fattigaste av fattiga. Det handlar också om att inte ställa saker i motsats till varandra - jag är inte alls övertygad om att islam inte kan kombineras med demokrati och konsumtion, men jag är däremot övertygad om att det nuvarande kriget mot al-Qaida inte kommer att lyckas.