Så vad ska vi ha EU till?


Cecilia Malmström - hon är folkpartist, EU-minister och har en framtoning av kombinerad besserwisser och lågstadielärare, som gör att äldre män i ren protest (sant!) röstar på andra partier - var gäst hos den alltid lika oförutsägbare Selimovic i P3 den 6 december (lyssna gärna - det ligger kvar i SR:s trettiodagarsarkiv ett tag till), ett program jag kom att höra medan mörkret sänkte sig över taken i Tensta.
Hon är en sån där människa som nu, i skarven mellan 2007 och 2008, gärna vill slippa den där debatten om vi ska vara med i EU eller inte. Ungefär sådär att nu är vi med - lev med det.

Nå, beslut tagna i Bryssel den senaste tiden ställer i varje fall återigen frågan - vad ska vi med det till? Alla som kan räkna upp tio bra saker vi fått tack vare vårt medlemskap i EU, och som vi inte kunnat få ändå, kan ju skriva ner det och skicka nånstans. Eftersom det är det saken handlar om.

Vad Cecilia Malmström inte verkar förstå - liksom rejält med företrädare för industrin, socialdemokratiska partiet och fotbollförbundet - är att så länge man inte ser nån nytta med en sak kommer man att ifrågasätta. Vill jag få fram 100 saker som gjort mitt liv i Sverige krångligare, dyrare eller bara obegripligt tack vare vårt medlemskap i EU är det inga problem att hitta dem. Och då behöver man inte ens påpeka att "fredsprojektet" för närvarande är engagerat i två djupt orättfärdiga krig (om vilket jag skrivit en smula på annan plats)
Om ni minns det kära EU-valet - det var 1994 - så var det ingen måtta på de gröna skogar som uppmålades. Det skulle i stort sett bli medelhavsklimat vid polcirkeln, fred på jorden och bättre (mer och billigare) sprit. För rättvisans skull ska påpekas att motargumenten var lika svarta som förespråkarnas var ljusa. Och medelhavsklimatet verkar vi ju få vare sig vi är med i EU eller inte
Ingen fick väl rätt, eller dunderfel. Men det bristfälliga engagemanget för EU-frågorna i Sverige irriterar uppenbarligen i varje fall Cecilia Malmström, och kanske några till som inte ser riktigt tydligt. Det stora flertalet medborgare verkar faktiskt skita i det, vilket Junilistans framgångar förra EU-valet var en klar indikation om. Där kan man tala proteströstning. Och det kommer säkert att proteströstas hej vilt nästa gång också
Det kom nämligen ett mejl. Jag får rätt många såna, från folk som av olika orsaker inte vill posta direkt på bloggen. Jag får en del annat också, tyvärr. Det blir nog en egen post.
Skribenten, boende i Bryssel, skriver bl a följande:

Oavsett vad de glättiga broschyrerna säger så utvidgades EU en huvudanledning:
De gamla ländernas arbetsmarknad hade blivit för rigid och dyr, något som minskar tillväxten. Att det är så är fakta.
Då ingen politiker vågar stå upp och säga "Jag vill ge er mindre trygghet och lägre lön", så var det enda alternativet att dumpa billig och flexibel arbetskraft och företag på de gamla EU marknaderna och på så sätt slå sönder rigiditeten inifrån.
De nya EU länderna har lägre beskattning, ett minimalt behov av att efterleva lagar och förordningar på hemmaplan - de nya länderna har alla lagar som vi har, men de efterlevs inte. De har inte bara tillgång till egen arbetskraft och flexibelt lagrum men också till ryskt flyktkapital och rysk, ukrainsk och asiatisk arbetskraft som nu relativt fritt kan slussas in i gamla EU. Dessa konkurrensfördelar kommer snabbt att göra sig gällande och effektivt motverka att de nya ländernas inkomstfördelning och flexibilitet 'socialiseras' och meningsfullt närmar sig Svenska nivåer.
Detta kommer att öka tillväxten, vilket är bra om man tillhör de grupper som gynnas, m.a.o de övre 20%en . Att alla grupper inte får del av tillväxt är fakta.


Jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd, och därför är jag inte så säker på att detta skulle vara en huvudlinje. Vad jag däremot ser är att EU inte på långa vägar utvecklats till det som förespråkarna mer eller mindre utlovade. Vad vi istället har sett är byggandet av en fullkomligt monumental byråkratiapparat som lever sitt eget liv, med politiserade institutioner och ett smått obegripligt pedanteri i detaljer.
Grunden för att man ska känna delaktighet måste ju ändå vara att man känner att man kan påverka. Och hur mycket har Sverige kunnat påverka EU? Alla som kan nämna tio saker där resterande EU-länder infört svensk lagstiftning vinner...nåt? Och inte ens på
Europeiska kommissionens egen hemsida lyckas man klara ut det. Det är nämligen där min och stora delar av svenskarnas ambivalens ligger. Innan Cecilia Malmström - eller nån annan av de som är förespråkare - klarat av att förklara det här så får hon nog finna sig i att vi ser mycket tveksamt på flyttkarusellen i Bryssel.
Vår man i Bryssel tipsar också om en annan sak.

Memo 2 till EU: Vi brysselbor, hur många gånger har vi gjort ett vitt byggjobb? Memo 3 till EU: Vem asbestsanerade EUs högvarter i Berlaymont och åkte hem och dog i Polen och Ukraina, och betalades arbetsgivaravgifter av entreprenörerna?

Om det är sant är ju EU-domstolens utslag i utstationeringsfrågan inte särskilt oväntat. Och frågan om EU mår inte särskilt bra av att hela tiden kunna misstänkliggöras.

EU kan inte bara handla om att locka med billig sprit och att slippa passet. Om det är de bästa argumenten för att engagera sig EU så är det nog rätt många som kommer att göra något annat den 14 juni 2009