Folkpartiet och SD


I senaste numret av LO-tidningen gör Petter Larsson en genomgång av hur folkpartiet som etablerat parti oförblommerat flirtar med Sverigedemokraternas sympatisörer genom att föra fram förslag som tangerar vad just Sverigedemokraterna skulle gilla. Han tar upp exempel som språktest, gynundersökningar, litteraturkanon och hemspråksförbud, vilket sammantaget faktiskt får oss andra att fundera på vad i hela fridens namn fp håller på med.
Dessutom har han den goda smaken att nämna FRP-koden, som jag berörde här, men framförallt ger han en bra beskrivning av hur SD lyckas mota sig in på socialdemokratins väljarmark, genom att utmåla partiets och fackföreningsrörelsens företrädare som karriärister och elitister, mer intresserade av att gå egen goodwill av flyktingmottagande istället för att bry sig om pensionärer och sjukvård. På samma sätt som Fremskrittspartiet lyckats med i Norge.
Däremot gör Petter Larsson den kloka observationen att det som lyckas i Norge inte nödvändigtvis behöver lyckas i Sverige. Precis som i en rad andra frågor är det att göra det enkelt för sig genom att lägga karbonpapper mellan nationer. Att ett system för trygghet på arbetsmarknaden fungerar i Danmark behöver inte alls betyda att det funkar i Sverige.
Att vuxna människor i Frankrike kan dricka vin köpt i snabbköpet betyder inte att vuxna människor kan göra det i Finland. Eller hur det nu var.
Det finns också anledning att - som jag tjatat om det här! - betvivla att det är besvikna socialdemokrater som röstar på SD. Valundersökningar och valdata visar att det snarare är högersympatisörer än vänsterväljare som tenderar att välja SD.
Socialt verkar däremot SD rekrytera sina väljare bland arbetslösa, LO-anslutna, studenter, egn företagare och män. En skaplig balndning kan man säga.
Till detta kan man anföra att det inte finns en automatik i att LO-anslutna röstar vänster. Tvärtom har det alltid funnits en - ofta - lågutbildad konservativ grupp av LO-anslutna som alltid röstat höger, och som stått för både anti-fackliga och konservativa värderingar. Företrädesvis män som faktiskt tycker att världen var bättre 1958. Vilket också Magnus E Marsdal beskriver i FRP-koden där han kryssar bland raggare och knegare i Norge.
Det är ju nämligen aldrig någon som förvånas över att högre tjänstemän röstar vänster, vilket också råkar vara fallet. Att försöka dra slutsatser om hur man ska bemöta SD utifrån vilka människor de attraherar istället för att tala om den politik SD tänker föra är att göra det väldigt enkelt för sig.
Och precis som alltid lika kloke Johan Sjölander skriver pågår det redan ett flirtande med SD, för att konsolidera sig för 2010. Vilket inte torde förvåna men samtidigt knappast kommer att ge enorma applåder inom de mer vettiga delarna av alliansen. Jag hoppas verkligen vi kan få se kraftigt avståndstagande från detta.
Sverigedemokraterna är ett fackföreningsfientligt parti som ska hållas kort. Oavsett vad deras företrädare påstår är flyktingfrågan viktigast för deras väljare, och vi vinner inte den fajten genom att stå tysta