Typiskt för en regim i motvind är att de efter ett tag kommer att få stöd från alla håll och kanter, både av såna som de nog vill ha stöd av, men också av diverse virrpannor som de helst skulle vilja slippa förknippas med. Det allra tydligaste exemplet är nog Svenska Arbetsgivareföreningens, numera Svenskt Näringsliv (som olika kriminella brukar presenteras i kvällstidningarna, för att man ska vara säker på att allmogen inte glömmer bort vilka_de_egentligen_är) som med sin samling sagor verkar ha missat en ytterligt väsentlig del i samhällsdebatten. Landet styrs nu av en borgerlig regering ledd av en moderat statsminister. Bara så PR-MUFfarna på Blasieholmen kommer ihåg det.
Dessutom kommer naturligtvis spärreld av sympatiyttringar från andra delar av ett politiskt etablissemang, som man kunde förvänta sig. Till detta kan också läggas att vare sig DN eller SvD gjort någon större affär av att fd försvarsministern Mikael Odenberg nogsamt sågade sin efterträdare, och även gav det tidigare regeringspartiet eloger. Någon som sett något nånstans?
Inte heller har Göran Hägglunds (who?) utspel om bevarandet av det tvekönade äktenskapet och en föreläsning från femtiotalet om barns utveckling renderat annat än förströdd uppmärksamhet från Expressens ledarsida. Vad hände med Birgitta Ohlsson? Fick hon talförbud?
Eftersom jag precis avslutat ett par böcker av den amerikanske humoristen Al Franken (text kommer!) är det rätt mycket som känns igen från den amerikanska debatten - dvs hur man lägger ut mattor av ovidkommande för att dölja något. Likaså hur förment opartiska medier - i det här fallet våra vanligaste tidningar - uppenbarligen besluta lägga locket på, när det gäller t ex väljarstödet, eller som alltid alerta Johanna Graf noterade, när DN plockade bort en text som kunde ses som kritisk mot Vårdval Stockholm. Och det finns fler exempel än så. För visst är det märkligt att på morgonen kunna läsa i Metro att det går bakåt för alliansen, men det står inte ett ord i Svenskan, trots att man misslynt letar t o m bland familjesidorna.
Men hr Adelsohn kanske har mer att säga till om på SvD än man kunde tro....
Jag ska inte tjata för mycket om det här, men förenklat innebär det att man har en plan för hur man ska vända trenden. Det kan gå, det ska gå, det måste gå. Det är därför Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv, lagt in en högre växel. Eftersom de här amerikaniserade politikstrategerna så gärna vill att det ska fungera gör de samma fel som tidigare - de tar folk för idioter. Vilket Al Franken också gör flera poänger av. Men eftersom folk inte är idioter måste man se till att marginalisera de möjligheter vanligt folk har att höras och synas.
För att göra detta är det viktigt att man alltid påpekar att gemensamt ägd radio och TV är onda. Och dåliga. De ska gärna betecknas som statsradio eller -tv. Reklamradio ska med fördel påpekas vara fria medier. Om nu någon ens hört en seriös privatägd radiokanal i Sverige. Dessutom måste man alltid påpeka att medier är vänstervridna med automatik. Att det journalistiska uppdraget emellanåt kan medföra att man stöter sig med makten, och detta utan att ta politiska hänsyn, missar gärna dessa människor. Men de är övertygade om det, och har det som utgångspunkt för sitt uppdrag.
Det trista är ju när "folket" inte vill inse det. Eller ens inse att EU är bra och euro är jättebra. Då är folket DÅLIGT. Men samma folk var JÄTTEBRA en söndag i september 2006. Begrip det den som kan!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar