Hur jag hjälpte Usama bin laden

När Sovjetunionen 1979 attackerade Afghanistan var vi rätt många som i det avlägsna Norden reagerade med avsky. På den borgerliga sidan för att det var ett flagrant exempel på kommunistisk expansionslusta, på den vänstra sidan för att det visade att Sovjet var lika imperialistiska som någonsin USA. Dåvarande VPK hade ett elände att försvara överfallet och trasslade in sig i trovärdighetsfällor och halvlögner och kunde inte längre visa upp gamla mysiga partiledare när det var uppenbart att det bara var en fasad.
Arbetet med att starta solidaritetsrörelser i Sverige (och resten av världen också för den delen) gick omåttligt segt. Den svenska Afghanistankommittén dominerades av maoister, som lidit svårt under Vietnams plötsliga attack på sin forna allierade Kina, och sen var det ett par folkpartister och en del renodlade humanister. Men det var inte direkt FNL-standard på vare sig organisation eller mål.
Det hade också att göra med att ju mer man läste på, hörde och diskuterade visade det sig att även om den afghanska marionettregimen var arslen, så fanns det liksom inga goda killar på den andra sidan heller. Det var fundamentalistiska muslimer och knarkbaroner så långt ögat nådde, och en rask uppdatering av den afghanska historien gav inte vid handen att det inom rimlig framtid skulle dyka upp nån som hade ett mått av anständighet.
Om detta och mycket annat har den amerikanske journalistveteranen John K Cooley skrivit en lysande krönika - med den något klumpiga titeln Oheliga krig - där han med den envetnes listrabblande drar fram hur USA och CIA bakvägen såg till att Usama bin Laden, talibanerna och den globala religiösa terrorismen gavs utrymme att expandera.
Cooley genomskådade på ett tidigt stadium hur de vresiga frihetskämparna i Afghanistans berg kallt tog emot de insamlade pengar som kom från olika solidaritetsgrupper i Europa, och därefter köpte vapen från Kina för dem. Nog för att vi förstod det, vi med insamlingsbössorna, men vi hade ändå en naiv bild av hur samma gerillasoldater skulle alfabetisera befolkningen, ha lokaldemokrati, frigöra kvinnan och skapa en ny värld. Som i Angola, eller i Vietnam, eller varför inte som i Portugal eller Spanien.
Det var inte meningen att det skulle försvaras opiumodlingar eller bhurka. Istället för den ryska ockupationen följde en religiös ockupation som nu följts av en amerikansk ockupation. Cooley visar på ett nära nog övertydligt hur naiva amerikaner förblindade av sin jakt på kommunister istället lierade sig med några av de värsta regimerna i världen, och med några av de värsta personerna. Det finns goda möjligheter att några av mina insamlade kronor kan ha gått till granatgevär som bin ladens heliga krigare använde - i själva verket gick det mesta av våra pengar till vapen, och en alldeles för liten del till humanitärt bistånd.
För de som före 2001 läst den här boken kan knappast attacken 11 september ha kommit som en överraskning. Cooley hyser inga dubier vare sig om bin Ladens samvete eller kapacitet. Men det hela ligger naturligtvis helt i linje med vad vi läst tidigare under månaden, om hur George Bush et consortes krossar CIAs realpolitiska agenda och istället vill att verksamheten ska baseras på högerkristna värderingar. Kort och gott - folk som inte delade de neokonservativa värderingarna fick inte vara med längre, oavsett vilken erfarenhet eller kapacitet de kunde tänkas ha.
Utan att vara underrättelseman kan jag nog säga att Cooleys beskrivning av hur CIA underminerade och så småningom såg till att den sovjetiska marionettregimen störtades, och i en mycket lång förlängning kan sägas ha bidragit till Sovjets fall, är både skrämmande och varnande. Skrämmande därför att uttrycken "ändamålet helgar medlen" och "min fiendes fiende är min" sällan blir så knivskarpa som här, och varnande därför att det mesta - mer om det i ett annat inlägg - tyder på att USA går samma öde till mötes i Afghanistan som det forna Sovjet gjorde.
Det finns all anledning för våra bombdemokrater att ta sig en funderare på hur de ska ställa sig inför den nästa gång som USA/NATO behöver bomba sig fram. Historien lär oss att bombandet av Tyskland och Japan under andra världskriget var icke-typiskt. Vare sig japaner eller tyskar greps av revanschlust mot de allierade, vilket teorierna om bombkriget levt högt på.
Men mycket uppenbarligen funkar det inte längre. Amerikanska turister är giltigt byte för terrorister över hela världen, och i Afghanistan kommer män med långt minne och gamla bössor att av heder vara tvungna att ta amerikaner av daga, som tack för en bombräd mot byn de bor i. Ett faktum som vare sig våra egna bombanhängare eller de neokonservativa i USA verkar ha räknat med.