S i Lenet räckte inte ända fram. Om att slippa ta ställning

I helgen avhöll socialdemokraterna i Stockholms Län sin distriktskongress, som var lite extra intressant eftersom man kunde förvänta sig att det skulle bli nån sorts debatt om hållningen i frågan om Lissabonfördraget. De olydiga distrikten i Skåne - som för övrigt är landets största partidstrikt - och Dalarna är inte alls nöjda med de skrivningar som skall accepteras. Och jag är glad för det. Jag skulle också ha blivit gladare om partiet i Lenet haft mer kurage och vågat skriva nåt annat än den mesiga blaffa som det hela utmynnade i. Där ser man vådan av att sitta för nära makten, skulle man kunna säga.
Jag har inte diskuterat med mina egna representanter från Järfälla, men jag skulle bli förvånad om de vågade gå emot strömmen. Förhoppningsvis för att de då antagligen tyckte att det här var en bra skrivning - jag anar en och annan slipad skribent i ett redaktionsutskott (omskrivning för ett gäng som ska skapa kompromisser som ytterligt sällan går emot den sittande styrelsens åsikt) - eller, ännu värre, för att de tycker att det är en icke-fråga som man inte behöver bråka om.
Det är lite svårt att veta eftersom hemsidan inte uppdaterats så här ett dygn efteråt. Ungefär lika bra som vanligt alltså.
Så här skriver man, i ett pressmeddelande:

Regeringen måste omgående ändra lagen för att rädda kollektivavtalen
Socialdemokraterna i Stockholms län är oroade över regeringens handlingsförlamning efter EG-domstolens dom i Vaxholmsfallet (Laval un Partneri Ltd) och Rüffert.

Regeringen måste ändra i Utstationeringslagen och den s k Lex Britannia. Det kan tillsammans med avtal mellan arbetsmarknadens parter upphäva domens skadeverkningar och säkerställa kollektivavtalens fortsatta giltighet, säger Mikael Damberg, riksdagsman och ordförande i Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt.
I ett uttalande på Socialdemokraterna i Stockholms kongress i Sollentuna framhålls vikten av att aldrig acceptera en ordning där dumpning av löner och villkor blir giltiga konkurrensmedel på arbetsmarknaden. Att frånta fackföreningarna rätten att driva igenom kollektivavtal, ytterst genom konfliktåtgärder, vore en inskränkning i grundläggande fackliga rättigheter och ett allvarligt hot mot svenska löntagare.

Regeringens passivitet och ointresse att ändra i Utstationeringslagen (den lag som reglerar det egna landets företags villkor i andra länder) gör nu att röster höjs för att avvakta med ett svenskt undertecknande av Lissabonfördraget. Det är fel väg att gå, hävdar Mikael Damberg. Lissabonfördraget är betydligt bättre än det nuvarande Nicefördraget och tar ett steg i rätt riktning för att stärka de europeiska löntagarnas ställning genom den så kallade rättighetsstadgan.

Vilket är ungefär så urvattnat man kunde tänka sig. Varför kan man inte med ett ord beröra vad allt större delar av fackföreningsrörelsen faktiskt oroar sig för? Och erkänna att det finns en delad mening i frågan? Istället väljer man att skjuta in sig på regeringen, i ett lätt genomskådat försök att skyla över partiets egna svårigheter. Nu vill jag på en gång poängtera att eventuell borgerlig skadeglädje över den här debatten är rätt larvig. Det är så här vi debatterar i partiet, och har alltid gjort. Det är i de borgerliga partierna som diskussioner stryps och idéer pådyvlas uppifrån i "koncept". Bara så ni vet.
Vårt engagemang i frågan beror ju på att man fortfarande inte svarar på våra frågor, som återigen är:
Var i förslaget till det nya EU-fördraget framgår det att rätten att sluta kollektivavtal eller vidta stridsåtgärder har samma eller i vart fall inte underordnad status gentemot det vanliga moset om fri handel, fri rörlighet etc?
För jag kan inte hitta det. En hel radda med människor som också delar våra värderingar hittar det inte heller. Vad värre är - arbetsgivarsidan vill ju underteckna exakt samma fördrag för att de anser att det försvagar oss? Samtidigt som en massa människor som sitter i riksdag eller EU-parlament för att föra min talan, säger att det kommer att stärka oss? Jag begriper fortfarande inte.
Precis som Björn Elmbrandt skriver i Dagens Arena riskerar den här klumpiga hanteringen av viktiga frågor att skapa exakt den sorts förakt och misstro mot EU som vi alla varnade varandra för, redan inför folkomröstningen. Vad jag däremot inte gillar är hur han också ansluter sig till de som halkar över till "..sitt i båten för fan, och ta det ni får. Det här är bättre än Nice."
Istället skulle jag vilja utmana Elmbrandt om att lyckas trolla fram något konkret som Sverige bidragit med till EU. Inte i pengaväg - vi har vräkt in irriterande belopp om man ser till hur större ekonomier lyckats klara sig undan, utan i reda politiska reformer. Vad har EU konkret betytt för oss förutom att smuggla sprit och slippa ha pass till Baltikum?
Själv hade jag gärna sett den här formuleringen från Dalarnas partidistrikt:

Socialdemokraterna kommer aldrig att kunna vidta en enda åtgärd som vare sig tummar på strejkrätten eller styrkan i svenska kollektivavtal.

Fast den var väl inte tillräckligt välkammad. Jag tror dessutom att det kommer att växa en än starkare opinion framöver, som fortfarande inte behöver vara EU-fientlig, även om motståndarna vädrar morronluft, men vi kommer allt närmare en punkt där arbetarrörelsen i Sverige måste fråga oss om EU i dess nuvarande form är det vi röstade ja till. Och agera därefter.

Bilden helt oblygt snodd från Waxholmsbolaget. Inte för att den egentligen har med saken att göra men det hela har kommit att kallas Waxholmsmålet. Typ.