Våga visa värderingar! Om att våga stå för vem man är

Ikväll hade jag förmånen att få sitta med som åhörare när Katrine Kielos på ett mycket effektivt och klart sätt dissekerade det vi kan kalla Schlingmannkoden. Det vill säga, den kod för politiskt språk som betytt oerhört mycket för omdaningen av De Nya Moderaterna. Nu finns det säkert en och annan som kommer hävda att den omdaningen inte enbart är språklig, utan också ideologisk, men se då reser sig håren på vän av ordning. Man behöver faktiskt inte gräva långt ner i de moderata lagren för att hitta samma värderingar som fanns där redan under Gösta Bohmans tid - men kostymen, kostymen...
Den politiska psykologin har onekligen utvecklats en del sedan Richard Nixon förlorade ett val på att vara orakad i TV, vilket tydligen framgår av serien VitaHuset (enligt närståendes uppgifter - serier som börjar framemot elva på kvällen är ingen angelägenhet för oss som går upp tidigt) där opinionsundersökningar analyseras som vore de hjärnkirurgi, och allt handlar om framtoning och ordval. Vilket låter jävligt trist. För uppenbarligen börjar politik - på riksnivå förmodar jag -alltmer handla om hur man berättar saker, inte vad man berättar.
Och jag är inte säker på att jag håller med om allt detta - jag har hört amerikanska mediestrateger som suckar djupt över hur illa svenskarna svarar på tvärsäkra amerikanska begrepp. Vår misstro mot krämare är förmodligen djupare rotad än man kanske kan tro. Katrine beskrev träffsäkert hur Ronald Reagan faktiskt fick ökat stöd bland de låg- och medelklassmän som var de som drabbades värst av hans härjningar, därför att han erövrade deras vokabulär. Fast det kan också ju ha spelat in att han var deras barndoms matinéhjälte.
Däremot handlar det om att inse att en del av vårt politiska språk shanghajats av otrevligt folk med baktankar. Detta kan man lätt utläsa av våra borgerliga dagstidningar - leta efter ordet skattesänkning så ska ni se hur svårt det är. Det heter nämligen skattelättnad numer - det låter ju så oerhört mycket trevligare, För att inte tala om ordet utanförskap - och det är en ren tillfällighet att jag skrev om just detta häromdagen - som är så oerhört svårt att bemöta. Det är inte ens till för att bemötas - rätt inbakat i politisk retorik blir det ett mantra som nöts och nöts. Det är bara att lyssna på Reinfeldt eller Olofsson. När man vet om det blir det bnästan parodi - vi gjorde highfive mot varandra häromdagen på jobbet när hon sa det i radio.
Den politiska nysvenskan syftar till att förflytta våra värderingar, på ett vis som inte känns helt bekvämt. Jag gillar inte tanken på att en slickad PR-byrå kanske har mer makt över politiken än sakfrågor, därför att det betyder framsteg för den borgerliga tanken om att det inte är riktigt bra att vanligt folk bryr sig så mycket; det finns ju mer skolat folk till det.
Facket ska uppenbarligen förknippas med otrevligheter i fortsättningen, liksom våra avtal. Välfärden ska reduceras till trygghetssystem - system är ett otrevligt Orwellskt ord - och facket ska förknippas med maffiametoder. Vilket minst en företrädare för centern fortfarande låter bli att ta en saklig debatt om. För det blir inte så lite paradoxalt, att vi i byggfacken som nästan dagligen har att göra med och strider mot organiserad brottslighet - är de som blir betecknade som mafiosi! Eller varför inte som rasister, eller främlingsfientliga, eller som företagarfiender.
Katrine Kielos berättar egentligen inga hemligheter - men hon har hittat ett sätt att beskriva hur man ser politiken som ett retoriskt hantverk som ska utformas av copywriters, som är rätt läskigt, men hon ser också andra saker som är långt viktigare än att försöka adoptera de borgerligas teknik. Man måste våga stå för vem man är. Det finns stora grupper som hamnat vid sidan av välfärden och de blir knappast mindre av att utpekas som parasiter, eller att etnifieras (som Folkpartiet nu håller på med i en oblyg flirt med främlingsfientligheten). Istället ska vi våga tala om fattigdom, utförsäljning (lyssna hur ofta ni får höra borgerliga företrädare använda det ordet) av vår gemensamma egendom, och hur segregationen raskt ökar i Sverige. För det råkar vara så att även välbeställda har ett samvete, och kloka människor inser att ökade klyftor inte är bra någonstans. Varje människa som offras på kapitalismens altare är en för mycket.
Det finns ingenting som tyder på att arbetarrörelsen tjänar röster på att ta till sig borgerlig jargong -snarare tvärtom. I undersökningar visar det sig att upp till 75% av befolkningen delar vår grundsyn på hur samhället ska fungera - men då gäller det att vi talar om det. Och kanske inte enbart i ord - man måste ha en del hårdvara också.
Jag tror att folket vill att socialdemokratin ska föra en socialdemokratisk politik, inte vara rädd för att tala om trygghet och solidaritet, om jämlikhet, om frihet - eller att tala för en gemensam sektor där vi bryr oss om varandra, och där inte inkomsten bestämmer om man får ett värdigt liv eller inte.


Det enda som kan bryta utanförskapet på riktigt är solidaritet.