Nå, vem ska bestämma då? Jurister eller politiker?

Emellanåt kommer allt på en gång. I Fokus har man ett längre reportage om juistitiekanslern, som jag själv rätt länge uppfattat som lite väl upptagen av sin egen förträfflighet (och inte minst om sin tänkta oantastbarhet), i medierna i övrigt diskuteras lite lamt Rüffertdomen i EU-domstolen, och bakåt pendlar i vanlig ordning den högsta LO-ledningens ambivalens i frågan om kollektivavtal. Mitt i detta kommer så Katrine Kielos med en lysande krönika om hur borgerliga jurister numer inte alls drar sig för att politisera sina beslut, en moderat riksdagskvinna - som f ö inte anser riksdagsarbetet tillräckligt viktigt för att ha det som huvudsaklig inkomstkälla - vill ta bort ännu mer av makten från politikerna, och Bo Bernhardsson skriver bra i EfterArbetet
Men, precis som Byggnads förbundssekreterare Leif Jansson gjorde på Byggettans årsmöte, skulle jag vilja gå tillbaka till slutet av åttiotalet, och det tysta slaget om Ireviken, där svensk arbetsrätt låg i vågskålen och en borgerlig regering spelade under täcket med arbetsgivarna.
I korthet: I Ireviken, en avkrok på Gotland, vägrade pensionatsägaren Torgny Gustafsson att skriva avtal med facket för sina anställda. Man kunde tro att det var av ekonomiska skäl, men eftersom han också var son till en förutvarande centerpartistisk försvarsminister, Torsten Gustafsson i Stenkyrka - mest känd för att ha åkt på semester när U137 gick på grund i Karlskrona skärgård - och känd fackföreningsätare, fanns det orsak att tro att det låg mer bakom.
Nåväl, facket satte honom i blockad, och efter att ha drivit sin sak i olika svenska instanser utan framgång, anmälde han Sverige till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Under själva handläggningen av ärendet kom alltihop att förses med sekretess, eftersom det handlade om en civilperson. Detta var en smula märkligt, eftersom den borgerliga regering som tillträdde 1991, vars åsikt domstolen inhämtade, till fullo stödde Torgny Gustafsson i hans kamp mot den svenska lagstiftning som han protesterade mot.
För att inte tala om att SAF lade ner åtskilligt med pengar för att skapa inlagor som ytterligare kunde styrka att han verkligen lidit av dessa brott mot mänskliga rättigheter. Men om detta kom det inte ett ljud, vare sig till fackförbunden eller till oppositionen. Deras egen version som länks till här, skriven av en av Timbros vanligare megafoner, är en smula tillrättalagd, för att ta i en del i underkant
Nu råkade det vara så att regeringen Bildt förlorade valet 1994, och ett av de första ärenden som kom på regeringen Carlssons bord var just en propå från Europadomstolen, där det klart framgick vad som försiggått. Man kan nog säga att det skapade en del aktivitet, både i Rosenbad och vid Norra Bantorget. Raskt författades nya inlagor som totalt vände uppochner på den version som regeringen Bildt och SAF stått för, och Europadomstolen kliade sig i huvudet och beslöt sedan att de åtgärder som vidtagits, väl låg inom ramen för svensk lagstiftning och inte alls utgjorde ett brott mot mänskliga rättigheter. Och detta var långt innan både Laval- och Rüffertdom.
Tendensen är naturligtvis glasklar. Mer makt åt folk som Göran Lambertz och mindre åt politiker. En tanke som inte är särskilt attraktiv. De ska gärna vara oavsättliga tjänstemän, som en vanlig väljare intet kan göra åt. För om man nu skulle skriva en helt oomtvistlig lagtext om kollektivavtal - jag skulle kunna göra det! - så kan man ge sig katten på att det skulle komma tjänstemän rusande och påpeka att sådär får man inte skriva. Vilket de säkert har rätt i. Men problemet är ju när människor som inte är valda ska tolka politiska texter - det kan verkligen bli helt knasigt, vilket det nu är i EU-domstolen. Och detta vet naturligtvis folket på Blasieholmen -alltså driver man en fråga åt ett företag som inte ens är medlemmar hos dem själva, precis som man i lönndom drev ärendet om pensionatet i Ireviken.
Man kan kalla detta en juridifiering av politiken, och exempel från omvärlden är inte särskilt positiva. Det var så här man knäckte ryggen både på den amerikanska och brittiska fackföreningsrörelsen, och det är något som finns i den europeiska byråkratitradition som dagens EU faktiskt innebär, och som vi med våra principer om offentlighet borde sky som pesten. Om man är rädd om ett öppet samhälle är det här inga goda nyheter.
Jag hyser inga illusioner om hur det kommer att gå i andra instanser när det gäller Lavalmålet. Det jag är riktigt rädd för är att det inte kommer att kunna vändas; att nya lagförslag från en - eventuell - socialdemokratisk regering kommer att manglas i långbänk i Strasbourg, och därefter slängas som författningsstridigt. Mycket av detta kommer sig också av att SO Littorin och hans departement inte har visat nån jätte-entusiasm när det gäller att streta mot, och detta oavsett vad de säger.
Och det är naturligtvis här poängen ligger med att förskjuta tolkningsföreträdet till juristerna - man lägger ju makten i knät på dem, och är det att förvånas över att de tackar och tar emot???