Utkik? Om framtidsvisionen


Nu har jag under ett par års tid hört dels företrädare för de borgerliga, mer eller mindre städade i vanlig ordning, upprepa som ett mantra att arbetarrörelsen saknar vsioner och idéer. Om man vill vara elak kan man säga att det naturligtvis är en strategisk plan som passar lika bra in i deras opinionsbildning som användandet av "utanförskap" (har nån hört Maud Olofsson intervjuas senaste året utan att hon använt det?), men det finns också inom socialdemokraterna och facket en opinion som oroligt efterfrågar nya mål, ett lyft, frälsning och räddning. Eller nåt.
Oftast är det här tydligen förknippat med a) omvärdering (se där ett ord som verkar ge nästintill pronografiska kittlingar hos de som använder det), b) slakta heliga kor, vilket kan betyda att vi ska dra oss åt höger på den politiska skalan, för att få det ännu trängre på mittfältet, men c) oftast betyder det att man förväntar sig att någon annan ska komma med ett förlösande manifest, där den ljusnande framtid blir vår.
Och sen finns det såna som jag som känner oss lätt obekväma när det börjar dansa iväg, eftersom jag anser att socialdemokratiska partiet främst är ett intresseparti, med sakfrågor i högsätet, och som ser på fackföreningen som ett sätt att påverka fram vettiga arbetsförhållanden och en lön som går att leva på. Och det är möjligt att jag har fel. Synpunkter emottages tacksamt i såna fall.
I senaste Fokus har Katrine Kielos en tankväckande kolumn där hon funderar kring ett nytt upplägg av Herr Schlingmann, där en rad strategiska teser presenteras som ska kunna ge ett fortsatt maktinnehav åt Syndikatet. Inte för att Katrine skriver det, men jag är rätt övertygad om att hon vet lika väl som jag att det ligger en hel del av den politiska väljarindustrins erfarenheter i det. Jag kan mycket väl tänka mig att det blev en chock för borgarna att de omedelbart tappade så mycket stöd, trots att de bara gör det de sa att de skulle.
Så raskt fram med de skarpaste hjärnorna, upp med checkblocket, flyg in lite erfaret folk från USA, och se till att analysera fram vad som ligger bakom kräftgången, och se för helvete till att fixa det här nu...!
Det vill säga - åter ett slagkraftigt schlagerprogram som skapas av ett fåtal PR-människor, baserat på långt gående analyser av medborgarnas önskningar och rädslor. För det fungerade ju förra gången. Det var så Allians För Sverige skapades, men det är inte så man bedriver förändringsarbete inom arbetarörelsen. Man kanske skulle kunna göra det, och raskt förvandla oss till Nya Labour, och därefter se en sympatisörsflykt utan dess like.
Det finns ju en ständigt pågående politisk debatt inom rörelsen - men vi väl i vanlig ordning för dåliga på att tala om det. Våra partikongresser är inte Högsta Sovjet, och de rådslag eller hetsiga debatter som förs på alla nivåer är inte spel för galleriet, utan en i högsta grad verklig väg att påverka. Och idéerna lever också på alla de nivåer där besluten ska tas. Till skillnad från borgarna - jag skulle personligen mycket hellre ha kontakt med Göran Hägglund eller Anders Borg i den dagliga verkligheten, än deras stockkonservativa partikamrater på kommunal nivå som inofficiellt fnyser åt pappaledighet eller segregation, och mer öppet föraktar flyktingmottagande, arbetslösa eller skatteutjämning.
Och visst behövs det nya idéer. Frågan är ju om man vågar ta i de heta potatisar som finns. I dag känns det som partiledningen skulle få ett sammanbrott om en högre företrädare skulle kräva en lagändring för att rika kommuner ska sluta åka snålskjuts på andra när det gäller flyktingmottagandet. Eftersom det inte verkar funka med frivillighet. Eller varför inte en nationell bibliotekslag? Eller en ny stopplag för utförsäljning av gemensamma tillgångar?
Att våga göra politik får inte vara att vara vattenkammad och slätstruken.
Nu är jag naturligtvis mycket medveten om att det finns rätt många även inom arbetarrörelsen som hellre kniper än riskerar reta upp den uppenbarligen oerhört viktiga väljaropinionen - och jag känner att den fingret-i-luften-mentaliteten är rent förödande. Det är väl ändå nu vi ska formulera gemensamma värderingar som vi sedan kan sätta i sjön till valet 2010 (Eu-valet är jag rädd att jag redan betraktar som förlorad mark...), för att dessa värderingar ska kunna omsättas i praktiska mål?
Jag är inte heller intresserad av snömos. Snömos är det när Mats Odell hävdar att en utförsäljning av gemensamt ägd egendom kommer att vara till nytta för den enskilde svensken, eller när Fredrick Federley påstår att marknadshyror kommer kunna rädda hyresrätten (och observera att han talar om hyresrätten, och inte om allmännyttan). Jag behöver inga målbeskrivningar om vi ska skydda och värna den enskilda människans integritet - sånt har vi lagar till. Däremot kunde väl någon fundera på hur man även i fortsättningen hjälper kvinnor i vården att starta eget i den sektorn - lugn, jag vet att man redan talar om det, och det är inte det saken handlar om - och hur man ser till att detta lilla vårdföretag fortsätter vara ett litet vårdföretag utan att köpas upp av de stora, tysta vårdkoncernerna. Eller om det handlar om lärarkooperativ, eller mediaföretag, eller vad som helst.
Någonstans måste nämligen arbetarrörelsen börja diskutera var makten finns, och var den ska finnas. Och det debatteras ständigt i rörelsen, men får mycket lite press. Vi är som sagt ohyggligt kassa på det. Det finns en grundmurad, och tyvärr alldeles för sann, uppfattning om att inom EU är det ickevalbara tjänstemän och lobbyister som bestämmer, men det är också dags att säga upp symbiosen mellan arbetarrörelsen och de riktigt, riktigt stora aktörerna i Sverige.
Inom byggsektorn är detta en realitet. Det finns idag fyra stora byggföretag i Sverige, som har åttio procent av marknaden (om det räcker) när det gäller pengarna. För inte alltför många år sen fanns det åtskilligt fler självständiga byggföretag som kunde skapa en konkurrens, både när det gällde löner och priser. Så är det inte längre. Platzer, Hallström&Nisses, Kullenbergs, Olsson&Skarne, Diös, GeoDells är exempel bara från Stockholmsområdet där man köps upp, inkorporeras eller blir dotterföretag. Och detta utan att vare sig Konkurrensverket eller EU verkar ha synpunkter.
Istället koncentreras makten på ett rent löjligt sätt till några få styrelserum, där ofta kortsiktigt vinstintresse får råda över hänsyn till människor och orter, eller hela bygder. Vilket inte gör det särskilt annorlunda mot den situation som rådde för tjugofem år sen när vi faktiskt talade om inflytande och makt. Och det är rent naivt att tro att maktstrukturen skulle se bättre ut idag än när CH Hermansson skrev "Monopol och storfinans - de 15 familjerna" Istället är det rent av än värre...

Nu betyder naturligtvis inte att jag tycker att de kamrater som påstår sig sakna denna debatt skulle ha fel. Däremot kanske de letar på fel håll. Jag ser inte heller ett värde i att debattera det här rakt över nätet - då kan man hamna i dilemmat jag för närvarande har med Dagens Arena, där politiska meningsmotståndare kapar intressanta trådar och lyckas ta fokus från frågan som det handlade om. Jag är inte ens säker på att jag skulle tycka det vore bra att alltid ha med Timbroister på våra medlemsmöten, bara för sakens skull. Av den enkla anledningen att den sortens diskussioner alltid måste börja från noll, medan det verkliga arbetet med att formulera framtidens politik kanske påbörjas redan vid tretton eller fjorton, eller nåt. Ni hajar. Om detta ska jag skriva i en annan post som handlar om Gerillakrig på nätet...
Men till detta kommer naturligtvis den mediala frågan. Om man ständigt misslyckas med att marknadsföra sig, eller upptäcker lösningarna för sent, trots att det finns uppenbar kompetens på nära håll, kommer bilden av arbetarrörelsen som ett toppstyrt instrument för folk som eftersträvar belöningar från sina politiska motståndare att bestå. Alldeles oavsett hur smarta och snygga företrädare vi har.