När storstaden blir hembygd. Eller inte. Del 1.

En kille jag känner sa igår att han skulle "åka hem" över sportlovet. Han sa det helt naturligt och det var nästan att jag missade nyansen, men vi har bott i samma område i tjugofem år så det kändes helt naturligt att fråga vad som var "hem".
Östersund, visade det sig. Duved, närmare bestämt. Som han flytt 1981, men som fortfarande var "hem". Men innan jag han fråga vad då Jakobsberg var, hade han försvunnit med matkassar och sladdbarn (stackars fan).
Det finns anledning att fundera kring det där. När upphör födelseorten att vara hemma? Hur länge bär man med sig minnen av inihelvetelångt bort med vemod i hjärtat? Och vad betyder det för det nya stället man lägger sin hatt på? När blir liksom hemma verkligen hemma?
En hel del av problemen i storstaden beror säkert på att hyfsat många inte känner sig riktigt hemma här. Och i sin strävan att passa in i nån sorts mall tar de raskt avstånd från vad de betraktar som bonnighet och provinsialism. Vilket i sin tur får storstadsinfödingarna att himla med ögonen.
En reklamsnutt för NorrlandsGuld skriker "I wanna go home" på TV - illustrerat (här) med en massa statister som knallar iväg från storstadens konstlade stress, för att ta sig en bira i glada laxars lag i nåt roadhouse vid nåt vattendrag. Poängen är, förutom att man ska dricka bira, att storstaden inte är hemma. Hemma är nån annanstans - för evigt förknippat med hjortronmyrar och sus mellan furorna. Dessutom med en liten elak knorr om att "storstaden" inte kan vara hemma...
Detta oavsett att många som flyttat från skogslänen faktiskt är födda i hyfsat stora städer, och hostat minst lika mycket avgaser som vilket förortsbarn som helst.

Och jo, jag vet att det bara är reklam, men man kan ju fundera på vilken reaktion det skulle bli om man gjorde en reklamsnutt tvärtom, typ att unga idérika lämnar den inkrökta glesbygden, för att få vara sig själva, få utlopp för energi, lära sig saker... Gjorde man sånt blev det garanterat ramaskri i bygdeblaskorna, petitioner och uppvaktningar från kommunalråd.

Min poäng - sent omsider - är att det är svårt att vara infödd storstadsbo idag. Själv är jag i total avsaknad av hemortsromantik - jag är uppvuxen i Bro, och de får göra vad de vill med det stället. Och det kan jag säga om Bro, för jag kommer som sagt därifrån - med nån slags sjuk logik har jag rätt att säga det. Men om jag vore inflyttad dit är det en helt annan sak.

Det finns nån sorts tidshierarki här - åldrigt folk som sitter och berättar minnen för varandra, tittar på bilder, minns namn och uttryck. Och det är aldrig lättare att känna sig utanför än när andra har minnen gemensamt, och man själv ingenting. Man kan vara intresserad, till och med beläst - men man förblir en utböling. "Han stockholmarn" som en lumparkompis från Kramfors kallas, fast han bott där där sen 1974...
Ingenstans blir det här mer uppenbart än i nya bostadsområden - Hammarby Sjöstad, det jag kallar verklighetens SimCity, är ett bra exempel. Där är alla inflyttade, ingen har tolkningsföreträde. Tvärtomexempel kan vara centrala Sundbyberg eller Kungsholmen (inte Södermalm, där bor det bara inflyttade lantisar med skägg och bakvänd keps - kisarna och bönorna är bortforslade) där man alltid springer ihop med nån som minns sjöfart på Ulvsundasjön, eller när Fleminggatan var full med ölsjapp. Och som dessutom inte kan sluta prata om det.



Vill man höra riktig stockholmska får man ta sig till Vantör, som det sjungs om har ovan, eller till Solna eller Fruängen kanske. Och jag verkligen rös av stolthet när lärlingen sa "hooonom" senast - kulturpåverkan!

Nackdelen är att di inflyttade vill ha det som di alltid haft det - och de tar sig ton. I själva verket är den typiske storstockholmaren inte alls särskilt mån om Stockholm - det är inte "hemma". Faktum är att det säkert finns fler Leksands-fans i Stockholm än i Leksand, och Sveriges största sameby har nog riktnummer 08. De vill nånstans djupt ner i själen att Stureplan borde se lite mer ut som busstorget i Bollnäs, ungefär. Inte alla inflyttade naturligtvis - storstaden rymmer alla sorter, men många nog för att skapa en kritisk massa som man måste förhålla sig till.

Och sen åker de "hem" och blir förbannade över att de som stannade kvar har gjort förändringar....just för att kunna stanna kvar. Som han från Duved, som var irriterad på att nån styckat av nån granntomt och byggt stugor för uthyrning där.

Kopplar man det här till politik blir det då rätt uppenbart varför sossarna misslyckas i regionen.

Vad man behöver här är inte nån som "förstår och kan beskriva storstadens stress och krav" som det stod i nån analys - därför att den infödde har ett ointagligt försprång före den inflyttade. Sorry Damberg - men du är inte heller lösningen på socialdemokratins problem i storstaden, och de som driver ditt namn har tappat fotfästet helt...
Vad man behöver är nån som minns hur det kändes att stå ensam i storstaden. Som måste förlita sig på en bäddsoffa hos en ogift moster, och som tyckte tunnelbanan var skitläskig en fredagkväll. En person som förstår hur det är att ha en pinsam dialekt och inte hitta till Norra Stationsgatan, men som 2011 kan hållplatserna utantill, vet när man ska hålla andan i en nedpissad hiss och obarmhärtigt snor en taxi. Samt står till HÖGER i rulltrappan *fniss*

Därför var inte heller Mona Sahlin ett dragplåster i Stockholm. Därför är ytterst få infödda dragplåster här - de inflyttade kan inte identifiera sig med dem. Och inte så sällan spelar nostalgi-imperialismen en stor roll. De äldsta slår de yngsta i huvudet med det - och nu talar jag inte om ålder. Det är därför jag tycker så illa om saker som Stockholms skönhetsråd som slår vakt om saker som inte finns. Dessutom, de inflyttade tenderar att efter ett tag bli ännu mer konservativa än de infödda - men det är fortfarande inte "hemma"

Samtidigt måste man få gilla storstaden - jag gör det. Gudarna ska veta att man fått obegripliga gliringar av landsortsboende kamrater vid fackliga kurser och liknande - jag får klä skott för att regionen är borgerlig. Det är lika korkat som att be mig ta skott för Fuskbyggare eller att det förekommer svarta pengar i mitt yrke - men nånstans beror det på att jag är född i Stockholm, jag gillar det, och så snart jag sparkat ut Arvtagarna kommer jag ta mig mot mer asfalt och avgaser.

Det kommer en del två, där jag ska skriva vad jag tycker borde vara en vettig politik för Sveriges enda storstad. Och för att det inte ska bli för långt.

Bilden? Vasastan för böveln....

Kvarterskrogen....

Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. En servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt varierande kvalitet - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.

Vad heter din kvarterskrog? Och hur mycket präglar den dig?

Kvarterskrogen och hembygden

Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som hade väldiga mängder barn som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. Sen servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt tveksamt ursprung - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.

Men Nyamko vet ju inget om förorten...

Till skillnad från Nyamko Sabuni ser jag inte den islamistiska extremismen i förorten som ett stort hot. Till skillnad från henne vet jag en del om förorten, vilket hon inte gör, eftersom hon är uppvuxen i stillsam medelklassmiljö utanför Stockholm. Hon vet inte ett skit om den desperation och tröstlöshet som frodas i våra mest slitna förorter, även om hon stup i kvarten försöker påstå det.
Den som vill veta nåt om det kan ju läsa Still av Hassan Loo Sattarvandi. Den säger mer om verkligheten än nånsin en folkpartistisk karriärliberal.
Vad jag ser som ett hot är att Nyamko inte kan göra kopplingen mellan segregation och våld, mellan våld och icke-demokrati. Hon är medlem i ett parti som långsamt men säkert håller på att sätta upp hart när oöverkomliga murar mellan en alltmer välmående medelklass i Stockholm, och en alltmer utarmad och förbannad klass av tjänstehjon. I det läget är det precis lika lätt för somaliska galningar att rekrytera anhängare, som det är för olika gangstergäng.

Det är ju nämligen så att bekymren i förorten inte startade när att det flyttade dit en massa muslimer. Man kan ju lite stillsamt påpeka att ordet förort inte har någon bra klang, och att namn som Rosengård och Tensta sedan mycket länge är liktydiga med bråk och elände, långt innan flyktingströmmarna började rinna från Afrika och arabvärkden.
Ett ännu större hot är att Sabuni faktiskt kommer skapa en ännu större misstro mot muslimska invandrare. Och unga muslimska män kommer bli ännu argare - repression är inget dåligt instrument för att skapa samhällshat. Vi behöver inte så många oförklarliga gryningsräder av Nationella Insatsstyrkan mot överbefolkade lägenheter för att grabbarna i moskén ska börja fundera på att ge tillbaka. Och då finns det alltid nån som kan stå till tjänst, med råd och dåd...

Den fattige kan alltid ta till våld i brist på annat. Det är därför förorterna brinner med förutsägbar regelbundenhet. Men våld fungerar ju inte, piper välmenande och ryter fördömande. Det har inte med saken att göra - förortens våld är förutsägbart men inte logiskt. Det enda man kan vara säker på är att fördomarna om förorterna växer.
Nyamko har inte en aning om hur det är att vara ung och uppvuxen på en plats som har dåligt rykte. Man vet själv att det är en rätt trevlig plats, där man har rötter och familj och vänner, där man bjuder grannarna på grillat ljumma sommarkvällar, men de utanför vet bara, att där bor det en massa konstigt folk som kastar sten på brandkåren...
Förorten är inte alls så statisk eller likadan som Sabuni verkar tro. Man är inte förortare och talar förortska bara för att man bor där. Man är människor.


Johanna om samma sak, om att leva en stund i förorten här

Bilden? Eh.....

Arga unga män är farliga unga män. Om Romarios död

Jag måste erkänna att rättegången mot de unga män som åtalats för Romarios död har engagerat mig långt mer än rättegången mot grabbarna bakom PirateBay. För att börja från slutet tycker jag det är helt knäppt att man kallar PB-rättegången för en fråga om yttrandefrihet. För mig och väldigt många handlar det om stöld – i synnerhet som det verkar som om de själva gjort sig en skaplig hacka på andras material. Jag har mycket svårt att se hur det skulle kunna bli helt fritt att gratis ”kopiera” andras verk. Jag har också svårt att se hur man försvara företeelsen med att det skulle ha med yttrandefriheten att göra – vad har yttrandefrihet att göra med att man lägger ut obduktionsbilder på döda barn? Eller barnporr? Det är symtomatiskt att rättegången sorteras in under "kultur-nöje" i DN.

Frågan om vad yttrandefriheten är värd att debattera, och det ska vi göra – för alldeles för sällan kopplas den till moral och ansvar – men det blir en annan dag.

Romarios död är istället en bättre termometer på samhället. Jag har läst vad DN.s reporter Ulrika By skriver om det och jag känner även hennes frustration. Ung man som sticks ner med kniv i ett gängbråk vid motorvägen. Unga arga män från fattiga förorter är sköra och farliga. I avsaknad av kunskaper eller bakgrund höjer de sin status på samma vis som arga unga män alltid gjort, genom att vara aggressiva. Jag må vara fattig men jag är farlig. Ha respekt för mig!

I ett modernt land må det vara en märklig inställning – vi vill inte gärna tro att det kan vara så – men det kanske också är så att vår polityr är ganska tunn och gärna ramlar av. Det finns ett behov av att sluka elände, att ha ett ställföreträdande lidande att gotta sig i. Morden på Arboga-barnen, eller Anders Eklund eller Toni Allden är väl bara alltför tydliga tecken på det. Som sedan glatt effektueras av en tjänst som The Pirate Bay, och i sin förlängning också dramatiseras av de här ganska skrämmande grabbgängen.

Det handlar inte om vilken etnisk bakgrund man har – det handlar om helt andra saker. Om att växa upp i slitna förorter med allt vad det innebär. Man är mycket naiv – och okunnig – om man tror att det här är nya företeelser. Det är det inte. Slum har alltid genererat brottslighet och elände, och så var det faktiskt för trettio år sen också, med de som då bebodde miljonprogrammet. Det kan vara bra att komma ihåg det. Man kan inte ens säga att det skulle vara en specifik utveckling just i de områdena – istället har vårt civiliserade samhälle kanske tappat en smula av anständighet och omtanke. Våldet är förekommande i helt andra samhällsklasser också idag – vi har de här välartade barnen som i brist på annat ger sig ut på stan och slåss, och det är barn vi talar om, vi har våld och hot även i finare områden idag.

Tyvärr dras jag också med en oroande känsla av att det var mycket som gick fel i början av utredningen av Romarios död. Att hans döda kropp sågs slentrianmässigt, för han var bara en grabb från förorten. Jag hoppas jag har fel

Det är därför det är viktigt att komma ihåg Romarios död. Det kommer att ske igen, det kommer att dö fler unga män i onödan, nerstuckna för skitsaker, men vi får inte sluta tala om det. Det är just tystnaden och glömskan som är farliga.