Kvarterskrogen och hembygden

Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som hade väldiga mängder barn som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. Sen servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt tveksamt ursprung - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.