Arbetsmiljön är en politisk fråga


Så var det dags igen - elektriker har i flera år arbetat på Karolinska i Huddinge, i lokaler som varit fullsmetade med asbest. De har exponerats - det är det fina ordet - för asbestfibrer. Jag träffar emellanåt folk som inte betraktar asbest som något märkvärdigt. De vet inte vad de talar om.
Man dör av asbest. Det finns inget som heter "det är bara lite asbest". Det finns strikta regler för hur det ska hanteras, men okunskapen är fortfarande stor.
Att stora företag fortfarande missar i projekteringen är tragiskt. Fast det är mer tragiskt att ett gäng människor nu ska vara oroliga i många år framåt. Fibrerna fastnar på kläderna, man drar in dem i hemmet, de hamnar i klädkorgen med ungarnas kläder. Och det går inte bort i tvätten.
Det finns mängder av dolda arbetsmilörisker - och idag har det blivit svårare att både upptäcka och förhindra sånt. Resurserna har krympt. Det är ett politiskt beslut från den nu sittande regeringen.

Tanken var att företagen skulle ta ett större ansvar i samarbete med facket. Såpass.

Istället har vi fått en situation där oseriösa företag utan vidare kan exponera sina anställda för kända risker, där Arbetsmiljöverket springer som förgiftade råttor för att åtgärda, och där fackets möjligheter att stoppa arbetet begränsats. Det finns inte tillräckliga resurser helt enkelt. Idag har Sverige skamligt lite pengar för att bedriva ett systematiskt arbetsmilöarbete - och med det menas att man inte bara rycker ut som brandkåren och stoppar akut livsfara, utan att man också kan skapa miljöer där man inte far illa och blir utsliten i onödan.

Den nu avgångne arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin tyckte man skulle sätta upp en GladSmiley på arbetsplatser som skötte sig. Undrar vilken smiley som de drabbade nu skulle tycka passa?