Kärleken, ensamheten och samtiden...

Nöjd? Inte mycket va?

'Egentligen borde det ju vara så enkelt - två personer träffas, det gnistrar till, och sen är de tillsammans. I den ideala världen. Men nu är det ju inte så.

I den ideala relationen finns det inga ideal. Man blir kär helt förbehållslöst. Så har det väl antagligen varit under de flesta sekel sen vi bara var felande länkar. Men något hände för hundrafemtio år sen.

Helt plötsligt började vi skapa oss ideal. Massmedier blev massmedier och helt plötsligt fick drängen i byn upp ögonen för Jean Harlow, och pigan blev dödskär i Valentinos mörka ögon. Vi fick referensramar. Och det har präglat oss mer än vi tror - han den där Pavlov hade mer rätt än han trodde. Det handlar inte bara om att dregla över mat- och sovklockan - idag handlar det om att dregla över ouppnåeliga ideal, som Johanna skriver bra om.

Vi faller ju för stereotyper. Väljer inte alls så fritt som vi inbillar oss. Och vårt tilltagande välstånd tillåter oss också att välja - vi behöver inte ta det som står till buds. Fortplantningen är inte längre det primära målet med relationen. Alltså kanske vi söker nåt som ska passa oss perfekt. Ibland en artist, ofta en skådis. Där vi faller för rollen, därför att den passar oss så bra. Även om vi egentligen vet att den där sångaren, som röjer runt, egentligen är en stilla familjefar i förfärande hög ålder, eller där skådespelerskan egentligen är ett psykotiskt vrak. Men det är rollen de spelar som är viktig....

Dessutom väljer vi ett annat innehåll i relationen idag. Det som på sextonhundratalet företrädesvis var en ekonomisk transaktion, där gård och hushåll var viktigt, är idag en fråga om helt andra saker. Och ju svårare vi har att hitta rätt person, desto mer drömmer vi väl om det där idealet.

Vi har ju helt andra kontaktytor idag - man kan upptäcka varandra på de mest konstiga sätt. Ska Gudarna veta. Vi spelar roller på ett helt annat sätt också - den traditionella bilden av kärleken är ju fortfarande rätt fast i vår gemensamma bondehistoria. Ni vet, rusa över blomsteräng klädd i vitt. Kyrkbröllop!

Man kanske blir kär i att vara kär. Att längta och vara längtad efter. Kastas mellan sanslös lycka och djupaste förtvivlan. Och idag kan man ju få flera chanser - det är rätt skönt att man kan skilja sig idag; istället för att sucka över samhällets förfall när man läser skilsmässostatistiken kanske man ska jubla istället. Vad bra det är att folk kan bryta upp ur sina förhållanden, vare sig de är destruktiva eller bara slentrianmässiga. Och jag tror - till skillnad från andra byggnadsarbetare! - inte på att kan leva i en enda relation under hela sitt liv. Fan vad tråkigt!

Vi - sextiotalisterna - måste ju bryta ny mark här, för vår egen skull. Vi kan inte leva om våra föräldrars liv, och vi kan definitivt inte göra som våra barn. Tjugoåringarna har aldrig levt på annat sätt - för dem är det självklart, och som de anpasslingar de är (som vi alla är) tar de till sig saker och ting. Vi kanske kan få uppleva den stora kärleken flera gånger under livet - vilket vore underbart. Fast det kräver ju sin man och kvinna.

Det nyaste sättet att träffas på - teh Internet - kräver ju en del. Faktum är att dagens blixtsnabba kommunikation inte gynnar alla. Är man inte vän med tangentbordet kommer man på efterkälken - för det är märkligt hur viktig formuleringskonsten har blivit. Vi har kommit en bit från breven som lästes på rummet, i beredskapstälten, i lönndom.

De flesta är överens om att framtiden mer än någonsin hör till de som kan formulera sig i text. Och det gäller alltså inte bara om det handlar om ett klatschigt CV - det gäller faktiskt när det gäller relationer också. Kanske inte jättemycket än så länge, men tro mig, det kommer att bli allt viktigare. Idag kommunicerar vi allt mer med text - via datorn, via SMS. Vill man överdriva lite kan man säga att en rutten utbildning inte bara kommer vara ett hinder i arbetslivet i framtiden; det kommer att lägga krokben för kärleken också. Samtidigt ger ju också allt detta skrivande en möjlighet att komma under den där idealbilden - det finns alltid en annan människa bakom tangentbordet, bakom leendet.

Visst är det bra? För även om man inte behöver bli kär och förälskad i alla möter man i varje fall olika människor, och man lär sig något varje gång. Och nånstans är jag övertygad om att det finns någon för alla. Sen får det ta den tid det tar.

För i ett singel-Sverige som växer alltmer finns det också nån desperat längtan efter att vara tillsammans. Ensamhet är ett konstigt ord - för det kan både vara påtvingat och självvalt. I framtiden, till och med redan nu, finns det fler sätt att träffas på än någonsin tidigare, fast förr eller senare måste man ju träffas. Då får man hoppas att man lärt känna varandra såpass bra att man inte bara ser idealet...