Ensam bland vänner...

Ibland tror jag att det är hemskare att vara ensam idag än någonsin tidigare. Det är en helt ovetenskaplig tanke, men i ett samhälle som alltmer premierar sociala kontakter, och där man i vissa stunder faktiskt döms efter hur många människor man känner - där är det inte lätt att vara ensam.
Det har ju alltid funnits de som valt ensamheten - ett slags Robinson Crusoe- tillvaro, mitt i vardagsstressen. Vi känner alla såna människor, som går hem till en tom lägenhet, för att laga mat åt en, och somna ensam.
Ensamhetens historia är inte alls okomplicerad - alltifrån eremitlivet i Walden, med allt vad det innebar av enkelhet, till dagens självvalda singelliv i storstaden, med alla tänkbara bekvämligheter. För ensamheten innebär ju också ett enklare liv - man kan ransonera sin verklighet. Bestämma vilka man vill umgås med, vad man vill göra - på ett sätt som man inte kan i en relation. Fråga oss med barn - här finns det inte mycket till val.
Och ändå - det finns ju ett enormt behov av att träffas. Precis som jag skrivit om tidigare - vi som nu ska ta oss genom det här gör det som pionjärer. Det finns inga generationer före oss som på samma sätt fått ta itu med sånt här. Jag skrev om det tidigare - om oss som är o-vuxna, som vill leva livet en gång till... Nu skriver jag om det igen - därför att det är något som angår mig lika mycket som frågor om ackord och skyddsräcken...

Ett singelliv i storstaden kan vara både hemskt och alldeles, alldeles underbart - men samtidigt har jag väl aldrig sköljts över med så många historier om svartsjuka och otrohet och besvikelser, eller upplevt det själv också för den delen. Vi blir liksom slarvigare med andra människor, nu när det finns ett sånt utbud att frossa i.
Trots alla tänkbara trix för att behålla sin ungdom, allt från träning till ingrepp, blir själen inte yngre. Även förhärdade ungkarlar som aldrig verkat ha minsta respekt för kvinnor, erkänner att det har blivit svårare. Inte minst för att de kanske plötsligt ser sig själva som gamla - som halvpatetiska gamlingar, med spår av kirurgiska ingrepp i ansiktet, solbrända, som slår sina lovar lystet kring unga snygga tjejer på krogen. De finns ju där redan idag, som varnande exempel.
Men besvikelserna blir ju svårare att hantera - det är jävligare att bli bedragen i medelåldern än det var när man var ung. För att inte tala om att utbudet krymper - alla bra karlar är ju upptagna, klagade en tjejkompis. Och det är ju inte helt sant kanske, men vi har alla en ryggsäck med erfarenheter med oss nu, och den var lättare förr. Men ändå har synen på singellivet förändrats märkligt snabbt - den här artikeln från 2003 känns ganska dammig idag

Och är man trött på krogen finns ju alltid nätet. Framförallt finns nätet. Det är det jag menar med att vi är pionjärerna. Medelåldringarna idag är de som använder nätet mest för att söka kontakt, ragga eller dejta. Med det kommer naturligtvis avigsidorna också - man skärskådas, man kreditkontrolleras - jodå! - man googlas. Man ljuger - det gör vi ju alla naturligtvis. Men somliga ljuger mer än andra, och de gör mer skada idag. För de bedrar både den de bor med och den de träffar - dubbelliv på 2000-talet.
Nätdejting är inte alls på samma villkor för alla. I vanlig ordning har män ett övertag, i enlighet med traditionella könsroller. Klart att det finns många starka tjejer som kan hävda sig, men en stilla flirt på nätet betyder inte att hon vill att du ska knacka på hennes dörr en söndagsmorgon.

Ibland tror jag att nätet kanske konserverar våra könsroller mer än vi vill erkänna. Om man som jag seglar på olika sociala forum kan man rent häpna över hur ofta killar verkar missuppfatta signaler. På vilken planet har ni varit?
Visst, det finns de som väljer att vara singlar, men de väljer ju sällan ensamhet. De har vänner, släkt, blir favorit-fastrar och -farbröder. Och de är ute och rör på sig kan man ju säga - jag vet ju av egen erfarenhet. Visst är det bekvämt, men man förvånas ju inte när de en vacker dag presenterar en ny kvinna eller man. Och alldeles jätteofta är det av en sort de aldrig skulle träffa, sa de. Tatuerad eller med secondhand-klänning. För alla dessa ensamma verkar ju ändå faktiskt vilja ha någon, i varje fall efter ett tag. När man med ett djupt andetag börjar fundera kring de där farliga och underbara orden - älska, kärlek.
Vi är en gynnad generation, vi lever livet en gång till på ett vis våra föräldrar inte gjorde. Man har ett festliv före barnen, och sen ett efter barnen. Letandet blir kanske en så viktig del av just det livet att skulle man hitta den rätta så kanske man missar, för man är så förtjust i jakten. Eller så är man berusad av den där fantastiska bubblande känslan av att vara... kär?


Rolig och annorlunda sida om relationsdjungeln - Dr Andie


Kommer mer