Vi som inte vill bli vuxna kan ändå inte vara unga...

Jag tillhör ju den där generationen som inte blir gammal. Vi kämpar - och då menar jag kämpar - med att hålla oss icke-gamla. Vi tränar, solar, festar, reser - och allt i ett rasande tempo. Vi har till och med brytit ner gamla invanda mönster för hur vi umgås och bildar familj. Jag står inte alls utanför det där - mitt uteliv är idag långt mer aktivt än det var bara för femton år sen.
Man kommer ju då att snacka med människor, och förvånansvärt ofta handlar det om ungdom. Eller det kanske inte är så förvånande - i synnerhet inte i storstadsdjungeln. Men jag och mina genertaionskamrater är hyfsat överens om att vi inte vill vara unga igen - men vi vill inte heller bli gamla...
Min föräldrageneration blev vuxna långt tidigare än vi blev, kanske redan i tidiga tonåren. Jag hade själv massor med kompisar som gick ut i arbetslivet efter grundskolan, och ganska raskt fick en vuxens åtaganden. När mina barn och deras kompisar ska kunna betraktas som vuxna vette gudarna. Fast jag borde förmodligen veta det, eftersom det idag inte är alls ovanligt att man hamnar på samma ställen som sina barn - vilket var HELT otänkbart när jag själv var i tjugoårsåldern...
Men vad lämnar vi kvar till ungdomarna då? Vi lägger beslag på deras tid - vi delar deras miljöer och musik och filmer och en massa andra saker. Dessutom är vi sååå förstående och kloka - hur mår du, egentligen?? - att det knappast finns något att revoltera mot längre.
Jag hade en del hyss för mig som tonåring, vilket orsakade tillfälliga raseriutbrott hos farsan, men vilken reaktion får en piercing i ögonbrynet idag? Förmodligen att mamma vill ha en likadan....
I dagens SvD inleder man en serie om varför svenska barn mår så dåligt. Jag ska följa den - det är ju paradoxalt att våra barn mår så illa i ett samhälle som säkert är det bästa som funnits för barn. Eller är det bara så att våra barn egentligen saknar något annat? Är vi - och det inkluderar mig också givetvis - så upptagna med att leva våra egna tonårsliv i fyrtioårsåldern, att vi inte hinner med att se våra egna ungar? Idag kan ju en typisk hemmakväll bestå av att vi sitter med varsin dator i varsitt rum, och sen kanske vi äter ihop. Innan dottern ränner ut och fadern känner att lägenheten känner...
Det viktigaste vi kan ge våra ungar är ju tid - det är nog de flesta överens om. Men de flesta jag känner som lyckas frigöra lite tid, fyller den raskt med annat - träning, engagemang, festande.. Och åter tappar vi bort barnen.
Inte blir det bättre av att man slaktar skolbarnsomsorg, att det saknas mötesplatser för ungar- Det saknas dessutom festställen för unga - för inte fasen räcker det med drogfria miljöer för att tillfredsställa en sjuttonåring. De vill också ha glam och fest och musik - och att förvänta sig att privata intressenter ska fylla den biten är rätt naivt.
Det kanske är så att den slutliga revolten, det verkligt förödande slaget mot sin föräldrageneration är att säga att den inte lyckades. Vi lyckades inte ge våra barn en vettig uppväxt - vi var dåliga föräldrar. Våra barn mår dåligt, och vi begriper inte varför. En mycket fredlig men ändå otäckt effektiv revolt - som kommer att ge oss dåligt samvete länge, länge...