Vi som inte vill bli vuxna kan ändå inte vara unga...


Jag tillhör ju den där generationen som inte blir gammal. Vi kämpar - och då menar jag kämpar - med att hålla oss icke-gamla. Vi tränar, solar, festar, reser - och allt i ett rasande tempo. Vi har till och med brytit ner gamla invanda mönster för hur vi umgås och bildar familj. Jag står inte alls utanför det där - mitt uteliv är idag långt mer aktivt än det var bara för femton år sen.
Man kommer ju då att snacka med människor, och förvånansvärt ofta handlar det om ungdom. Eller det kanske inte är så förvånande - i synnerhet inte i storstadsdjungeln. Men jag och mina genertaionskamrater är hyfsat överens om att vi inte vill vara unga igen - men vi vill inte heller bli gamla...
Min föräldrageneration blev vuxna långt tidigare än vi blev, kanske redan i tidiga tonåren. Jag hade själv massor med kompisar som gick ut i arbetslivet efter grundskolan, och ganska raskt fick en vuxens åtaganden. När mina barn och deras kompisar ska kunna betraktas som vuxna vette gudarna. Fast jag borde förmodligen veta det, eftersom det idag inte är alls ovanligt att man hamnar på samma ställen som sina barn - vilket var HELT otänkbart när jag själv var i tjugoårsåldern...
Men vad lämnar vi kvar till ungdomarna då? Vi lägger beslag på deras tid - vi delar deras miljöer och musik och filmer och en massa andra saker. Dessutom är vi sååå förstående och kloka - hur mår du, egentligen?? - att det knappast finns något att revoltera mot längre.
Jag hade en del hyss för mig som tonåring, vilket orsakade tillfälliga raseriutbrott hos farsan, men vilken reaktion får en piercing i ögonbrynet idag? Förmodligen att mamma vill ha en likadan....
I dagens SvD inleder man en serie om varför svenska barn mår så dåligt. Jag ska följa den - det är ju paradoxalt att våra barn mår så illa i ett samhälle som säkert är det bästa som funnits för barn. Eller är det bara så att våra barn egentligen saknar något annat? Är vi - och det inkluderar mig också givetvis - så upptagna med att leva våra egna tonårsliv i fyrtioårsåldern, att vi inte hinner med att se våra egna ungar? Idag kan ju en typisk hemmakväll bestå av att vi sitter med varsin dator i varsitt rum, och sen kanske vi äter ihop. Innan dottern ränner ut och fadern känner att lägenheten känner...
Det viktigaste vi kan ge våra ungar är ju tid - det är nog de flesta överens om. Men de flesta jag känner som lyckas frigöra lite tid, fyller den raskt med annat - träning, engagemang, festande.. Och åter tappar vi bort barnen.
Inte blir det bättre av att man slaktar skolbarnsomsorg, att det saknas mötesplatser för ungar- Det saknas dessutom festställen för unga - för inte fasen räcker det med drogfria miljöer för att tillfredsställa en sjuttonåring. De vill också ha glam och fest och musik - och att förvänta sig att privata intressenter ska fylla den biten är rätt naivt.
Det kanske är så att den slutliga revolten, det verkligt förödande slaget mot sin föräldrageneration är att säga att den inte lyckades. Vi lyckades inte ge våra barn en vettig uppväxt - vi var dåliga föräldrar. Våra barn mår dåligt, och vi begriper inte varför. En mycket fredlig men ändå otäckt effektiv revolt - som kommer att ge oss dåligt samvete länge, länge...

4 kommentarer:

Jag tror att det ligger väldigt mycket i det du säger. Jag jobber hårt på att backa undan - tex vad gäller klädstil, då mina tjejer metodiskt erövrar områden som varit "mina". Och även om det inte är kul att sätta kronor i käften, använda läsglasögon och vara morgonstel finns det en befrielse i att bli gammal.
Jag övar mig i att vara mindre till lags, inte lägga huvudet på sned, lägga till rätta. Att så småningom bli en riktig kärring, svårhanterlig och gensträvig. Här skall dängas med handväska och hyttas med käppen!

Situationen för skolbarnomsorg, ungdomsgårdar och föreningsliv är en skam och katastrof. Där måste vi flytta fram ambitionerna rejält

 

Klistrar in en kommentar som kom via mejlen (och inte till bloggen - varför man nu väljer det)..

"Man kanske tror att man vet nåt om sina barns liv bara för man kan festa ihop och låna varandras kläder.Min mammas liv var helt annorlunda än mitt och ändå fick hon barn när hon var lika gammal som mig.Jag vet mer om mina barns liv än de tror men jag vet ändå inte så mycket som jag tror"

 

"Vi tränar, solar, festar, reser - och allt i ett rasande tempo."

Jag tillhör till samma generation. Men jag har inte råd för det du säger min generation gör. Jag har verkligen fått byta min livsstil på senaste fem åren för jag slutade jobba. Jag lämnade bakom stressande springandet efter pengar. Jobbet tog 10 timmar av min vardag + man tänkte jobbet på fritid också. Nu har jag en ny livstil och jag är nöjd. Fast jag inte festar och reser. Däremot tränar och solar jag och gör gratis saker. Man behöver inte ALLT.
Barn kommer jag aldrig att ha råd med.
Det finns inte heller hyreslägenheter i Stockholm. Stockholms politiker försöker frysa hela staden.

 

Visst har du rätt i det du skriver. Samtidigt känner jag att jag INTE tänker ha dåligt samvete för att jag efter 18 år som heltidsmorsa nu vill gå ner på deltid. Jag tycker faktiskt att jag har rätt till egen tid nu. Vill både kunna träna och umgås med mina vänner. Någonstans tror jag också att ungarna mår bra av att se att morsan har ett eget liv. Självklart är det fortfarande viktigt att sätta av tid för barnen men det får bli lite mer på mina villkor. Brukar tala om för ungarna vilka dagar jag tänkt träna i veckan och vilka dagar jag tänkt göra något med mina kompisar. De andra dagarna står jag till förfogande för läxhjälp mm. Man får dock inte glömma att man är förälder, inte kompis till sina barn.

Jag är inte heller så säker på att våra ungdomar mår så mycket sämre än vad vi gjorde. Däremot förutsätter vi att de mår dåligt och fokuserar mycket med frågor om hur de mår. Inte katten var det någon som förutsatte att jag mådde dåligt och hade existentiella grubbel om jag inte låg och storgrät i sängen. Tror lätt att det blir någon slags självuppfyllande profetia. Visst är tempot, kraven och framförallt valmöjligheterna större idag men jag tror de flesta med lite stöd från vuxenvärlden fixar det