Arvtagerskan har varit på fest. Det betyder oftast att hon kommer hem mitt i natten, försöker vara tyst men river ner nån vas eller välter ett glas. Den här gången kom hon hem när småtimmarna hade blivit väldigt stora, om ni förstår vad jag menar. Jag var uppe, luktade på henne, som min egen mor gjorde på mig, och fann inget spännande (det gjorde mamma på mig däremot, kan jag meddela). Därefter avvek hon för ett par timmars skönhetssömn...
Jag vaknade i natt av att hon inte var hemma. Det händer inte så ofta annars, jag sover i allmänhet som bergatrollet. Men just i natt blev jag orolig, och minns hur jag själv - ofta lite småpackad - mötte min egen mamma när man välte in genom ytterdörren, klev på hunden och hängde jackan på golvet. Först därefter kunde hon somna på riktigt.
Det var kanske mer berättigat när det gällde mig, det hände ju att man kom hem med lite näsblod eller nån lös tand emellanåt, men det känns som om unga tjejer idag kan råka långt mer illa ut än de kunde före trettio år sen. Alltså ligger pappa vaken.
Jag vet inte heller hur mycket man ska bry sig. Det ligger ju i sakens natur att jag inte ska veta allt om hennes liv (och jag är rätt säker på att det finns delar i hennes liv som jag inte vill veta något om), och det finns väl en del av frigörelse i att bestämma själv när man ska komma hem.
Jag får ju tag i henne om jag vill. Vi är alla så förbannat nåbara idag. Det tar ett par minuter att dra igång en formlig skallgångskedja, få tag i telefonnummer till alla hennes kompisar. Det är också en stor skillnad från förr - då ringde man hem för att, mer eller mindre lögnaktigt, berätta att man missat sista tåget, och man var tvungen att sova över. Hos en kompis naturligtvis...
Och sen var man inte nåbar. Jag kan begripa att mamma ville se mig när jag kom hem.
Frågan är ju varför jag bryr mig just nu - jag har en praktdotter, och det har ju aldrig varit större problem vare sig förr eller senare. Det kan ju lika gärna vara att jag börjar ana att den slutliga separationen närmar sig, när hon beslutar sig för att ha ett helt eget liv, och överger det bankrutta komungariket, konungen och broder arvtagare.
Men faktum kvarstår - unga tjejer har en långt bistrare verklighet att tas med än killarna, jämställdheten har tagit myrsteg, och exploateringen och sexualiseringen når nya och hemska nivåer. Och pappa ligger vaken och funderar.
Det kanske till och med är så att pappor ska ligga vakna och fundera, och inte bara mammor. Det vore ju en välgärning om världen i varje fall kommit så långt
6 kommentarer:
Kan det inte vara så att föräldrar ska ligga vakna och vara oroliga? Oavsett kön.
I lagoma doser är det nog bara sunt. Säkert också uppskattat från den andra sidan, även om det inte riktigt märks ju nu.
Om jag blickar tillbaka på min egen ungdomstid så kan jag inte annat än att konstatera vilket ofattbar tur jag har. Ungarna i kvarteret växte upp omgivna av ett kluster av omhuldande och kärleksfulla föräldrar som i ur och skur skjutsade, hämtade och snusade efter suspekta odörer. Visst hamnade vi i onåd ibland men vi blev aldrig, aldrig utlämnade åt vårat eget öda. Det fanns alltid två varsamma famnar där hemma. Alltid. Det var även så finurligt att det fanns reservfamnar hos byns andra familjer. Det borde alla ha rätt till, familjefamnar och reservfamnar.
Ja så var det - innan ungarna kommit hem så vaknade man till och ritade bilder i hjärnan.
Nu är det barnen som har samma problem med sina barn.
Livet går sin gilla gång generation efter generation.
Numer siktar oron in sig på mina sonsöner. Festar de eller funkar livet utan för mycket tändvätska?
Inte för att på något vis måla varken den ena eller den andra på väggen, men jag tror din oro, till viss del, härstammar ur din vetskap om att det inte räcker med att hon är klok, bra, vettig och erfaren. Det finns en omvärld hon rör sig i, och den blir farligare för var dag som går.
Klev du på Millan?
Fyyyyyyy...
Under temat villkorslös kärlek...
http://www.youtube.com/watch?v=flRvsO8m_KI&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY&eurl
Tänkvärt skrivet. Jag känner igen det egna snubblandet och de fina lögnerna om sista tåget/bussen. Nu är man själv förälder och blir en ganska bra kopia på sina föräldrar. Det är sunt att oroa sig, ligga vaken, undra, fundera. Men som skrivits - lagom mycket. Men att oroa sig är att bry sig, att älska! Du är en sund och klok pappa - din dotter behöver nog inte oroa sig så mycket :-)
Skicka en kommentar