Bunkervänstern och otroheten och singellivet

...låter mycket, gör lite. Att förändra sig är jävligt jobbigt. Tänk att vakna med ett ryck en natt, sätta sig upp i sängen och inse att man inte vet hur världen ser ut längre. Det måste vara som en otrohetsaffär - plötsligt bara vet man.
Och sen ska man gå omkring och hålla masken, våndas under skinnet, misstänka, fundera. För att till sist inse att man inte färndrades när partners gjorde det. Man var nöjd med livet. Glodde på TV, tog hand om barnen och trädgården, hade råd med ny bil, lite semester. Och såg inte den där nya grannen som flyttade in ett par hus bort. En snygg en. Lite väl stajlad kanske, lite för mör i språket - fast man visste ju vilka hans föräldrar var. Men själv var han ju inte sån. Ungarna gillade honom också.
Det hade varit lättare om han varit som sin morsa och farsa. Stöddiga typer med vräkiga bilar och ett överlägset leende.

Men man kan också sitta bittert över en panna rödtjut och beklaga sig för de närmaste.

Tycka att hon var dum, lättlurad. För hon begrep inte hur bra hon hade det. För med sina små fel - usel smak, tråkig, med beskäftig familj som alltid ville rätta till och skriva på näsan - var man ju själv egentligen jävligt bra. Och kompisarna håller med. För de är likadana. De sitter också där med trasiga relationer och vill inte inse att världen förändrades på ett sätt som de inte såg.
Nu kan man naturligtvis inte dra raka paralleller mellan förnyelsen av parti- och facklig verksamhet, och ett förhållande, men det blir lite roligare så. Frågan är vem som är terapeut, och vem som förlorat mest? Är det självkänslan som är stukad? Eller är det bara insikten om att man helt enkelt inte dög?

För hur kommer då singellivet se ut? Där, mina vänner, kan man ju bidra med lite tips....

Regel nummer ett är att man inte ska vara för snabb att analysera vad som gått åt skogen. Man måste ha ett avstånd till det som hände.

Allra sämst, och mest patetiskt, är att börja ränna på krogen. Ofta blir de ditdragna av välmenande kompisar, ofta evighetssinglar själva. Och desperationen lyser. Särskilt förändrade är de inte.

Dessutom tjatar de hela tiden om sitt ex. Om relationen. Hur lockande är det? Fast visst, de är snälla människor. Men trååååååkiga! Och det här fortsätter i en nedåtgående spiral, ofta ihop med ett ökat intag av alkohol.

I vänkretsen kan man efter ett tag bli rätt påfrestande - varje gång ska man älta uppbrottet, som Johanna skrivit om. Och har det funnits en tredje part med i målet blir det ännu mer komplicerat.

Utan att kunna formulera det så där jävla perfekt tror jag att väljarnas flykt från socialdemokratin i mångt och mycket är en fråga om känsla, hur vi uppfattas. Som ett gäng präktiga förståsigpåare, snara att tala om för folk hur de ska leva sina liv. Ganska få av de jag träffat som bytt parti har gjort det för att de lusläst partiprogram, räknat ut vilken vinst de ska få - eftersom nästan alla som skulle göra det också är medvetna om att realpolitik är en annan sak än vad som lovas i en valrörelse.

Vi behöver en annan estetik i rörelsen. Som faktiskt erkänner att människor idag vill kunna välja själva - inte vill att nån annan ska välja åt dem. Så länge vi inte är glasklara med det kommer vi att uppfattas som överheten. Alla jag träffar vill ha mer pengar i plånboken. Det finns ingen särskild logik i det, man bara vill ha det.

Här kan också vår räddning ligga. För inom borgerligheten finns det en övertro på den egna förmågan. Man kan inte utläsa allt av opinionsundersökningar - vad som skulle behövas är en massa djupintervjuer, där man resonerar kring frågan, och jag är rätt övertygad om att det skulle visa sig att rätt lite har att göra med sakfrågorna. Väldigt många skulle säga att sossarna inte har förändrat sig, och de skulle faktiskt ha haft rätt på många punkter.

Självkritik är svårt. Det är ännu svårare när andra kritiserar och har rätt. Nyblivna singlar får ofta råd av sina bästa vänner, och det kan vara si och så med hur bra det är. Ibland kan det nästan vara bra att träffa sin före detta och fråga om vad fan som gick åt skogen - men inte på en gång; det måste gå ett tag.

Chanserna för att slippa leva ensam är att man orkar lyssna på kritik och vågar förändra sig. Annars får man väl köpa sig en ny skjorta, raka av sig håret, tatuera sig litegrann och ge sig ut i natten och hoppas på det bästa....