Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.
Det fanns EN butik inom gångavstånd. En servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.
Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt varierande kvalitet - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.
Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.
Vad heter din kvarterskrog? Och hur mycket präglar den dig?
1 kommentarer:
Som du vet kommer även jag från Bro. Min familj flyttade dit före din del av Bro var tilltänkt och Bro var en slags lantlig idyll med några villor, några radhus och några bostadsrätter. Det var bostadsbrist och de som flyttade till Bro gjorde det ofta i en desperation över att få någon stans att bo. Kanske det kom att prägla känslan av att bo någonstans för att man inte hade någon annat val?
Under mina första uppväxtår i hålan Bro (MIN känsla!) fanns inte ditt område, där var INGENTING och i området bredvid fanns plommonskogen! Vi, som var ursprungsbefolkningen, och därmed bodde på den ”finare” sidan var lite rädda för ”slummen” på andra sidan. Vi barn blev ju så småningom tvångsbeblandade, men jag tror känslan av ”vi och dom” fanns kvar lääänge.
Den sociala kontrollen var stenhård! För att våga tjuvröka knatade vi långt upp i allén och kastade oss snabbt in i skogen vid första skymt av en vuxen. Jag lärde mig snabbt att hata denna sociala kontroll och sökte mig från Bro så snart jag kunde. Jag har aldrig någonsin ångrat MITT beslut och jag har inga större nostalgiska känslor för min uppväxtort.
MINA bar har växt upp i förorten Älvsjö. Jag har haft mina barn och deras kamrater under sträng social kontroll genom att jag valt att lära känna deras kamrater och föräldrar. BRA tycker jag som förälder! Barnen? Faktiskt tycker även de att denna sociala kontroll varit bra – vi föräldrar har försökt ta hand om ALLA barn – något som visst varit bra!
Nu har jag visst trasslat in mig! Uppväxten i det lilla, lilla samhället Bro har präglat mig djupare än vad jag vill erkänna – på gott och på ont. Det lilla nära samhället var tryggt när man var barn, farligast var rödräven (en socialt störd yngre man). Det lilla samhället kunde också kväva den som ville något mer. Det lilla, lilla samhället var trots allt en spegling av samhället, här fanns de som hade det gott ställt, här fanns de som var fattiga, här fanns sociala problem, här fanns missbruk, här fanns de som ville vidare i livet och här fanns de som trivdes i det lilla. Allt finns med mig och någonstans tror jag att det är därför jag valt att bli socialdemokrat – jag har sett och upplevt många sidor av livet!
Skicka en kommentar