Näthatet två år efter Utøya...

 

Fick en fråga häromdagen, av en äldre kamrat, givetvis så där obevandrad i den digitala tidsåldern att han fortfarande skickar in sina räkningar med posten. Hur är det med det där näthatet? undrade han. Såhär två år efter Utøya?

  Och jag önskar att jag kunde säga att det blivit bättre, att galningarna krypit tillbaka under sina stenar.

  Men det är inte så.

  Inte heller kom Utøya att bli det grund på vilket den nationalistiska rörelsen i Skandinavien kantrade. Där deras anhängare, uppfödda på vulgärpropaganda och trötta på att inte ses, skulle vända sig från sina populistiska ledare, och återvända till sina likartade myspys-partier.
  På något alldeles otroligt sätt lyckades både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna komma undan. Nån gång i framtiden kommer Norge kanske att kunna se på Utøya med nån sorts neutrala glasögon, och anklaga de som bör anklagas, men i det gigantiska trauma som uppstod var det väl helt enkelt inte läge att attackera nån. Inte minst för att marginalisera Breivik, inte ge honom och hans idéer det utrymme han sökte.
  Man återgick till status quo. Läget före Utøya.

  I Sverige gjorde Sverigedemokraterna allting rätt (jag hör rykten om att de har de bästa medierådgivare som kan köpas för bruna pengar) och slapp också undan. Inte nånstans gjorde svenska journalister sitt jobb och avslöjade vilka som låg bakom olika stödgrupper för Breivik, eller ansträngde sig för att hitta de som driver och finansierar drivor med nationalistiska och högerextremistiska hemsidor. Förmodligen också för att Utøya var ett trauma också för oss.

  Att två år efteråt sätta på sig en strikt analyserande min och utan att falla i gråt över hemskheterna låter sig fortfarande inte göras.

  Inte heller orkar jag lyssna till ännu en som tjatar om hedersmord, bilbomber, stening eller Usama bin Laden, ifrån en horisont så horribelt fylld av dumhet att sommarkvällen nästan kväver mig. Istället stänger jag ner diskussionsforumet - som alltid berömt sig om att yttrandefriheten är helig, men där inlägg som avslöjade den senaste SD-toppen, raskt raderades.

  Inte orkar jag säga till honom att det är såna som han som ligger bakom Breivik. Inte en gång till. Inte orkar jag höra eller läsa ännu fler trådar om den feministiska dominansen i Sverige, om att man borde återinföra dödsstraff (gärna både offentligt och blodigt), eller ännu nån knäppgök som ondgör sig över homosexualitet och damfotboll i samma andetag.

  Ikväll orkar jag inte. Och inte i morgon. I morgon ska jag försöka förstå hur saker hänger ihop. Hur trettonåringarna kände sig när den muskulöse mannen i sin fejkpoliströja började skjuta. Hur en vuxen man kan bedöva sig för mänsklig gråt. Hur man kan hata så förbannat att man dödar.

  Och jag ska försöka förstå varför Utøya inte blev viktigare. För demokratin, för yttrandefriheten, för mänskligheten. Istället är det sida upp och sida med näthat, skrivet av hundratals, läst av tusentals. Utøya nämns inte alls - extremhögerns traditionella sätt att hantera obehagligheter.

  Tänd ett ljus den 22 juli. Tänk en tanke.

Femåringen och arbetsmiljön. Botrygg. Igen.

Jag är en rätt snäll kille egentligen. Tycker om småbarn, djur, blir glad av att göra andra glada. Och jag är rätt bra med barn, om jag får säga det själv. Jag vet att man inte fostrar kloka och ansvarsfulla människor genom att gorma och skrika åt dem. En glad femåring blir ofta en bra vuxen.
Därför blir det lite svårt att hantera en sån som Michael Cocozza, VD för ett byggföretag med omsättning i halvmiljardklassen. Han kan uppenbarligen inte vara helt stenkorkad, men vad är det då? Är han så inskränkt att han inte inser att för varje dumhet han gör just nu kommer det tiofalt tillbaka? Vill han få mer negativ publicitet i Aftonbladet?

Tror han verkligen att han kan hota sig till tystnad? För även chefredaktören på Byggvärlden har ju hamnat i skottgluggen. Läs om när Cocazza skulle stämma honom. Och här talar vi inte privatperson - här talar vi tidning!

Det är lätt att vara elak på internet. Att mobba. Jag kan själv vara alldeles för vass i repliken, hugga på småsaker och få skrattarna på min sida. Men i det här fallet handlar det inte om att roa sig på Cocozzas uppenbara ignorans. Det här handlar om att få honom_att_fatta! Och det vore alldeles för lätt att få honom att framstå som en rätt okunnig, brysk, osmidig och lätt dreglande person. Så det gör vi inte! Han har det yttersta ansvaret för liv och lem för de som arbetar åt honom - så se för helvete till att saker fungerar.

Han har till blogg-kompisen Peter Andersson skickat ett brev som jag här klistrar in, för att liksom beskriva vilken nivå Cocozza rör sig. Det vill säg den patetiska.

Hej

Nej jag avser inte stämma Friden för förtal.

Men faktum kvarstår att han ljuger. Vårt företag "skiter inte i arbetsmiljön". Det är lögn! Man kan enkelt stämma av detta genom att kolla Arbetsmiljöverket register ang inspektionsmeddelanden under 2010.

Jag tror inte att vi har mycket sämre statistik än andra företag.

Friden är aktiv i Byggnads och den organistionen använder arbetsmiljöfrågor för att komma åt företag som anlitar utländska byggföretag, där Byggnads inte har några medlemmar.

Ett ex: Denna historia har sitt ursprung i ett tillbud på vår arbetsplats i Henriksdalshamnen. Detta tillbud slogs upp stort av Byggnads och dess medlemmar på JM:s grannbygge. Man kontaktade media och polis! Samtidigt bedrev man själva arbeten med en kran som stod innanför vår krans svängradie. Efter att vi kontaktat Arbetsmiljöverket så flyttade JM på kranen.

Om detta sa Byggnads och deras arbetsmiljömedvetna aktiva på bygget inget. Vårt tillbud orsakades av att en enskild arbetare tog en risk för att vinna tid. Deras felaktiga kranmontage orsakades av att deras platsledning och skyddsombud struntade i regelverket.

Ytterst handlar detta om att vi anlitar utländska byggföretag, där Byggnads har få eller

inga medlemmar, det stör Byggnads.

För övrigt heter Polens största byggföretag Skanska och kommer från Sverige!

Med vänliga hälsningar

Michael Cocozza

Botrygg Bygg AB

Nå, varför är det här brevet så speciellt? Han har ju dragit tillbaka sin - lindrigt sagt - överilade stämningsansökan.
Därför att brevet visar att han fortfarande inte inser allvaret! Jag driver inte arbetsmiljöfrågor för att jag är med i Byggnads - jag är tvärtom med i Byggnads för att det finns företag som Botrygg. Och jag skulle ryta om arbetsmiljön annars också, lita på det.
Att hitta på historier om att jag skulle vara ute efter honom - personligen då? - för att han har utländsk arbetskraft är sorgligt. Och stode han framför mig och sa det, skulle han få en sån där klassisk jävla utskällning som jag är legendarisk för (det finns folk som läser bloggen som varit med...) - för på bygget har vi inte råd med dumskallar eller folk med för hög stjärtföring. Det blir farligt då, helt enkelt.

Att skylla på EN person är fegt. Jag kan upplysa Cocozza om att det är HAN som är ansvarig för eventuella arbetsplatsolyckor, alldeles oavsett om nån annan gör det faktiska felet. Och här återkommer jag till Det Systematiska Arbetsmiljöarbetet - för där sånt finns tar inte någon en chans, för att tjäna några minuter. Där har de anställda relevant utbildning, och där ska inte tidspress stressa någon till fatala misstag.

Eftersom Cocozza envisas med att skriva sina egna genmälen - kan nån säga åt honom att han ska sluta med det - är det ju rätt klart att det är det som orsakat det hela. Tidspressen fick någon i Henriksdalshamnen att göra ett misstag. Som nu gudskelov slutade utan allvarlig skada....

Som VD i ett halvmiljardföretag tycker man ju att han borde begripa att anledningen till att de fackligt aktiva på grannföretaget JM inte fört ett jävla liv om en felaktigt placerad kran är rätt uppenbart. Men jag ska ta det på mycket enkel svenska - därför att JM gjorde som de blev tillsagda! Utan att tjafsa. Vilket Botrygg gjort tidigare... Och verkar sätta i system.

Jag har ingen anledning att söka konflikt med företag som tar arbetsmiljön på allvar. Idag bedrivs det ett gott Systematiskt Arbetsmiljöarbete på de flesta företag, eftersom ledningen ser att det finns ekonomiska vinster att göra där - ett snyggt bygge är ett lönsamt bygge. Ett riskfritt bygge löper mer friktionsfritt än ett där man måste vara på sin vakt hela tiden. Och att tycka att jag ljuger för att jag säger att Botrygg skiter i arbetsmiljön är så löjligt att man hisnar. Snälla Michael Cocozza, förstår du inte hur du och ditt företag skadas av det här?

Det är rent tragiskt att läsa ett sånt mejl 2010

Du köper vår tid, våra nävar, vår kunskap, men du köper fan inte våra liv.

Kan du förstå det, Michael Cocozza? Eller ska du fortsätta vara en orsak till varför vi behövs?



Bilden? Övertydlig räcker uppenbarligen inte....

Jag och Botrygg version 2.0

Läget är som följer:
I måndags fick jag en kopia av den stämningsansökan som Botrygg sagt att de skulle lämna in. Med den följde ett kort mejl som jag klistrade in i den här posten. På detta svarade jag enligt följande:

Från: Calle Fridén [mailto:callefriden@hotmail.com]
Skickat: den 20 december 2010 20:11
Till: Kerstin Warvsten
Ämne: RE: Ang Ditt inlägg om Botrygg

Du är självklart medveten om att jag kan komma publicera detta på bloggen.

Mvh

Calle Fridén

Utsikt Från Ett Tak - Byggjobbarblogg
min blogg http://utsiktfranetttak.blogspot.com/

Hej!

Jag tar Ditt svar som ett nej. Vi kommer idag att skicka in en stämningsansökan mot Dig avseende förtal.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Tel 013-474 57 06

Och sen har jag inte hört mer. Vad jag vet är ingen stämningsansökan inlämnad, men eftersom den i såna fall ska ställas till rättsmyndigheten där bolaget är skrivet, dvs Linköping, är det väl inte omöjligt att de gjort fel. Där också.

Jag måste tacka för allt stöd jag fått - det här rörde upp en del kan jag säga. Helt plötsligt var mitt namn och Botrygg de mest sökta på knuff.se, och från att ha varit en blogg med ett par hundra besökare om dagen blev det ETT PAR TUSEN! Och stödet kommer från alla politiska håll kan vara värt att betona; det här kom att handla om vad man får tycka. Jag kan ju också se att här har varit folk från alla stora byggbolag och från väldigt många fastighetsbolag och andra aktörer på bostadsmarknaden.

Det var förmodligen inte det Botrygg hade tänkt sig.

Åtminstone tio jurister har hört av sig, både på bloggen och privat. Jag vill dock betona att jag inte primärt varit ute efter Botrygg annat än när det gäller arbetsmiljön (fast nu är det ärligt talat mer personligt!), även om det dykt upp förslag om att lämna in en egen stämning mot dem, för falsk anklagelse. För tillfället får det dock vänta.
Däremot finns det all anledning att återkomma till VAD man kan skriva, vad man får säga och hur man får yttra sig. Att bli stämd är inte farligt. Det är när man slutar tycka saker som det blir farligt.

Botrygg anmäler min blogg för förtal!

Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag skriver om saker som angår mig, saker jag tycker är roliga, saker jag tycker är upprörande. Från början var det ett sätt att berätta om mitt arbete som byggnadsarbetare, eftersom jag tyckte det saknades berättelser från arbetslivet. Med åren har det blivit mer politik och fackligt.
Inte nånsin har jag funderat på om jag gör skillnad, fast visst hoppas man. En del har fått folk att bli arga, annat har fått folk att fnissa. Och jag har ett par hundra besökare om dagen, av alla sorter.
Men en del gör folk argare.

Det kom ett litet brev häromdagen. Från Botrygg. Det är eftersvepet av en mejlkonversation som deras VD Michael Cocazza haft med mig, efter att jag skrev en bloggpost om en arbetsplatsolycka på Botryggs arbetsplats i Henriksdalshamnen i Stockholm. Den posten kan ni läsa här. Dessutom länkade jag till en artikel i Metro där samma olycka beskrevs. Jag gav som ni kan se i bloggposten uttryck för en del egna åsikter, och egna slutsatser, och avslutade med att tycka saker. Om detta tyckte inte Cocozza.
Därefter har det förekommit en del mejlväxling mellan mig och företagets VD och ägare Michael Cocozza, där han uttryckligen krävt att jag ska ta bort eller revidera bloggposten. Jag vägrade naturligtvis att göra det - däremot erbjöd jag honom att gå i svaromål på bloggen, vilket han inte gjort.

Därför var inte följande brev särskilt oväntat:

Vi har tagit del av Ditt inlägg om Botrygg på din blogg.

Då det som där skrivs är rena lögner föreslår vi att Du tar bort detta från nätet. Vi kommer annars att lämna in bifogad stämningsansökan.

Vi vill ha Ditt ställningstagande senast under tisdagen den 21 december.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Det var ju trevligt att de avslutade med "Med vänlig hälsning", eller hur?

Och i stämningsansökan stod följande:

Attunda tingsrätt

Box 940

191 29 Sollentuna

Linköping 2010-12-20

ANSÖKAN OM STÄMNING

Sökande: Botrygg Bygg AB, org nr 556502-6241

Box 335, 581 03 Linköping

Svarande: Carl Fridén, 62XXXX-XXXX

Månadsvägen 41, 177 42 Järfälla

Forum: 5 kap 1 § rättegångsbalken

Saken: Förtal

1. Bakgrund

Carl Fridén (Fridén) med bakgrund som byggnadsarbetare skriver enligt egen uppgift i sin blogg ”Utsikt Från Ett Tak” inlägg om bl a politik och jobb. Bloggen går att läsa via http://utsiktfranetttak.blogspot.com/.

I sin blogg 2010-12-13, se bil, går Fridén till angrepp på Botrygg Bygg AB (Botrygg) på ett osant och otillbörligt sätt och påstår att bolaget sätter vinsten före arbetarnas säkerhet.

Först skriver Fridén att ”de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik”.

Vidare skriver Fridén: ”Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt – hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen?”

I ett inlägg från en läsare låter Fridén läsaren kalla Botrygg ”ett skämt” och påstår att Botrygg inte bryr sig det minsta om arbetarskydd, kvalité och drägliga förhållanden på sina arbetsplatser.

Samme anonyme kommentator påstår att det förekommer fuskarbeten på vår fasad vid ett bygge i Hornsbergs strand.

Vidare antyds i bloggen att företag som Botrygg inte följer arbetsmiljölagarna och att arbetstagare kan få sparken om de protesterar. Sammantaget är allt detta rena lögner helt tagna ur luften. Botrygg kan genom skriftlig och muntlig bevisning styrka att säkerhetsarbetet varit av god kvalitet, att företaget har goda rutiner vad gäller arbetsskydd samt att företaget har ett gott resultat vad gäller kvalitet i sin nyproduktion. Botrygg har på alla sina arbetsplatser ett systematiskt arbetsmiljöarbete i syfte att förebygga arbetsplatsolyckor. Vi tar riskerna på byggen på högsta allvar.

2. Yrkande

Botrygg yrkar att tingsrätten fäller Fridén för förtal samt att Fridén skall dömas till böter.

3. Grunder

Fridén har genom falsk ryktesspridning utpekat Botrygg som ett företag som bryter mot Arbetsmiljölagarna och nonchalerar säkerhetsaspekter på sina byggarbetsplatser. Det otillbörliga sätt på vilket Fridén utpekat Botrygg har skadat bolagets rykte på ett sätt som kan vålla skada i bolagets framtida verksamhet. Fridén har därigenom brutit mot 5 kap 1 § brottsbalken.

4. Bevisning

Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13, bil 1

Till styrkande av Fridéns förtal av Botrygg

Linköping dag som ovan

Botrygg Bygg AB

Michael Cocozza

Bil Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13

Jag vet inte vad jag ska säga ärligt talat. Faktum är att jag får tycka precis vad jag vill på min blogg. Jag får till och med säga det högt. Det kallas för "yttrandefrihet". Nåt vi ska vara glada för att vi har. Han har haft alla chanser att bemöta mina åsikter på min blogg - och han har inte tagit de chanserna. Om jag däremot skulle haft ett ekonomiskt intresse av att baktala Botrygg hade det varit en annan sak. Fast nu har jag ju inte baktalat utan berättat.

Dessutom funderar jag ju med ett småleende på hur de tänkte. Att jag skulle vara tyst? Knappast. Då känner de inte den här byggnadsarbetaren. Botrygg skulle förmodligen behöva lite coaching när det gäller mediekontakter. Och hyfs.
Om de tyckte att jag skadade dem med en bloggpost där jag i stor utsträckning refererade till en artikel i Metro - och har de stämt Metro, tro? - undrar jag ju hur de trodde att det här skulle gynna dem?
Jag är inte heller särskilt oroad över hans hyfsat konstruerade kopplingar mellan min allmänt hållna skrivningar och hans företag. Om han läser min blogg kommer han finna att det finns andra företag som också fått på huden.

Ni behöver inte oroa er Botrygg - ni är kända bland de regionala skyddsombuden bland byggfackförbunden i Stockholm. Det finns god dokumentation kring brister på era byggen. Det finns bilder också. Vad som oroar mig är vad VD Michael Cocazza - apropå olyckan i Henriksdalshamnen, som alltså är en oerhört allvarlig incident - skrev tidigare till mig:

Det tillbud som hände i onsdags förekommer på byggen. Det fanns ingen på marken i närheten då balken föll, det är lögn som står i Metro om 5 meter från en person. Det fanns ingen där just därför att lyft sker över vattnet. Balken föll i vattnet, ingen skada har skett.

Grejen är att OM sånt händer på ett bygge så ska det bli ett jävla liv - då ska man avbryta arbetet, då ska Arbetsmiljöverket dit fortare än kvickt, då ska det upprättas vittnesmål och förloppsbeskrivningar. I synnerhet ska man säkerställa att ett likadant tillbud inte kan hända igen - genom att gå igenom utrustningen, se till att alla som ska koppla eller lyfta har korrekt utbildning. Framförallt ska inte den högst ansvarige avfärda det hela med en axelryckning om "att det är sånt som händer på byggen". I Henriksdalshamnen fortsatte kranen, enligt vittnen, omedelbart med nästa körning.

Ja, jag är oroad över folk som Michael Cocazza. Därför att han var tvungen att få drivor med påpekanden om arbetsmiljön på sina arbetsplatser för att få ordning på det, för att han tycker att medlemsföretag i Sveriges Byggindustrier och Byggnads använder arbetsmiljö som ett konkurrensmedel, och också för att han tycker att han kan kräva att en privatperson ska hålla tyst med sina åsikter.
Men du kan väl svara, Michael Cocazza - hur bra skulle din vinst smaka om nån dog därför att skyddet varit undermåligt? För att vara övertydlig kan jag berätta att det må vara en tendentiös fråga, men den är ändå relevant. För det finns i min värld bara ett enda svar.

Alla ska få komma hem efter jobbet. Ingen ska behöva dö på jobbet.

Förmodligen är Cocazza nån som är van att få som han vill. Nå, han kommer inte få det den här gången. Jag kan visst vika ner mig för sakligheter, vilket inte har varit fallet här (som Botrygg inte bidrar med i sin stämningsansökan eftersom jag hämtat fakta från Metro, Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet, och som därför inte kan ses riktade mot just Botrygg utan mot systemet), men så fan om jag tänker falla undan för hot.


Bilden? Om jag någonsin skaffar mig en tatuering ligger den här bra till....

Bomben i Stockholm och den muslimske galningen

Utan att bli för långrandig måste jag ändå skriva något om den förmodade självmordsbombaren i Stockholm igår.
Självklart hänger det ihop med vår inblandning i Afghanistan, som i sin tur ingår i något man kallar kriget mot terrorismen, som i sin tur inte kan kopplas bort från vare sig konflikten mellan Israel och Palestina, eller - inte minst - situationen i Saudiarabien.
Jag tror det kan hända igen. Å andra sidan är jag också rätt övertygad om att det kommer sparkas in en del dörrar och rivas folk ur sängar de närmaste dagarna, och att de som eventuellt har bistått den där som dog kommer att sys in. Det är svårt att hålla sig undan i Sverige, och nåt säger mig att de som ligger bakom knappast är okända. Inte heller har de något generellt stöd bland muslimerna.
Jag är till och med säker på att de kommer sättas dit av andra muslimer. För muslimer är inte galna. De vill bara ha vad andra vill ha - demokrati, yttrandefrihet och personlig bekvämlighet. Något som de alltsomoftast förnekas i länder som Egypten eller Saudiarabien med flera.
Fanatikern är den som bryter mot repressionen när demokratin inte kommer fram. Och i länder med ofri press och censur har också fanatikern oftast uppfattningen att de talar för långt fler än de egentligen gör.
Den svenska delen av kriget i Afghanistan kan inte kopplas bort från Irak, eller från 11 september, eller ens från George Bush. För kriget har också blivit personligt - förr i världen skröt USA med sina framgångsrikaste stridsflygare, de var i TV, blev stjärnor. Idag är de hemliga - eftersom chansen för att efterlevande efter räder och attacker mycket väl kan tänkas ta revansch. Och också långt senare. I ett land som Afghanistan är vendettatanken mycket levande kan jag försäkra.
För ganska många av fanatikerna är det oviktigt om den svenska styrkan huvudsakligen ägnar sig åt humanitär hjälp (vilket de inte gör) - det viktiga är att vi som nation tagit ställning för samma NATO och USA som upprätthåller en vidrig regim i Riyadh, som håller diverse gangstrar bakom ryggen, som har ett trackrecord i icke-demokrati som är långt som fan.
Och därför kommer det smälla igen. Det har inte särskilt mycket att göra med muslimers situation i Sverige, vad idioterna i SD än säger, utan med yttrandefrihet i oljerika länder.

När sa vi något om det? När ordnade vi solidaritetsdemonstrationer för saudiska kvinnor, eller för gästarbetare i Kuwait? När reagerade vi senast på avrättningar - med svärd! - i länder som ingår i de allierade styrkorna mot terrorismen? Vad är det som styr vår selektiva solidaritet?
Kan det vara så att Marx fortfarande är relevant, att egenintresset aldrig ljuger? Olja mot tystnad, liksom.

Jag tror inte att extremhögern kommer kunna dra så mycket växlar på det här - en ensam klantskalle, med någon hjälp av andra klantar ger inte dem så mycket draghjälp. Men i långa loppet måste vi inse att en svensk insats för en säkrare värld kanske vore mer effektiv på andra platser än i Afghanistan, och på andra sätt.

Andra om saken: Johan, Detaljerna, Peter, alliansfritt, Partistaten, Meeri om intoleransen

Fri uppkoppling överallt!

Har precis bestämt mig för att kräva fri tillgång till nätet överallt. Jag verkligen avskyr att se låsta nätverk precis överallt där jag packar upp min dator. Demokrati kräver information och kommunikation, och man måste inte vara Merlin för att begripa att allt fler kommer vilja vara uppkopplade.
I mitt eget döende förortscentrum skulle det vara en hit. Fram med gratis uppkoppling kära pengakåta fastighetsjävlabolag, så ska ni se att de där fiken fylls med folk som vill kunna slå på den bärbara eller iPaden. Och samma sak borde gälla överallt - varför ska vår väg till demokrati kosta en massa stålar, där operatörerna är de som ska bestämma hur mycket eller hur ofta man vill yttra sig?
För övrigt kan jag meddela att den bästa ungdomverksamheten i centrala Jakobsberg efter kl 17 är Waynes Coffee. Och jag är rätt less på gamlingar - my age! - som fortfarande tjatar om fritidsgårdar för 17-åringar. I synnerhet när de morrar om vuxennärvaro och social kontroll - vafan är det med folk?
Jag garvade lite när jag hörde en välmenande kristdemokrat helt plötsligt började tala om langning till ungdomar utanför Waynes. Och menade tobak. Right. Och visst vore det konstigt om kidzen helt plötsligt skulle bli lydiga och ordentliga, bara för att deras lekande morsor och farsor vill det. Nå, min bistra erfarenhet är att tonåringarna vill ha privatliv, och att vi vuxna lägger oss i långt mer än vi själva velat att våra farsor och morsor skulle göra.
Det är också en orsak till att vi ska ha gratis uppkoppling - så det uppväxande släktet får vara ifred.



Bilden? Modern kommunkation....

Nej, det är inte LAS det handlar om

Ursula Berge och Eva Fagerberg visar i DN idag att ungas arbetslöshet inte hänger ihop med LAS. Eller som de skriver - de massuppsägningar vi sett under senaste året visar väl rätt tydligt att det inte är särskilt svårt att sparka folk i Sverige. Eller dyrt.

Vilket vi som blivit sparkade inte heller märkt något av. För egentligen är ju inte LAS tillkommen för att jävlas med arbetsgivarna, vilket en del nyttiga idioter (och jag använder inte ordet enbart för att förolämpa folk - det är ett begrepp som man kan fundera över) vill få det att låta som. Det vill säga arbetsgivarnas lydiga redskap.

Det finns få saker som är så kränkande som att bli sparkad. Alldeles oavsett om man fått förvarning om det ekonomiska läget blablabla, så är vi nästan alla så samanflätade med vår yrkesroll att det känns som en spark i magen när sparklappen kommer. Och den kallas så - pappret man ska skriva under där man accepterar uppsägningen.

I andra länder, utan trygghet, kan man få samla ihop sina saker och gå. På dagen. Visst kan det ske snyggare men man är utlämnad till arbetsgivarens godtycke i varje fall. Men med LAS finns det i varje fall något som skänker nån sorts anständighet åt det hela. Och som gör att man inte blir ännu mer förbannad.

Jag håller naturligtvis med om att man ska se över systemet, ett arbetsliv i förändring kommer alltid kräva sånt - men det behöver ju inte betyda att vi återigen ska lägga hela makten i knät på en lynnig arbetsgivare. Och få ett samhälle där fackligt engagemang och uppkäftighet blir något man ska skämmas över.

Alexandra om saken, och dessutom konstaterar Utredarna att Sveriges arbetsrättslagar hör till de mest liberala i Europa, om vilket regeringen påstår motsatsen. Okey, det finns andra som kommenterar budgeten högt och lågt, men jag måste säga att det är rent skrämmande att man i en statsbudget slänger in politiska floskler.

Bilden: så känns det!!!

IPRED, Pagrotsky, partiet - gör om, gör rätt!!

De har inte lärt sig nånting. I eftersvallet till FRA-debatten och Piratpartiet och avlyssning och integritet så tycker nu Leif Pagrotsky - i övrigt en rekorderlig man - att IPRED-lagen kan få finnas kvar. Därför har han föreslagit just det till elitkongressen i höst.

Det är så dumt att man baxnar. Här har istället ett antal människor med bättre koll föreslagit ett moratorium när det handlar om fildelningsfrågorna. Ett förslag som är avsevärt bättre än den kökkenmödding som nu tydligen skall bli socialdemokraternas melodi.

Nu finns Sossar mot Storebror, nu finns det uppkäftigt folk i organisationen. Det finns alla möjligheter att slå partistyrelsen på fingrarna - alltid lika roligt - om de valda delegaterna beslutar sig för att vara lite modiga. Och inte bara sådär förödande lydiga.

Fast det bästa är naturligtvis om Leif Pagrotsky gör om. Och gör rätt

Morian om det, Alexandra

Bilden. Inte jultomten, inte pirat - eller bägge delarna. Leif Pagrotsky

Arga unga män är farliga unga män. Om Romarios död

Jag måste erkänna att rättegången mot de unga män som åtalats för Romarios död har engagerat mig långt mer än rättegången mot grabbarna bakom PirateBay. För att börja från slutet tycker jag det är helt knäppt att man kallar PB-rättegången för en fråga om yttrandefrihet. För mig och väldigt många handlar det om stöld – i synnerhet som det verkar som om de själva gjort sig en skaplig hacka på andras material. Jag har mycket svårt att se hur det skulle kunna bli helt fritt att gratis ”kopiera” andras verk. Jag har också svårt att se hur man försvara företeelsen med att det skulle ha med yttrandefriheten att göra – vad har yttrandefrihet att göra med att man lägger ut obduktionsbilder på döda barn? Eller barnporr? Det är symtomatiskt att rättegången sorteras in under "kultur-nöje" i DN.

Frågan om vad yttrandefriheten är värd att debattera, och det ska vi göra – för alldeles för sällan kopplas den till moral och ansvar – men det blir en annan dag.

Romarios död är istället en bättre termometer på samhället. Jag har läst vad DN.s reporter Ulrika By skriver om det och jag känner även hennes frustration. Ung man som sticks ner med kniv i ett gängbråk vid motorvägen. Unga arga män från fattiga förorter är sköra och farliga. I avsaknad av kunskaper eller bakgrund höjer de sin status på samma vis som arga unga män alltid gjort, genom att vara aggressiva. Jag må vara fattig men jag är farlig. Ha respekt för mig!

I ett modernt land må det vara en märklig inställning – vi vill inte gärna tro att det kan vara så – men det kanske också är så att vår polityr är ganska tunn och gärna ramlar av. Det finns ett behov av att sluka elände, att ha ett ställföreträdande lidande att gotta sig i. Morden på Arboga-barnen, eller Anders Eklund eller Toni Allden är väl bara alltför tydliga tecken på det. Som sedan glatt effektueras av en tjänst som The Pirate Bay, och i sin förlängning också dramatiseras av de här ganska skrämmande grabbgängen.

Det handlar inte om vilken etnisk bakgrund man har – det handlar om helt andra saker. Om att växa upp i slitna förorter med allt vad det innebär. Man är mycket naiv – och okunnig – om man tror att det här är nya företeelser. Det är det inte. Slum har alltid genererat brottslighet och elände, och så var det faktiskt för trettio år sen också, med de som då bebodde miljonprogrammet. Det kan vara bra att komma ihåg det. Man kan inte ens säga att det skulle vara en specifik utveckling just i de områdena – istället har vårt civiliserade samhälle kanske tappat en smula av anständighet och omtanke. Våldet är förekommande i helt andra samhällsklasser också idag – vi har de här välartade barnen som i brist på annat ger sig ut på stan och slåss, och det är barn vi talar om, vi har våld och hot även i finare områden idag.

Tyvärr dras jag också med en oroande känsla av att det var mycket som gick fel i början av utredningen av Romarios död. Att hans döda kropp sågs slentrianmässigt, för han var bara en grabb från förorten. Jag hoppas jag har fel

Det är därför det är viktigt att komma ihåg Romarios död. Det kommer att ske igen, det kommer att dö fler unga män i onödan, nerstuckna för skitsaker, men vi får inte sluta tala om det. Det är just tystnaden och glömskan som är farliga.

Tidningen Fäderneslandets afslöjade hemligheter

Fäderneslandet hette en svensk tidning som utkom en smula oregelbundet mellan 1830 och 1933, med ett avslutande försök i början av femtiotalet. Med tanke på den mängd tryckfrihets-, förtals-, ärekränknings- och diverse andra mål som både tidningen och dess ägare och medarbetare drogs till rätt för, är det märkligt att ingen på senare år brytt sig om att forska kring den. Under en lång tid var Fäderneslandet faktiskt mer förekommande som begrepp än som tidning
På många sätt förebådar Fäderneslandet en utveckling som vi kanske ser idag - att ingenting skall förtigas, att inget är heligt och att alla har rätt att säga vad de vill, och ta del av allt. Precis som med alla andra såna stolta formuleringar visade det sig snart att männen bakom tidningen - det var företrädesvis män - inte heller drog sig för att idka utpressning mot skvalleroffer, eller låta publicera rena lögner.


Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion
Så heter en liten märklig pamflett som jag kommit över, utgiven 1871, som inte är annat än Uppdrag Granskning modell äldre. Sida upp och sida ner ger man sig anonymt på de som dels var ägare och redaktion, men också de som var huvudsakliga uppgiftslämnare. Vem som ligger bakom den här pamfletten är för mig okänt, men det är väl inte orimligt att det är en annan tidnings medarbetare, med något högre moral, som producerat den. Man kan ju också tänka sig att det kan vara någon utpekad som ger tillbaka med besked.
Här kan man t ex lära att tryckeriägaren Hagström, som ledde och ägde Fäderneslandet, "hafver haft en mängd rättegångar, förutom tryckfrihetsmålen, och alla af den mest smutsiga beskaffenhet." Man drar sig inte för personangrepp kan man lugnt säga. "Vi tveka verkligen om vilken af alla hans rättegångar som varit den skamligaste".
Den innehåller också en noggrann genomgång av alla de släktförhållanden som tidningens medarbetare har. Och konstaterar kallt att en bror till en skribent är upptagen i "kyrkoboken såsom tjuf" Älskarinnor, buksvågrar, oäkta barn - inget missar den upprörde skribenten.

Och efter det är man ju rätt nyfiken på vad Fäderneslandet egentligen ställde till med. Wikipedia ger bara rudimentär information, och jag har hittills bara läst ett nummer - i och för sig fyllt med smaskigheter för 1860-talets tidningsköpare kanske, men jag vet inte hur mycket information det egentligen ger att "demimonden Frk A-n, som tidigare erhållit så kallat underhåll av speditören Hr W-holm, kunde av Stockholms Rådhusrätt icke annat än dömas till böter för missfirmelse av sin rival, den kända skådepelerskan Frk R-g...."
Förmodligen satt flertalet av Fäderneslandets skribenter ofta i rätten och antecknade - det här var ju i början av det vi kan kalla boulevardpressens era, och det fanns naturligtvis då som nu, ett stort sug efter att frossa i andras elände och missdåd.
Man måste komma ihåg att avrättningar och andra straff ofta skedde med publik. Våldet och skammen var mer vanligt förekommande då, och framförallt mer offentligt. Tyvärr känns det ju som den sortens beteende är på väg tillbaka idag.

Jag hör till dem som kan känna en viss vämjelse inför namnpubliceringar eller fotografier av dömda missdådare. Jag har svårt att se ett eventuellt värde i att veta exakt vem pedofilen eller mördaren var - inte minst för att det idag, på nätet, betyder ett omänskligt gatlopp för den dömdes närmaste. Och där har jag svårt att förstå poängen - det är ju inte de som dömts, men det är de som får ta smällen. Har man dessutom ett mer ovanligt efternamn kan man ju tänka sig hur det blir, och jag har svårt att se att informationsbehovet alltid måste vara det som går först.
Fäderneslandets saga slutade med att de uteslöts från distributionskedjan; ett öde som rätt mycket kan påminna om vad som skulle kunna hända diverse mer eller mindre obskyra internetsajter. Att de stoppas från webhotellen måste ju idag vara samma sak. Då skedde det genom att kloka människor genomskådade redaktionen, och inte minst för att delar av Fäderneslandets metoder och stil redan hade inkorporerats i den tabloidpress som dyker upp i början av 1900-talet, men också att intresset faktiskt dog.
I takt med en ökad bildningsgrad försvann behovet av att frossa i andras elände. Inte helt men delvis. Detta kan också spåras i den kampanj mot skräplitteratur som kom att symboliseras som Nick Carterböcker. Faktum är att kampen mot de här kulturyttringarna stod högt upp på arbetarrörelsens agenda...
Det skapades en förståelse för att det måste finnas en privat sfär, vilket också gjort att svensk veckopress generellt varit snällare än t ex brittisk eller tysk, där absolut inget betraktas vare sig som heligt eller hemligt. Vad vi nu ser, i den heliga konkurrensens namn, är att den gränsen luckras upp, och givetvis också till följd av att vi idag har nåt vi kan kalla kändisindustri.
Så Fäderneslandets metoder dog aldrig på riktigt. De tog bara en paus. Man får hoppas att det kommer finnas kloka människor i framtiden som säger ifrån en gång till, eller i varje fall frågar sig om yttrandefriheten alltid är den heligaste av friheter.

Roberto Saviano och Salman Rushdie

För den som missat det har både Salman Rushdie och Roberto Saviano besökt Stockholm, för att tala i Kulturhuset på onsdagskvällen. Vilket jag missat naturligtvis. Däremot har det varit radioinslag (här och här) och artiklar i pressen och här. Jag får skylla på att sista veckorna i stort sett helt för mig har handlat om Lissabonfördraget...
Det är synd att både Saviano och Rushdie och deras respektive historier knuffas undan till kultursidorna; de har bägge, trots olika utgångspunkter, historier som är långt mer allmängiltiga än att bara behandlas i samma andetag som man nämner Horace Engdahl (och Akademins hantering av Rushdieaffären var då rakt inget att yvas över). Frågan om yttrandefriheten, om demokratin, måste föras på mer framskjuten plats.
Rushdie ansågs kränka islam, vilket fick skäggen i Iran att utfärda en fatwah över honom. Saviano var en av de första som öppet namngav de som kan anses vara ledare för den napolitanska camorran - hoppsan, det var visst annars respektabla affärsmän! - och han satte dessutom in camorran i ett större sammanhang, rentav globalt, vilket inte alls uppskattades av den italienska staten.
Därför lever de bägge idag under mycket konkreta hot, och skyddas av livvakter.
Saviano - underbar stilist dessutom - beskriver i Gomorra egentligen sinnebilden för den oreglerade kapitalismen. Inte som den beskrivs av moderna teoretiker, utan hur den faktiskt kommer att se ut, om den släpps utom all kontroll. Och som Peter Loewe säger i Studio Ett - finanssystemets kollaps innebär att de tre stora inofficiella maktspelarna i Italien, dvs Camorran, maffian och 'Ndranghetan, också har stärkts oerhört.
Respekten för de skrivna ordet är ansatt lite överallt. Och man funderar ju på hur ens egna anspråkslösa bloggande kommer att ses i framtiden. Kommer det att vara en belastning eller bara en rolig grej? Vem vet vem man retar upp?


Bilden föreställer ett bokbål. En gärning som ofta också kombineras med att man tar livet av författaren.